Utforskning av södra Omodalen med omnejd

Följande text är ett smakprov ur min bok "Den Förlorade cyklisten" som handlar om min cykeltur mellan Tyskland och Sydafrika. När vi kastas in i artikeln befinner jag mig i Etiopiens högländer.
Information om hur man köper boken finns i spalten till höger. 

När jag äntligen nådde Addis Abebas utkanter hade all psykisk terror tillsammans med alla stenhårda bergspass gjort så att jag satt i sadeln i en konstig stel framåtlutad ställning och höll så hårt i styret att knogarna vitnade. Mitt ansikte tycktes ha frusit fast i en lidande, grotesk min och jag började dra slutsatsen att om jag någon gång kommer gå över till de vansinnigas sida så skulle det ske här i Etiopien.
 I huvudstaden tog jag in på det populäraste backpackertillhåll som jag hittade och slog upp tältet i hotellets trädgård, allt för att få lite vila ifrån den påfrestande omgivningen samt för att få träffa folk från min egen värld. Jag träffade ett europeiskt par i en landrover. De kände igen mig. En vecka tidigare hade de kört förbi mig och vinkat och tutat och saktat ner. Jag hade bara fortsatt framåt.
Jag vinkade inte tillbaka. Jag vände inte ens på huvudet. När de berättade historien trodde jag först inte på dem. Jag mindes ingenting av händelsen. Jag hade cyklat som i trance, som instängd i en bubbla. Anledningen till att jag cyklar är ju att allting blir mer intensivt, men vad är det egentligen för mening med att cykla om man stänger ute omgivningen man färdas genom? Vad är det då för mening med att cykla? Varför tog jag inte istället en buss?
 Stoltheten. Det var min stolthet som hindrade mig. Denna förgörande stolthet.

Jag varvade ner med några öl i en soffa på hotellet i Addis och började fundera på de senaste två veckorna. Jag försökte förstå mina plågoandars beteenden. De har aldrig gått i skolan och aldrig gjort annat än vallat kor i vägkanten. De vet inget om världen utanför, tänkte jag där i hotellsoffan.
 En betydligt mer kritisk röst i mig svarade; Vaddå aldrig gått i skolan? Barnen i Sudan lever under samma förhållanden och de vinkade bara glatt när jag cyklade förbi. Varför beter sig så många i Etiopien så här, frågade jag mig själv.
 Varför hade jag fått mer skit här under sjutton dagar än vad jag fått sammanlagt under flera år på resande fot i andra länder?
Svaret är att jag inte vet, men en man som jag beklagade mig för i byn Dejen svarade;   
 ”People don´t like outsiders here”.
Kan det vara så enkelt? Jag vet fortfarande inte.
 Som tur var fanns det också folk som inte mobbade mig, och det måste jag verkligen poängtera efter min långa och deprimerande redogörelse över mina känslor och upplevelser i norra Etiopien. Det fanns också människor med hjärtan av guld, men tyvärr hamnar de i skymundan både i mina egna minnen och i denna bok.
Ofta brukar man ju säga att man bara minns de bra delarna, men ibland är det tvärtom. Då är det lättare att enbart minnas de dåliga, och det är naturligtvis synd. Jag träffade faktiskt även människor som gjorde livet lättare för mig under mina annars mycket påfrestande veckor i landet. Sonen på familjehotellet i den lilla byn Addis Zemen till exempel, han som drog med mig till en kvinna, kanske hans syster eller mor, som sedan invigde mig i kaffeceremoniernas värld. Där jag fick sitta på en decimeterhög liten träpall framför en bädd av glödande kol med gröna friska löv utspridda i en cirkel omkring mig. Den ansiktstatuerade kvinnan rostade först kaffebönorna över kolbädden och sen krossade hon dem till ett pulver som hon därefter rörde ut i kokhett vatten och serverade i pyttesmå porslinskoppar utan öron. Enligt traditionen får inga pengar vara inblandade i dessa ceremonier, och det var det inte heller. Kaffet i sig var, och är, det godaste jag någonsin druckit. Kaffebönor användes som bekant i Etiopien i hundratals år innan bönorna sedan spreds till resten av världen och när jag satt där på den lilla pallen och drack ur den ännu mindre porslinskoppen var jag övertygad om att landets invånare fortfarande låg hundratals år före alla andra i konsten att koka kaffe på rätt sätt. Det var himmelskt, och även när jag inte blev inbjuden på en kaffeceremoni så fanns det alltid en modern espressomaskin i även den minsta av byar. Ibland fanns det dock ingen ström till dem.
 Andra minnesvärda händelser och personer var ynglingarna som hittade mig på ängarna utanför staden Bahir Dar. De såg att jag var förvirrad och förstod att jag letade efter något och givetvis förstod de vad. De kom fram och berättade att de skulle visa mig vägen. Ofta brukar jag tacka nej till sådana här inofficiella guider men den här gången ville jag till hundra procent hitta det jag sökte, och när ynglingarna visat mig vägen så tackade de vänligt för sig och sa hej då. Några birr för deras hjälp hann jag inte ge dem. Till slut stod jag där vid Tanasjön. Vid Blå Nilens källa. Precis vid den punkt som under så många år hade varit ett av Afrikas största mysterium. Den Vita Nilens källa brukar dock anses som den man främst menar när man pratar om just Nilens källa. De både floderna möts senare upp i Sudans huvudstad Khartoum där den bildar den flod som sen rinner ut i medelhavet i närheten av Alexandria i Egypten. Och så har vi naturen. Vägen genom The Blue Nile Gorge var en av de vackraste vägar jag någonsin cyklat. Särskilt uppvägen på den södra sidan av dalen. Den tjugotvå kilometer långa backen bestod mest av rullgrus och stenar och var extremt brant, om en buss körde om så yrde dammet i flera minuter vilket tvingade mig att stå still i diket med ansiktet bortvänt från dammolnet tills det lade sig till ro. Tack vare den nästan kliniska frånvaron av trakasserier cyklade jag med ett brett hundgrin i ansiktet under de tre timmar som det tog upp till backkrönet.
Den utsikten, ibland var det så jag nästan inte trodde mina ögon.

Etiopien är ett mycket vackert land. Och väldigt grönskade. 

Etiopien. Blundar jag och låter alla upplevelser flyta samman blir intrycket att landet nästan är surrealistiskt. Om man kunde skapa länder som man skapar filmer så skulle Etiopien varit ett experiment av en djupt deprimerad David Lynch med fria händer. Om Etiopien vore en tavla så skulle Salvador Dali klassat den som sitt mest skakande verk. Etiopien är unikt. Etiopien är en berusning. Men Etiopien kan också vara ett helvete och det är sannolikt det hårdaste landet i världen för en västerlänning på cykel. Ingen annanstans har jag önskat mer att jag skulle förstå det lokala språket. Att verkligen kunna ta tag i en människa som just slängt en sten eller sprungit bredvid mig och försökt köra in en pinne i hjulet och sätta mig ner med honom eller henne och dricka en kall Dashen och fråga; Varför gör ni så här? Är det för att jag har allt man kan önska sig i materiell väg medan du nästan inte har något? Är det det som ligger bakom? Varför upplever jag i så fall inte det i andra lika fattiga länder? Har det med Mengistus snedvridna politik med inslag av västfobi att göra? Snälla, förklara för mig.

 Dock så vill jag poängtera att jag skriver om upplevelser och känslor så som jag upplevde dem under tiden de pågick, men ingenting består av endast en sida. Händelser är sällan eller aldrig enbart färgade i svart eller vitt. Jag tyckte att Etiopien var det psykiskt tuffaste jag någonsin gjort. Andra cyklister som jag pratat med tyckte inte att det var lika jobbigt, men jag vill också påpeka att jag inte är ensam om att ha haft en riktigt tuff tid i landet. Enligt ett rykte som gick så låg en västerländsk cyklist på ett av stadens sjukhus och vårdades för skallskador efter att ha attackerats av stenkastare. Så, som sagt, det var inte bara jag som hade det tufft.
 Samtidigt är det kanske också Etiopien som gett mig de allra värdefullaste lektionerna jag över huvud taget haft på resande fot. Det hindrade mig inte från att ana att jag säkert skulle börja gråta av glädje den dag jag nådde Kenyas gräns.

 Artikel- och bokförfattaren då det begav dig.

Jag stannade i Addis i fem dagar. Det blev en orgie i pizza, öl och importerad kvalitativ choklad. Jag träffade på samma holländare, Niels och Sanne, som jag hade lärt känna i Luxor. De reste nu runt tillsammans med ett annat par ifrån Holland, också de i egen bil. På kvällarna gick vi alla fem till något sunkhak någonstans i staden och drack billig öl och det var precis det som behövdes för att få mig komma ur bubblan som jag isolerat mig själv i som skydd mot lokalbefolkningens provokationer i norr. Varje morgon tog vi sen följe till ett café där jag ofta åt ett par chokladbakelser med massor av kaffe till frukost. Jag befann mig på en resa och i ett land där normerna hemifrån inte längre fanns, varken i realiteten eller i mina tankar.    
 Var det chokladbakelser till frukost jag ville ha så var det just chokladbakelser jag åt. Ville jag sen dricka billig öl till kvällsmat så gjorde jag det också. Det var en mycket givande och god destruktivitet och samtidigt en filosofi värdig Tyler Durden. Det var verkligen underbara dagar.

 Söder om Addis blev det lite bättre, fortfarande hånade stora delar av lokalbefolkningen mig med skratt, gester och blickar men våld konfronterades jag bara med några få gånger. En kille som försökte stjäla mina vattenflaskor när jag rullade förbi sparkade jag till i bröstet. En annan tog jag tag i så att hans t-shirt gick sönder. En mycket ung kille vevade en oxpiska mot mig men träffade som tur var bara mina främre cykelväskor med en ljudlig snärt. Hans far stod bredvid och skrattade.
 Hatet kom närmare för varje dag. Jag kände hur det kom utifrån och sipprade in genom min hud och hur det inom mig förvandlades till mina egna svarta känslor som jag inte visste hur länge jag skulle kunna kontrollera. Samtidigt började jag hata min stolthet som hindrade mig ifrån att signalera ner en buss och därmed var det också stoltheten som var den indirekta orsaken till att jag fortfarande var kvar i denna mycket underliga del av världen.

 Jag gick in i väggen mellan Hosaina och Sodo. Jag hade inte klivit av cykeln på över sex timmar och var helt förbi av utmattning. När jag först trodde att jag var framme i Sodo, men sedan insåg att det återstod två kilometer lerig backe upp till friden på ett hotellrum, gav jag upp och la mig på rygg i diket och tittade på molnen. Det enda jag hörde var min egen andhämtning och rösterna över mig.
 “You, you, you.”

  “Give me your money, give me your water.”
Att folk tiggde pengar kan jag naturligtvis förstå. Det är inte konstigt i ett fattigt land, men när samma personer först tittade på när jag fyllde på mina vattenflaskor i en gemensam och riklig källa, brunn eller kran, för att sen springa efter mig och tigga efter samma vatten övergick det helt enkelt mitt förstånd. Det var så mycket jag inte förstod. Det fanns så många frågor som jag aldrig skulle få svar på.
 Det enda jag kunde tänka på när jag ledde cykeln uppför den gyttjiga backen till Sodo med en skränande folkmassa runt mig var att landet inte hade någon framtid.    
 Jag var yr av utmattning och kunde inte tänka klart.
  Jag led.

Folkmassan skrattade.

Den legendomspunna Omodalen sedd från Konso Highlands...

TURKANA

“Two roads diverged in a wood, and I-
I took the one less traveled by, and that has made all the difference.”

-Robert Frost

I Konso såg jag Niels och Sanne en sista gång. Vi skulle allihop genom South Omo Valley men det gick långsammare att cykla än att åka bil. Sen skulle de ta sig till Kenya via den mäktiga Turkanassjöns östkust, medan jag tog den för bilar i stort sett omöjliga västkustrutten. Konso highlands var också porten till South Omo Valley. Området hyser ett stort antal relativt traditionellt levande folkslag som Mursi, Hamer och Suri. Och jag märkte skillnaden direkt. Var höll alla barn hus? Varför sprang ingen efter cykeln? Det jag hade hört från andra turister visade sig stämma på pricken. Människorna som bodde i dalen hade självförtroende och en stolthet som vida översteg den hos de människor som jag träffat i bergen. Av befolkningen uppe i högländerna hade jag dock fått höra något helt annat om människorna i South Omo; de skulle vara vildar och helt ociviliserade. 

 Förutom att de tittade lite extra på mig var det egentligen ingen som brydde sig om en faranji på cykel. Vinkade jag så log de och vinkade tillbaka, ofta med armar fulla av färggranna smycken. Ibland vinkade de först och då vinkade jag tillbaka och log.   
 Efter högländerna var den avlägsna dalen som ett litet paradis.
Första natten efter att jag rullat ner från Konso Highlands sov jag bakom polishuset i Tsemaybyn Woito. Jag hade satt upp mitt tält bland några träd och under kvällen fick jag in otaliga vackra men säkert ganska blodtörstiga flugor i tältet. Jag gjorde mitt bästa att få en bra bild på dem, men det var stört omöjligt. På morgonen tackade jag de vänliga poliserna och fortsatte några mil till byn Arbore och även där fick jag tillstånd att campa på polisstationen. Det var marknad i den lilla byn och ett stort antal folkslag var närvarande. Det var komiskt och intressant att se likheterna mellan de mycket vackra och karismatiska Hamerkvinnorna, med sina bara bröst och ärr från rituell misshandel och en genomsnittlig medelsvensson på sitt årliga besök i Ullared. Habegäret, de vilda ögonen, aggressiviteten och ljudnivån. Alla är vi människor. Jag gick från marknadsplats till marknadsplats och beundrade och insöp atmosfären och min nyvunna frid. Ingen brydde sig nämnvärt om mig. Jag blev väl bemött och mitt begynnande hat var spårlöst försvunnet.
 Efter marknadsbesöket gick jag tillbaka till polishuset och sov en stund. När jag vaknade låg jag på rygg och tittade upp i trädet som jag hade sökt skugga under. Mellan två av grenarna låg cirka tio automatvapen. En vapengömma uppe i trädet! Jag flinade åt synen och samtidigt som jag skakade sömnen ur kroppen och sanden ur kläderna bestämde jag mig för att fortsätta cykla ett tag till. Efter att marknaden tagit slut så var det i ärlighetens namn inte så värst spännande i Arbore, men vägen som jag följde var vacker och bjöd på många färgsprakande uppvisningar från både landskap och människor.
 Dessvärre hade mitt visum gått ut, så tekniskt sett befann jag mig olagligt i landet. Även om jag hade bestämt att min färd genom dalen skulle få ta den tid det tog, utgånget visum eller inte, så fanns det ingen anledning att spilla tid i onödan.
 Innan avfärd var jag tvungen att fylla på nytt vatten men poliserna hade inget av den varan. En av dem pekade istället mot en hydda en bit bort. Jag tog mina tomma vattenflaskor och gick dit. En äldre herre hjälpte mig sedan att fylla på dem med hjälp av en skovel som låg och flöt på ytan av den blå vattentunnan inne i hans hydda.
 Den dagen tog jag mig ytterligare dryga två mil innan jag bushcampade mellan Arbore och Turmi. Tyvärr tappade jag en 1,5 liters flaska med vatten någonstans längs vägen så på kvällen kunde jag inte dricka så mycket som jag ville och behövde, vilket faktiskt var ganska jobbigt eftersom termometern närmade sig hänsynslösa temperaturer.

Omodalen. En dag ska jag tillbaka hit. Vandra- eller kanske paddla en flod.

Jag hade uppskattningsvis tre mil att cykla fram till en vattenpump dagen därpå och den halvliter jag hade kvar tog snabbt slut. Jag bet ihop under ett tag men kände ganska snabbt att det inte skulle gå. Vatten, jag var tvungen att få tag i vatten. 

Vägen hade blivit betydligt sämre och periodvis var jag tvungen att leda cykeln genom partier med lös sand där däcken grävde ner sig tills fälgen inte längre syntes. Till slut insåg jag att jag skulle behöva göra något som jag, liksom de flesta andra, starkt ogillar. Det var nämligen min tur att tigga. Nöden har som bekant ingen lag och nöd skulle jag förr eller senare hamna i om jag inte fick tag på vatten snart. Därför ställde jag mig mitt i vägen och stoppade den första bil som jag mötte för dagen, det råkade vara en av safaribilarna som utgår ifrån Addis med South Omo som mål. Efter att ha förklarat hur det låg till fick jag en liter vatten av ett äldre europeiskt par som bara tyckte det var roligt att hjälpa till. Jag var tacksam och drack omedelbart upp en halvliter.
 Vägen var fortfarande sandig och att cykla var inte att tänka på. Knappt ens att leda den. På vissa partier som var extra sandiga lyfte jag upp cykeln med högerhanden runt ramen och vänsterhanden under styret och gick med snabba korta steg över de värsta bitarna. Något annat sätt att ta mig framåt på fanns inte. En timme senare var också den andra halvlitern slut så det var bara att börja tigga igen. Återigen lutade jag cykeln mot ett träd och tog ett kliv ut i vägen med vinkande armar när ett fordon närmade sig och återigen var det ett safarifordon som stannade. Belgarna i bilen såg snopna ut vid åsynen av en ensam och smutsig vattentiggande västerlänning med ett allt annat än rakat anlete. De skämtade med mig och sa att jag kunde få vatten om de  fick ta ett kort på mig.
 Efter den aningen ovanliga transaktionen inleddes “Operation White Piss” med mitt nya vatten och snart hade jag samlat mig. Ni anar inte hur snabbt man faktiskt bryter ihop när man cyklar på en urdålig, starkt kuperad sandväg i nästan fyrtio graders värme.

 I Turmi stannade jag en natt på hotell. Jag gick omkring på de sandiga gatorna och studerade invånarna så diskret jag kunde och jag måste erkänna att jag blev mycket imponerad, nästan en smula skakad, över hur traditionellt folken där fortfarande levde. Vid ett tillfälle hade det samlats ett tjugotal män och kvinnor utanför mitt hotell. Bara ett fåtal av dem hade kläder på överkroppen, någon hade målat sig vit i ansiktet och på axlarna, en del hade flera decimeter höga fjädrar i håret, och alla bar de otroligt färgrika smycken. Det bästa var dock att ingen försökte sälja något, ingen ville ha pengar av mig, det enda jag kunde härleda till någon form av turism var en ung pojke som på bruten engelska frågade om jag ville se “the  bull jumping ceremony.” Jag förstod aldrig om han menade den riktiga ceremonin där byarnas yngre män tar sats och hoppar från rygg till rygg längs en lång rad med bundna tjurar i en manlighetsritual, eller om det bara var ett turistjippo, men jag tror faktiskt att det var den riktiga varan. Denna ceremoni, tillsammans med kvinnorna ur mursifolket som ibland har enorma lerplattor intvingade i underläppen vars form därför antagit groteska proportioner, är de mest kända klichébilderna av South Omo Valley och kanske de enda som spritt sig utanför de mest inbitna resnördarna.
De flesta har till exempel sett bilder på mursikvinnorna med sina lerplattor, men väldigt få vet om att dessa bilderna kommer just härifrån.

 Ung hamerkvinna

Många källor säger att en fjäder likt den mannen har på bilden vittnar om att bäraren har dödat en fiende under det senaste året. Jag vet inte om det är sant eller inte.

Välsmyckad kvinna i Omodalen.

Jag cyklade den sista biten i South Omo Valley, fram till byn Omorate där jag återigen tältade bakom byns polishus. På kvällen låg jag inne i tältet och tjuvtittade på när en uniformsklädd kvinnlig polis bad tre civilklädda kvinnor att sträcka fram armarna i luften framför sig. När de väl hade gjort det och stod med armarna framför sig så bröt polisen av ett knippe kvistar från ett stort träd vars skugga la sig över mitt tält. Vid sidan om oss, bara ett stenkast iväg, rann den bruna Omofloden. Hon gick tillbaka till kvinnorna och började sen piska armarna på var och en. Jag låg inne i tältet och trodde inte mina ögon men vred mig trots detta av medkänsla lika mycket som den civila trion vred sig av högst verklig smärta. Gång på gång gick polisen fram och piskade och när hon för stunden var klar med den tredje och sista kvinnan började hon om med den första. Ibland bröt hon av nya kvistar ifrån det stora trädet och återupptog sedan smiskandet . Varje gång ett slag träffade vred sig offret så hon nästan vände ryggen till polisen av smärta, men i deras ansikten dominerade leenden. Leenden huggna i sten. Från deras munnar hördes aldrig ett ljud.
 Jag vet inte vad detta handlade om. Det är kanske lätt att tolka det som de fick en bestraffning för något de gjort, men av det jag kunde utläsa utav samspelet mellan trion och polisen så handlade det om något annat. Det verkade som om polisen hejade på trion mellan slagen. Slagen var äkta, men samspelet var inte fientligt, det var kamratligt. Min slutsats är, fast jag är absolut inte säker, att det handlade om någon form av intagning. Ett test. Kanske en slags nollning, eller ett slutprov. Kanske visade trion och polisen varandra kamratskap för att båda parter visste att de snart skulle vara kollegor? Länge låg jag och funderade på vad det var som jag hade sett utspela sig den kvällen, men som vanligt i Etiopien så fick mina frågor inga svar.
 Dagen efter gick jag till immigrationsmyndigheten för att bli utstämplad ur landet. Kontoret låg i ett nybyggt hus i byns utkant. På vägen dit funderade jag på vad gränsvakterna skulle säga om att mitt visum gått ut för fem dagar tidigare. En sak var i alla fall säker: Jag skulle inte resa tillbaka till huvudstaden för att ordna upp det, vad än gränsvakterna sa. Om de var av den nitiska sorten och beordrade mig att resa tillbaka till Addis så planerade jag istället att smita ut ur landet och in i Kenya.
Som tur var så sa gränsvakten inget om det. Inte ett ord. Därmed var det första av den dagens två stora problem löst. Det andra problemet var hur jag egentligen skulle ta mig över floden?

Den lilla båt som man kunde hyra mellan Omorate och västbanken och som låg i floden precis nedanför polisstationen kostade uppåt tvåhundra birr för faranjis och det ville jag inte betala. Jag började därför cykla söderut längs floden och kom sex eller sju kilometer senare till en by där jag förhandlade om att få hjälp med att ta mig över floden i en urholkad trädstam. Ett stort antal av byns invånare följde med och hjälpte skrattandes till med packningen. En lirare i tolvårsåldern råkade doppa ett hörn av en av mina väskor i leran varpå han blev rejält utskälld av sin äldre kompis.   
 Till sist fick jag betala femton birr för färden över och då ingick en vägvisare som visade hur jag skulle cykla för att komma på rätt spår. Jag satt i kanoten och försökte ta några bilder på situationen samtidigt som jag var rädd för att kantra och förstöra kameran. Trädstammen var inte så värst stadig.

Omofloden

Det var med en berusande känsla av äkta äventyr att med cykeln på ryggen kliva ur trädstammen och ner i gyttjan på Omos avlägsna västra strand, dessutom med vetskap om att inga guideböcker i världen skriver ett ord om området som bredde ut sig framför mina fötter. Etiopien har relativt få turister och inte många av dem tar sig ner till det avlägsna South Omo Valley och extremt få tar sig vidare till området väster om floden där Etiopien, Sudan och Kenya möts i ett vilt, okontrollerat område som kallas för Ilemitriangeln. 

Tack för att ni läst ända hit! Köp gärna boken. Notera dock att det inte finns bilder i den. De finns att skåda online. Glöm heller inte följa mig på mina nya äventyr i Afrika hösten 2014!

Mvh Lars