Veckans långa
Epilog till förra löpturen:
Väl hemma är det stopp i toan (vilket får mig att tänka på denne man - för det är ju din skit) och varmvattnet är slut. Kalldusch var det. Första gången jag inte svär över hur svårt det är att få riktigt kallvatten ur kranen här.
Så till idag:
Efter ännu en (bakfull) dag på Metropolitan Museum of Art (fan, det stället är e n o r m t) och lite tips från en löpklädd och genomsvettig tjej på t-banan, styrde jag idag stegen mot Central Park. Prologen var att det idag kommit ett par rätt häftiga åskskurar (satt bl a under en rejäl blixt, när blixt och dunder kommer exakt samtidigt = mäktigt!), så de flesta sandvägar var bara lera. Tjejen på t-banan tipsade iaf om att ta Hudson Parkway söderut från 181:e till typ 125:e gatan, och sen leta sig mot Central.
Sagt och gjort. Fyllde kamelryggan med ca 2L blandad pepsi-vatten-salt och iskuber, och så fort det blev uppehåll satte jag Torgny Lindgren i öronen och drog iväg. Hittade vägen ned till Hudson, knäppte lite bilder av regndimman över floden, och försjönk sen i Pölsan. Jävlar vilken bra bok det är, Torgny är ju definitivt en av landets bästa samtida författare. Har läst den tidigare, men var kanske för stressad då för att förstå dess storhet. Så vackert och genialt han redan i inledningen gör upp med glesbygdsavfolkningen (symboliserat av glesbygdslokalreportern som anklagas av redaktionen i municipalsamhället för att ha hittat på hela byar och människoöden under tiotals års tid. Eller har han det? Han talar iaf "till myggorna och lämlarna och rävhonan" och berättar hur själva arbetet med att skriva egentligen är att hitta på saker, inte att återge nåt slags sanning. Man skriver vare sig man vill eller inte ur minnet, "där tillväxer isen, samtidigt som den smälter") Torgny väver redan i första kapitlen ihop nåt slags hermeneutik och meta-berättande; han berättar om berättandet och om hur viktigt det är att välja orden. Femtio år senare berättar samma gubbe i boken om det stora arbetet med att "hoppa över", att inte skriva det självskrivna: "Vägar, och dikeskanter, och allt som växer och blommar i dikeskanter. Överdriven känslosamhet. Väderleken." "Det enda man kan veta om människorna är det de säger, och väldigt sällan talar de sanning". Och detta är huvudet på spiken i hela Lindgrens författarskap: Människorna är vad de säger, varken mer eller mindre.
Men nu går vi händelserna i förväg. Efter en krokig väg genom Harlem hittade jag Central Parks norra ände. Första kilometrarna gick väl, svettigt som tusan men rolig löpning. Asfaltbanan är rätt småkuperad; den böljar ganska regelbundet, som en sinuskurva. Något som de flesta parkläggare kan lära av: variatio delectat. Hängde på en snubbe som såg ut som Jerry Seinfeld (en av vår tids mest överskattade "komiker"). I varje uppförslöpa tappade jag några meter, men utför var det tvärtom. Tog mig förbi, och stannade vid en kran för att dricka varvid han sprang om. Samma veva igen, och när jag stannade för att fota tvättbjörnar (har aldrig sett såna live förut!) så tappade jag ett par hundra meter på honom igen. Fokus på hans ryggtavla, sammanbitet ansikte och sen börja kapa igen metrarna. Tog hundra i första nedförsbacken, tappade fem uppför, tog sen femtio i nästa nedförs. Måste bevisligen träna uppförsbackar. Kände nån slags missriktad avsky mot Seinfeld (hallå, det var ju inte han som sprang!) och hela skiten, brände om i en nedförslöpa och drog sen på bara för att jävlas, trots att benen brände.
Var vid det laget en bra bit in på andra CDn med Pölsan, och kände mig rätt seg. Klockan gick alltför långsamt, kanske lite beroende på att mörkret fallit över mitt envig med Seinfeld. Färre och färre löpare, fler och fler svärmiska par. Poliser och vaktmästare. Och så var CD 2 slut, och tecnon kom som en befrielse. Fullt ös sista tjugo minutrarna och sen stod jag och funderade på var jag egentligen var. Central är inte välskyltad. Hittade så ut, valsade runt lite och fann t-banan. Vred ur t-shirten någon deciliter (inte en överdrift; om man dricker 2+0,5L vatten så måste det ta vägen nånstans) och stretchade mot de stinkande pelarna. Evighetsväntan på tåget. Pga tågkrångel tog hemresan en timme (mot vanliga 20 min) och Kent fick lugna min puls något.
"...och med lien på svaj, så väntar din gamle vän."
ACn på tåget var för första gången inte en efterlängtad befriare; det blev rätt kallt. Åt sen så mycket skräpmat jag hade råd med. Väl hemma i lägenheten var mina converse fulla med kackerlackor. 130 min, 147 BPM. Många liter vätska.
Epilog till förra löpturen:
Väl hemma är det stopp i toan (vilket får mig att tänka på denne man - för det är ju din skit) och varmvattnet är slut. Kalldusch var det. Första gången jag inte svär över hur svårt det är att få riktigt kallvatten ur kranen här.
Så till idag:
Efter ännu en (bakfull) dag på Metropolitan Museum of Art (fan, det stället är e n o r m t) och lite tips från en löpklädd och genomsvettig tjej på t-banan, styrde jag idag stegen mot Central Park. Prologen var att det idag kommit ett par rätt häftiga åskskurar (satt bl a under en rejäl blixt, när blixt och dunder kommer exakt samtidigt = mäktigt!), så de flesta sandvägar var bara lera. Tjejen på t-banan tipsade iaf om att ta Hudson Parkway söderut från 181:e till typ 125:e gatan, och sen leta sig mot Central.
Sagt och gjort. Fyllde kamelryggan med ca 2L blandad pepsi-vatten-salt och iskuber, och så fort det blev uppehåll satte jag Torgny Lindgren i öronen och drog iväg. Hittade vägen ned till Hudson, knäppte lite bilder av regndimman över floden, och försjönk sen i Pölsan. Jävlar vilken bra bok det är, Torgny är ju definitivt en av landets bästa samtida författare. Har läst den tidigare, men var kanske för stressad då för att förstå dess storhet. Så vackert och genialt han redan i inledningen gör upp med glesbygdsavfolkningen (symboliserat av glesbygdslokalreportern som anklagas av redaktionen i municipalsamhället för att ha hittat på hela byar och människoöden under tiotals års tid. Eller har han det? Han talar iaf "till myggorna och lämlarna och rävhonan" och berättar hur själva arbetet med att skriva egentligen är att hitta på saker, inte att återge nåt slags sanning. Man skriver vare sig man vill eller inte ur minnet, "där tillväxer isen, samtidigt som den smälter") Torgny väver redan i första kapitlen ihop nåt slags hermeneutik och meta-berättande; han berättar om berättandet och om hur viktigt det är att välja orden. Femtio år senare berättar samma gubbe i boken om det stora arbetet med att "hoppa över", att inte skriva det självskrivna: "Vägar, och dikeskanter, och allt som växer och blommar i dikeskanter. Överdriven känslosamhet. Väderleken." "Det enda man kan veta om människorna är det de säger, och väldigt sällan talar de sanning". Och detta är huvudet på spiken i hela Lindgrens författarskap: Människorna är vad de säger, varken mer eller mindre.
Men nu går vi händelserna i förväg. Efter en krokig väg genom Harlem hittade jag Central Parks norra ände. Första kilometrarna gick väl, svettigt som tusan men rolig löpning. Asfaltbanan är rätt småkuperad; den böljar ganska regelbundet, som en sinuskurva. Något som de flesta parkläggare kan lära av: variatio delectat. Hängde på en snubbe som såg ut som Jerry Seinfeld (en av vår tids mest överskattade "komiker"). I varje uppförslöpa tappade jag några meter, men utför var det tvärtom. Tog mig förbi, och stannade vid en kran för att dricka varvid han sprang om. Samma veva igen, och när jag stannade för att fota tvättbjörnar (har aldrig sett såna live förut!) så tappade jag ett par hundra meter på honom igen. Fokus på hans ryggtavla, sammanbitet ansikte och sen börja kapa igen metrarna. Tog hundra i första nedförsbacken, tappade fem uppför, tog sen femtio i nästa nedförs. Måste bevisligen träna uppförsbackar. Kände nån slags missriktad avsky mot Seinfeld (hallå, det var ju inte han som sprang!) och hela skiten, brände om i en nedförslöpa och drog sen på bara för att jävlas, trots att benen brände.
Var vid det laget en bra bit in på andra CDn med Pölsan, och kände mig rätt seg. Klockan gick alltför långsamt, kanske lite beroende på att mörkret fallit över mitt envig med Seinfeld. Färre och färre löpare, fler och fler svärmiska par. Poliser och vaktmästare. Och så var CD 2 slut, och tecnon kom som en befrielse. Fullt ös sista tjugo minutrarna och sen stod jag och funderade på var jag egentligen var. Central är inte välskyltad. Hittade så ut, valsade runt lite och fann t-banan. Vred ur t-shirten någon deciliter (inte en överdrift; om man dricker 2+0,5L vatten så måste det ta vägen nånstans) och stretchade mot de stinkande pelarna. Evighetsväntan på tåget. Pga tågkrångel tog hemresan en timme (mot vanliga 20 min) och Kent fick lugna min puls något.
"...och med lien på svaj, så väntar din gamle vän."
ACn på tåget var för första gången inte en efterlängtad befriare; det blev rätt kallt. Åt sen så mycket skräpmat jag hade råd med. Väl hemma i lägenheten var mina converse fulla med kackerlackor. 130 min, 147 BPM. Många liter vätska.
