Ledpsyke på tveksamma säkringar?

[nyberg_fredrik]

Klättrar du verkligen så ofta på tveksamma säkringar att det är ett problem? Det låter ju inte bra! Jag tror att du underskattar dina säkringar. Jag tycker sällan att jag ser folk klättra farliga leder, eller i alla fall inte i Norra Sverige.

En duktig klättrare som jag känner sa till mig:
-Jag bara blir arg då han hör folk prata om fallfaktorer och sånt, då man ändå vet att säkringar håller då man faller i dom.

Generaliseringar och fördommar tycker jag är sjukt rologt och därför tänkte jag ge min ytterst snäva syn på "ledpsyke". Om man läser detta inlägg så kommer det nog att verka som om jag har superstabilt psyke, men det stämmer icke. Jag är lika god kolsupare som alla andra.

Ledpsyke upplever jag som att det är uppbyggt av många olika delar. Jag tänkte försöka bena upp detta.

Psykiska faktorer

* Svårt att gå på när du är på en farlig led.
* Svårt att gå på när man inte vet om det är farligt eller inte.
* Svårt att gå på när du är på en säker led.
* "Hang-ups" av olika slag
* Man är otroligt dålig på sannorlikhetsbedömmningar i pressade lägen

Om man inte vet om leden är farlig så tycker jag att man kan klättra lite aid och få hopptesta sina säkringar. Jag blev i a f förvånad då jag märkte hur bra de flesta säkringar höll.

Väldigt många av de som ser sig som trad-klättrare verkar klättra i ett konstant frisolo-mode. Jag tror att detta bara förstör ledpsyket. Man kan tvingas gå in i detta någon enstaka gång, då leden verkligen är farlig. Jag tror inte att det är bra att ofta klättra farliga saker.

Om man är på säkra leder så måste man gå på. Om det känns svårt kan man träningsfalla i säkringar som man litar på, men till slut så tror jag ändå mest på att man försöker gå på säkra leder som ligger lite över ens on-sightnivå. Se till att gå på sådana leder ofta. Jag tror att folk ofta är rädda för själva fallet. Räddare än de vågar erkänna. Sportklättring är väldigt bra för detta. Se till att falla mycket!

Ibland kan man vara lite onödigt spänd på uppvärmningsleden. Då jag känner nervositeten brukar jag hoppa av leden direkt. Jag tror att det är viktigt att nypa rädslan snabbt. Funkar för mig.

Det är viktigt att våga ta i för fullt och på samma gång otroligt svårt.

Jag har själv flera "hang-ups" och tycker mig se dem överallt. Detta är ofta en rationell rädsla som tagit på tok för stora proportioner. Till exempel: Karbinen måste ligga på rätt sätt, repet får inte gå bakom benet, sprängverkan från friends, pendlingar in i hörn o s v. Dessa rädslor har en viss tendens att sprida sig mellan klättrare. Om ens klätterpartner alltid tjatar om kammars sprängverkan så kommer man till slut att ta över dessa tankar när man minst av allt behöver dem.

Här på utsidan så finns en del lustiga diskussioner som kanske inte är bra för ledpsyket. Jag kommer ihåg en tråd någon på allvar hävdade att microkilar inte höll för fall! Samma vecka som jag läste det hade jag fallit många gånger i micros och det hade funkat fint. Nu var inte fallen speciellt långa men dom håller ju uppenbarligen, rent praktiskt.

När man väl lagt till sig med en "hang -up" så är det svårt att göra sig av med den. Tvinga sig själv att se det hela logiskt tror jag kan vara rätt väg.

Actimus, som ofta frekventerar forumet, uppmärksammade för mig hur svårt det är att bedömma sannorlikhet i klättring. Om man är lite pressad på ett OS försök och beslutar sig för att prova ett move som man tror att man har 50/50 på så kommer man att sätta det. Då har man ofta 90% chans. Det ska kännas helvetes dåligt innan man verkligen har 50/50. Kör på!

Fysiska faktorer

* Sömn
* Hunger
* Fitness

Sömn och mat påverkar mig starkt när det gäller psyket.

När man är i bra form och vet att man snabbt kommer att hämta igen sig då man får ett stort grepp så vågar man pressa sig längre.

Tekniska faktorer

* Klipptyp
* Ledtyp

Hur van man är klippan och stilen påverkar ledpsyket starkt. Det ena jag kan komma på som hjälper för detta är nog att klättra på många olika ställen.

Kör hårt och pressa dig förbi bekvämlighetströskeln!

 

[Visenten]

Vettigt skrivet... Jag antar att jag specifikt frågar efter tips om "fear management", vilket är bara en del av begreppet ledpsyke.

Jo, det är nog det jag menar, tar man bort osäkerhetsmoment så är risken för skräck mindre. Får man skräck när all osäkerhet är borta kallas det för fobi. Antar att det handlar om att övertyga hjärnan att man tar acceptabla risker. Är risken större än vad som är acceptabelt kanske det är nyttigt att skräcka ur, förutsatt att det betyder att man backar, och inte faller...

Tycker Fredrik skriver mycket vettiga saker också. T ex att vi nog inte ska befinna oss i livsfara alltför ofta, för jag antar att ingen av oss vill dö.

Tyvärr gäller som vanligt: man blir bra på det man gör. Klättra svåra men välsäkrade leder. Klättra lättare, men svårsäkrade/glest säkrade leder. När du sedan av misstag befinner dig på en svår, dåligt säkrad led så har du förhoppningsvis de komponenter du behöver för att klara situationen.

 

[nyberg_fredrik]

Kanske hade det räckt med: Om du ska klättra farligt så är det bra med marginal på graden.

Jag gillar det som Per Calleberg säger i filmen Crackoholic. Om man är väldigt säker på var ens gräns går så kan man gå väldigt nära den utan att vara rädd, eftersom att man aldrig är ute på okänd terräng.

Äh, det kanske inte var exakt så. Det lät bättre då han sa det...

 

[Mike C]

Jag tror att folk ofta är rädda för själva fallet. Räddare än de vågar erkänna.

Håller med om det... Jag blev så paff för ett tag sedan när jag såg en som försökte sig på ett red point försök på en 7b bultad led. Trots att bulten var klippt och killens quickdraw var i bröst höjd så vågade inte han pröva ett svårt move. Istället grep han tag i sin quickdraw och sen bad sin kompis att ta hem. Visst kan man göra så om man vill lära sig rörelserna, men jag uppfattade detta som ett riktigt försök på leden efter att ha jobbat på den hela dagen. Personligen undrar jag varför han ens vill leda den om han inte vågar göra en chansartad rörelse med bulten i brösthöjd? Borde han inte hålla sig till topprep? Min enda förklaring är att han har ett 8a.nu scorecard han vill bättra på...

Jag gillar det som Per Calleberg säger i filmen Crackoholic. Om man är väldigt säker på var ens gräns går så kan man gå väldigt nära den utan att vara rädd, eftersom att man aldrig är ute på okänd terräng.

Nu har jag inga sett Crackholic så jag har bara ditt citat att gå på, men hur vet dessa människor var deras gränser går? De kan knappast förlita sig på endast grader, vi vet ju alla att grader är subjektiva och ibland stämmer inte alls med vår egen uppfattning, inte ens med leder på samma klippa. Har de då extremt bra ledläsningsförmåga att de kan se att leden kommer att vara nära gränsen, men ändå inom vad de klarar? Eller topprepar de leden först så att de vet att de klarar det, sen ger sig på den? Isåfall pratar han inte om on-sight klättring? Nej, jag förstår jag inte riktigt påståendet, men jag är å andra sidan inte av den kallibern att jag skulle synas i en klätterrulle.

 

[Yakherden]

Kul trådavkomma, ett av mina favoritämnen!

Tror Calleberg menade att om man är väldigt stabil med 7+ så kan man klättra det rätt så safe. Eller så. Men jag håller inte med riktigt. KAnske förstår honom bättre när jag har mer rutin.

Får väl svara MikeC också: Nej, jag har långt ifrån nåt mirakelmedel mot taskigt psyke och Elvisben, och jag uttalade mig bara för egen räkning: Otaliga gånger har jag fått skälvan inför ett move som ser läskigt ut, trots att en (tidigare bedömd) bombersäkring finns en halvmeter under fötterna.
Om jag då dessutom ska börja tvivla på den kunskap jag trodde att jag hade, om kilarnas repektiva kammarns sprängkraft, så blir ju inte mitt beslut lättare att ta.

Ja, jag vill också bli bättre på att gå på på mariginella säkringar. Alternativet är ju att ta ett kalkylerat plums ner i den där säkringen, som du misstänker kommer rippa..och vad händer sen? Kommer du ens ihåg hur säkringen före den såg ut? Var det inte en vass klippkant därnere nånstans and so on and so forth...

Vad gäller begreppet Psyke, så kan jag säga att jag har vart bra skakig på lätta, välsäkrade leder också. JAg finner sällan urpsykningar som särskilt rationella.

Jo, EN grej som brukar funka, t.ex när det börjar närma sig 30 meter luft under fötterna (vilket är VÄRST för mig, trots att det är safe för fall! Hör ni, så jäkla irrationellt! Man blir ju arg på sig själv.) är att fokusera på KVADRATMETERN. Den där rutan sten du har fram näsan. Den är det enda som finns, och du ska upp, bara en liten bit. Och sen en liten bit till.

Hu. De där dagarna är inget vidare roliga..

Tal om Psyke vid sportklättring kan vi nog lämna därhän, det rör sig väl sällan om en rädsla för att förlora livet, utan mer "ok, en karrokluftklapp i fejan, så kör vi!"

EDIT: Har märkt att ett bra sätt att psyka ur på en led så pass att den aldrig blir klättrad är att gå och glo på fanstyget en hel sommar utan att våga. Det är vid ren onsight som det verkligen smäller på tycker jag. Tycker även att man bli mer skärpt då, och kanske håller ihop det bättre. För att inte tala om hur kul det är!

 

[nyberg_fredrik]

@ Mike C

I filmen pratade han om Headpoints och Solo på leder som är klättrade sedan tidigare, alltså inte OS.

 

[embl]

Jag tycker att bouldering ger väldigt mycket för ledpsyket. Bouldering och sportklättring. Detta för att det är de tvper av klättring då du koncentrerar dig på klättringen. Om man bara märker vilka moves man gör så är det lätt att gå vidare. Jag vet inte med er men jag faller inte speciellt ofta ofrivilligt ens på topprep, utan jag släpper taget när jag inte orkar mer - eller håller mig kvar. Tror det är det bästa för klättringen att man koncentrerar sig på att inte ge upp utan fortsätta ibland bara på ren vilja.


Jag läste en bok någon gång om ishockey-spelare i Kanada som lärde sig att slå säkra passningar genom att spela hockey utomhus utan sarg. Varje gång man gjorde en dålig passning fick man helt enkelt åka och hämta pucken. Kanske vi skall börja fira ner förstemannen efter varje fall så han vänjer sig vid att inte falla. Det är inte farligare att inte falla och jag kan inte förstå varför fall är något att eftersträva. Klart om man aldrig faller så blir man skiträdd för det...

 

[nyberg_fredrik]

@embl
Ditt första stycke håller jag med helt och hållet. Målet är att man aldrig ska lägga mera energi på säkerheten än vad som är absolut nödvändigt. Man vill ju klättra... inte fara ut och säkra

Jag tror att det är väldigt viktigt att alltid våga falla så länge leden inte är farlig på riktigt. Det är det enda sättet att börja klättra avslappnat på riktigt.

Om man inte får "misslyckas" så kommer man inte att prestera speciellt bra. Detta tror jag är ganska väl etablerat i idrottspsykologin, rätta mig om jag har fel.

Det är svår att komma till en situation där man är helt avslappnad. och det är en färskvara. Jag tror att man ska skynda långsamt. Känns det för svårt att falla på riktigt, så kan man ta övningsfall, men man ska nog inte pressa sig för snabbt. Som det står i Dave Mcleods bok så behöver man några tusen fall innan man kommit upp på en bra nivå.

Om man vill ta lärdom av hockeyspelaren så tror jag att man inte ska nöja sig med att göra leder/sekvenser, utan att man inte är nöjd förrän man bemästrar dem.

 

[johnliungman]

vad har idrottspsykologin att säga?

Jag antar att jag specifikt frågar efter tips om "fear management", vilket är bara en del av begreppet ledpsyke.

Vad gäller hanteringen av själva rädslan/anspänningen så borde väl en del andra sporter kunna ge oss ledtrådar? Jag tänker på kampsport, där risken ju kan vara överhängande att man kommer att få rejält med stryk, men där man måste fortsätta prestera. Fridykning, där lugnet och den inre harmonin måste på plats samtidigt som allt står på spel. Eller egentligen all idrott där tävlingsnerver kommer in i leken.

Klättring kanske är unikt eftersom det de facto kan handla om liv och död. Men mekanismerna bakom psyke och fysisk prestation torde vara likartade. Har själv inte kikat på idrottspsykologin, men man kanske borde vända sig åt det hållet för lite forskningsbaserade idéer? Andningstekniker, visualisering, ja allt det där.

Grym tråd, förresten!

John

 

[GustavOh]

Andy Kirkpatrick skriver någonstans om sin "fearometer". En mätare som kommer längre och längre in på rött med varje tveksam säkring och hoppar tillbaka på grönt när det dyker upp en bomber. Själv brukar jag tänka på "psykbränsle" som går åt när jag är på osäker mark och som jag kan tanka upp när jag känner mig säker.

Väljer man min metafor så finns det väl två sätt att komma längre. Minska bränsleåtgången eller skaffa större tank.

Ju bättre jag är (eller tror mig vara) på att bedöma de säkringar jag lagt och min förmåga att klättra igenom till nästa säkra läge desto mindre psykbränsle förbrukar jag.
Ju mer vana jag har att befinna mig i ramla-inte-läge desto större tank har jag att ta av.

Och detta gäller nog klättrare på alla nivåer.
En nybörjare känner väldigt lite av sin egen förmåga och litar inte fullt ens på ett topprep. Den lilla tanken psykbränsle går åt väldigt fort. När han eller hon sedan lär sig lita på rep, ankare och säkringsman blir bränsleåtgången på topprep förstås väldigt liten.


Nåväl... det handlar alltså om att först minska bränsleåtgången, något man kan göra förhållandevis riskfritt genom att aida, hopptesta, bouldra och helt enkelt klättra mycket.
Har man sedan ambitionen att utmana sina gränser mer återstår bara att skaffa större tank. Det är helt klart nödvändigt för att göra en del klättring (alpint, fjäll, hård trad etc...) men kom ihåg att det inte längre är lika riskfritt.

 

[Duracellkaninen]

Tänk i förväg

När du står på en safe plats så kolla leden i förväg.

Var kan du sätta placeringar, hur bra verkar de vara, vilka är markfallsrisk etc. Då kan du se ut decision-points, och du kan fundera över besluten i förväg - vilket bara det gör dig mentalt förberedd. Du kan också till del fatta besluten i förväg - "är säkringen tveksam är det markfall om jag fortsätter och det är över min risknivå, så då klättrar jag ned".

Problemet kommer ju då det händer något oväntat; "shit kilen floppade så nu är det markfall"! I det läget är det bra med att redan ha funderat "vad händer om" - då har du kanske redan gjort bedömningen om det är säkrare att klättra vidare eller inte. Typ "markfall mindre än 3 m är ok att riskera och det är klättring jag skall klara". Alltså slösar du inte tid och kraft på att fundera och minskar risken att bli nervös.

I övrigt är det nog bara så att erfarenhet dövar rädslan - men frågan är hur bra det är.....

Själv har jag ytterligare en regel för att inte frestas att göra något dumt - "vill kära frun att jag tar den här risken?"

 

[Mike C]

Kanske vi skall börja fira ner förstemannen efter varje fall så han vänjer sig vid att inte falla. Det är inte farligare att inte falla och jag kan inte förstå varför fall är något att eftersträva. Klart om man aldrig faller så blir man skiträdd för det...

Mitt problem är att om jag är rädd eller skakig så påverkar det klättringen negativt. Så på senaste tiden har jah utsatt mig för fall, iaf varje gång jag sportklättrat. På en sportled eller en välsäkrad tradled med bombers under mig så vägrar jag ge upp, och väljer därför leder som antingen gör att jag får en person bästa on sight (enligt graden), eller ett fall... men jag vägrar titta ner och be säkraren ta hem utan kör "chop till you drop" metoden för jag försöker hellre, och faller, än ger upp, bara leden är säker. 9 gånger av 10 så faller jag när jag är säker på att jag inte kommer att fixa movet... Men den 1 gång av 10 där jag mot allförmodan fixar det så är det underbart! Ger man bara upp istället för att försöka så går man miste om en riktig kick. Denna mentalitet har hjälpt mig väldigt mycket.
Annars kan man bara topprepa tycker jag... Han jag nämde tidigare, som ej vågade göra ett svårt move med en bult i bröst höjd, jag kan inte begripa varför han vill försöka leda den. Vilka marginaler han måste skaffa sig för att göra den utan att göra något svårt eller chansartad! Då kan han lika gärna topprepa den och gå vidare till nästa... Att bara leda sådant som man är säker på när risk för skador i väldigt liten om man skulle falla är för mig obegripligt... Varför vill man leda överhuvudtaget då?

En annan sak som jag tagit upp som tips i någon äldre tråd är att jag måste värma upp psyket också. Jag kan inte topprepa mig varm och sedan ge mig på en svårare tradled. Då skulle min tank vara lika stor som vanligt men oljan är ju inte varm vid kallstart. Jag måste mjukköra motorn varm innan jag varvar ur, annars skär motorn.