Naturupplevelsen har blivit en inkomstfråga

[avslutat 73229]

Precis! Jag älskar Bourdieu. Men en sak anser jag har förändrats sedan analysen gjordes. Rödvinet har dragit sig åt höger (mot ekonomiskt välstånd) medan de kulturellt välbeställda numera sitter och dricker konstiga ölsorter.

Haha som rättså höger med många universitetspoäng i onödiga ämnen och dessutom en sommelierexamen och bryggeridelägare, så är det här förstås intressant!

Det finns nog en rätt stor spännvidd på vinet.. den svenska marknaden är ju t ex översvämmad av skräpprodukter som boxvin och marknadsdesignade billiga rödviner med för mycket sötma och det är ju vin för den stora massan där priset är väldigt avgörande. Intresset för obskyra hantverksöl kan nog delvis vara en reaktion mot det. De val man gör på gruppnivå är nog också påverkade av vad man inte vill identifiera sig och tillsammans skapar man ett gemensamt språk och identifierande faktorer så att man så att säga inte riskerar att sammanblandas med någon som sitter med sin GW- eller Läckberg-box eftersom det uttrycker att man inte är särskilt medveten. Strävan efter status är olika i olika grupper och tar sig uttryck i de val man gör på gruppnivå.
Sen finns ju också de som är intresserade av kvalitetsviner och där finns nog en del överlappningar men som systembolaget ser ut så främjas mest lågprisprodukter, så det krävs kunskap för att vara medveten. Måste fundera lite på det nån gång.

 

[lausvik]

Vems upplevelse räknas? Är min njutning av ett billigt portugisiskt lådvin mindre värd än kännarens sippande på något mer esoteriskt vin på flaska som inte kan hittas i bolagets standardsortiment? Räknas den lågutbildade skoteråkarens vistelse ute på snön runt Kiruna för mindre än akademikerns fjällvandring? En upplevelse är ju till sin natur subjektiv och skönheten ligger, som bekant, i betraktarens öga. Skriver man under på principen om alla människors lika värde blir det onekligen problematiskt om man börjar gradera deras upplevelser utifrån sina egna referenser och preferenser.

 

[avslutat 73229]

Vems upplevelse räknas? Är min njutning av ett billigt portugisiskt lådvin mindre värd än kännarens sippande på något mer esoteriskt vin på flaska som inte kan hittas i bolagets standardsortiment? Räknas den lågutbildade skoteråkarens vistelse ute på snön runt Kiruna för mindre än akademikerns fjällvandring? En upplevelse är ju till sin natur subjektiv och skönheten ligger, som bekant, i betraktarens öga. Skriver man under på principen om alla människors lika värde blir det onekligen problematiskt om man börjar gradera deras upplevelser utifrån sina egna referenser och preferenser.

Jag tror man får hålla isär olika saker. Ett bra kvalitetsvin är objektivt sett bättre än ett lådvin, men upplevelsen att dricka dem kan vara lika mycket värd. Mahler är objektivt sett mer avancerad musik än den mesta mainstreammusiken, men upplevelsen i sig är lika mycket värd. Om man betraktar upplevelsen-i-sig. Den kan ju dock förändra sig genom att man får mer kunskap och utvecklar sin smak.
I praktiken tror jag dock att man i vissa kretsar tycker det är "finare", eller ger mer "cred" att kunna svänga sig med obskyra hantverksöl än att dricka lådvin eller norrlands guld, även om man kanske inte uttalat gör valen för att det är "finare", utan för att det är identitetsskapande i förhållande till den grupp man identifierar sig med - och mot de man inte identifierar sig med.
Inom friluftsvärlden och speciellt inom de mer konservativa grupperingarna finns det absolut. Jag skrev i en annan tråd om att de tristaste jag mött ute är de som i sitt friluftsutövande är rätt konservativa och rynkar på näsan åt den aktivitet jag för tillfället håller på med och som anser att just deras sätt att uppleva naturen på är det rätta.
Som Norrbottning har jag även upplevt det motsatta. Jag kan nog inte hålla räkningen på alla gånger jag mött åsikter om att mitt flugfiskande är "fjolligt", totalt oförstående att man kan lägga mycket pengar på cyklar (och att cykling i tighta kläder liksom flugfisket också är "fjolligt"). Konformism tar sig uttryck på många olika sätt.

 

[G.Kraft]

Sveriges och världens befolkning ökar drastiskt. Detta medför stora påfrestningar på klimatet, det vet vi alla. Det vi "naturmänniskor" ska vara glada för är att denna ökning av människor främst håller sig inom större städer. Det ska vi vara mycket glada för. Om människan breder ut sig (och då menar jag även resor osv) till det vi idag kallar skog och natur kommer vår livsstil aldrig bli sig lik igen. Jag tycker det är en dum idé att locka människor till ett friluftfrämjamde liv. Det är bättre att de människor som av personliga/naturliga/uppväxt skäl spenderar tid i "naturen" gör det än att personer som gör det "för att man ska göra det".

Om en begränsad minorietet uppskattar naturen, är den enklare att sälja ut. Jag bor exempelvis intill Nackareservatet i Stockholm. Om det inte vore så uppskattat och välbesökt, skulle det vara bostäder där istället. Markvärdet är enormt. En liten villatomt går för 4-5miljoner med det avståndet till stan och det blir många tomter på sett sådant reservat.

Att naturen i sig tillskrivs ett egenvärde är det största skyddet mot exploatering för ett ekonomiskt värde. Det andra skyddet är att vi faktiskt har råd att göra en sådan prioritering, jag förstår därför svårigheten för Brazilien med Amazonas även om det absolut inte rättfärdigar skövling.

Så att behålla naturen för oss själva tror jag inte bara är egoistiskt, det är även kontraproduktivt om den ska kunna få vara kvar.

/G

 

[ålänning]

Vad hände med "skogsbadandet"? Det kan ju rimligen inte medföra några kostnader för utövaren.

Ingen håller väl guidade skogsbad gratis. Det kostar att utbilda sig även där och man vill få valuta för pengarna. Med det inte sagt att det är något fel, jag gillar skogsbadsidén (lästips: "Forest bathing - how trees can help you fin health and happiness" av Dr. Quin Li) och instruktörer i vilken kategori som helst har rätt att ta betalt. Det är inte många idealister som jobbar gratis nuförtiden.

Angående friluftsliv och hälsa:

"De flesta former av friluftsliv betyder fysisk aktivitet, som i sig har många positiva hälsoeffekter på både kropp och själ. Men att utöva friluftsliv kan också innebära mer stillsamma enskilda möten med naturen som ger möjlighet till avkoppling, rekreation och återhämtning.

Flera undersökningar visar att vi mår bra av friluftsliv, där naturkontakten främjar både den fysiska och psykiska hälsan. Att vara ute i naturen kan till exempel medföra minskad stress, stärkt kognitiv förmåga och förbättrad psykisk hälsa. Det främjar också fysisk aktivitet och kan underlätta för sociala kontakter. Vissa forskare menar till och med att vi skulle bli lyckligare och känna större livskraft om vi fick en starkare koppling till naturen."
(källa: Folkhälsomyndigheten, friluftsliv, kortad länk: shorturl.at/vAHO5 )

 

[Karolina P]

Jag hör till de gamlingar som sedan jag föddes fått vara ute i skogen med föräldrarna,och sen själv. Det fanns mycket få andra jämnåriga att dela naturintresse med,några få dela träningsintresset med,så det blev mycket att vara själv ute.

Jag hör till de som lyckats få ett friluftsintresse trots föräldrar som saknade det. Visst plockades det någon svamp och något blåbär och kanske grillades det korv någon gång. Men inte mycket mer än så. Det var nog lugnet och tryggheten i skogen som födde friluftsintresset, det blev en fristad och ett äventyr. Vet inte hur många gånger jag varit Ronja Röverdotter eller Rasmus som gått på luffen 😁

Att bara vara i skogen har jag nu i vuxenålder konstaterat betyder mycket för mitt välbefinnande. När jag möter personer i min egen ålder så handlar så mycket av deras vistelse i naturen så mycket om prestation, att ”klara av” något. Det kämpar liksom mot naturen, ser inte att det är något att vara tillsammans med. Kan det vara att man ser det som en prestation som gör att man söker de dyraste/bästa(?) prylarna? Att man liksom 800m löparen måste ha ultra hightech skor för att lyckas?

Sen det där med tält... Jag upplever att en hel del frågor senaste året har kommit från förstagångsvandrare som kanske tagit sig an att ”klara av” för mycket på fjället. När jag fjällvandrar är tältet min trygghet, min borg. Att höra någon försöka ta sig +40km flera dagar i rad gör mig smått orolig över hur de ska orka. Att då ha ett mindre fjällsäkert tält att vila i gör mig oroligare... Är det i all välmening som man tipsar om dyrare tält, för man vill att de ska ändå ha EN säker punkt i tillvaron? Skulle tipsen kring stormsäkra tält bli färre om frågeställaren hade en mer rimlig bedömning av vandringen?

”När jag började...” skriver flera av oss som regelbundet vistas i naturen. Min första fjällvandring var som 16-åring mellan Nikka och Kvikkjokk, lärde mig massor. Har aldrig efter det vandrat i jeans 😄 Fanns inga mobiltelefoner och jag ringde hem till mamma från Keb, Salto och Kvikkjokk. Hon var nog lite orolig, som mammor får vara, men släppte ju ändå iväg mig och min lillebror (14år) med min jämnåriga kompis. Finns det idag ett större säkerhetstänk/-rädsla som gör att man vill ha dyrare prylar för att ”klara sig”? Att man känner behovet av säkerhetsprylar för att kompensera oerfarenhet? De är ju inte gratis och gör vandringen dyrare...

Det är väl när man tror att man måste ha bästa fjällövernattningsprylarna för att ”klara av” några timmars vistelse i närskogen som det blir ett oöverstigligt hinder, när ens ekonomi inte klarar det, som det blir en inkomstfråga...?

 

[Noun]

Jag tycker tvärt om! Nu finns del många moderna material som är billiga och hållbara.
Det som är dyrt idag är tid och kunskap.

Som nybörjare är det lätt att fastna i prylfällan och tro att du måste köpa Hilleberg och Fjällräven för att vandra.
Tillverkarna har ett intresse att paketera och sälja en upplevelse som platsar i ett instagram flöde!

 

[gundj]

Ingen håller väl guidade skogsbad gratis. Det kostar att utbilda sig även där och man vill få valuta för pengarna. Med det inte sagt att det är något fel, jag gillar skogsbadsidén (lästips: "Forest bathing - how trees can help you fin health and happiness" av Dr. Quin Li) och instruktörer i vilken kategori som helst har rätt att ta betalt. Det är inte många idealister som jobbar gratis nuförtiden.

Angående friluftsliv och hälsa:

"De flesta former av friluftsliv betyder fysisk aktivitet, som i sig har många positiva hälsoeffekter på både kropp och själ. Men att utöva friluftsliv kan också innebära mer stillsamma enskilda möten med naturen som ger möjlighet till avkoppling, rekreation och återhämtning.

Flera undersökningar visar att vi mår bra av friluftsliv, där naturkontakten främjar både den fysiska och psykiska hälsan. Att vara ute i naturen kan till exempel medföra minskad stress, stärkt kognitiv förmåga och förbättrad psykisk hälsa. Det främjar också fysisk aktivitet och kan underlätta för sociala kontakter. Vissa forskare menar till och med att vi skulle bli lyckligare och känna större livskraft om vi fick en starkare koppling till naturen."
(källa: Folkhälsomyndigheten, friluftsliv, kortad länk: shorturl.at/vAHO5 )

Oj, jag hade ingen aning att "skogsbad" var en affärside.
Jag levde i tron att det var ett 08-uttryck för att gå ut i skogen och få lite lugn och ro.
Vilket jädra lurendrejeri om någon tar betalt för att någon annan ska gå ut o sitta i skogen en stund.
Vad säger allemansrätten och markägarna om det?

 

[Benji]

Oj, jag hade ingen aning att "skogsbad" var en affärside.
Jag levde i tron att det var ett 08-uttryck för att gå ut i skogen och få lite lugn och ro.
Vilket jädra lurendrejeri om någon tar betalt för att någon annan ska gå ut o sitta i skogen en stund.
Vad säger allemansrätten och markägarna om det?

Skogsbad skulle jag inte kalla en affäridé. Det är ett vedertaget begrepp från Japan som där kallas shinrin-yoku. Är inte så påläst men det har varit en viktig del i Japans folkhälsoarbete sedan 1980-talet.
Det har forskats en hel del på det i Japan men även i Sverige. Finns med andra ord viss evidens kring metoden. Antar att det finns saker att tänka på för att metoden skall funka och det är väll det man tar betalt för. Varför gå till psykolog och prata när man lika gärna kan prata med en vän om man skall göra en jämförelse.

För att återgå till trådens ämne så instämmer jag i kören som tror att det handlar om kulltur och inte ekonomi. Detta tycker jag att jag ser tydligt hos mina högstadieelever som jag undervisar i bl.a. biologi. Eleverna kommer från både höga och låga socioekonomiska förhållanden. Som ett exempel kan jag säga att vid kortare utflykter i skogen där utrustningen inte spelar någon roll så korrelerar bekvämlighet i situationen med hög socioekonomisk bakgrund. Men det upplever jag som vana av att vara ute och inte att de som är bekväma i skogen har mer pengar på kontot.

 

[Totteman]

80- och 90-tals utrustningen hade gjort sitt, så jag satsade på nya prylar 2017. Jag köper prisvärt, men framförallt funktionellt. Det finns ingen anledning till att köpa nytt hela tiden. Jag kanske inte har det lättaste grejerna, men jag använder det saker jag har.

Allting kostar pengar så jag kollade noga igenom recensioner och tester, och köpte det mesta i butik, då jag kunde prova allt. Det svåraste, men samtidigt skönaste, var när man hade bestämt sig för en sko, sovsäck, kök mm, och veta att man skulle ha de här prylarna. Jag är fortfarande nöjd...och alla lättviktare som vill ha lättare och lättare kan fortsätta med det. Mina grejer håller, de används, och jag är nöjd.

Tipset är att köpa det man kommer att använda...det behöver inte vara det dyraste, lättaste mm.

Sedan 2017 har jag vandrat sex gånger i de svenska fjällen, allt från Sarek, Muddus till Jämtlandsjällen och är så nöjd med prylarna.

 

[GustavOh]

Hm, jag äger två tält av en svensk dyr tillverkare. Även senaste sovsäcken och liggunderlaget är av "fina" märken.
Kostnaden per natt för denna lyxutrustning är en bråkdel av ett vandrarhemsboende. För att inte tala om fjällstation.

 

[Skogsstjärnan]

Mycket djupa filosofiska betraktelser med hänvisning till olika tänkare här.
Frågan kanske rymmer så mycket socialkulturpolitiska dimensioner så det övergår mitt förstånd... 😊

Vad jag vet så reser inte ”ortens” ungar till Alperna på skidsemester och det har väl kanske möjligtvis bäring på ekonomi i första hand och kultur i andra hand. När det gäller enkelt friluftsliv så kanske det har mindre bäring på ekonomi och mer på kultur. Men samtidigt så är det nog inte så enkelt. Mindre bemedlade landsortsbor är nog mer ute än dito storstadsbor. Samtidigt skiljer det åt vad man gör därute. Fiske, svamp och bärplockning är nog mer förekommande än rena vandringar, speciellt fjällvandring.

När det gäller utrustning så kommer den som verkligen vill komma ut också göra det trots det enorma utbud av kostnadskrävande utrustning och friluftsplagg som kanske kan ses som ett mentalt hinder.
Själv är jag så gammal att jag under ett helt friluftsliv hunnit bit för bit skaffa mig allt jag behöver och mer än nog. En mer eller mindre komplett expeditionsutrustning... När våra vänner som inte har grejer vill följa med finns allt extra att låna ut. Många (men långtifrån alla) blir sedan intresserade att själva skaffa grejor och ge sig ut.
En annan sak jag sett är att många vänner som kommit med ut är, givetvis ovana men man har tagit med sig prestationsstressen ut. Det förväntas att det ständigt ska vara action, hända något. Att sitta tyst och filosofera vid en eld tar det tid innan man varvat ned till.

Nåväl, intressanta betraktelser att läsa här kring frågan.