Jag blev nermejad av en motorbåt när jag var ute och paddlade kajak en tidig morgon. Jag blev svårt skadad, borde ha dött men gjorde det inte, bl a bröt jag ryggen och fick svåra bröstskador. Jag har men från olyckan, och man konstaterade rätt snabbt att invaliditetsgraden skulle bli mellan si och så många procent. Den initiala ersättningen blev rätt stor, mer är att vänta över tid.
De på båten var tankade som pelikaner. Inget straff hade varit tillräckligt, under det år jag låg på sjukhus gick min då pojkvän nu make och funderade på olika sätt att orsaka skada på personerna ifråga. Som ett utlopp för egen frustration antar jag.
Domen blev vållande till grov kroppsskada, grovt sjöfylleri, grov vårdslöshet i sjötrafik och några punkter till. Hovrätt fastställde domen i stort men ökade på straffet för föraren. Själv har jag få om några minnen från den tiden. Den mesta av frustrationen är min makes, rehabiliteringen blev min stora frustration.
Själv tampas jag fortfarande med efterverkningarna och lär få göra så resten av livet, jag hoppas att de fick kämpa med sina.
Att bli påkörd på ett eller annat sätt får så stora konsekvenser att det är svårt att överblicka dem med någon större enkelhet. Förr eller senare hoppas jag att min egen frustration som kommer och går, särskilt när jag får svärt att röra mig, ska lägga sig alltmer.