En liten update. Vaknade tidigt idag och målet var Skarsjön. En promenad på runt 15km gissade jag. Tig mig ut till första bästa landsväg via bohusleden. Istället för att gå uppom berget följde jag vägen till Hasteröd och tog vänster.
Det var på fastande mage då jag bara hade tre frystorkade kvar. Samtidigt tog jag bara med 1.3l vatten. Började med fleece som värmande då det var kyligt samt regnade oavbrutet. Efter några hundra meter åkte fleecen ner i ryggsäcken. Det blev jävligt kallt efter några kilometer och jag undrade hur det kunde blivsån skillnad, men lågt på vatten och energi när tröttheten började sätta in antagligen.
Närjag kom till Backamo var jag helt slut. Stapplande steg och jag var tvungen ta upp boken med kartan samt mobilen. Det var långt kvar. Jag höll på att bryta samman. Panik och letade rum i ljungskile samt skulle ringa en taxi. Billigaste rummet 1000 kr så jag vandrade vidare. Inne i Glimmeröd (?) irrade jag fel. Upp mot kyrkan men hittade ingen väg vidare. Ut på 167 igen. Hade tydligen missatven avfart som jag inte visste då. Vandrade på och såg en suspekt grusväg. Max 4-5km kvar. Jag var dock på gränsen att kasta boken "vandra bohusleden" rakt ut i bushen. Helt knäckt och bestämde mig. Aldrig mer vandring. Det är ingen slump att maj varit usel. En direkt markering mot mig! Svårt beskriva hur hårt jag hade det. Stapplade vidare, snabbt gick det då inte. Med facit i hand över tre timmar från Backemo!!!
Jag kom fram på något mirakulöst sätt. Fyllde på vatten och slog upp tältet. På med stormköket. Tvätta av mig och bytte kläder till vanliga understället samt flecen.
Fått i mig mat och vatten nu. Började gråta när jag åt. Blev väldigt emotionellt och jag tänkte på många tidigare händelser i mitt liv. Märkligt det där men jag var helt slu. Alltid varit explosiv och aldrig sprungit mer än två kilometer typ. Passar inte mig. Möjligen därför jag har problem med sträckor över 15km om jag inte pausar.
Sen i sovsäcken kom tankarna igen. Kommer sakna det om jag avslutar efter hotellet. Finns en viss känsla på kvällen i tältet. Samtidigt kan jag inte utsätta mig för fler "nära-döden-upplevelser". Vet inte var jag står nu.
Tanken var en normal utmaning, inte en i värsta "vintervädret". Jag har ju fått rusha fram lite pga matbrist och hotellbokning. Jag ville ju ta det lugnt i eget tempo och inte slita ut mig. Får se vad som sker.
Träffade även två tyskar idag. De började i söndags. Försökte gå tre mil om dagen. Hade 18 dagar på sig. Wow! Sick! Trevliga och en kul stund hade vi åtminstone.
Det var på fastande mage då jag bara hade tre frystorkade kvar. Samtidigt tog jag bara med 1.3l vatten. Började med fleece som värmande då det var kyligt samt regnade oavbrutet. Efter några hundra meter åkte fleecen ner i ryggsäcken. Det blev jävligt kallt efter några kilometer och jag undrade hur det kunde blivsån skillnad, men lågt på vatten och energi när tröttheten började sätta in antagligen.
Närjag kom till Backamo var jag helt slut. Stapplande steg och jag var tvungen ta upp boken med kartan samt mobilen. Det var långt kvar. Jag höll på att bryta samman. Panik och letade rum i ljungskile samt skulle ringa en taxi. Billigaste rummet 1000 kr så jag vandrade vidare. Inne i Glimmeröd (?) irrade jag fel. Upp mot kyrkan men hittade ingen väg vidare. Ut på 167 igen. Hade tydligen missatven avfart som jag inte visste då. Vandrade på och såg en suspekt grusväg. Max 4-5km kvar. Jag var dock på gränsen att kasta boken "vandra bohusleden" rakt ut i bushen. Helt knäckt och bestämde mig. Aldrig mer vandring. Det är ingen slump att maj varit usel. En direkt markering mot mig! Svårt beskriva hur hårt jag hade det. Stapplade vidare, snabbt gick det då inte. Med facit i hand över tre timmar från Backemo!!!
Jag kom fram på något mirakulöst sätt. Fyllde på vatten och slog upp tältet. På med stormköket. Tvätta av mig och bytte kläder till vanliga understället samt flecen.
Fått i mig mat och vatten nu. Började gråta när jag åt. Blev väldigt emotionellt och jag tänkte på många tidigare händelser i mitt liv. Märkligt det där men jag var helt slu. Alltid varit explosiv och aldrig sprungit mer än två kilometer typ. Passar inte mig. Möjligen därför jag har problem med sträckor över 15km om jag inte pausar.
Sen i sovsäcken kom tankarna igen. Kommer sakna det om jag avslutar efter hotellet. Finns en viss känsla på kvällen i tältet. Samtidigt kan jag inte utsätta mig för fler "nära-döden-upplevelser". Vet inte var jag står nu.
Tanken var en normal utmaning, inte en i värsta "vintervädret". Jag har ju fått rusha fram lite pga matbrist och hotellbokning. Jag ville ju ta det lugnt i eget tempo och inte slita ut mig. Får se vad som sker.
Träffade även två tyskar idag. De började i söndags. Försökte gå tre mil om dagen. Hade 18 dagar på sig. Wow! Sick! Trevliga och en kul stund hade vi åtminstone.