Sträckan Nikkaluokta till Kebnekaise går man bara en gång med passion. Alla andra gånger är det bara en transportsträcka, som så snabbt som möjligt bara ska avverkas. Det är rena motorvägen med massor av människor, stora som små, nybörjare som rutinerade fjällrävar.

Man kan dela upp sträckan med båt, så att man inte behöver gå alla 19 km. Detta gör att vandringen är väl anpassad för alla kategorier. Men när Fjällräven classic precis har startat och 5000 människor är påväg mot än, då måste man hitta en ny väg.

Efter bron över Tarfalajåkken går man upp till ungefär 1000 meter och följer denna höjdkurvan i riktning mot Nikkaluokta. Bakom sig tonar Kebnekaisemassivet upp sig praktfullt och redan efter en kort stigning får man en imponerande vy över Låddtjovaggi.
Sjöarna under än kommer ge ett mäktigt intryck längs hela vandringen. Stundtals är det blockigt men oftast är det lättvandrat med mossa. Lite ont om vatten dock.

När man kommer över sista kullen och panoramat ner mot Nikkaluokta och den stora sjön öppnar sig, då är det inte långt kvar och en utsikt som slår mycket. Det är lite bökigt ner i skogen innan man hittar stigen, men därifrån är det rena rama löparspåret. Man kommer ner på leden när det är ungefär 3,5 km kvar mot Nikkaluokta.

Sträckan tog mig ca 2 timmar längre och då ska tilläggas att här gick jag i lugnt tempo och nere på leden ville jag bara så snabbt som möjligt komma fram. Vi mötte inte en enda människa här uppe att jämföra med ledens rusningstrafik. Panoramat åt båda hållen är mer påtaglig än nere i dalen, där man bara ser Kebnekaise på några få platser.

Jag hade med mig 11 åriga Edvin, som ville ha en lite tuffare tur än sina föräldrar och syskon, som antingen skulle vandra nere på leden eller ta helikopter. På frågan om det var jobbigt fick jag som svar ''igår vid den här tiden var det betydligt jobbigare'' (han besteg då Kebnekaises sydtopp).