blodtryck

[camoscio]

Hälsoundersökningen blev till sist av, den 15/12. Gissa vad mitt tryck var, utan smärta och vånda? 140/80.

Dock hade jag under de två månaderna efter olyckan haft stora sömnsvårigheter. Endast en sovställning fanns kvar, på rygg, och även den gjorde efter ett tag ont. Så läkaren skrev ut sömnmedel. Det viktigaste beskedet var att mitt kolesterolvärde sjunkit, från 5,0 till 4,2, vilket kan bero på min nya diet. Stort är också att jag jag haft bättre kontroll över min vikt. Den har stabiliserat sig vid c:a 68,5 och jag har inte gått upp så mycket på vintern som jag brukar. Och det är ett viktigt besked: man ska inte behöva gå upp i vikt bara för att man blir äldre. Det viktiga är vad man äter, inte hur mycket. Jag har aldrig räknat kalorier.

Av olika skäl har jag lämnat min förra tränare som jag haft sen våren 2011. Jag tog kontakt med en ny och i vanlig ordning försedde jag henne med allehanda upplysningar om mitt fysiska läge. Hon meddelade inför vår första träff att hon skulle cykeltesta mig (mycket bra för åldern, men lägre än jag räknat med) och ta mitt blodtryck - jag hade skrivit att det var högt och gett hela min historia sedan 2006. Jag gladdes åt att tas på allvar. Värdet blev 140/87 och det skulle jag vara nöjd med!. Jag låg ju precis vid vårdens maxvärden! Ett kvalificerat hån.

Det första besöket blev alltså det sista, i allt övrigt jag tagit upp hade hon heller inte mycket att komma med.

Så nu är jag inne på nr tre, som intervjuat mig och denna vecka ska utarbeta ett program och ägna en timme åt att instruera mig. Han är ung, 25 år, och tycker jag ska gå över till framfotalöpning med Fivefingers (det visade sig att sådana inte går på mina fötter, p g a hammartår). Men jag gillade attityden, inget dalt.

Om nu mitt undre tryck stigit med 12 enheter på 10 månader eller 7 på mindre än tre, så kunde man tycka att något var fel. Men för säkerhets skull kollade jag på VC, med möjlighet att vila före mätningen. Ingen, absolut ingen, kan gissa mina värden: 140/80. Den stora gåtan är dock - hur kunde det bli samma värden ett halvår tidigare när jag samma förmiddag sprungit säkert en mil, slagit axeln ur led, gått ytterligare några kilometer hem och farit med skumpig sjuktransport på många omvägar till sjukhuset, och blivit ryckt iväg till undersökning i samma ögonblick jag kom genom porten?

Nej, jag ska inte grubbla för mycket. Den unge PT:n tyckte dock att jag skulle skaffa en egen apparat och mäta under lugnare omständigheter hemma. Är inte chansen lika stor att jag jagar upp mig?

 

[camoscio]

Ny undersökning

Så har jag varit på min årliga undersökning igen, den 13/12. Genast jag kom till Läkarhuset märkte jag att jag kände mig ovanligt lugn och harmonisk. Jag hade varit och flängt lite på stan, men jag märkte direkt att min puls var låg när jag suttit och väntat en stund. Jag var där i god tid, läste en tidning och blev sen inkallad till EKG. Min puls var 51, det är ungefär min morgonpuls. Sen togs blodtrycket, 130/80. Det är 6 år en (bortsett från operationer under narkos) som jag haft så lågt övre tryck. Märkvärdigt är det ju inte, idealet ligger väl på 120, och det kan ju handla om tillfälligheter. Jag var som sagt ovanligt lugn och jag tror det delvis beror på träningen och dieten, ty jag har ett tag känt mig i bra balans kroppsligt. Jag vägde 67,3 kg. 67 kg har så länge jag kan minnas varit mitt riktvärde, men från 48 års ålder har jag haft svårt att hålla vikten höst och vinter. Idag är jag 68; frågar nån säger jag 50+.

Jag relaterar detta till bemötandet jag fått på vårdcentralen, t ex i samband med blodtryckstagning
(det som följer kan jag redan ha skrivit, orkar inte kolla)
November 2011: 145/80. Ingen kommentar till ett värde över vårdens maxvärde (det kan ha berott på att man lät en telefon stå och ringa med en hjärtskärande signal medan jag väntade).
När jag den gången sa, att kanske kosten har med saken att göra, jag har ju även svårt att hålla vikten (jag vägde då c:a 73 kg) så fick jag svaret att "men så är det ju när man blir lite äldre".
Vilket jag idag uppfattar som ett mycket elakt svar. Våren 2012: Pulsen i höjden, c:a 74, när sköterskan satte på manschetten; när jag kommenterade det fick jag veta att det var "normalt". Min slutsats: pensionärer är inte individer, man relateras inte till sina egna förutsättningar utan till genomsnittet.

Nu känner jag mig starkare. Jag kommer att kunna säga om det ena och det andra, nej det är inte så, det handlar inte om obevekliga naturlagar utan om vad man gör mot sig själv och det borde ligga i vårdens intresse att hjälpa.
Marily Moffatt, professor i fysioterapi, har präglat uttrycket "age-defying fitness". Det har ett namn därför att det finns,
och det är min strävan.

Samarbetet med min PT blir bara bättre och bättre. Han är ung, inte särskilt erfaren (utom av egen träning, förstås) men verkar kunnig, entusiastisk och drivande , lite fascinerad av att nån i min ålder håller på. Vi hade en liten konflikt i våras -
men sen dess har han blivit mycket rakare med att tala om vad jag gör bra och vad jag gör dåligt. Slutsatserna drar jag själv. Min stolthet kan säga, aj, fan, det här får jag jobba på. Mitt bristande tålamod - där spelar åldern verkligen in! - kan säga, äsch, då kanske det inte är så viktigt. Huvudsaken är jag har kul.

I oktober var jag hos en kostrådgivare. Hon sa åt mig att bokföra all kost och träning i tre dagar och föra in i ett program på weben. Jag pallade med en dag; då gjorde jag mig rentav besväret att mäta upp min löpsträcka, c:a 9,5 km, på kartan. Men alternativen stämde dåligt och jag blev galen av att pilla med detaljer. Så jag tänkte, att det här är fanimej inte bra för mitt blodtryck, lika bra att hålla mig till min termostatmodell: upp i vikt, ned i intag, och omvänt.
Minimera socker, salt och mättat fett. På köpet har jag snudd på blivit vegetarian.

 

[Trilla]

Känns aningen övernoga kring detta

 

[camoscio]

Hur och när tycks spela väl stor roll.

Kan inte låta bli att undra varför man skriver inlägg när man inte har något att meddela. Och varför man skriver helt andra saker i privat ebrev till mig.
*************************************************************
Igår var det dags igen, exakt 52 veckor efter den förra undersökningen. Jag märkte att jag inte var lika lugn och harmonisk som förra gången; jag kan ha blivit lite stressad av att andra gick före; jag var där 30 minuter i förväg, men fick knappt 10 minuters vila, eftersom det tog 20 minuter innan jag togs emot och fick betala. Precis när jag satt mig dyker en sköterska upp och vill sätta igång, och jag påpekade att tiden var utsatt till 17.30 och att jag rimligen måste få vila en stund.

Min puls kändes rätt hög, men den hade iaf sjunkit
till 55 när EKG togs. Min morgonpuls ligger väl på 48-52, ungefär som när jag var 50 år (idag är jag 69).

När det var dags för blodtryckstagning tog sköterskan till min oerhörda förvåning fram en sån där automatisk sak som vem som helst kan köpa på apoteket. Det blev 150/75. Jag trodde hon skulle säga "oj, det verkar högt, bäst att kontrollera en gång till". Det var istället jag som uttryckte min förvåning,
mot bakgrund av fjolårets värde. Hon mätte en gång till, det blev rentav högre, först då tog hon fram den manuella mätaren, vilket hon borde ha gjort med detsamma. Det blev dock samma resultat.

När jag träffade läkaren tog jag givetvis upp saken. Det som ändrats sen sist är egentligen bara att jag skärpt min diet, intensifierat min träning, ytterligare stabiliserat min vikt (jag vägde denna gång 66,1)
och (i motsatt riktning) blivit 52 veckor äldre och inte sover så bra eller mycket som jag vill.

Vi samtalade en del om detta, mycket avspänt; han passade också på att berätta att han börjat med löpning, så vi jämförde erfarenheter. Tydligen var det lugnande
att komma bort från ämnet, för när han sen kollade mitt tryck igen var det 140/72. Det första är ju precis vid den övre gräns som vården satt, men kanske inte katastrof. Han förklarade också att det lite nyckfulla i sådana här mätningar betydde att han som läkare aldrig skulle ordinera någon behandling utan en föregående 24-timmarsmätning. Det här var inget att bry sig om.

Mitt totala kolesterol hade stigit från 4,6 till 4,7 (2011 var det 4,2) och de andra värdena var tydligen hur bra som helst.
Han sa, att när totalvärdet är så pass lågt så bryr man sig inte om att titta på ont och gott kolesterol;
lite dumt tycker jag, som iaf är nyfiken. Sen jag la om min det borde rimligen det senare värdet ha gått upp
en del och det kunde ju vara kul med bekräftelse.