Hälsoundersökningen blev till sist av, den 15/12. Gissa vad mitt tryck var, utan smärta och vånda? 140/80.
Dock hade jag under de två månaderna efter olyckan haft stora sömnsvårigheter. Endast en sovställning fanns kvar, på rygg, och även den gjorde efter ett tag ont. Så läkaren skrev ut sömnmedel. Det viktigaste beskedet var att mitt kolesterolvärde sjunkit, från 5,0 till 4,2, vilket kan bero på min nya diet. Stort är också att jag jag haft bättre kontroll över min vikt. Den har stabiliserat sig vid c:a 68,5 och jag har inte gått upp så mycket på vintern som jag brukar. Och det är ett viktigt besked: man ska inte behöva gå upp i vikt bara för att man blir äldre. Det viktiga är vad man äter, inte hur mycket. Jag har aldrig räknat kalorier.
Av olika skäl har jag lämnat min förra tränare som jag haft sen våren 2011. Jag tog kontakt med en ny och i vanlig ordning försedde jag henne med allehanda upplysningar om mitt fysiska läge. Hon meddelade inför vår första träff att hon skulle cykeltesta mig (mycket bra för åldern, men lägre än jag räknat med) och ta mitt blodtryck - jag hade skrivit att det var högt och gett hela min historia sedan 2006. Jag gladdes åt att tas på allvar. Värdet blev 140/87 och det skulle jag vara nöjd med!. Jag låg ju precis vid vårdens maxvärden! Ett kvalificerat hån.
Det första besöket blev alltså det sista, i allt övrigt jag tagit upp hade hon heller inte mycket att komma med.
Så nu är jag inne på nr tre, som intervjuat mig och denna vecka ska utarbeta ett program och ägna en timme åt att instruera mig. Han är ung, 25 år, och tycker jag ska gå över till framfotalöpning med Fivefingers (det visade sig att sådana inte går på mina fötter, p g a hammartår). Men jag gillade attityden, inget dalt.
Om nu mitt undre tryck stigit med 12 enheter på 10 månader eller 7 på mindre än tre, så kunde man tycka att något var fel. Men för säkerhets skull kollade jag på VC, med möjlighet att vila före mätningen. Ingen, absolut ingen, kan gissa mina värden: 140/80. Den stora gåtan är dock - hur kunde det bli samma värden ett halvår tidigare när jag samma förmiddag sprungit säkert en mil, slagit axeln ur led, gått ytterligare några kilometer hem och farit med skumpig sjuktransport på många omvägar till sjukhuset, och blivit ryckt iväg till undersökning i samma ögonblick jag kom genom porten?
Nej, jag ska inte grubbla för mycket. Den unge PT:n tyckte dock att jag skulle skaffa en egen apparat och mäta under lugnare omständigheter hemma. Är inte chansen lika stor att jag jagar upp mig?
Dock hade jag under de två månaderna efter olyckan haft stora sömnsvårigheter. Endast en sovställning fanns kvar, på rygg, och även den gjorde efter ett tag ont. Så läkaren skrev ut sömnmedel. Det viktigaste beskedet var att mitt kolesterolvärde sjunkit, från 5,0 till 4,2, vilket kan bero på min nya diet. Stort är också att jag jag haft bättre kontroll över min vikt. Den har stabiliserat sig vid c:a 68,5 och jag har inte gått upp så mycket på vintern som jag brukar. Och det är ett viktigt besked: man ska inte behöva gå upp i vikt bara för att man blir äldre. Det viktiga är vad man äter, inte hur mycket. Jag har aldrig räknat kalorier.
Av olika skäl har jag lämnat min förra tränare som jag haft sen våren 2011. Jag tog kontakt med en ny och i vanlig ordning försedde jag henne med allehanda upplysningar om mitt fysiska läge. Hon meddelade inför vår första träff att hon skulle cykeltesta mig (mycket bra för åldern, men lägre än jag räknat med) och ta mitt blodtryck - jag hade skrivit att det var högt och gett hela min historia sedan 2006. Jag gladdes åt att tas på allvar. Värdet blev 140/87 och det skulle jag vara nöjd med!. Jag låg ju precis vid vårdens maxvärden! Ett kvalificerat hån.
Det första besöket blev alltså det sista, i allt övrigt jag tagit upp hade hon heller inte mycket att komma med.
Så nu är jag inne på nr tre, som intervjuat mig och denna vecka ska utarbeta ett program och ägna en timme åt att instruera mig. Han är ung, 25 år, och tycker jag ska gå över till framfotalöpning med Fivefingers (det visade sig att sådana inte går på mina fötter, p g a hammartår). Men jag gillade attityden, inget dalt.
Om nu mitt undre tryck stigit med 12 enheter på 10 månader eller 7 på mindre än tre, så kunde man tycka att något var fel. Men för säkerhets skull kollade jag på VC, med möjlighet att vila före mätningen. Ingen, absolut ingen, kan gissa mina värden: 140/80. Den stora gåtan är dock - hur kunde det bli samma värden ett halvår tidigare när jag samma förmiddag sprungit säkert en mil, slagit axeln ur led, gått ytterligare några kilometer hem och farit med skumpig sjuktransport på många omvägar till sjukhuset, och blivit ryckt iväg till undersökning i samma ögonblick jag kom genom porten?
Nej, jag ska inte grubbla för mycket. Den unge PT:n tyckte dock att jag skulle skaffa en egen apparat och mäta under lugnare omständigheter hemma. Är inte chansen lika stor att jag jagar upp mig?