vållande till kroppsskada.

[tiddelipom]

En del av problemet med dåligt och i vissa fall direkt farligt uppträdande i trafiken är att många tror sig ha företräde i vissa situationer. I trafiklagstiftningen finns det generellt sett ingen företrädesrätt! Däremot finns det skyldighet att lämna företräde till andra fordon eller gångtrafikanter i en lång rad olika situationer. Det är skillnad!

Du har inte företrädesrätt för att du kommer från höger utan den som kommer från vänster har skyldighet att lämna dig företräde. Detsamma gälller att fotgängare inte har företrädesrätt vid övergångsställen utan bilarna har skyldighet att lämna företräde.

Om fler lät bli att ta sig rätt till företräde och istället (enligt lagens intentioner och lydelse) istället såg till att lämna företräde så skulle många olyckor och olyckstillbud kunna undvikas ... liksom irritation och frustration i trafiken.

Det är både intressant och tankeväckande att ta del av era erfarenheter av olyckorna ... det föder både tankar och försiktighet.

Lennart (lagvrängare till yrket)

 

[camoscio]

En del av problemet med dåligt och i vissa fall direkt farligt uppträdande i trafiken är att många tror sig ha företräde i vissa situationer. I trafiklagstiftningen finns det generellt sett ingen företrädesrätt! Däremot finns det skyldighet att lämna företräde till andra fordon eller gångtrafikanter i en lång rad olika situationer. Det är skillnad!

Du har inte företrädesrätt för att du kommer från höger utan den som kommer från vänster har skyldighet att lämna dig företräde. Detsamma gälller att fotgängare inte har företrädesrätt vid övergångsställen utan bilarna har skyldighet att lämna företräde.

Om fler lät bli att ta sig rätt till företräde och istället (enligt lagens intentioner och lydelse) istället såg till att lämna företräde så skulle många olyckor och olyckstillbud kunna undvikas ... liksom irritation och frustration i trafiken.

Det är både intressant och tankeväckande att ta del av era erfarenheter av olyckorna ... det föder både tankar och försiktighet.

Lennart (lagvrängare till yrket)

Ja, det får man hoppas, ty jag är själv inte opåverkad. Lärdomen för en cyklist i den aktuella situationen är: det är omöjligt att veta om en bilist avser att lämna företräda förrän han är genom kurvan. Och då är det för sent, ty avståndet till cykelöverfarten är i allmänhet mycket kort. Man behöver alltså ha uppsikt bakåt och bortom kurvan.

Detta är lite förrädiskt, ty stoppljuset före svängen är i regel på betydigt större avstånd. Och extra förrädiskt är det om föraren precis får grönt när man själv nalkas överfarten. Lärdomen för bilister är att man måste hålla extremt låg fart i kurvan, och givetvis ha uppsikt snett fram.

 

[peter1959]

Vissa saker är bara på ett sätt, som att hålla tillräckligt låg fart, då blir eventuella skador minimala.

Men så länge det finns trafikanter som anser man inte ska behöva minska hastigheten, för att
"jag har rätt till att fara fram i den farten i korsningen, för att jag har företräde",
de kommer alltid att må sämst vid en kollision...

Invändningarna brukar vara att man kan inte sänka farten jämt, då hinner man ingenstans i livet.

Min devis är att "man hinner alltid till bårhuset"...

 

[Mezzner]

Inlägg 11 är skrivet av mig. Det är givetvis ett under av klarhet
men kan omöjligt besvara min fråga om
vad någon annan person avser. Jag skrev f ö extra utförligt och tydligt så att även Staffan Andersson skulle
begripa.

Vad jag alltså inte förstod var Mezzners associationer till rättshaveri. Han har inte, efter 14 dagar,
klarat av att besvara min fråga
så uppenbarligen förstår han det inte själv. Jag skulle säga att han inte vet vad ordet betyder.

Enligt SAOL är en rättshaverist en som påstridigt hävdar sin rätt. NE använder ord som "onyanserat" och "överdrivet".
Wikipedia betonar det patologiska draget och ordets pejorativa klang:
"En person som utpekas som rättshaverist anses ägna orimligt mycket tid och energi åt att försöka ändra beslut och åtgärder som går denne emot. Beteendet fortsätter även när det är uppenbart lönlöst och kan ske genom överklaganden, skrivelser, polisanmälningar, JO-anmälningar eller stämningar." Artikeln länkar också till en intressant essä om
uttrycket som härskarteknik.

I tråden diskuterar jag ett rättsfall där mitt enda initiativ var att korrigera tre felaktiga uppgifter
i ett polisprotokoll, och lämna telefonnummer till ett vittne. Det kunde eventuellt ha haft
betydelse för frågan om min skuld.
Om nu det är rättshaveri skulle den logiska motsatsen alltså vara att inte bevaka sina intressen alls.
Min oskuld avgjordes dock nästan genast.
Den andra frågan gällde bilföraren som jag alltså anmält till åtal utan att ens veta om det!

Det hör nu till poängerna i
mina inlägg, den erfarenhet jag vill dela med mig av:
lita inte på att polisen gör sitt jobb, och ställ kritiska frågor om den juridiska innebörden av påståenden och frågor.
Sådant kan betyda mer i andra ärenden än mitt. Man bör också ta reda på vad försäkringsbolaget kräver av en.

Som alla läskunniga kan se så hade jag helst sluppit rättegång.
Jag hade också önskat större noggrannhet i vissa detaljer, bl a med tanke på prejudikat och rättsäkerhet,
dvs. min eventuella påstridighet gäller inte min utan andras, eller rentav allas, rätt.
Det handlar ju även om den tilltalade. Slarv ökar också risken för
överklaganden till ytterligare kostnad för samhållet.

Sådan vidsyn är självklart svår att smälta för dem som saknar den egenskapen.

Har man hamnat i en sådan här
situation kan man inte undgå att jämföra med sjukvården i Linköping. Dess höga klass,
och det gäller allt från ambulans och akut till rehabilitering,
beror helt säkert på god organisation och genomtänkta rutiner.

Är någon påstridig i denna fråga så är det väl mellpat som försöker överbevisa mig om min skuld och för att
rädda sitt ömkliga resonemang inför ett privat skuldbegrepp.
På detta replikerar jag inte. Man debatterar inte med Gud.

camoscio:

Självklart är det fel att dra några slutsatser angående andra personer utfifrån huruvida de besvarat ett inlägg eller ej. Jag tycker dessutom att man kan tycka att det är mer eller mindre begåvat, beroende på hur livlig tråden är - och om den andra personen varit aktiv i tråden för övrig. Man får nog nöja sig med att dra slutsatser om folk utifrån vad de skrivit, snarare än utifrån vad de inte skrivit.
Personligen förbehåller jag mig rätten att läsa trådar eller ej efter egen inkonsekvens och gottfinnande. Jag svarar inte heller alltid på inlägg bara för att jag tycker att de är fel. Håll gärna det i minnet.

Beträffande rättshaverism så anser jag mig veta vad detta betyder. Jag är medveten om att många anser att det är något negativt, men anser inte att det så att säga omfattas av ordets rätta betydelse. Beträffande referenserna i citatet ovan så ger jag inte mycket för wikipedias förklaring. Den kan ju f ö vara skriven av nån som vet nåt, eller nån som inte vet ett dugg.

Jag menar att rättshaverism inte omfattar idoga försök att få rätt även när man har fel, utan att man blir rättshaverist om man anstränger sig mer än de flesta just för att rätt ska vara rätt. Jag är medveten om att många i det läget tycker att man är en idiot, och jag tycker man kan dra sådana slutsatser ur tråden i övrigt även där jag inte skrivit inläggen.

För att vara extra tydlig menar jag att det kan vara en rättshaveristisk inställning att bemöda sig att envisas, i annan instans, om man till större delen fått rätt i en utredning - men inte anser att man har fått rätt, på rätt sätt. I det här fallet så handlar det alltså om att du camoscio vänder dig till utsidan för att beklaga dig när du anser att domstolen gjort fel. Självklart kan det finnas andra skäl till detta, resp att man kan anse olika saker om detta.

Jag är själv envis och tycker ofta att det är viktigt att viktiga saker blir rätt. Men sedan är det förstås subjektivt vad som är viktigt och t o m ofta vad som är rätt. Jag är faktiskt medveten om detta, framhärdar kanske ändå, men tillåter mig bara att förvånas över felaktigheter med måtta, eftersom jag genom denna medvetenhet även väntar mig att andra tycker annorlunda än jag.

Kanske är det utmärkande för en rättshaverist att vara tämligen omedveten om det subjektiva, och tillika möjligen också har begränsad förmåga att se saker från andra(s) perspektiv?

Jag tror inte det är en språklig fråga, men tror ändå att det kan vara nåt att fundera över, inte minst med utgångspunkt från citatet ovan.

Man ska inte tro att man alltid får sympatier så länge man har rätt - men om man ofta tycker att omvärlden till större delen befolkas av korkskallar, tror jag att man ska anstränga sig och vara mer självkritisk, och försöka hitta en lite mer strömlinjeformad hållning. Livet blir skönare då - och så kan man ägna sin energi till att kämpa mot de allra värsta missförhållandena i vårt rättssamhälle .

 

[camoscio]

Vissa saker är bara på ett sätt, som att hålla tillräckligt låg fart, då blir eventuella skador minimala.

Men så länge det finns trafikanter som anser man inte ska behöva minska hastigheten, för att
"jag har rätt till att fara fram i den farten i korsningen, för att jag har företräde",
de kommer alltid att må sämst vid en kollision...

Invändningarna brukar vara att man kan inte sänka farten jämt, då hinner man ingenstans i livet.

Min devis är att "man hinner alltid till bårhuset"...

Jag tycker det är rätt intressant med denna ständiga fokusering på den part som praktiskt taget omedelbart avfördes från misstanke om brott (men fick plikta med ett par månaders sjukdom).

När jag berättade om min olycka för andra , pratade nästan alla om hur vårdslöst och hänsynslöst cyklister far fram i trafiken. En yrkeschaufför i sängen mitt emot min på sjukhuset var övertygad om att jag skulle straffas, eventuellt även bilisten. Detta hänger förstås ihop med det dåliga rykte cyklister i allmänhet har. Om majoriteten förtjänat det vet jag inte, men det är givetvis inte applicerbart på individer.

Den som körde för fort var alltså den part som hade väjningsplikt. Hon klarade inte av att bromsa på den korta stäckan. Alternativt
kan det ifrågasättas om hon ens försökte, eftersom hon hävdade att hon inte såg mig.
Det såg inte ut så.
Hur en bilist ska, och smidigt kan, hantera den relativt enkla situationen har jag kunnat studera genom ett antal sjuktransporter med taxi.

Uppmaningar att sänka farten är förstås rätt meningslösa, eftersom isåfall varje fart är för hög.
Närmar man sig gånghastighet blir det absurt.
Vad cyklister saknar, jämfört med fotgängare, är förmågan att tvärstanna och slå back.
I riktigt knepiga situationer kan man leda cykeln, och kommer därvid också aningen längre bort från svängen, eftersom gångbanan är till höger om cykelbanan.

Någon gav mig ett rätt intressant räkneexempel. Det finns någon paragraf som säger att en cykel ska klara att bromsas (vid viss applicerad kraft, minns ej siffran)
med 3m/s^2. På en sekund ska alltså hastigheten kunna minskas med 3m/s, 10.8 km/h,
Om man utgår från hastigheten v_0 m/s och likformig inbromsning
skull det betyda att bromssträckan blir v_0**2/6 meter. Om man inte kan integraler och derivator
så konstaterar man att tiden är v_0/3 och multiplicerar med medelhastigheten, v_0/2.

När jag var ung lärde jag mig regeln att cykeln ska vara så utrustad och framföras så att den kan stannas på två meter. Det skulle betyda att v_0 = kvadratroten ur 12 vilket omräknat blir 12.5 km
i timmen. Jag tror förstås att mina bromsar är effektivare än så
men jag skulle inte bli förvånad om detta var ungefär den fart jag höll strax före cykelöverfarten,
innan jag såg bilen dyka upp från ingenstans.

Att jag höll tillräckligt låg hastighet (och sannolikt även bromsade, hur minns man sådant?)
kan ha räddat mig från döden eller livslång invaliditet. Min minnesbild är att bilens främre
högra hörn träffade framhjulet så att cykeln svepte med framhjulet över motorhuven och ekipaget gled ned på bilens sida, vänt i motsatt riktning mot bilens färdriktning, och därpå knuffades till, kanske av ett dörrhandtag eller sidospegeln. I rätten betonade jag hur jag föll och varför det var signifikant. Fram till knuffen fruktade jag att hamna framför och/eller under.

Nej, lösningen ligger inte alls i farten utan i uppsikten; man ska alltså, trots att hela synfältet svänger, hålla uppsikt en bra bit bakåt att ingen bil överhuvudtaget är på väg mot svängen.
Den 12/2 kl. 9.58 var det nödvändigt.

 

[mellpat]

Är någon påstridig i denna fråga så är det väl mellpat som försöker överbevisa mig om min skuld och för att rädda sitt ömkliga resonemang inför ett privat skuldbegrepp. På detta replikerar jag inte. Man debatterar inte med Gud.

Går alldeles utmärkt att debattera med mig. För jag tror inte på några gudar, däremot på genier bland människor. Tillhör dock inte sistnämnda grupp, vilket du tydligen förstått.

Du skrev "Inte fan litar jag på ngn väjningsplikt mer". Att lita på väjningsplikt förefaller mig lite fantasilöst, om än inte direkt dumt. Huruvida det blir skuldbelagt är upp till en själv. Lite körkortsteori skulle nog inte skada. Trafikbeteende är mer styrt av psykologi än av regler och matematik. Själv kan jag väl bara någon enstaka trafikregel, osäkert vilken.

 

[jamo]

Trist olycka, bra att du klarade dig någorlunda. Eller åtminstone rehabat ganska bra.

Lindrigt straff, lite väl låga böter. 21-åringen satt troligen och pratade mobil?

Alla som inte kör bil bör betrakta sig som osynliga och alla som kör bil bör betrakta sig som endast begränsat synliga.

Konstigt egentligen, att det inte smäller överallt, hela tiden. Vi människor är rätt otroliga, på att klara mycket mer än att vandra på en savann, med spjut i handen.

Att svenska rättsystemet är slappt och slarvigt men fungerar åtminstone måttligt, är någon förvånad?

 

[majjen]

Man skulle kunna få för sig att det är två ungtuppar som kämpar om makten i hönsgården...
(Jag vet. Jag vet. Jag kan välja att sluta läsa...)

HåkanF

 

[mellpat]

Man skulle kunna få för sig att det är två ungtuppar som kämpar om makten i hönsgården...

Hehe, för min del snarare allmän frustration över tidens och sedernas förfall. Vi är ju alla försökskaniner i det gigantiska samhällsexperiment utan motstycke i människans historia och som samtidigt innefattar globalisering, mångkultur (= nollkultur), befolkningsexplosion, folkdemokrati, "allas lika värde" och en hel del annat. Men vilka personlighetstyper gynnas av ett diktat om allas lika värde? Kan dessa personligheter upprätthålla en civilisation?

Apropå sedernas förfall går det att hitta exempel i den här tråden. Men nu ska jag bli snäll.

 

[camoscio]

Trist olycka, bra att du klarade dig någorlunda. Eller åtminstone rehabat ganska bra.

Lindrigt straff, lite väl låga böter. 21-åringen satt troligen och pratade mobil?

Alla som inte kör bil bör betrakta sig som osynliga och alla som kör bil bör betrakta sig som endast begränsat synliga.

Konstigt egentligen, att det inte smäller överallt, hela tiden. Vi människor är rätt otroliga, på att klara mycket mer än att vandra på en savann, med spjut i handen.

Att svenska rättsystemet är slappt och slarvigt men fungerar åtminstone måttligt, är någon förvånad?

Tack. Om rehab vill jag gärna dela med mig.

På sjukhuset var det en läkare som visade mig bilderna av mina skador. Om min bäckenskada sa han, att det kan ta 3 månader innan du kan gå utan smärta; sen tar det två månader att träna upp de muskler som förtvinat. Fem månader! Jag hade tänkt vandra i Sydeuropa i mitten och slutet av juni, sen ytterligare i slutet av augusti. Läkarens svar var att jag nog bara skulle räkna med det senare. Detta var ungefär den 15 februari.

Jag lovar, det var en utmaning! Det första jag gjorde när jag kom hem från sjukhuset var att kolla om jag kunde trampa min motionscykel med båda benen. Det gick, så jag började köra en del på den för att hålla konditionen och benstyrkan uppe.

Jag frågade min sjukgymnast och hon tyckte det var en jättebra idé. Ideligen, när vi gick igenom mina skador och övningar återkom hon till: du ska ju ut och vandra, och hon menade i juni. Mot mitten av mars började jag känna mig så pass att jag slutade använda kryckan inomhus. När jag besökte sjukgymnasten vid den tiden konstaterade hon att vänster sätesmuskel var försvagad (av själva smällen, verkar det). Hon gav mig övningar och jag utvecklade dessa. Det var nog den jobbigaste och tjatigaste delen av terapin, men framstegen var mätbara, i centimeter (att resa sig från en stol på ett ben). Det tog två månader tills jag kunde göra det från toastolen med
skor på fötterna och då hade det gått totalt tre månader plus ngn vecka.

Den 1 april slutade jag använda krycka och började gå allt längre turer, även cykla utomhus.
I början av maj undersöktes jag av läkare, som manade till försiktighet.
Hon menade att en sådan skada tar sådär sex månader att läka helt.
Några dagar senare gick jag en fyradagarstur från Åby till Katrineholm. Jag var hemma exakt tre månader efter olyckan. Jag berättade för sjukgymnasten att det var precis enligt läkarens förutsägelse: jag kunde efter tre månader gå sju mil utan smärta. Hon skrattade och sa:
"det var inte så han menade". I början av juni kom det sista genombrottet, när jag kunde springa utan känningar i ljumsken.
Jag åkte iväg på årets första vandringstur ungefär den 18 juni. Den tog 14 dar. Jag gjorde två resor till. Moral: man ska vara tjurig och målmedveten och ha en
fantastisk sjukgymnast.

Om ärendet:

Jag har inga synpunker på straffets storlek. Principen är intressantare än individen. Jag markerade detta genom att (på en direkt fråga) avstå från skadeståndskrav.

Jag är glad att jag friades, och det fort.
Jag är förundrad över att rättsläget var så klart att man kunde negligera fakta som jag trodde hade betydelse. Dock är det alltid bäst om även den tilltalade övertygas om sin skuld. Böter räcker, bitterhet tjänar ingen på.

En lite pikant juridisk detalj. Om jag inte yrkat kroppsskada och kvinnan erkänt hade ärendet avgjorts utanför rätten. Om hon erkänt hade det blivit rättegång, men på en åtalspunkt, istf. två.
Valet hade varit självklart.

Nu råddes kvinnan (av polisen) att erkänna, för att sen ta tillbaka under rättegången. Sånt kan ju användas i taktiskt syfte, för att återerövra initiativet. Kvinnan var inte tillräckligt illistig för det, utan offer för dålig rådgivning, i detta fall antagligen från den äldre herre som beledsagade henne.

 

[oj77]

Hur vet du att polisen rådde henne att erkänna och sedan ta tillbaka det i rättegången ?

 

[camoscio]

Hur vet du att polisen rådde henne att erkänna och sedan ta tillbaka det i rättegången ?

Jag ser att min satsfogning var missvisande. Jag menade verkligen inte att polisen rådde henne att först erkänna och sedan ta tillbaka. Att polisen rådde henne att erkänna får anses bevisat eftersom de sa det till mig i telefon under utredningen, och kvinnan sa det själv vid rättegången. Om beslutet att ta tillbaka erkännandet var helt hennes eget, eller om hon råddes till det av, ex.vis den äldre herre som beledsagade henne, vet jag inte. Men inte tror jag polisen rådde henne till ngt sådant, verkligen inte. Det skulle inte riktigt gå ihop eftersom avsikten med det faktiska rådet rimligen var att förenkla hela förfarandet, medan ett återtagande bara kunde ha stökat till det hela. Poliser följer säkerligen en variant av Hackmans Enkelhetsprincip: http://www.mai.liu.se/~pehac/enkel.html

Om kvinnan inte erkänt hade jag naturligtvis skaffat fram intyg från två vittnen som visste att min cykel saknade de skador hon påstått (den som körde hem cykeln till mig och cykelhandlaren som tog den in inbyte den 1 april), och kanske förberett mig noggrannare på andra sätt. Lyckligtvis tillskrevs hon ingen trovärdighet, ändå, men sånt kan man egentligen inte veta. Jag noterar denna pikanta detalj, ty det är uppenbart att man i större och allvarligare fall kan använda sådant här som en taktik. Å andra sidan kan jag i sådana fall tänka mig att förhandlingarna ajourneras.