Vandrar du på led eller inte?

[camlun]

Hej!

Jag tror att merparten av alla olyckor och skador sker på lederna och inte utanför dem. Dels för att det är så många fler som går på lederna, dels för att det kanske är där man i första hand håller sig om man är oerfaren eller otränad. Är det någon som kan bekräfta eller vederlägga denna förmodan?

Ett bakomliggande syfte till varför jag startade den här tråden är att jag tror att väldigt många vandrare skulle kunna få ut så mycket mer av sin fjällvistelse om de gjorde avstickare från lederna. Det behöver inte vara alls så dramatiskt. Man skulle t ex kunna gå parallellt med leden några hundra meter bort. Eller varför inte, om man nu får bli väldigt specifik, korsa Tjäktjajohkka vid Sälkastugorna och gå mot Tjäktjapasset på den västra sidan av jokken. Eller från Nikkaluokta till bron över Tarfalajohkka på bergsidan norr om dalen - myggfritt (?!) och fin utsikt. Eftersom lederna allt som oftast går nere i dalbotten kan detta vara ett sätt att variera vyerna.

/ F

Går det att få fram statistik på den nivån? Alltså att få reda på alla parametrar var någon har skadat sig, hur vältränad personen är osv. Även vädret skulle kunna spela in när det gäller risken för att skada sig eller vad man har ätit eller en hel rad andra faktorer.

Skulle det kunna vara så att procentuellt fler skadar sig utanför lederna eftersom där befinner sig folk som tar större risker? Risken att trampa på en lös sten är betydligt större utanför leden tex. Eller risken att trilla ner ökar desto högre upp du är.

 

[bfia73]

Att kontrollera alla parametrar kanske blir väl svårt, men det går nog att resonera kring ett par av de mer dominanta. Men jag sitter inte på några säkra svar, och det är ju också därför jag frågar. Vem om någon kan veta? Fjällräddningen? Någon rutinerad fjällstugevärd?

Jag håller med om att riskerna ökar ju besvärligare terrängen är, men det är inte direkt så att jag försöker tvinga alla att gå jojoleden. Men att gå i ankelhögt mjukt sviktande ris en liten bit ifrån leden kan väl ändå inte ses som mer riskabelt än att gå på en hårdtrampad stig med massor av stenar att snava på? Jag upplever faktiskt att jag kan hålla högre hastighet i fri terräng (läs: fjällhed, inte blockterräng) än på led, för det spelar inte lika stor roll var jag sätter fötterna. Jag tror att risken att vricka sig är större på leden mellan Nikkaluokta och Kebnekaise Fjällstation är större än om man går tvärs över Larkinlahku (torr gräshed söder om Nikkaluokta) eller Bahtalahku (gräshed söder om Stuor Ruska).

 

[stenblock]

Jag följer upptrampade stigar när jag är i fjällen eftersom jag föredrar att inte behöva tänka mig för varje steg jag tar och inte njuter av att behöva orientera mig runt busksnår och sumpmarker utan kan koncentrera mig på vandringen och vyerna

Att följa en stig behöver ju inte innebära att gå på någon överbefolkad eller nerskräpad sträcka. Det finna väl en del fina sträckningar i svensk fjällvärld där man både kan följa upptrampad stig och njuta av stillheten

 

[Still Alive]

Nu vandrar inte jag i fjällen - utan på låglandet - men jag tycker ändå jag kan skriva ett inlägg. När jag besöker en ny del av Sverige för att vandra börjar jag med att gå en led. Jag får då massor med idéer om utflyktsmål utanför leden. Vid senare tillfälle vandrar jag samma led en andra gång, men det blir då också rikligt med avstickare utanför leden.
Därefter blir det oledade vandringar i området.
Både ledat och oledat har sina fördelar resp. nackdelar. När jag följer en led får jag en bra introduktion till området. Leder är oftast dragna genom särdeles vackra naturområden.
Oledat bjuder på mer spänning och utmaningar. Jag måste själv avgöra vilken färdväg som är den bästa, bl.a. utifrån kartstudier. Jag måste orientera. Jag möter mycket färre långvandrare, vilket jag tycker är en fördel.

 

[Eluh]

För mig är det inte en fråga om att välja led eller oledat. Det är mer en fråga om att ta sig dit man vill på bästa sätt. Och finns det en led som går dit man vill så följer man den.
Nu är jag i allmänhet ensamvandrare och mina mål är oftast att ta mig upp någon topp. Då blir det mycket oledat men för transportsträckor, särskilt nedanför trädgränsen, försöker jag följa led.
Jag har alltid haft lätt för karta och kompass och det gör att jag aldrig oroar mig för att inte hitta vägen. Jag har än så länge aldrig gått med gps men jag har alltid en extra kompass och karta med.

Risken att skada sig är enligt min mening ganska likvärdig men ifall man går oledat som ensamvandrare och skulle skada sig så är möjligheterna att få hjälp begränsade.
Av den anledningen lägger jag ner en hel del tid på förarbete. Kollar täckningskartor för se var det finns möjlighet till mobiltäckning. Jämför kartbild med satelitbilder på hitta.se för att om möjligt välja enklaste vägen och hitta alternativa rutter. Innan man hade bra satelitbilder på internet använde jag vegetationskartor för samma sak.

Eluh

 

[Onesport]

Eftersom jag av olika anledningar har lite svårt att frigöra tid för tidsmässigt långa vandringar(jag tänker ett par veckor eller mer) brukar jag sikta in mig på ett område snarare än att röra mig från A till B. Då kan jag ha samma(eller hyfsat nära varandra) start- och slutpunkt och inte ha 7 dagars vandringsavstånd som jag "måste" tillryggalägga.

Jag vandrar ofta ensam och tycker att upplägget med ett område istället för en "sträcka" ger fantastiska möjligheter att njuta av ensamvandringens alla uppsidor.

Om väder och ork medger kan man fritt uforska de toppar och dalar man känner för, man kan ligga still och slappa en dag om man har lust. Tack vare att man har nära till "slutpunkten"(där jag ofta har ett tåg bokat) hamnar man sällan i tidsnöd(apropå säkerhetsaspekten att vandra ensam utanför leder har jag sedan en tid en McMurdo PLB som säkerhet).

Så för att komma till TS fråga, jag vandrar helst utanför lederna men håller oftast till i ett begränsat område. Tar däremot gärna hjälp av leder för att komma till "mitt" område(Tex. start i Abisko, Kungsleden ner till Alesjaurestugorna - ut och "brôta"[Västgötska] i området runt Kåtotjåkka några dagar - Kungsleden tillbaka till Abisko - hem)

Sedan känns det som om jag "alltid" får höra: "Så du har fjällvandrat, najs! Hur långt gick du?" och med mitt upplägg blir ju inte svaret alltid så "imponerande"

 

[Öhrnell]

Jag har en liten annan tanke bakom. (Inte för att jag är någon storvandrare, men ändå. ) Något jag tycker är tragiskt är när gamla stigar och leder växer igen för att de inte används längre. När jag vandrar på stigar och leder så känner jag att jag drar ett strå till stacken för att hjälpa till att hålla den öppen och lätt att följa, och det mår jag gott av. Och oftast så finns det ju en anledning till att leden går där den går - att det är en framkomlig väg i vacker natur. Men visst har det sin tjusning att gå oledat också, absolut.

 

[prospicientia]

Tja, jag vandrar ju inte (sällan) i fjällen så jag är ju ingen "riktig" vandrare, antar jag, hehe. Jag går från en stad till en annan och då väljer jag ut en rutt som är så bekväm och praktisk så möjligt för mig. Då är leder sällan särskilt attraktiva. Jag tycker dessutom att de ofta är tråkiga genom att de slingrar sig makligt fram utan att man ser särskilt mycket när det finns vägar med jättefin utsikt i närheten. Så det får bli vägrenar, cykelvägar, små grusvägar, stigar, leder och spår beroende på omständigheterna. På vissa håll i Sverige finns gamla järnvägsbankar man kan bruka. På enstaka ställen genar över markerna för att ta mig från en grusväg till en annan. Det är kul! Så länge det inte visar sig finnas ett sängsel mitt i alltihopa som inte står utsatt på kartan, vill säga, haha!

... men då skulle jag kanske inte gkort ett inlägg under underrubriken Fjällvandring, förstås.

 

[camoscio]

Ja, jag har ju huvudsakligen vandrat på kontinenten och där gäller nog att det mesta som går att gå på också är markerat. I en del fall, t ex i skyddsområden, är det väl närmast olagligt att lämna de markerade och preparerade stigarna.

Likväl har jag ibland råkat ut för väldigt trassliga situationer i brant terräng, därför att de stigar som markerats på kartan var mest teoretiska konstruktioner. Här är en bild på en stigning som jag avbröt, eftersom jag inte tycker om att gå där marken rasar under fötterna hela tiden:

http://www.huthyfs.com/pyr14gal/images/page105.html

Nu är det väl också en definitionsfråga vad som ska menas med "leder". På min enda tur i Skottland, 2009, fanns inga markeringar eller vägvisare, men jag gick från glen till glen och följde vattnen och de stigar som var ritade på kartan. Ett aber var bara diverse inhägnade skogsplanteringar, med grindar, som förryckte orienteringen en del.

I norska fjällen har det väl blivit en del etapper utanför T-lederna, mest i Reinheimen och Dovrefjell. En källa till oro är förstås om man ska komma över vattnen, och det finns områden, t ex Breheimen, där de enda realistiska turerna följer de preparerade lederna och broarna. Men t o m i så populära områden som Jotunheimen, har det varit lätt att att komponera turer där man inte blir nedsprungen av andra.
På sju besök har jag aldrig frestats att gå Besseggen. Där har man också fördel av tältet. Jag kan börja gå vid 7-tiden. På de betjente hyttene serveras frukost 8, så många går ut först vid 9 och därför träffar jag sällan på någon före 10. Även gäster på ubetjente och selvbetjente hytter visar sig vara föga morgonpigga.

Emellanåt förstår man varför den valda turen inte är markerad. På en etapp i Dovrefjell skulle jag passera en sjö. På solsidan låg ett brant snöfält och jag insåg att enda felsteg skulle förpassa mig ned i sjön. Så jag valde den vågräta skuggsidan, men den var så hal att jag fick kämpa hårt med stavarna för att inte glida ned i vattnet. På andra ställen kan man notera att där inte DNT markerar så gör andra det.

Något speciellt egenvärde i att undvika "lederna" har jag aldrig sett - men jag känner numera,
efter nästan 800 vandringsdagar, vissa områden så väl att jag lätt kan komponera ensliga turer.

 

[skyking]

I norska fjällen har det väl blivit en del etapper utanför T-lederna, mest i Reinheimen och Dovrefjell. En källa till oro är förstås om man ska komma över vattnen, och det finns områden, t ex Breheimen, där de enda realistiska turerna följer de preparerade lederna och broarna. Men t o m i så populära områden som Jotunheimen, har det varit lätt att att komponera turer där man inte blir nedsprungen av andra.

Måhända man inte blir nersprungen av andra, men av att döma av kartan på ut.no så tycker jag det verkar det så att varenda dalgång har en markerad led. Visst kan man kanske gå någon annanstans i dalgången, men då verkar det ju nästan som att man går utanför leden i "ren protest".

 

[Kavring]

Varierat skulle jag säga är det som e trevligast. Ibland e det skönt att bara kliva ut i ingenmansland och efter detta kan det va skönt att bara se ett stenröse igen som härom dan ovanför rapadalen och sen komma ner på egentligen rätt trista kungsleden och tvingas socialisera igen efter ett par dar utan möten.

 

[camoscio]

Måhända man inte blir nersprungen av andra, men av att döma av kartan på ut.no så tycker jag det verkar det så att varenda dalgång har en markerad led. Visst kan man kanske gå någon annanstans i dalgången, men då verkar det ju nästan som att man går utanför leden i "ren protest".

Finns det en stig som leder dit man ska finns ingen anledning att lämna den och gå 10 meter vid sidan om. Man ska förstås inte heller gena i serpentiner på sluttningar.

Nu är det annars inte markeringarna det handlar om så mycket som när- eller frånvaron av stugor, speciellt bemannade sådana.

T ex i Skarvheimen, mellan Bergensbanen och Jotunheimen, är det en del folk som går till Geitrygghytta och Iungsdalshytta, båda vbemannade, norr därom är det genast mycket lugnare. Många viker efter Geitrygghytta av mot Aurlandsdalen, så redan mellan dessa båda stugor är det lite lugnare. I Skarvheimen har jag f ö gått norr om den stora dammsjön, Øljuvatnet OJMR, utan T-leder, men tillräckligt högt för att få fast mark underfötterna och vara säker på att korsa vattnen - det är ju annars det stora frågetecknet.

I Jotunheimen är många inställda på topparna, Glittertind och Galdhøpiggen, och utnyttjar därför stugor som Glitterheim, Spiterstulen (privat). I södra delen är det väldigt lugnt, t ex i den fina Fleskedalen har jag tältat två gånger utan möten.

http://www.huthyfs.com/jotnewgal/jotindex.html

I Reinheimen har jag gått två gånger. Andra gången tältade jag i Lordalen och gick nästa dag magsjuk i stenig terräng på helt omarkerade vägar i en dimma som bestal mig på viktiga terrängmärken; jag kunde t ex inte se från ena änden av en sjö till den andra.

På något avsnitt följde jag en älv och min enda möjlighet att orientera mig var att att räkna sidoflödena. Där övernattade jag i en stuga som jag tror ägdes av Sjåk Kommune och där jag på slutet måste över en bäck där det enda trygga var att släpa fötterna utmed botten - om jag lyft en fot hade jag troligen svepts iväg.

Det är, som sagt, det största cruxet när man går utanför lederna. När jag skulle ned från stugan till landsvägen började jag på fel sida av älven och gäckades av en omöjlig korsning. Det var bara att gå tillbaka och börja om - jag visste ju från hytteboka att någon från kommunen varit uppe och sett
till stugan.