Vandring i Sarek från Kvikkjokk till Ritsem september 2014

Vi hade ännu inte passerat samevistet och därför var det gott om spångar över myrarna. Första riktiga vadet var ganska litet men där och då tyckte vi att det var stort, kanske för att jokken var ganska bred. När vi trodde att vi var förbi det svåra kom vi till en jokk där spången rasat ihop, i stället låg där några tunna plankor som vi kröp över. Lite obehagligt och dumdristigt men det gick bra. Regnet tilltog under dagen och vi började ta oss uppför fjället Porte. Avsikten var att tälta vid sjön Tjievara Jávrre (1028m) men vi orkade inte fram. Vi slog i stället upp tältet på fjället under hård vind och mycket regn. Tältet lyckades bli  felvänt mot vinden och under natten var det hård blåst och ihållande regn, men allt höll och tältspiken var rejält nertryckt i backen så vi var kvar på  samma plats morgonen efter!

Vi vaknade i en stor vattenpöl, hela fjällsidan hade omvandlats till blöta under natten. Petra hade nu blöta kängor och sockar efter allt vatten föregående dag. Allting annat som inte var orderntligt säkrat i vattensäkra fordral var mer eller mindre blött. Hur fan ska detta gå?? Det regnade även när vi packade ihop så tältet blev avskakat men halvblött nedpackat. Vi påbörjade vandringen och nådde snart fram till två jokkar där vi gick över på snöbryggor, något som Johan inte tyckte var jätteroligt (lite fobi där).  Senare vadade vi över Tjievajávre. Vi följde stigen över Sähkola mot renvaktarstugan i Njoatsvagge. Vi såg renar för första gången under vandringen, det skulle blir många fler tillfällen. Regn och sol började komma om vartannat vilket vi uppskattade, särskilt de fina moln och skuggformationer som  formades längs fjällsidorna. Vi kom fram och slog upp tältet precis intill renvaktarstugan och tryckte in så mycket som möjligt av packningen under huset för att få det att torka över natten, vilket fungerade.

Vi började morgenen med att vada över Ruopsokjáhkå. Vi fick leta ganska länge efter ett vadställe vi var nöjda med. Terrängen som sedan mötte oss var mycket svårgången ”sarekdjungel svår”. Vi tappade ofta bort stigen och det var fortfarande väldigt blött efter regnet och på grund av terrängen som sådan. Det var ibland väldigt svårt att ta sig fram med buskar och träd i vägen. Vi  kom fram till jocken Bálgatjånkå och dess fantastiska fall med mycket vatten. Vi blev nu väldigt tveksamma till att vara och Petra föreslog att vi skulle gena över fjället Leiohttolähko för att spara tid och för att slippa den leriga terrängen någon dag.  Vi börjar följda jokken uppför fjället med en kraftig stigning som följd och avslutningsvis  är det krypande och klättrande som gäller för att nå den första platån där vi tänker oss nattlägret. Det är läskigt brant mot slutet.

Vi åt blåbär längs med sluttningen och hittade slutligen en kanonfin tältplats längsmed jocken när vi väl kommit upp. Vi var nu väldigt trötta och hungriga. Solen övergick till dimma och Johan hade väldigt svårt att äta, förmodligen på grund av utmattning efter lång tids  klättring.

Dagen började med täta molnbanker,  vi såg nästan ingenting när vi på skrå började gå uppför Loametjåhkkå,  branterna på nordvästra sidan tvingade oss med jämna mellanrum allt längre uppför fjällsidan. Vi fick se många fina bergarter i stenskravlet längs branten. Vi fortsatte över nederkanten på en glaciärtunga innan vi nådde fram till det nästan oändliga stenlandskapet uppe på platån efter några enklare vad. Stenlandskapet påminde om ”mordor” i sagan om ringen. Det var en kall dag, runt 5 grader på morgonen som ökade till 8 grader under dagen. Det var en otroligt häftig upplevelse att gå över fjällen.
Vi beslutade oss för att ta oss ner i Noajdevágge och tälta där. Vi mötte två vandrare i början av ravinen som gav en del tips om tältplats och gångtider.  Sluttningen ner i ravinen var väldigt brant men inte ogörlig. Vi var givetvis tvungna att testa  glaciärvatten, smakade helt OK.

Vi följde Noajdevágge längs jockens västra sidan ner mot Sarvesvágge. Solen kom fram allt eftersom vi närmade oss Sarvesvágge. Vi tog oss igenom ”sarekdjungel medium” mellan vaden i deltat. Petra ville gå uppåt Tielmafjället för att undvika träsk men Johan ville nu gå på flackare mark för att spara fötterna efter att ha gått mycket på skrå dagen innan. Det gick inte med  många knop den här dagen.
Vi kom fram till ”sarekdjungel svår”. Efter att ha vandrat i ett par timmar ramlade Petra ner i ett djup lerdike men lyckades parera så att inga skador uppstod. Det här var den jobbigaste dagen på hela turen. Vi hade som mål att vada Tielmavadet men väl på plats bedömde vi vadet som för svårt. Vi hade ingen erfarenhet av vadet och dålig kontroll över vattennivån. Vi gick I stället vidare norrut, längs västra sidan på Rapadalen, för att försöka vada på en gynnsammare plats. Vi fick tälta på en gräsplätt i snårskogen. Johan hängde blöta kläder i träden och de var betydligt torrare på morgonen dagen efter. Lite tur får man ändå ha ibland!

Dag7 (Lördag 23/8)

Vi fortsatte vandringen längs rapadalens västra sida och klarade oss utan alltför krångliga vad. Enklast var det att ta sig fram nere på sandbankerna. Då vi passerat i höjd med den s.k.” spökstenen” mötte vi en vandrare som vadat 500 meter längre norrut. Vi beslutade oss för att göra detsamma. Det var ett förhållandevis svårt vad som dock gick bra. Vi hade vatten upp till höfterna men det var inte så strömt.  Efter vadet tog oss sedan upp mot Bielatjåhkkå för att nå stigen och vi fick en bedårande utsikt mot skárja. Vadet vid Tjågnårisjågåsj visade sig vara det svåraste på hela vandringen. Väldigt strömt i mittenfåran och vi genomförde det med stavar som blev lite böjda på kuppen. Det gick inte att lyfta fötterna från botten utan att de for iväg och stavarna var svåra att sätta i botten. Hårt strömmande vatten nådde upp till låret på Petra vilket egentligen var för högt.  Efter vadet och urvridande av diverse sockar gick vi vidare och kom fram till ravinen vid Skárja. Tur att det fanns bro där.  Vi sov nära nödstugan. Johan blev väldigt glad att det fanns en toalett, lyxigt då magen strejkade!

Nu blev det bet ydligt mer lättvandrad terräng med en stig som oftast var tydlig. Vädret vara fantastiskt och vaden var enkla men det blev en del omvägar då det var blött längs stigen och i terrängen. Vi passerade en renvaktarstuga och slog läger vid NNV Jålle med en vacker vy mot A´hkka. På natten sprang en renhjord förbi tältet och eventuellt krockade en ren med tältet, små hål i ytterduken tyder i alla fall på något. Renarna var borta på morgonen.

Nu ville vi komma långt för att ha nära till färjan i Ánonjälmme på tisdagen. Vi övervägde att gena passet längs med Áhkkas västra brant till Padjelandaleden men vi var trötta och dessutom osäkra på att vaden som enligt guidboken skulle vara svåra. Senare fick vi reda på att passagen inte var helt lättgången och att vi kanske inte hade förlorat så mycket tid på att gå längs leden. Nu gick vi via bron vid kisurisstugan för att därifrån ta Padjelantaleden. Den senare visade sig vara mycket lättgången med broar och spångar, vi beslutade oss därför för att nå Akkastugorna samma  kväll. Vid sista branten ner mot vuojafächo släppte några centimeter av skinnet under Johans fot. Resterande 2 km gick i snigelfart efter akut tejpning. Vid Akkastugorna välkomnade oss stugvärden Björn med sig hund Nijak. Vi beslutade oss för att sova i stuga med Jotul kamin. Riktigt varmt och skönt efter rejält eldande och torkande av kläder.

Vi vaknade torra och började hantera all packning. Petra tvättade kläder och Johan skötte om sina fötter. Fortfarande kanonväder. Vi fick många trevliga disskussioner med Björn. Inför båtturen promenerade vi i god tid till kaféet vid bryggan. Johan köpte en hel rökt sik för 70 kr samt varm choklad. Petra köpte sockerkaka med hjortronsylt för 40 kr samt chokladkaka och kaffe. Ett mysigt fik med mycket trevlig personal. Utanför fanns det en enkel veranda med lite utsikt mot sjön. Sätt dig inte i skogen om du har behov! (för där går folk). Resan avslutades med båtturren över Akkajaure med båten Storlule. Här var vandringen slut.