Äsch, klart att det kan vara ett problem. Självklart är man inte tvingad att vandra (eller vad det nu är man vill göra) om man inte vill. Men lusten att vandra är kanske större än obehaget att göra det själv. Alltså måste man inse problemet o övervinna det.
Jag brukar använda kameran o dagboken som sällskap. När jag cyklar tycker jag även att cykeln är ett väldigt bra sällskap, den får vara med på alla (nästan iaf) foton istället för nån annan o den är dessutom en bra samtalspartner, .
När känslan av ensamhet blir stor tror jag att det är viktigt att göra nåt man tycker är kul, men för den delen inte ignorera ensamheten, att försöka se det som ett problem som ska övervinnas o när man väl gör det känna sig glad o stolt över det. Låta sig själv fundera över ensamheten en stund för att sedan göra nåt kul som gör att man glömmer den.
Men om man känner obehag av att vara själv varför inte vara två istället då? Varför ska man behöva övervinna obehagskänslan av att vara själv, ser inte riktigt något syfte med det. Om det inte är så att man gör det en gång för att testa var gränserna går.