Igår var det ett stort steg framåt i min klättring. Efter att jag och Ida sprungit runt hela klippan i Hell på äventyrs promenad och letat eventuella möjligheter att sätta topprep insåg vi att det verkligen är ett sportklätterparadis. Vilken fantastisk stenkvalitet och så mycket roligt att klättra. Jag och Ida gjorde oss redo för att jag skulle göra min sportklätterdebut, lite pirrigt och nervöst men mest taggad var jag. Först testade jag att hänga i quickdrawen i första bulten för att få in känslan och sedan gick det som på räls upp till ankarpunkten. Jag hade klarat min första sportklätterled, utan att tappa fästet eller känna mig rädd och osäker. Det var en sådan otroligt härlig känsla att stå där uppe och titta ner på Ida och prata med henne, vara totalt bekväm och säker på vårt teamwork och göra ankaret innan jag kopplade in mig och Ida tog ner mig på marken igen. High five, hjärtat som slog i 220 och lycka i hela kroppen med ett leende i hela mitt ansikte. YES. Nu vill jag bara klättra mer. Och mer och mer. Det började regna så vi packade ihop och tog oss ur vår bubbla vid klippan för regnet öste ner påväg till bilen. Men vi alla tre var lyckliga, för vilken eftermiddag det hade varit. Hur brukar ni känna när ni klarar av något som ni väntat länge på att få göra?

Idag regnar det, är grått och mulet utan att det gör speciellt mycket. Det kommer betyda fysövningar & planeringshäng. Jag är en av många ambassadörer för kvinnliga äventyrare och vad passar inte bättre än att sitta i planeringsmode med Ida inför höstens äventyrs resa. Mer om det när mer är klart men vad det kommer innehålla är nog rätt tydligt, klättring.