vållande till kroppsskada.

[mellpat]

Genom att inte kontrollera att du erhöll det företräde som du hade rätt till var du som sagt medskyldig till olyckan, om än inte i juridisk mening. Folk i din och min ålder har inget att göra på cykel i dagens trafikmiljö. Vi får dra oss undan till bergen.

 

[mellpat]

Normalt brukar jag inte kommentera inlägg av Mellpat. Detta får bli ett undantag. ...

Ska jag tolka det som att du lämnar en frizon åt originella tänkare?

 

[Almgren]

Visst, men låt mig påminna om en skillnad mellan bilar och cyklar: bilen har minst 50 ggr mer rörelseenergi. Jag (som cyklist) passar mig noga för andra cyklister och fotgängare, för en krock är jobbig. Men en krock med en bil innebär invaliditet eller döden, åtminstone där jag cyklar. Därför blir jag grymt irriterad på (ofta yrkes-)bilister som på något sätt ska "markera" mot mig som cyklist, för att jag "gör fel". Jag kör extremt defensivt och är övertydlig med var jag är och vart jag är på väg. Jag kan trafikreglerna, men det som spelar roll är dom oskrivna trafikreglerna, sömniga bilisters ovanor etc.

Bra att du kör ansvarsfullt, men många cyklister gör tyvärr inte det (motorcyklisterna faller också inom denna grupp). bara för att man kan kryssa mellan bilar så måste man inte göra det. bara för att man kan gena över en trottoar så måste man inte det.

Christian

 

[fraewu]

Jag har inget körkort. När jag kunde cykla blev jag alltsomoftast skiförbannad att cyklister inte kunde några trafikregler. Särskilt ett stråk, där var det rena rama, until the death eller något av ett dhakar-rally. Folk fladdrade mellan varandra. Prejade varandra. Tvärbromsade. Såg sig inte om. De bara tog för givet att alla andra skulle stanna. Ett under att det inte sker fler olyckor.
Jag bodde länge i Stockholms innerstad. Och cyklade. Det var bara att lära sig att cykla efter samma traffikregler som bilar eftersom det då inte fanns en tillstymmelse till cykelbanor. Och jag är glad över att jag lärde mig väjning och företräde och stanna och trafikljus och allt sånt. Kommer att ha användning för det resten av livet. Även om jag nu inte kan cykla längre och aldrig har haft körkort.

 

[dag.lunden_telia.com]

Minst hamnar underst...

Lasse Bergman har formulerat föjande visdomsord på sina kajasidor:

"Överlevnadsstrategi
Minst hamnar underst. På sjön gäller detta utan undantag, och bättre finns att hamna under än en berusad bilhandlare i en Ockelbo DC21 m V170/280, trimpl, Wallasvärm, badbr, kylb etc (Det är naturligtvis lika illa om det är en PC-försäljare, bagare, tandläkare, kyrkoherde eller börsmäklare)."

http://www.paddlingsnyaadress.com/paddlingsteknik/vajningsregler.htm

Detta är tillämpbart som cyklist också...

Vet som åretruntcyklist att det inte är samma sak att "ha rätt" som att "få rätt". Det gäller ju att fortsatt kunna "njuta av sin rätt" också...

Cykla lugnt!

Vänligen/Dag

 

[camoscio]

Då får man respektera olika människors behov av att delge sina erfarenheter.

Exakt. Att berätta erfarenheter och ge några kritiska reflektioner är inte att gnälla.
Och andra har gett konstruktiva och insruktiva bidrag.


T ex Mezzners utmärkta första inlägg visar att jag inte skrev mitt förgäves. Det finns en poäng som jag gärna understryker: lita inte på att polisen gör sitt jobb. Just i mitt fall inverkade inte polisens slarv och jag hade förberett mig på näsvisa frågor från ett eventuellt ombud för den tilltalade, t ex genom att studera trafikljusen flera gånger vid det aktuella klockslaget. Men hon hade inget!

 

[Mezzner]

http://www.e24.se/lifestyle/klacksparkar/artikel_811737.e24

Rättshaverister finns det av alla slag.

Rättshaverist är man väl f ö så fort man föredrar en lösning som är rätt, framför en som t ex är acceptabel, men felaktig underbyggd. Det är ju upp till var och en att sätta gränsen för vad som är absurd millimeterrättvisa, resp vad som är oacceptabel rättsröta. Det är ju dock som regel ganska långt mellan dessa ytterligheter, och bara för att man inte i alla lägen nöjer sig med att det vare sig är det ena eller andra, är man väl en rättshaverist av patologisk mått?

Utöver att jag tycker att rätt ska vara rätt är jag dessutom långsint. Personligen tycker jag det är fina kvaliteter, men inser att de oftast framstår som obekväma och otidsenliga, om det nu nånsin varit tidsenligt att gilla konsekvens och sanning...
Jag hävdar ju dessutom att allt är förhandlingsbart i det verkliga livet, så på något vis är jag ändå en människa som både kan vara medgörlig och pragmatisk. Sen behöver man ju inte bli kär i nån bara för att man lyckas träffa ett avtal...

 

[fraewu]

http://www.e24.se/lifestyle/klacksparkar/artikel_811737.e24

Rättshaverister finns det av alla slag.

Rättshaverist är man väl f ö så fort man föredrar en lösning som är rätt, framför en som t ex är acceptabel, men felaktig underbyggd. Det är ju upp till var och en att sätta gränsen för vad som är absurd millimeterrättvisa, resp vad som är oacceptabel rättsröta.

Utöver att jag tycker att rätt ska vara rätt är jag dessutom långsint. Personligen tycker jag det är fina kvaliteter, men inser att de oftast framstår som obekväma och otidsenliga, om det nu nånsin varit tidsenligt att gilla konsekvens och sanning... (...)..

Det finns inget rätt ska vara rätt i min mening. Det finns alltid en förlorare oavsett om man de facto har rätt. Du kan inte få hur rätt som helst, eller rätt fullt ut hur man nu räknar det. Du måste veta när det är dags att släppa och gå vidare. Jag har skrivit en del om min egen olycka, kanske för mycket enligt en del. Det fanns mycket att begrava sig i där. Varför beskrevs inte det bättre, eller det där eller den händelsen? Nu låg jag medvetslös i vattnet och låg ett år på sjukhuset medan motorbåten ifråga stod med avskalad botten på ett grund några hundra meter bort. Alla ombord astankade. I början fanns bara vrede som min numera make beskriver det.
Det tog lång tid innan den la sig. Min egen chock kom långt senare.

Jag är inte okompenserad. Jag fick "rätt" i domstol, och kajaken var kapad på mitten, de var fulla som ägg, utgångsläget var att jag var rätt oskyldig till vad som nu hade hänt. För att begränsa ilskan, för att inte tillåta den att springa iväg och låta hämnd bli ett måtto i alltsammans beslutade vi att inte överklaga tingsrättsdomen till hovrätten. Den andra parten gjorde det. Jag har inte mycket till övers, eller var tusan, jag har inget till övers för den som framförde den båten den morgonen, jag har inte heller något till övers för dem som var med i båten. Och ska vi prata i termer av hämnd så blev tings- och hovsrättsdomen så mycket upprättelse som går att få. Oavsett domarna, oavsett den kompensation i rena pengar som har betalats ut och den sinnesfrid jag har fått tillbaka som gör att jag nu paddlar kajak igen, det är värt mycket men det gör ju inget ogjort. Nerver är förstörda, jag har svårt att andas när det är fuktigt och får ont i alla leder som var brutna. Jag kommer alltid att ha ont i ryggen. Så jag ger killarna i den båten så mycket, och mig själv, att ingen av oss vann ett dugg, vi förlorade allihop.

Som jag ser det, och jag går fortfarande vilse i det så jag är inte någon varelse som står över alla andra, är att försöka förbise den rena orättvisan i saker och ting. Livet är inte rättvist. Jag kan se omkring mig ibland och tänka att vaddå? Rygg stelopererad före x års ålder, vilket jävla liv är det? Och ont överallt? Men att dö hade varit värre. Det är inte så häftigt det här alla gånger men man kan inte göra mer än att försöka leva ändå, ibland tycka att det här suger ohc sedan ta vid igen.

 

[camoscio]

http://www.e24.se/lifestyle/klacksparkar/artikel_811737.e24

Rättshaverister finns det av alla slag.

Rättshaverist är man väl f ö så fort man föredrar en lösning som är rätt, framför en som t ex är acceptabel, men felaktig underbyggd. Det är ju upp till var och en att sätta gränsen för vad som är absurd millimeterrättvisa, resp vad som är oacceptabel rättsröta. Det är ju dock som regel ganska långt mellan dessa ytterligheter, och bara för att man inte i alla lägen nöjer sig med att det vare sig är det ena eller andra, är man väl en rättshaverist av patologisk mått?

Utöver att jag tycker att rätt ska vara rätt är jag dessutom långsint. Personligen tycker jag det är fina kvaliteter, men inser att de oftast framstår som obekväma och otidsenliga, om det nu nånsin varit tidsenligt att gilla konsekvens och sanning...
Jag hävdar ju dessutom att allt är förhandlingsbart i det verkliga livet, så på något vis är jag ändå en människa som både kan vara medgörlig och pragmatisk. Sen behöver man ju inte bli kär i nån bara för att man lyckas träffa ett avtal...

Vad har detta med trådens ämne att göra?

 

[Cremytos]

Vad har detta med trådens ämne att göra?

Läs exempelvis inlägg nummer #11 igen så klarnar det nog lite för dig.

 

[camoscio]

Jag tror du har alldeles rätt - men att det är risk för att bilisten blir vållande vid kollisionmed cyklist som ändå cyklar på övergångsställe för gående.

Nu är ju bilar hårda osv., men det kan ju emellertid vara bra om vissa cyklister insåg att det inte är läge att ge fingret när de tycker att bilisterna bromsar för snävt...
(Vet inte om jag råkat ut för det, men det är gott om cyklister som glatt cyklar på övergångsställen och knappt kollar om det kommer bilar eller ej.)

Cykelkulturen är också väldigt olika, geografiskt. I t ex Uppsala och Linköping ("cykelstäder"), verkar ju cylisterna betydligt hårdare hållna av polis osv., medan fullkomlig cykelanarki råder på en del andra orter. Har t ex mött cyklister på vänster sida på gator i Södertälje, utan belysning och i mörker.
Det mest uppseendeväckande var dock att jag hade polisbil framför mig en gång, och polisen gjorde bara en liten fin sväng så att han undvek att krocka med cykeln.

Det är utanför trådens ämne, men tråden är min och vilande. Min bild av cykelkulturen i Linköping är mycket negativ. Jag ska avstå från en tröttsam uppräkning, och nöjer mig med mörkerkörning.

Häromdan gick jag till min förra arbetsplats som många cyklar till och från och jag uppskattade att 70-80 procent av cyklisterna sakande lyse. En mötte mig på trottoaren. När jag visade mitt ogillande fortsatte han på körbanans vänstra sida.

 

[camoscio]

Läs exempelvis inlägg nummer #11 igen så klarnar det nog lite för dig.

Inlägg 11 är skrivet av mig. Det är givetvis ett under av klarhet
men kan omöjligt besvara min fråga om
vad någon annan person avser. Jag skrev f ö extra utförligt och tydligt så att även Staffan Andersson skulle
begripa.

Vad jag alltså inte förstod var Mezzners associationer till rättshaveri. Han har inte, efter 14 dagar,
klarat av att besvara min fråga
så uppenbarligen förstår han det inte själv. Jag skulle säga att han inte vet vad ordet betyder.

Enligt SAOL är en rättshaverist en som påstridigt hävdar sin rätt. NE använder ord som "onyanserat" och "överdrivet".
Wikipedia betonar det patologiska draget och ordets pejorativa klang:
"En person som utpekas som rättshaverist anses ägna orimligt mycket tid och energi åt att försöka ändra beslut och åtgärder som går denne emot. Beteendet fortsätter även när det är uppenbart lönlöst och kan ske genom överklaganden, skrivelser, polisanmälningar, JO-anmälningar eller stämningar." Artikeln länkar också till en intressant essä om
uttrycket som härskarteknik.

I tråden diskuterar jag ett rättsfall där mitt enda initiativ var att korrigera tre felaktiga uppgifter
i ett polisprotokoll, och lämna telefonnummer till ett vittne. Det kunde eventuellt ha haft
betydelse för frågan om min skuld.
Om nu det är rättshaveri skulle den logiska motsatsen alltså vara att inte bevaka sina intressen alls.
Min oskuld avgjordes dock nästan genast.
Den andra frågan gällde bilföraren som jag alltså anmält till åtal utan att ens veta om det!

Det hör nu till poängerna i
mina inlägg, den erfarenhet jag vill dela med mig av:
lita inte på att polisen gör sitt jobb, och ställ kritiska frågor om den juridiska innebörden av påståenden och frågor.
Sådant kan betyda mer i andra ärenden än mitt. Man bör också ta reda på vad försäkringsbolaget kräver av en.

Som alla läskunniga kan se så hade jag helst sluppit rättegång.
Jag hade också önskat större noggrannhet i vissa detaljer, bl a med tanke på prejudikat och rättsäkerhet,
dvs. min eventuella påstridighet gäller inte min utan andras, eller rentav allas, rätt.
Det handlar ju även om den tilltalade. Slarv ökar också risken för
överklaganden till ytterligare kostnad för samhållet.

Sådan vidsyn är självklart svår att smälta för dem som saknar den egenskapen.

Har man hamnat i en sådan här
situation kan man inte undgå att jämföra med sjukvården i Linköping. Dess höga klass,
och det gäller allt från ambulans och akut till rehabilitering,
beror helt säkert på god organisation och genomtänkta rutiner.

Är någon påstridig i denna fråga så är det väl mellpat som försöker överbevisa mig om min skuld och för att
rädda sitt ömkliga resonemang inför ett privat skuldbegrepp.
På detta replikerar jag inte. Man debatterar inte med Gud.