När expeditionen bara handlar om dagar, avverkade mil, högsta höjden och antal bestigna toppar då har man någonstans tappat själen i sin passion. Att alltid sträva efter att nå längre, högre och svårare har givit mig en rejäl tankeställare. Vad är passionen med äventyr om det alltid ska vara jobbigare och värre än sist?
Min första långtur på cykel gick runt Sverige 484 mil och alla informerade mig om ''det finns tåg och man kan flyga''. Alla trodde att jag skulle ge upp, men i själva verket så klarade jag det (med 100 kilos packning). Till andra året skulle jag cykla runt Norden, 609 mil och klättra Sveriges samtliga fjäll över 2000 meter. Men denna gången fick jag inga påminnelser om att det finns tåg, buss och flyg etc. Alla förväntade sig att man skulle klara det.
Så har det rullat på och mitt stora mål är att klättra Mount Everest. Det känns som att det bara förväntas att man ska åka dit och bestiga det jävla berget utan problem.
Allt under toppen har varit ett misslyckande, därför har det känts så skönt i år att inte ha några speciella krav och mål uppsatta utan det blir lite vad det blir. Att åka till Alperna utan att ha som krav att bestiga Mount Blanc (för det gjorde jag 2010). Att åka till Kebnekaise utan att ha som krav att nå toppen (jag och kompisen hade redan varit där). Att åka till Sarek utan att ha en bestämd färdplan (den spricker alltid ändå).
I år har jag kunnat avbryta en topptur på Mount Blanc på 4370 meter utan att tycka det är katastrof. Vi har tagit oss över flera glaciärpass i Sarek utan att plågas. Vi har nått en obetydande 4000 meters topp och kunnat glädjas åt bedriften och det fantastiska vädret på toppen. Jag har hittat en vackrare väg upp på Kebnekaise än mina tidigare turer.
Jag har helt enkelt kunnat njuta av tillvaron och slapnat av.
Turen har egentligen inte varit en expedition för det har inte utvecklat mig, utan det har varit en upplevelse tillsammans med mina kära vänner som jag har kunnat dela detta med. Att få möjligheten att bestiga en 4000 meters topp med en 17-åring som aldrig varit på ett högt berg, att få inspirera tre unga killar på deras första Sarek vandring över flera glaciärer, att få leda två damer upp på Kaskasatjåkka och att leda en 11-åring ute i fjällen det har för mig varit både en upplevelse och äventyr i år.
När jag inte gläds åt detta längre då skall jag sluta med bergssport.
Häng med på mina äventyr i bergen, på cykeln och upptäck världen.
Attityd är allt!
www.cronhamn.net
Intressen: Alpinism, Klättring, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Resor
Läs mer i bloggen
Sjukt taggad!
I våras möttes jag av det tragiska beskedet att min vän och guide i Nepal Ankaji Sherpa förolyckats i lavinen på Mount Everest, som kostade 16 människor livet. Ankaji var en mycket varm och glädjefylld person, som fick alla att trivas.
Göran Kropp
För 10 år sedan, den 30 september 2002 kraschade Göran Kropp under en ''rutin klättring'' i USA. Våran största högalpina klättrare tystades, men jag har aldrig glömt hans äventyr! Det kommer alltid finnas äventyrare som klättrar svårare, snabbare m.m. men det kommer alltid finnas ett orginal.
Det finns ingen som kommer kunna klättra högre än Göran utan syrgas. Hans äventyr har inspirerat mig till mycket och han är den största förebilden inom svensk höghöjdsklättring. Jag är riktigt imponerad över hans äventyr och kommer aldrig glömma när jag såg hans dokumentär om Everest expeditionen som 11-åring.
Tack, Göran!
vad göra nu?
När man kommer hem efter en tur, kort som liten så är det som om man aldrig är mätt. Man börjar redan första dagarna att fundera på vad ska jag göra härnäst?
När man är mitt i det så tycker man alltid att det ska bli lite skönt att komma hem till vardagen, men när man kommit in i vardagen så längtar man alltid ut igen. Det beror inte på att man inte är nöjd med sin tillvaro utan att man alltid vill att något händer runt omkring än.
Nu har jag två säsonger med fotbollsträning för ungdomar att tatag i. Men vad blir nästa tur? Jag har grubblat lite på en långtur i bara Sarek (drygt 100 dagar) eller kanske en 8000-meters expedition. Fast jag vet inte riktigt vad jag är mest sugen på.
Fast vi lär höras här om mina tankar. Vi syns!
Att återfå något man nästan tappat är väl också en utveckling? Härlig läsning!
Jag tror dock inte den personen har någat att erbjda mig, men ändå.