Syndernas förlåtelse och första glidet under skidorna...

Glittrande snöflingor, knarrande snö, den bitande kylan rev i mina varmrosiga kinder. Cassiopeias klanderfria stjärnformation, liknande bokstaven W, klädde det djupmörka himlavalvet. Det var totalt stjärnklart. I den -10 gradiga kylan skapades ett vackert vitt gnister i trädtopparna. Kvällen var lugn och nästan ljudlös. Det enda som hördes var skidornas friktion mot den iskalla pudersnön.

Pulsen ökade när jag spårade genom ett orört snötäcke. Andetagen var djupa och den friska, klara luften fyllde mina lungor. Jag andades in och kände frosten frysa till i näshåren. Framför mig studsade en kanin iväg och kilade upp för en backe och in under.... ja, in under Katarina kyrka... Jag har gett mig ut på skidtur på Katarina kyrkogård mitt i centrala Stockholm... :-)

Jag -10 grader och orörd snö...

Katarina kyrka mot natthimlen

Med ett ljudligt förlåt, till den eventuella högre makt som man förknippar med kyrkan, gav jag mig av i den orörda snön. Glädjen i mig visste inga gränser när jag satte av med säsongens första skidfrånskjut. Jag spårade för säkerhets skull i utkanten av kyrkogården och självfallet inte över gravarna. Luften var kall och frisk. Ett drag av fånig lycka kunde jag känna när jag stakade på. Jag pulsade sakta fram, upp för kullen mot kyrkan. När jag väl var framme vid kyrkoväggen vände jag mig om och satte av utför. Kylan, som hela tiden funnits sedan snön föll, gjorde så att det alltjämt var pudersnö. Jag for fram nästan friktionslöst. Farten ökade, snön sprutade och en liten snökant som närmade sig fick bli ett hopp. Jag skuttade till när jag for över kanten och landade ett 10-tal centimeter längre fram, jag log. Nere i änden av backen stannade jag till. Jag tittade mig omkring. Känslan var magisk. - Tänk att en kyrkogård kan föra sådant lugn med sig. - Jag fortsatte mitt skidande i den orörda snön.

Iphonen var den enda kameran jag hade med... Katarina kyrka föröver efter att ha korsat en gångväg...

Jag åkte längs med huvudgången som går genom hela kyrkogården. Lyktor var tända här och var vid gravarna. De av elljus upplysta kyrkogångarna gjorde sikten god men inte för ljus. De avtecknande gravljusens färger gjorde upplevelsen fantastiskt och en doft av "sandal wood" rökelse spreds i luften. Doften slingrade sig upp från en tänd rökelse på en av gravplatserna.

Skidspår längst gångvägen...

Nästan som eljusspåret...

Jag skidade på. Snart var jag framme vid stället där jag nyss tog de första skidtagen. Jag påbörjade ytterligare ett varv. Vilken skillnad i glid det var. Skidorna jag använder vallade jag till förra säsongen och då var det rejält kallt. Nu när silvret glidigt under - 10, fungerade skidorna fortfarande suveränt. Jag var lite orolig innan avfärden att det skulle vara si och så med glidet men det gick som på såpat golv. Vilken känsla att dubbelstaka sig fram friktonslöst längst kyrkogården. Korken i hantagen på stavarna värmde gott. Det knirrade om skor och bindningar. Varv efter varv ångade jag på. Först åkte jag på platten sedan utför sen uppför och sedan längs platten igen. Slingan jag skapat kanske kunde mätas till 400 meter. Det var inte många personer som korsade kyrkogården denna onsdagkväll. Någon enstaka, nerkyld Stockholmare kom huttrande i rask takt längs kyrkogången. Med en snabb brydd blick kunde vederbörande avgöra att psykvården förmodligen behövde se över sina regelverk för frisläppning. På mitt typ 17 varv mötte jag en kvinna i en ordentlig dunjacka. Hon hojtade på mig. Jag stannade och hörde mig för vad hon hade på hjärtat.

- Åhh, vad härligt det ser ut, sa hon med inlevelse. Åker du runt här på kyrkogården?

- Ja, svarade jag lite avaktande.

- I morgon skall jag ta ner mina skidor från vinden och åka här, gud va roligt sa hon och tackade så mycket för inspirationen.

Kvinnans leende gjorde mig så glad att jag i ren iver satte av 15 varv till runt min bana.

Nu känner jag mig helt fantastisk i kropp och själ...

Med nyfött barn nr 2, övrig familj och jobb blir det svårt att komma iväg på STORäventyr... Då gäller det att tänka till... Att skapa sig små mickroäventyr är minst lika tjusande måste jag säga...

Här finns en liten rörlig sekvens från skidåkningen för den som är nyfiken... Filmad med Iphone, så förvänta er ingen HD kvalité :-)

http://www.youtube.com/watch?v=Ie6HHc6ikEY

Positioneringen gäller exakt startpunkt...

Sugen på mina andra berättelser, kika in på:

http://www.utsidan.se/member/articles.htm?ID=57787

Tack för att du tog dig tid att läsa!

Älska snön, ut och njut!

Joakim