I tråden ”Vad låser ni Touringhojen med ?”
Där tar tango upp något som kallades för 30kilosregeln. Det var en kul idé, i slutet berättar tango vad han anser hur en cykel ska hanteras när den lämnas utan uppsikt. Jag kan inte annat än att hålla med, det är möjligt att långfärdcyklar stjäls sällan, och att de flesta klarat sig utan stöld. Jag har inte blivit bestulen, men jag skulle inte våga chansa att cykeln är kvar om den står olåst, jag behåller gärna min osäkerhetskänsla och låser hellre mina saker en gång extra, än att komma tillbaka och upptäcka att något eller allt är borta, det skulle vara en katastrof, framför allt om man är ute på tur!
Jag håller med dig Patrik! Lås är bra…
Det borde inte vara en nyhet att jag till motsatts till alla andra, cyklar tungt lastad.
I år har jag köpt mig en ny cykelkärra, den väger massor redan som tom, men har funktioner som jag saknade på min förra Burley kärra.
Min nya kärra är köpt från Aidoo. Det som gör att den passar mig bättre, är först och främst säkerheten, kärran är fastlåst men nyckel i själva dragarmarna till cykeln, alla de kärror jag har sett tidigare, sitter bara med en sprint eller liknande snabbkoppling utan egen låskonstruktion. Nästa del är den stadiga lådan, den är tillverkad i kraftig aluminium med förstärkta kanter och hörn, den har två låsbara byglar i locket. Den går inte öppna eller ta hela kärran från cykeln utan uppenbar åverkan, då man behöver slå eller bryta med våld. De gillar jag!
En annan svaghet när det gäller stöld, har varit mina två packväskor, de har bara enkla packremmar med snabbfästen, de är enkla att öppna och ta vad som finns eller helt enkelt, bara haka av väskorna från pakethållaren och gå i väg med dem.
Står personen vid cykeln en stund så att nya personer ser honom, kan de tro att cykeln är hans och ingen reagerar om han tar det lugnt nog när han hakar av väskorna och går i väg med dem.
För att skydda mig från den tillfälliga tjuven har jag köpt kraftiga spännband, de har en insydd stålvajer och låsbart spänne med nyckel. Spännbanden drar jag runt packväskan och pakethållaren, där med hålls de kvar på cykeln, och jag känner mig tillräckligt lugn för ett besök på museum en timme eller två.
Man kan inte förvänta sig att någon utomstående person reagerar om något stjäls från cykeln, men när det krävs mer våld för att komma åt sakerna, då hindrar det många från att bli den tillfälliga tjuven, de rutinerade tjuvarna kan man aldrig skydda sig från.
Förutom de lås som finns på kärran, är den även utrustad med stänkskärmar, vilket inte fanns till den förra kärran, vidare har jag utrustat den nya med större hjul 20” som mina framhjul på cykeln, jag har även navdynamo på kärran med E-werk från B+M, samma som jag har på cykeln för att ladda minna batterier under resan. Kärran har även fjädring och hydrauliska dämpare samt hydrauliska skivbromsar, vilket är bra då allt väger så mycket att bromsarna på cykeln inte räcker när kärran trycker på. kärrans lastvolym är på 130liter, de gör att jag har utrymme nog för nya inköp utan att tänka på platsbrist, vilket har varit ett problem tidigare, då just bristen på utrymme varit stort efter inköp av nya livsmedel.
Hela mitt ekipage inklusive mig, vägde 197kg när jag lämnade hemmet för att cykla Mälardalsleden. Det blev en sträcka på 43mil. Vikten är försumbar då jag cyklar på låga växlar, på låga växlar går cykeln sakta, jag kan därför fokusera på att njuta av resan, jag hinner också uppfatta mer av allt jag passerar, än tidigare.
Jag har egna erfarenheter på hur mina tankar fungerar. Så fort jag satte mig på cykeln fick jag en psykologisk nummerlapp på ryggen och cyklade där efter. Att cykla fort betyder också att blicken måste vara mer fokuserad på vägen och övrig trafik. Det går inte se åt sidan allt för länge och det är besvärligare att stanna om de man såg råkade vara intressant, valet blir att ignorera och trampa vidare.
Tankarna gick åt till att avverka mil och ligga i, för att hinna till en viss plats innan kvällen, eller trampa lite extra på natten, för att spara en dag och få mig tro, att jag tjänar tid på detta. Jag lurar bara mig själv och passerar istället städer och sevärdheter för att vinna tid till annat. Det blir aldrig något annat än att vinna just tiden, det blir som att jag tävlingscyklar i ett långlopp, kortare och färre raster samt snabbt iväg på morgonen, de ger bättre sluttid. Det gick då, och var kul på sitt sätt.
Jag ser det inte som fel att cykla så, det har sin tjusning även det, men jag vill inte cykla så längre. Förr klarade jag inte av att hindra mig själv, från att cykla 10-20 till och med 25mil per dag. Förrän den dagen jag frångick min ultra-lätta packning, till att skaffa min första kärra och lasta den tungt för 25år sedan.
Jag lastade kärran så pass mycket med bekvämligheter och lyx, att jag var tvungen att växla ner och sänka hastigheten. Det var först då jag kunde njuta av själva resan, och ta mig tid att stanna på alla platser jag ville se. Det var inte lätt och de tog sin tid, innan frustationen av att inte kunna trampa på som för hade lagt sig så pass, att resan blev just så trevlig jag ville att den skulle vara. Det som fick mig att hålla ut till stressen hade lagt sig, var den komfort förändring med lyx jag längtade efter.
De första 4 till 5 åren hade jag bara 1,5liter vatten med mig, vattnet var alltid en bristvara. När jag senare skaffade kärran hade jag överflöd av vatten och jag kunde frossa i vatten, en underbar känsla, jag mins den än i dag, så här 25 år senare. Jag har nu mer massor av bekvämligheter för att bo och ha det bra i mitt tält, jag trivs så pass bra att jag kan vara kvar i en vecka eller två på samma plats. Problemet är att jag även älskar att cykla, vilket gör mina resor så pass ombytliga att jag trivs som bäst, jag gillar även att packa upp och ner sakerna och resa upp och riva mitt tält.
Nu stannar jag relativt ofta, inte för att jag behöver utan för att jag vill, jag ser mig omkring tar en fikapaus, äter lite och hinner ändå ta mig runt Mälaren (som var mitt mål i år) innan semestern tar slut och vintern tar över. Jag snittade 6mil/dag och låg kvar två nätter i Vilsta Camping and Cottages i Eskilstuna. Jag gillade campingen då de inte hade speciella platser för de som tältar (då man annars hamnar i den bortresta ändan av campingen) här fanns bara numrerade tomter, och man blandades mellan husbilar och stationära husvagnar. Det var lätt att få kontakt med andra, det fanns hela tiden något att titta på, folk hälsade när de passerade och man bytte några ord, campingen hade dessutom fulla rättigheter, de kändes bra, då många andra förbjuder alkoholförtäring helt.
Jag bor i Stockholm och cyklade Mälardalsleden moturs för att spara de trevligaste platserna till sist, som Eskilstuna, Mariefred med fler, det visade sig vara att bra beslut.
Jag kände mig säker på ALLA ställen jag campade på men låste alltid kärran och cykeln. Grattis till er som inte råkat ut för någon stöld, jag vill inte tillhöra de som drabbats. Jag vill åter säga att jag håller med tango, lås de som går att låsa.