pecall; sa:Känner att jag egentligen bort hålla mig utanför diskussionen för att inte framstå som en av de som rockåtta (Per Willén) skrev i en annan tråd "feta farbröder som klättrat sedan Dackefejden". Men ibland har jag svårt att låta bli.
Så här tänker jag om det som sagts:
Borrbultar behövs, inget snack om saken. Och, som redan påpekats, är de inget stort ingrepp.
Jag kan inte förstå att rensning skulle ses som ett större problem.
Jag kan inte se att det är självklart att alla klippor och alla turer ska vara tillgängliga för alla.
Gränsdragningar är alltid svåra, men här kan jag ändå på något sätt tycka att ledstjärnan bör vara att undvika överdriven anpassning av naturen till oss, och istället försöka anpassa vår egen nivå till naturen
I brist på bra svar är det i mina ögon ändå mest sansat och vettigt att låta förstabestigarnormen gälla. Eller topprepa.
Och det är just det som är poängen, att eftersom det inte finns något facit så måste bedömningar göras för varje enskild led.
[Ändrat av pecall 2005-06-16 kl 14:04]
Håller med, trodde att du klättrat sedan Dackefejden (vet dock inte om du är en tjock farbror), verkar så om man läser om sveriges klättrare ) (har svårt att låta bli jag med, tyvärr)
Jag tycker också att borrbultning behövs och jag har aldrig (tror jag, rätta mig annars - säker, bekväm klättring var ironiskt) sagt att vi ska bulta bara för
att det går.
Tror mer berg har "rensats" bort (lösa flak, chipping m.m.) än borrats. Det är dock inte detsamma som att det är rätt att borra (förutsätter att rensning är det). På Örnberget har flera stora block trillat ner och därmed förändrat utseendet mer än vad som skulle ske om man tog bort alla borrbultar där (och de är många!). Men rensning är ingen stort problem, menar jag. Fast större än borrbultning, rent objektivt (se exemplen).
Tekniken går framåt, eller? För skräckens skull ska man väl skippa t.ex. kamkilar helt och istället för rocks använda muttrar, slingor och stenar, samt klättra utan friktionsskor och dynamiskt rep. (Hampa är mer naturvänligt, och kan användas för nervositeten också, kanske?!) Gärna höftsäkrad. Då vill man inte riskera att falla överhuvudtaget, tror jag. Jag skulle inte det.
Prestationerna av klättrare fr förr är väl inte mindre för att vi fått aliens och friktionsskor?
Tycker inte heller att det är självklart med tillgänglighet, fast vilka är vi att styra över detta? Människan är energibesparande av naturen. Klättrare som grupp verkar ju inte kunna enas ens, med följd att Bispberg inte är tillgängligt (vet att det inte är hela sanningen, är ornitolog och moss och lavintresserad också - hoppas du kan ta detta sorgliga exempel). Fast nuförtiden går det att ta helikopter (handikappanpassat på köpet) till Mt Everest, så argumenten om järnväg dit biter nog inte... Vi borde annars föreslå det, då ska jag gärna gå upp, för det vore en riktig prestation!
För min del handlar borrbultning inte om tillgänglighet utan om att kunna leda leder som man annars löper stor risk att skada sig allvarligt på vid ett normalt fall. T.ex. direttissiman i Häggsta. Eller liknande (ibland långa) lätta, osäkrade insteg på andra leder. Men gränsdragningen är mkt svår, jag vet. Vi bör anpassa oss ja, fast då borde vi väl kunna klättra orensat? Gör det ibland på leder som klättras för sällan, t.ex. Tyresö. Det är intressant.
Ekoberget har, tack och lov, blivit mer tillgängligt, tack vare borrbultning.
Jag är ute efter mer sakliga argument och färre känsloargument som att förstebestigaren lider av en konstnärlig böjelse att försöka övervinna dödskräcken 15 m ovanför närmsta (möjliga att lägga) säkring som sitter risigt placerad. Och ja, jag respekterar att det finns många olika typer av klättring och klättare och att alla önskemål bör beaktas. Fast vad är skillnaden på osäkrat krux (se ovan) och soloklättring?
Slutligen, jag håller med, bedömningar måste göras för varje led, men det underlättas av en sund bultpolicy som kan konsulteras.