Shit, här gäller det att välja orden, så man inte får någon krigshetsare på sig. Känns då tryggare att diskutera med Raskens, han brukar ju stå med båda fötterna (och mittstången) fast rotade i myllan.Raskesven; sa:Den starkes rätt alltså. Det kommer också att visa sig vem som har rätt enligt "En av våra största tänkare" när de lyfts bort från klippan.markus82; sa:.....
En av våra största tänkare har sagt:
"När är en revolution rättfärdig? - När den lyckas!"
Tänk på det en stund.
.....
Mac
/Man kan hata det gamla läget hur mycket man vill. Men enda anledningen till att USA och forna Sovjetunionen inte rök ihop i total direktkonfrontation i mitten av Europa eller någon annanstans var just vetskapen om ömsesidig förintelse. Kallades terrorbalans. Idag är läget annorlunda. Kommande kärnvapenhot, eller atomhot i form av smutsiga bomber, kommer nu från annat håll. Hjälper inte ett skit att kedja fast sig vid någon skotsk klippa för att uppmärkssamma att NATO förfogar över kärnvapen. Gammal välkänd skåpmat. Demonstrationer i demokratier är väl det som går att göra för att något lindra egen frustruation så det känns att "man gör något".
Raskesven
Citatet ovan (det om den revolution som lyckas) pekar väl just på poängen med demonstrationer och liknande aktioner för att få publicitet: Den starke (i detta fall västländernas militärmakt, i annat fall en korrupt militärdiktatur eller ett järnhårt klansamhälle) har rätt gentemot svagare parter, och den rätten kommer direkt ur förhållandet stark-svag. Denna reella makt kan ifrågasättas rent moraliskt, vilket trådstartaren uppenbarligen gör. Så långt har väl ingen gjort fel i sak, att ifrågasätta en rådande maktapparat? Om ingen någonsin gjorde det skulle samhället i värsta fall se ut som på bronsåldern, i bästa fall som det gamla Preussen (frågan är väl vilket som egentligen är värst...?)
Demokrati handlar inte bara om skyldigheten att rätta sig efter majoritetens beslut, den handlar även om rättigheten att odla och sprida budskap (t o m odemokratiska sådana, något man bittert kommer att få erfara i en del kommuner i Skåne efter valet).
Och, demonstrationsrätten kan man väl inte heller invända emot. Att krossa skyltfönster och spreja t-banevagnar under förevändning att man försvarar en demokratisk princip är rätt tveksamt (och handlar kanske mest om den frustration Raskens beskriver ovan; är det ingen som ser lilla mig i all min medelklassgrå vardag?), men blanda inte ihop den sortens ligism med de människor som med sina kroppar blockerar handlingar och skeenden de tycker är uppenbart felaktiga, som har en tydlig, välgrundad övertygelse och som är beredda att stå för sina åsikter (dvs bli tagna av polisen och inte försöka slingra sig ur etc).
Av vissa trådskrivares inlägg får man intrycket att det skulle vara OK att demonstrera mot t ex Irans presumtiva kärnvapenprogram, men inte mot NATOs. How come? Har Iran frågat de som kan drabbats av deras kärnvapen om det är OK att de ändå bygger lite för säkerhets skull? Har NATO frågat på samma sätt. Nej i båda fallen. Så, vilken demokratisk legitimitet har de egentligen. Kanske handlar det inte alls om demokrati?
Och själv tycker jag att allt var bättre under kalla kriget. Felet idag är att vi bara har en supermakt. Om alla länder istället hade nog med kärnvapen för att förinta alla andra länder och sig själv, så vore världen en tryggare, mer demokratisk och framförallt mysigare plats att leva på. Eller skulle vi föredra alternativet; att en grupp vita, medelålders män som självklart är totala experter på etik, moral och kärnvapenmord har oinskränkt makt över alla kärnvapnen på jorden? Hoppsan, det är ju så det ser ut idag.