Tänkvärt

[sofiah]

Kul med kognitionspsykologi på Utsidan

Joanna: Spännande med dessa kognitiva aspekter på diskussionen. Vi har våra styrkor och svagheter i alla dessa avseenden. Vissa använder ett sinne mer än ett annat för att skapa sin bild över situationen. En kan vara grym på att läsa och tolka karta med en annan har en mycket välfungerande inre kompass och lokalsinne. I vår familj har vi båda sorterna, vilket brukar leda till diskussioner, men oftast ett bra resultat.

 

[joanna]

Jag kan faktiskt minnas att platser som var välbekanta, pga att mina föräldrar tagit mig till dom flera gånger, inte "fanns på kartan" för mig. Dvs de hade ingen inbördes relation till varandra eller till var jag bodde. Inte förrän jag började färdas själv, med cykel, med buss, med tunnelbana och bil började sakta någon sorts uppfattning om var allting egentligen låg växa fram. Inte ens geografi i skolan var särskilt upphetsande förrän närområdet klarnade och en avståndsuppfattning började växa fram.
thomas

Vilken bra beskrivning - känner igen mig både personligt och "akademiskt".
Sensmoral:
1) låt barn vara ute på egen hand
2) se till att deras livsmiljö tillåter och uppmuntrar punkt 1

 

[Teknikern]

Ungefär så Joanna har jag växt upp, föräldrar som aldrig skjutsade och mycket ute på egen hand och mest ute i skog och mark och mest ensam. Den uppväxten har format mig till att klara mig själv i alla upptänkliga situationer (var väl 8-9 år när jag lagade min första punka på en öde skogsbilväg utan att ha sett hur man ska göra först) och att gå vilse, hur gör man då? Fotografiskt minne tillsammans med inbyggd kompass som tränades upp tidigt och lite slutledningsförmåga har gjort att jag sällan knäpper på GPS-en eller tar fram kompassen, dom behövs helt enkelt inte. Det har hänt att jag tagit en annan väg tillbaks fast det blivit natt och mörkt,,,,,,,,och kommit rätt på första försöket. Jag går väldigt mycket på känsla och den leder mig alltid till målet, vilket jag är oändligt tacksam för.

 

[joanna]

(...) Vissa använder ett sinne mer än ett annat för att skapa sin bild över situationen. En kan vara grym på att läsa och tolka karta med en annan har en mycket välfungerande inre kompass och lokalsinne. I vår familj har vi båda sorterna, vilket brukar leda till diskussioner, men oftast ett bra resultat.

Känner igen mig

Motsättningen mellan "visuella/spatiala" och "verbala/sekventiella" förmågor är ju en givande, men förenklad tankekonstruktion. Vi behöver, och kan träna upp, bägge. Problemet är att våra skolor, vår livsstil och vår byggda miljö inte direkt hjälper till, och gör det allt mindre. Visst föds vi olika, men vilka förmågor som får utvecklas - eller vissna - styrs i hög grad av vår fysiska uppväxtmiljö.

Jag jobbar periodvis med stadsstudier för palestinska mellanstadiebarn, vars fysiska rörelsefrihet är extremt beskuren p g a ockupationen. Det går annars ingen nöd på dem, varken fysiskt eller emotionellt. Snarast tvärtom - de växer upp i en mycket barnvänlig, bekräftande kultur med starka sociala nätverk. Men det märks tydligt under dessa våra "workshops", att deras spatiala utveckling lidit skada. De kan knappt teckna. De kan beskriva sin skolväg som en serie verbala instruktioner, men inte rita den på ett papper eller följa den på ett flygfoto - fast de känner igen husen runtomkring. De minns exakt, och i rätt ordning, vilka hus de passerat på vägen, men kan inte avgöra skillnaden mellan en längre och en kortare vägsträcka.
Å andra sidan är de suveräna på huvudräkning, skriver i två alfabeten utan stavfel, talar en god engelska och läser antik poesi på sina lediga stunder

 

[lortopalt]

Ja, jag kan ju inte så många fina ord , men en sak som jag brukar göra är att när hon i GPS:en säger: sväng vänster , då tänker jag: näää, där har du fel, jag kan bättre själv , och så väljer jag att köra precis som jag själv vill , med blandade resultat.

Stefan

 

[sofiah]

Känner igen mig

Motsättningen mellan "visuella/spatiala" och "verbala/sekventiella" förmågor är ju en givande, men förenklad tankekonstruktion. Vi behöver, och kan träna upp, bägge. Problemet är att våra skolor, vår livsstil och vår byggda miljö inte direkt hjälper till, och gör det allt mindre. Visst föds vi olika, men vilka förmågor som får utvecklas - eller vissna - styrs i hög grad av vår fysiska uppväxtmiljö.

Jag jobbar periodvis med stadsstudier för palestinska mellanstadiebarn, vars fysiska rörelsefrihet är extremt beskuren p g a ockupationen. Det går annars ingen nöd på dem, varken fysiskt eller emotionellt. Snarast tvärtom - de växer upp i en mycket barnvänlig, bekräftande kultur med starka sociala nätverk. Men det märks tydligt under dessa våra "workshops", att deras spatiala utveckling lidit skada. De kan knappt teckna. De kan beskriva sin skolväg som en serie verbala instruktioner, men inte rita den på ett papper eller följa den på ett flygfoto - fast de känner igen husen runtomkring. De minns exakt, och i rätt ordning, vilka hus de passerat på vägen, men kan inte avgöra skillnaden mellan en längre och en kortare vägsträcka.
Å andra sidan är de suveräna på huvudräkning, skriver i två alfabeten utan stavfel, talar en god engelska och läser antik poesi på sina lediga stunder

Spännande iaktagelser...

Vi måste använda vår hjärna för att den ska fortsätta att hitta nya nervbanor och utvecklas. Vi utvecklar de funktioner som behövs och som vi har möjlighet till. Skulle de palestinska barnen leva under mer fria former i framtiden är det troligt att de kommer att utveckla sin spatiala förmåga och därmed kunna kompensera för en del det som missat - good enough i alla fall. Sen kommer de givetvis på gruppnivå inte kunna jämföra sig med barn som haft andra förutsättningar.