Respekt, Anders! Vilken källa till kunskap!
Det var precis den här typen av fördjupande analys jag hoppades på då jag startade tråden. Det är mycket upplysande med alla argument från barfotalägret. Jag undrar dock i mitt stilla sinne hur det låter från andra lägret. Har de någon moteld?
Hur som helst kan inga argument för häl-löpning och dämpade skor ta ifrån mig det faktum att med framfotalöpning är mina knäproblem som bortblåsta. Och jag som trodde min motionslöparkarriär var över...
Vad skulle det lägret bestå av? Skofabrikanter? Ortopeder? Knappast löparna själva ty som på många andra områden så gör väl de flesta som de gör av vana.
Jag försöker erinra mig vad man sprang i när jag började springa på allvar, c:a 1965 (eller springa långt, dvs. 1974). Minns bara att det var ngt annat - de var väl ungefär då som den idag vanliga löparskon började utvecklas. Däremot minns jag skolgymnastikens gympadojor, med blått tyg och tunn gummisula. Behagliga var de inte.
Nu är jag inte precis ngn elitlöpare och fullkomligt oteoretisk - jag har aldrig räknat eller mätt mina steg och aldrig löpt med pulsen som riktmärke Jag har sprungit fem halvmaror på skoj, och en kvartsmara, det är allt jag tävlat,
och träningen bestod mest i att springa långa rundor i behagligt tempo.
Tiden är längesen förbi när jag kunde hålla 4-minuterstempo i två mil; nu är jag nöjd med att klara 5 km på 23.30 utan att jaga livet ur mig. Jag blir snart 67 år.
Alltnog, när jag först hörde om den här diskussionen började jag reflektera hur jag springer och jag blir förundrad över talet om framfota och häl som varandras logiska motsatser ty själv kan jag inte inse annat än att jag sätter i hela foten. I uppförsbacke lutar det åt tårna först och i kraftig utförsbacke har jag en benägenhet att bromsa, så där är det nog hälen. Men hur vet man?
Jag har ett vagt minne från en löpningens guldålder på 80-talet när man varnade för att spänsta fram på tå, just hela foten skulle i. Modena växlar. Det här behandlades i radio för ett tag sen i programmet Kropp&Själ och där varnade man att omläggning av teknik inte går över en natt, den kan inte forceras. Själv känner jag mig för gammal för att pröva nytt. Undras hur länge till jag kan springa? Eller vandra, för den delen.
De skor jag springer i är en modell som funnits nästan likadan sen ungefär 1983 så jag är inkörd på den. När jag hade akuta hälseneproblem för en del år sen stoppade jag hälkuddar eller Scholl-sulor i både löpskor, vardagsskor och vandringskängor - det lindrade omedelbart.
Ett tag var det både sulor och hälkoppar vid löpning. Inför en resa glömde jag att lägga i dem, märkte inget och har slutat med dem.
Visst är det hyss med skor. Jag tror det var Nike som ungefär 1987 lanserade en sko med någon specialinläggning i hålfoten. Den hade dock en benägenhet att flytta på sig vilket kan vara skälet till att jag fick hälsporre - jag kunde knappt gå ur sängen första morgonen. Det kan tänkas att mina hälsenebesvär (höger fot opererades 1998, vänster fixar jag med tåhävningar) kommer ur för kraftigt dämpade skor, eller att jag använt dem för länge. De lättaste skor jag haft är Adidas Oregon. Det sas att de gav otillräckigt stöd men det märkte jag aldrig. Däremot blev det fort hål av nötning i sidan så de höll inte särskilt länge.