Vinterpaddling i Tysfjord

Det här är berättelsen om en resa som gav en av de bästa (och mysigaste!) upplevelser jag har varit med om. Kanske verkar det konstigt att det handlar om vinterpaddling i Nordnorge och späckhuggare?

Men låt oss börja från början. Första gången jag hörde om späckhuggsafari var för fem år sedan. Det verkade fantastiskt att kunna se späckhuggare i sin naturliga miljö, så nära och lätt tillgängligt som i en liten fjord i Nordnorge. Jag tror det var bilden av den ensamme paddlaren som bet sig fast, ensam ute på ett iskallt hav men som bara för ett ögonblick får sällskap av de enorma djuren innan de försvinner. Under åren efter föll det sig hela tiden på ungefär samma sätt: Vintern kom och då hade jag glömt bort resan och hade inga pengar, ingen att åka med och var inte tillräckligt bra på att paddla (eftersom jag inte hade paddlat alls).

Till slut föll allt ändå på plats. Jag och min flickvän Linda satt och pratade om vad vi ville göra under året och började skissa. Resultatet blev "skojschemat" där alla resor och aktiviteter åkte in. Helt plötsligt såg året ut att vara fyllt med roliga resor och aktiviteter med små öar av jobb mellan. Paddlingsresan skulle äntligen bli av!

Hur kommer man från dröm till verklighet? Jag tror att det handlade mycket om att vi kände att vår resa var möjlig. Jag har varit ute mycket och tycker om natur och uteliv och Linda växte upp med segling så en känsla för havet hade hon nog fått från det. Vår utmaning var att skaffa oss kunskapen att ge sig ut på havet på vintern på ett bra sätt. Vi behövde båda få så mycket paddelvana att det kändes bra att satsa på resan till Norge. Vägen dit var för oss att köpa egna kajaker och paddla så mycket som möjligt. Vi paddlade, tränade räddning och försökte lära oss mer. Det blev mest vi som åkte ut, bara nån gång hade vi sällskap. Jag tror att vi hade kunnat lära oss mycket mer om vi hade gett oss ut med en klubb eller främjandet men paddlingen var på nåt sätt "vår grej" tillsammans.

Dramatik på hemmaplan

Under en paddeltur i augusti fick vi en tankeställare inför vår resa. Vi hade övernattat på en liten ö och på morgonen vaknade vi till sol och stilla väder. Vädret skulle vara lugnt under dagen men hårdare väder var enligt prognosen på gång under morgondagen. Efter en lång frukost paddlade vi iväg och njöt av att vara ute.

Vi hade fått tips om att det skulle finnas säl ute vid några kobbar norr om Öckerö så dit styrde vi. När vi kom till vårt mål fick vi se en stor grupp sälar som följde oss i över en timmes tid. Fantastiskt!

Allteftersom tiden gick började det blåsa upp mer och mer och vi började få svårt att hantera kajakerna. När vi skulle korsa Nordre älvs mynning förvandlades vår tur från orolig till obehaglig. Vi tvingades vända  då det blåste så mycket att vi knappt kom framåt och vi kunde känna hur motvinden långsamt sög kraften ur oss. När vi vände och fick vågorna bakifrån var det ännu svårare att hålla sig på rätt köl. I vågor på 2-3 meter krängde, surfade och kastades vi ur kurs. Det blev än värre när vi började komma tillbaks till land. När vågorna studsade mot kustens klippor var det omöjligt att veta hur de skulle komma. Paddlingen var mer än vad vi klarade av men på nåt sätt höll vi oss uppe och långsamt, långsamt började vi komma in i skydd för vågorna. Till slut kom vi iland men var på fel sida älven, långt från där vi borde vara. Vi fick ringa en vän som skjutsade oss tillbaks till vår bil.

Den här turen satte spår inför vår resa, det gick så fort innan vädret och vågorna var för mycket. Bara 3 km öppet vatten skulle vi korsa och med en vattentemperatur på bortåt 20 grader var förhållandena ändå ganska bra. Trots det var det riktigt obehagligt att inte hantera paddlingen. Kanske hade vi kunnat veta bättre med mer erfarenhet i bagaget? Det var i alla fall helt klart att det skulle bli naturen som bestämde över paddlingen i Norge och inte vi.

Planering och förberedelser

Vi funderade länge på vilken vecka vi skulle åka eftersom sillen och späckhuggarna går längre in i fjordarna senare på säsongen (bra!) samtidigt som de ljusa timmarna samtidigt minskar för varje dag (dåligt!). Till slut bestämde vi oss för att åka vecka 46, det skulle ge oss ljus mellan klockan 8 och 15. Vi letade på nätet efter info om vattentemperatur, tidvatten och väder. Det mesta fanns, vi hittade tillochmed tidvattenkurvor dagvis för vår resa.

Vi ville ha med oss våra egna kajaker till Norge men var tvungna att hyra till slut då frakten blev så dyr. Via Tysfjord turistcenter fick vi tag på gemytlige Leif-Harald som hade kajaker för uthyrning nära turistcentret. Vattentemperaturen skulle vara runt 6 grader och vi bestämde oss för att köpa torrdräkter för att ha gott om tid på oss att reda upp situationen om vi skulle hamna i vattnet.

Sista veckorna följde vi väderprognoserna på nätet varje dag. Hur mycket skulle det blåsa? Hur kallt skulle det bli?

Avfärd

Med sprängfulla väskor checkade vi in på Gardermoen och lyfte mot norr. Inflygningen mot Bodö var enorm, vi njöt av solnedgång och ett lugnt hav. Hela landskapet var kritvitt av snö. Det som för bara några dagar sen varit blöt höst hade blivit en vinterdröm!

Vi undrade hur utrustningen skulle fungera, skulle man hålla sig varm? Torrdräkterna hade fungerat bra under höstens turer men paddelhandskar, överdrag och skor hade inte mött minusgrader så där kunde vi inte veta.

På Bodö flygplats hämtade vi ut en husbil, vi hade bestämt oss för att hyra en för att vara flexibla med var vi lade i kajakerna. Vi handlade lite mat i Bodö och gasade sedan iväg. På vägar som var belagda med hårdpackad snö och is skramlade vi oss fram mot Tysfjord. Det dröjde tills sen kväll innan vi var framme men till slut kunde vi parkera husbilen vid ett dagis och ta fram kvällsmaten. Vi var framme!

Första paddeldagen

Vi vaknade tidigt den första dagen i Tysfjord, det var en lugn morgon med någon minusgrad och mulet väder. Frukosten var mysig med lukten från gasspisen, tekopparna ångade i den kalla bilen. Efter frukost åkte vi till Leif-Harald för att hämta kajakerna. Han hade lite olika kajaker i garaget, alla var i glasfiber och breda som pråmar. Under utprovningen gick roderlinan av på den kajak som Linda ville ha. Hon fick ta därför ta en annan tills linan var lagad. Vi tänkte på våra egna kajaker som låg hemma och väntade, tänk att det inte fanns ett vettigt sätt att få med dem! Det kändes inte bra att ta en helt okänd kajak ut i de kalla vattnen.

Vi tog med oss kajakerna och åkte ut till Korsnes. Planen var att försöka ta en mindre väg ut till Tysneset för att komma ut mot Vestfjorden där späckhuggarna synts senast. Vi körde fast husbilen efter 50 meter så det var bara att försöka vända. Det fick bli Korsnäs hamn som utgångspunkt istället. Det var svettigt värre att ta på sig torrdräkt i bilen men till slut kunde vi bära ned kajakerna till en liten sandstrand. Havet var lugnt men himlen var ganska grå, det blåste 4-5 m/s. Vi kände oss lite svajiga de första tagen och men det blev snabbt bättre när vi kommit igång. Vår plan var att komma ut till Tysneset med kajakerna. Vi rundade några mindre uddar och fick njuta av fantastiskt klart vattnet och vit sand som bitvis gav en känsla av svindel när man tittade ner mot botten.

Det tog inte länge att inse att vi hade för mycket kläder, det kändes som man snart skulle börja koka i torrdräkten. Händerna ångade av värme inuti paddelhandskar och överdrag. Det enda som kändes kallt på kroppen var fötterna som inte hade någon vidare cirkulation i de trånga paddelskorna. Vi bestämde oss för att pausa efter några kilometer på en strand med sluttande klipphällar.

En kopp te och lite mackor satt fint och vi funderade på hur vi skulle fortsätta. Klockan var ganska mycket efter vår sena morgon så vi bestämde oss för att vända hemåt. Under fikat hade det blåst upp lite och tidvattnet hade också börjat komma in och det blev inte så lätt att komma i kajakerna utan att sköljas upp på klipporna. Taktiken blev till slut att vi fick gå ut på djupare vatten, Linda fick stötta mig när jag gick i och satte på kapell, sedan fick hon snabbt hoppa i sin kajak medan jag stöttade henne. Vi klarade det utan att bli uppspolade och paddlade hemåt. Efter några hundra meter upptäckte Linda att hennes roder inte fungerade. Roderlinan hade gått av på den nya kajaken också! Nu blev det koncentrerad paddling en stund för kajaken var för stor för Linda vilket gjorde att den flöt som en kork och var vindkänslig. Efter en stund rundade vi en klippudde och kom in i lä och kunde därefter paddla lugnt och bara njuta.

På väg tillbaka började solen gå ner och de snöklädda bergstopparna på Lofotenväggen lystes en efter en upp i rosa, och till slut var hela himlen brinnande rosa. Det var vi, himlen, havet och bergen. Känslan att resan redan hade passerat gränsen till fantastisk spred sig i kroppen!

Dag 2: Ljus och lugn

Ljuset kom tidigt om morgonen, mycket tidigare än vad vi beräknat. Snön hjälpte nog till. Morgondimmorna svävade över spegelblankt vatten, nationalfjället Stetind sträckte på sig i horisonten och vi gled ljudlöst ut på vattnet, magiskt!

Vi började korsa Tysfjord och siktade på Skarbergets lodräta vägg på andra sidan. Det är bara några kilometer över, men fjorden är nästan kilometern djup. Inte för att djupet spelar någon roll när man sitter på ytan i en kajak, men ändå - 1000 meter vatten!

Lite blåst och tidvattenströmmar gjorde att vi vände tillbaka halvvägs över, när vattnet är så kallt ville vi ha marginalerna på vår sida. Paddlade istället söderut och lunchade på en liten udde. Mina fötter kärvade lite och vägrade hålla sig varma under paddlingen. Lösningen blev att skära upp de trånga skorna och nödtejpa med silvertejp. Vi hade köpt sommarpaddelskor för att vi tänkte att vi lätt skulle hålla oss varma i torrdräktsockarna men skorna var helt enkelt för små och oisolerade. Det funkade bättre efter skoslakten men sulan var så tunn att all värme läckte ut när man gick i snö. I övrigt var kylan inget problem. Ett underställ räckte under torrdräkten, bara man hade mössa och paddelhandskar och överdrag. Värmen reglerades genom mössa på eller mössa av. Vi hade stora jackor med oss som vi kunde dra på över torrdräkten då vi fikade. På vägen hemåt överraskade vi en utter när vi tog en sväng i den lilla Beisfjorden in mot turistcentret.

Vi tog husbilen till turistcentret efter middagen. Där kunde man ta sig en ångande varm dusch, höra sig för om väderprognosen, och få rapporter om var späckhuggarna synts till under dagen. Personalen var vänlig och tillmötesgående och de flesta var naturligtvis svenskar. Över hela Norge verkar det alltid vara samma sak i service- och restaurangbranschen: vi är norskarnas polacker, vi tar de jobb de inte själva vill ha. I turistcentrets mataffär användes förresten stämpelkort så man fick var tionde torr kneipplimpa gratis!

På kvällen gick vi på sill- och späckhuggarföreläsning på turistcentret. Det var faktiskt en fascinerande historia hur sillen rör sig över säsongen och hur deras beteende ändrats under åren. Hade vi varit här några år tidigare skulle vi troligtvis ha redan ha sett späckhuggare där vi paddlade. Nu har sillens och därmed späckhuggarnas vanor ändrats. Det är bara de gamla sillarna som går in i Tysfjord, de yngre stannar i djupet utanför Lofoten. Vår föreläsare Chantal berättade att om fem år kanske späckhuggarturismen inte finns kvar i Tysfjord.

Dag 3: Lugnt väder, fantastiskt väder

Vi hade vaknat till ännu en fantastisk morgon. Husbilens säng var i höjd med det långa bakfönstret, så när man slog upp ögonen tecknande sig ett panorama av spetsiga fjäll mot en citrongul gryningshimmel.

Dagen låg framför oss och livet kändes på något vis stort och fullt av möjligheter. Att man dessutom hade en sömning sambo att dela stunden med gjorde den ännu bättre. Vi utgick åter från Korsnes och njöt av en fantastisk morgon när vi paddlade in i soluppgången på ett helt stilla nästan lite tjockflytande hav.

Vi paddlade ut till Tysnes med Lofotenväggen och hela Atlanten framför oss. Åt lunch i ett gammalt fort på Söröya. Under lunchen märkte vi att tidvattnet rör sig fort: En grund och stenig passage mellan öarna låg efter lunch djupt under vatten.

Dag 4: Kulturkrock med rasande norrman

Vi hade hört rapporter om späckhuggare runt Baröya längre norrut och tog därför färjan från Bognes över på östra sidan och paddlade ut från Skjellsvika. Vi skulle inte hinna paddla till Baröya men vem vet, kanske späckhuggarna skulle åt vårt håll?

Vi försökte parkera nära stranden eftersom vägarna var så djävulskt hala och det alltid var svårt att bära kajakerna. Vi körde därför upp på en bred uppfart till en gård och parkerade. Vi gick upp mot huset för att fråga om det gick bra. På vägen dit kändes det lite olustigt för det var så onaturligt lugnt och tyst. Det blev inte bättre när vi såg att dörren till huset stod öppen - temperaturen låg runt tio minusgrader!. Vi knackade på och ropade HEJ! men det enda liv som dök var en hund som nosade på oss. Jag måste erkänna att jag tänkte att ägaren till huset låg död i nåt rum halvt uppäten av sitt utsvultna husdjur.

När vi gått ned till bilen igen dök en äldre man upp med en snöslunga i högsta hugg. Vi frågade om vi kunde stå några timmar med bilen men trots att han uppenbarligen inte skottat ett spadtag sedan snöfallet för över en vecka sedan måste uppfarten a-b-s-o-l-u-t direkt köras av med snöslungan. Ja ja...

Det var en kall morgon med runt tio minusgrader, och det låg fullt med is i kajakerna. Havet var lugnt, och medan Sveinung (vi döpte vår raseriskottande vän  till det) kämpade med snöslungan paddlade vi iväg...

Ute i fjorden styrde en gummibåt med fyra stelfrusna engelsmän fram till oss. Bara näsorna stack ut under alla kläder. De var också på spaning efter späckhuggare och undrade om vi sett några. När vi inte kunde ge dem något glädjande besked vände de huttrande mot hamn medan vi fortsatte, varma och glada!

Paddlade längs med Skarberget, bergväggen vi siktat på två dagar tidigare. Vågorna slog tillbaka från berget så det var lite stökigt att paddla. Omgivningen gjorde det svårt att gå iland, så vi fick ta en lätt lunch i kajakerna innan vi paddlade tillbaka in. Utan en vilopaus började krafterna sina så det var skönt när vi kunde kliva iland igen.

Dag 5: Båtutfärd

Under veckan blev det tydligt att det skulle bli svårt att se späckhuggarna från kajaken. De hade inte synts till inne i Tysfjord mer än någon enstaka gång under säsongen utan verkade hålla sig ute i Vestfjorden. Där är man mer utsatt och området är så stort att det blir turen som avgör om man träffar späckhuggare. Vi bestämde oss därför för att åka ut på en tur med gummibåtarna från centret. På torsdagen åkte vi ut i snöskurar och hård vind. Vi fick vända på väg ut i Vestfjorden när vågorna var 4-6 meter höga. Hur skulle man kunna se späckhuggare med dålig sikt och så stora vågor? Det kändes mest som om turen genomfördes bara för sakens skull den här dagen. Vi kunde trösta oss lite med att vi trots allt fick ett ordentligt båtäventyr när vi forsade fram i 30 knop och flög från våg till våg.

 

Dag 6: Båtutfärd, födelsedag och späckhuggare

Detta var både vår sista riktiga dag i Tysfjord och Lindas födelsedag så mycket stod på spel. Det skulle bli lugnt och fint väder så med viss tvekan bokade vi oss på ännu en båttur. På morgonen åkte vi ut från Skutvik och fick snart rapport från en annan båt att späckhuggare synts vid Offersöy. Vår båt lade genast om kursen. Väl framme såg vi flera båtar av olika storlek som puttrade runt men inga späckhuggare.

En spänd väntan följde, vi kryssade fram med kikarna pressade mot ögonen, spanandes mot vidderna runt oss. Havet var lugnt men böljade fortfarande i långa dyningar efter ovädret dagen före.

Plötsligt såg vi ryggfenor bryta ytan en bit bort!

Det blev mycket aktivitet bland båtarna när alla försökte manövrera sig närmare. De som åkt ut för att snorkla med späckhuggarna såg otroligt komiska ut då de hoppade i som en flock pingviner när valarna kom upp! Man undrar hur mycket de faktiskt såg under vattnet?

Den grupp vi stött på bestod av 4-5 djur. Späckhuggarna dök upp med korta intervaller och följde sin rutt utan att intressera sig så mycket för oss. I flocken fanns en liten späckhuggarunge (jättesöt!) som troget följde vid sin mors ryggfena, i samma lugna rytm. Båtarna följde efter i sakta mak. En reporter från Sveriges Radio var med på vår gummibåt och han passade på att intervjua Linda under späckhuggarsafarin.

Vi följde späckhuggarfamiljen med båtarna tills de försvann ned i djupet. Ljuset började samtidigt ta slut så vår turbåt vände mot hamnen. Det här var vår sista dag i Tysfjord så det kändes lite dämpat när vi kom in i hamnen vid Korsnes.

Vi var inte ensamma på havet denna dag, totalt var cirka 6 båtar med turister och en grupp franska filmare ute och letade späckhuggare. Fransmännen var utrustade till tänderna, både båtmonterad gigantisk TV-kamera och en extra båt med en radiostyrd helikopter för filmning var med. Fransmännens helikopter var ett kapitel för sig. Varje gång späckhuggarna dök upp svepte helikoptern in över djuren med ett irriterande tjutande. Bilderna blev säkert fantastiska men jag tror att alla svor över hur de störde!

På kvällen lämnade vi tillbaks kajakerna och åkte för att ta en öl på turistcentret. Det var delade känslor att veta att man snart var på väg hem. Vi hade fått mer upplevelser än vi kunde förutse och vädret och det speciella ljuset hade gjort omgivningarna så fantastiskt vackra! Nästa dag åkte vi och det var med tunga hjärtan vi sade adjö till personalen på turistcentret. På väg tillbaka mot Bodö kom regnet...ett ihållande iskallt regn. Dom följande veckorna var vädret ostadigt med stormar och få siktade späckhuggare, så vi tackade vår lyckliga stjärna för vår tur med planeringen.

Eftertankar

Med lite distans till resan känner jag att vi hade en sån otrolig tur med vädret, naturen, allt!  Ett av de starkaste minnena var att både sova och vakna mitt i vinterlandskapet vid havet. Det kommer jag aldrig att glömma. Det var också roligt att äntligen få se späckhuggarna, men det var inte den upplevelse vi drömt om. Vi ville ju helst vara i kajaken med bara naturen och vattnet som sällskap. Allt ståhej gjorde att naturupplevelsen minskade i styrka. Kanske hade det funkat bra med bara lite färre båtar eller om vi sett mer av späckhuggarna men nu var det så mycket som hände samtidigt som inte hade med djuren att göra. Det som började som ett naturfenomen har växt till en miljonindustri för Tysfjord. Hur balanserar man det så att upplevelsen finns kvar? Jag tror att det går om man organiserar turismen bättre men det är mycket pengar som spelar in.

Tips

Att ha husbil visade sig vara ett snilledrag, vi kunde komma in i värmen direkt efter paddlingen och var fria att planera som vi ville under veckan. Det som man kan tänka på är att se till att det finns snökedjor, för husbilen var väldigt dålig på vägen trots nya dubbdäck.

Torrdräkterna funkade bra utan att vi blev blöta inifrån och handskar och överdrag gjorde sitt jobb med beröm. Det är klart att man tappar mycket paddelkänsla med handskar på men det hade vi övat innan vi åkte.

Paddelskorna var inte rätt för säsongen och det gjorde att paddlingsintervallen blev lite kortare än tänkt. Om man skulle göra om turen skulle jag också byta ut gummisockarna på torrdräkten till min storlek. Nu blev det veck inuti skorna som stoppade cirkulationen.

Vi var väldigt defensiva med hur vi paddlade och det var helt rätt med tanke på vår nivå på paddlingen. Den dag vi paddlade längst kom vi cirka 12 km totalt.

Ta med en kamera som tål vatten!

Epilog

På julledigheten var vi i Lindas föräldrahem utanför Sollefteå. Klockan sex på morgonen rycker Lindas mamma upp sovrumsdörren med en radio i högsta hugg! "Det är Naturmorgon! Med en rapport om späckhuggarna i Tysfjord!" Vi tände en eld i sovrummets öppna spis och lyssnande oss igenom en timme av bland annat direktsänd mossartsbestämning från ett råkallt Skåne. Det är ju helt fantastiskt att man producerar såna program, inte mindre så för att de sänds kl 6 på lördagmorgnar!! Vem lyssnar? Vi vet inte!Sedan kom inslaget från Tysfjord och vi kunde återuppleva spänningen i väntan på späckhuggarna, och känslan när de dök upp ur djupen. Men denna gång tryggt nedbäddade under duntäcken...

Vi hoppas att vi kan inspirera nån att ge sig ut med den här berättelsen, nån som också hittar en upplevelse som stannar länge!

// Lars och Linda