Såg ett bloginlägg om klättring i Jotunheim (sic) och blev lite förbryllad. Bland topparna som försökts fanns "Midtre", vilket betyder "mellan-" eller "mellersta". Lite förbryllande, ty "midtre" ingår naturligtvis i många toppnamn. Nå med hjälp av kartan och höjdsiffran kunde jag se att det handlade om Midtre Surtningssua.
Men ännu mer förbryllande, och jag tror jag kommenterat och sett liknande förut, är toppnamn som Besshoe och Bjornboltjorna. Den som inte sett dessa namn förut kanske inte så lätt gissar hur de uttalas. Eftersom ø uttalas ungeför som svenskt ö och verkligen motsvarar denna bokstav i jämförbara ord (t ex bjørn-björn) är väl ändå det naturliga att translitterera ø till ö, som knappast är svårare att hitta på tangentbordet. På gamla norska kartor förekommer det svenska ö-et, därför att ø inte går att stansa ut i en mall (tack till tekn.lic Harald Nordius för denna insikt).
Eller kan det vara så att många inte vet detta? Jag har faktiskt en gång hört en svensk uttala "Stølsnostind" med o-ljud i första stavelsen, så vad vet jag? Är många svenskar idag okunniga om grannländernas språk? På fjellforum hände en gång att en svensk skrev på engelska och hoppades att det skulle bli lättare för norrmännen att förstå. Man tar sig för pannan.
Med danskan har det ju gått snett, ömsesidigt. På ett tåg en gång skulle konduktören ange en ankomsttid
och sa "fem og tyve", men tillade leende "twenty-five", som om det skulle behövas.
När jag skulle visa min irritation erinrade jag mig att den svenska kvinnan bredvid mig tilltalat konduktören på engelska, så jag hejdade mig.
På en stuga i Norge berättade jag för två danskar att jag betalat femtio kronor för att tälta invid; om jag inte varit medlem hade det kostade sjuttio. Och när de inte förstod fick jag översätta till halvtreds och halvfjerds. När jag mötte ett gäng danska vandrare i Frankrike och frågade "var började ni" , och de inte förstod, prövade jag med "hvor begyndte I?" och det gick bättre. I Köpenhamn rätt nyligen frågade jag en kvinna om närmsta butik för livsmedel (tyska Lebensmittel); när hon inte förstod prövade jag det norska dagligvarer (det heter ungefär samma på danska) varpå hon övergick till att tala engelska - det var ju jag som inte förstod!
Sant är att danskar och svenskar kan behöva anstränga sig lite för att förstå varandra, men är det inte värt det? Första gången jag var i Danmark, 1959, hade danskarna inget problem med svenskan, och jag lärde mig rätt snabbt.
Men ännu mer förbryllande, och jag tror jag kommenterat och sett liknande förut, är toppnamn som Besshoe och Bjornboltjorna. Den som inte sett dessa namn förut kanske inte så lätt gissar hur de uttalas. Eftersom ø uttalas ungeför som svenskt ö och verkligen motsvarar denna bokstav i jämförbara ord (t ex bjørn-björn) är väl ändå det naturliga att translitterera ø till ö, som knappast är svårare att hitta på tangentbordet. På gamla norska kartor förekommer det svenska ö-et, därför att ø inte går att stansa ut i en mall (tack till tekn.lic Harald Nordius för denna insikt).
Eller kan det vara så att många inte vet detta? Jag har faktiskt en gång hört en svensk uttala "Stølsnostind" med o-ljud i första stavelsen, så vad vet jag? Är många svenskar idag okunniga om grannländernas språk? På fjellforum hände en gång att en svensk skrev på engelska och hoppades att det skulle bli lättare för norrmännen att förstå. Man tar sig för pannan.
Med danskan har det ju gått snett, ömsesidigt. På ett tåg en gång skulle konduktören ange en ankomsttid
och sa "fem og tyve", men tillade leende "twenty-five", som om det skulle behövas.
När jag skulle visa min irritation erinrade jag mig att den svenska kvinnan bredvid mig tilltalat konduktören på engelska, så jag hejdade mig.
På en stuga i Norge berättade jag för två danskar att jag betalat femtio kronor för att tälta invid; om jag inte varit medlem hade det kostade sjuttio. Och när de inte förstod fick jag översätta till halvtreds och halvfjerds. När jag mötte ett gäng danska vandrare i Frankrike och frågade "var började ni" , och de inte förstod, prövade jag med "hvor begyndte I?" och det gick bättre. I Köpenhamn rätt nyligen frågade jag en kvinna om närmsta butik för livsmedel (tyska Lebensmittel); när hon inte förstod prövade jag det norska dagligvarer (det heter ungefär samma på danska) varpå hon övergick till att tala engelska - det var ju jag som inte förstod!
Sant är att danskar och svenskar kan behöva anstränga sig lite för att förstå varandra, men är det inte värt det? Första gången jag var i Danmark, 1959, hade danskarna inget problem med svenskan, och jag lärde mig rätt snabbt.
