Vissa saker är bara på ett sätt, som att hålla tillräckligt låg fart, då blir eventuella skador minimala.
Men så länge det finns trafikanter som anser man inte ska behöva minska hastigheten, för att
"jag har rätt till att fara fram i den farten i korsningen, för att jag har företräde",
de kommer alltid att må sämst vid en kollision...
Invändningarna brukar vara att man kan inte sänka farten jämt, då hinner man ingenstans i livet.
Min devis är att "man hinner alltid till bårhuset"...
Jag tycker det är rätt intressant med denna ständiga fokusering på den part som praktiskt taget omedelbart avfördes från misstanke om brott (men fick plikta med ett par månaders sjukdom).
När jag berättade om min olycka för andra , pratade nästan alla om hur vårdslöst och hänsynslöst cyklister far fram i trafiken. En yrkeschaufför i sängen mitt emot min på sjukhuset var övertygad om att jag skulle straffas, eventuellt även bilisten. Detta hänger förstås ihop med det dåliga rykte cyklister i allmänhet har. Om majoriteten förtjänat det vet jag inte, men det är givetvis inte applicerbart på individer.
Den som körde för fort var alltså den part som hade väjningsplikt. Hon klarade inte av att bromsa på den korta stäckan. Alternativt
kan det ifrågasättas om hon ens försökte, eftersom hon hävdade att hon inte såg mig.
Det såg inte ut så.
Hur en bilist ska, och smidigt kan, hantera den relativt enkla situationen har jag kunnat studera genom ett antal sjuktransporter med taxi.
Uppmaningar att sänka farten är förstås rätt meningslösa, eftersom isåfall varje fart är för hög.
Närmar man sig gånghastighet blir det absurt.
Vad cyklister saknar, jämfört med fotgängare, är förmågan att tvärstanna och slå back.
I riktigt knepiga situationer kan man leda cykeln, och kommer därvid också aningen längre bort från svängen, eftersom gångbanan är till höger om cykelbanan.
Någon gav mig ett rätt intressant räkneexempel. Det finns någon paragraf som säger att en cykel ska klara att bromsas (vid viss applicerad kraft, minns ej siffran)
med 3m/s^2. På en sekund ska alltså hastigheten kunna minskas med 3m/s, 10.8 km/h,
Om man utgår från hastigheten v_0 m/s och likformig inbromsning
skull det betyda att bromssträckan blir v_0**2/6 meter. Om man inte kan integraler och derivator
så konstaterar man att tiden är v_0/3 och multiplicerar med medelhastigheten, v_0/2.
När jag var ung lärde jag mig regeln att cykeln ska vara så utrustad och framföras så att den kan stannas på två meter. Det skulle betyda att v_0 = kvadratroten ur 12 vilket omräknat blir 12.5 km
i timmen. Jag tror förstås att mina bromsar är effektivare än så
men jag skulle inte bli förvånad om detta var ungefär den fart jag höll strax före cykelöverfarten,
innan jag såg bilen dyka upp från ingenstans.
Att jag höll tillräckligt låg hastighet (och sannolikt även bromsade, hur minns man sådant?)
kan ha räddat mig från döden eller livslång invaliditet. Min minnesbild är att bilens främre
högra hörn träffade framhjulet så att cykeln svepte med framhjulet över motorhuven och ekipaget gled ned på bilens sida, vänt i motsatt riktning mot bilens färdriktning, och därpå knuffades till, kanske av ett dörrhandtag eller sidospegeln. I rätten betonade jag hur jag föll och varför det var signifikant. Fram till knuffen fruktade jag att hamna framför och/eller under.
Nej, lösningen ligger inte alls i farten utan i uppsikten; man ska alltså, trots att hela synfältet svänger, hålla uppsikt en bra bit bakåt att ingen bil överhuvudtaget är på väg mot svängen.
Den 12/2 kl. 9.58 var det nödvändigt.