Sulitelma och Skagmadalen år 2005.

Artikeln beskriver en "foto-expedition" som gjordes mellan den 3:e och 14:e augusti år 2005. Jag hade nyligen köpt min första digitalkamera med acceptabel bildkvalitét - Canon EOS 350 D. Ryggsäck (Norröna Recon 125 liter) och tält (Hilleberg Keron 4GT) vägde fortfarande mer än 10 kg tillsammans, men det gjorde inget eftersom bara 5 dagar innehöll vandring - 6 dagar var enbart dagsutflykter med dagtursäck.

Målsättningen var att komma upp på den 1907 meter höga toppen av Suliskongen, och att därefter besöka området på östra sidan av Blåmannsisen i hopp om att få bra bilder av glaciären.

^{Karta över vandringsled och dagsutflykter.}

De röda cirklarna är lägerplatser där siffrorna anger vilka dagar jag var där. Sist i artikeln finns en länk till Google Foto där man kan se några fler bilder.

Dag 13:e augusti.

Helikoptern landar i Stalo 14:25. Vid helikopterplattan står Rune, som ska lämna Stalo med nästa flyg. Solen skiner och det blåser en del. Går 10 km och slår läger efter att ha passerat Jiegnaffojåhkå. Längs vägen bevakas jag ibland av ett par fjällabbar, men på ett fredligt sätt för att vara den fågeln.

^{Vy mot söder, vid blötmarkerna cirka 2 km söder om Stáloluokta.}

Tältplatsen är fin och underlaget är mjuk mossa. Ser en uggla som hastigast. Vid 22-tiden börjar det regna. Muskelbristningen jag tidigare fått under ett joggingpass, men som jag trodde läkt ut, gick upp igen. Får delvis halta. Borde ha satsat på en lättare packning.

Dag 24:e augusti.

Under ett uppehåll i regnandet bryter jag lägret och går vidare mot Sårjås. Får tänka på hur jag går p.g.a. vaden. Småduggar till och från. Ryggsäcken är inget problem så vinterns träning har gett resultat. Äter lunch i Sårjåsstugan och pratar med far och son som åkte med samma helikopter som mig.

Fortsätter västerut förbi Svarthammaren (Hammaren) och viker sedan av mot söder längs jokken som kommer från glaciären vid Kokedaltinden (Duolldagåptjåhkkå).

Två km uppströms hittar jag en fin tältplats i det annars så karga landskapet. Gråvädret har pågått hela dagen och förhindrat allt fotograferande. +5 grader i absiden. Meningen är att detta ska vara ett basläger för en uppstigning till toppen av Suliskongen, om vädret tillåter.

Dag 35:e augusti.

Fortfarande igengrått men duggandet är mer sporadiskt. Gör en utflykt och följer jokken mot dess upprinnelse vid Kokedalsglaciären. Går upp på höjden (cirka 1100 möh) strax väster om sjö 976. Det är en fin sjö med ett par delta-områden med polarull och sand. Ingen idé att fortsätta högre upp eftersom molnen går lågt, så jag vänder tillbaka.

^{Isfronten vid Kokedalsglaciären.}

På kvällen går jag upp mot Svarthammaren, där jag möts av oroliga stenfalkar. Bestiger berget vid dess NÖ sida. Förmodligen den enklaste vägen upp, men ändå bitvis besvärligt. Väl uppe försvinner toppen in i moln. Ibland lättar det delvis. Blommorna blir fulla av vattendroppar.

^{Fjällbinka indränkt i daggdroppar.}

Hittar inte nedgången igen pga dimman, men räddas till slut av en lucka i molnen som låter mig se terrängen nedanför.

^{Ibland steg molnen en bit så att man kunde se Sårjåsjávrre.}

Dag 46:e augusti.

Regnet har upphört på morgonen och luckor i molnen skvallrar om att bättre väder är på väg. Är det här dagen när jag ska kunna gå upp på Suliskongen? Men topparna är fortfarande höljda i moln, trots att solen skiner och 50 % av himlen är blå.

^{Lägret vid "Elv fra Sluskhatten bekken".}

Ger mig i alla fall iväg på en utflykt mot foten av berget. Går förbi sjö 976 och sedan uppför längs en berghylla på cirka 1160 meters höjd.

^{Polarull vid västra sidan av sjö 976.}

När jag passerar en nisch i bergssidan och där ser Suliskongen glida fram ur molnen, inser jag att jag gått för långt mot öster för att kunna bestiga det berget.

^{Suliskongen gled fram ur molnen.}

Funderar på svenska Sulitelma i stället, men det har blivit för sent och det är fortfarande tveksamt om man har någon sikt där uppe. Fotograferar i stället. Det är sällan jag tar bilder på mig själv, men när det väl händer har jag i efterhand lagt märke till en viss tendens att försöka "stila till det". På nästa bild skyndade jag mig upp på ett stenblock med den följden att sträckningen i vaden blev ännu värre - somliga straffar Gud omedelbart, brukar man få höra.

^{Posering på onödigt stort stenblock.}

Innan jag når sjö 1132 går jag ner – via snöfält – mot Stádáks sydände. Den lilla sjön på kartan, söder om Stádák är helt torrlagd. På kullarna NO om sjö 976 växer blåklockor som blir en passande förgrund till bilderna av Sulitelma.

^{Sulitelma med sjö 976 i förgrunden.}

Får fler blombilder på väg tillbaka till tältet – fjällnejlikor, ormrot, fjällfibblor. Det blir en underbar kväll med klarblå himmel och påföljande frostnatt.

Dag 57:e augusti.

Fantastiskt väder! Beger mig mot Suliskongen 08:15. Går samma väg som i går mot foten av berget Dama cirka 1 km SV om sjö 976. Efter ett tag upptäcker jag att jag valt en för brant linje, och hamnar på klipphällar som ibland är hala. Man bör hålla sig på sten och grus. För att komma vidare måste jag gå över otrevligt branta snöfält. På tillbakavägen går jag lite mer åt SV där det inte var lika brant.

^{Isranunkel på vägen upp mot Dama. Sorjostjåhkkå i bakgrunden.}

Väl uppe på 1400 metersnivån blir stigningen behagligare.

^{Suliskongen och norra kammen på Dama.}

Här har man en fin utsikt mot västra sidan av Svenska Stortoppen och glaciärnischen mellan bergen. Inte mycket återstår av glaciären. Av sidomoränen kan man se hur stor glaciären varit tidigare.

^{Västra sidan av Svenska Stortoppen och glaciärnischen mellan bergen.}

^{Knekten och Stortoppen till vänster, Sluskhatten till höger.}

Om Sluskhatten:

Man måste följa bergskammen nästan ända fram till toppen på Dama (1781) innan snöfältet NO om toppen blir mindre brant, och man kan gå ned på snön. Enligt kartan är det en glaciär man går på men den måste ha varit mycket tunn. Eftersom det har gått nästan 13 år sedan jag gick där tittade jag på flygbilder över området. Glaciären har nästan försvunnit och det som är kvar är blottad is – inget jag skulle vilja gå ner på utan stegjärn, eftersom det är ett stup på nästan 200 meter på norra sidan. Det kan vara så att den väg jag tog 2005 inte längre är lämplig. Man får kanske vänta några år till innan den lilla kvarvarande isen försvunnit så att man kan gå på berget ner i svackan. I vilket fall förlorar man 200 meter i höjdled innan bestigningen av Suliskongen kan påbörjas och de sista 340 metrarna i höjdled kan avverkas.

Jag gick närmare den norra kammen och fick ibland sick-sacka mig fram i stenskrovlet. Det var svårt att avgöra om den väg jag valde var den bästa. På några ställen fick jag gå på alla fyra i lösgrus, men det kändes ändå inte farligt.

Väl uppe var utsikten overkligt vidsträckt. Underligt nog var det mest vindstilla trots att molnen rör sig mot SV ett par hundra meter upp. Och en snösparv naturligtvis!

^{Vy mot norr från toppen av Suliskongen.}

På östra sidan stupar berget mer än 400 meter rakt ner mot Sálajiegna. Mot söder ser man sjöarna 871, Muorkkejávrre och Bieskehávrre, samt det 1768 meter höga Nuortta Sávllo som reser sig som en sockertopp.

^{Sálajiegna och sjöarna 871, Muorkkejávrre och Bieskehávrre.}

4½ km åt väster ligger Stortoppen (1822) som ser magnifik ut från detta håll. Det ligger glaciärer i öster, söder och sydväst. Glaciärer även på lite håll i norr (Ålmåjjiegna) och nordväst (Blåmannsisen).

^{Vy mot Stortoppen (1822), Knekten (1711) och Dama (1781).}

Ser även Atlanten och en fjord som måste vara Skjerstadfjorden innanför Bodö. Ser delar av Lofoten vid horisonten, dit det visar sig vara närmare 170 km fågelvägen. Alla andra berg ser små ut! Svenska Sulitelma är lite lägre, men med den här utsikten kan man förstå att man trodde berget var Sveriges högsta för inte alltför länge sedan.

^{Posering på toppen av Suliskongen.}

Vaden höll! Stigningen gör att musklerna blir uppvärmda. Går ned i stort sett samma väg, men tar snöfält där sådana finns. Tillbaka 18:40. Precis när jag lägger mig i sovsäcken börjar det regna – vädret var på min sida i dag.

Nästa bild visar Generalstabskartan från 1890 över Sulitelma. Man noterar hur mycket större utbredning glaciärerna hade för drygt 100 år sedan. Om kartan är korrekt så var både Svenska Stortoppen och Miehtjerbákte helt omgivna av isen, som sträckte sig ända fram till Labba. Gájssegiesjtjåhkkå som nu saknar glaciärer, var täckt av en stor glaciär som satt samman med Sulitelmaglaciärerna. Isen sträckte sig t.o.m. öster om Hammaren. Man undrar om glaciärerna vid Sulitelma kommer att försvinna helt om ytterligare 100 år?

^{Generalstabens karta från 1890 över Sulitelma.}

Dag 68:e augusti.

Under morgonen bildas luckor i molntäcket. Bryter lägret och kommer iväg närmare 12. Vadar jokken och går ner mot Sårjåsjávrre. Eftermiddagen blir solig och fin. Följer leden mot Sorjoshytta. Ingen bro över jokken vid Sorjoshytta på den tiden, men det ligger en stabil snöbrygga över vattendraget man kan gå på. Fortsätter västerut genom passet till Skagmadalen. Den ända svårigheten är framme vid sjö 1005, där södra sidan är täckt av isiga glaciärer och därför ingen framkomlig väg. Den norra sidan ser inte svår ut, men en bit av sträckan består av stora stenblock som rasat ner, och en del av dessa ligger löst. Man får med andra ord gå försiktigt en bit genom blockmarken, och stavar är nog ett måste.

^{Den lilla sjön 1005 (norgekartan) i passet mellan Bajep Sårjåsjávrre och Skagmadalen.}

På andra sidan sjön öppnar Skagmadalen upp sig, som här helt är fylld med Blåmannsisvatnet. Vyerna mot Blåmannsisen och sjön är nog de vackraste man kan få i fjällen vid bra väder, även om det naturligtvis är svårt att jämföra vyer med varandra. Sätter upp tältet en liten bit upp i sluttningen mot norr.

^{Den första av flera vackra solnedgångar vid lägret.}

De närmaste kvällarna bjuds jag på flera vackra solnedgångar med sjön och glaciären i förgrunden. Ett ständigt skiftande skådespel man aldrig tröttnar på.

Dag 79:e augusti.

Hela förmiddagen var landskapet täckt av låga moln, så den planerade "kamvandringen" mot Ålmåjtjåkkå (1663) fick vänta. En bit in på eftermiddagen började det lätta och jag gav mig ut på en utflykt till området söder om sjön.

^{Mot eftermiddagen började molnen skingras.}

Gick i riktning mot 1245 (1249 på svenska kartan). Härifrån kunde man se både Skagmadalen och sjöarna Bajep och Vuolep Sårjåsjávrre. Bergsryggen mitt emellan var den jag ville gå på fram till Ålmåjtjåhkkå. Kanske i morgon?

^{Blåmannsisvatnet i Skagmadalen till vänster - Bajep och Vuolep Sårjåjávrre till höger.}

Det låg ett ganska stort isberg i sjön - uppskattningsvis minst 5 meter högt. Det borde innebära att 45 meter av isberget låg under vattenytan. Blåmannsisvatnet har en yta på 4,3 km² och dräneras av Duvggejåhkå. Vattnet hamnar således i Luleälven.

En oroande notis:

Jag har svårt att tänka mig att svenska Vattenfall stillasittande skulle acceptera att bli av med vattnet i svenska sjöar som bidrar till elförsörjningen. Dessutom ska Piteälven vara skyddad mot fortsatt exploatering. Projektet lanseras som ett samiskt projekt och blir bara av om Bieskehávrre får användas. Men de samer som är positiva är visst bara de som är aktiägare i bolagen bakom projektet. Möjligen är bilderna på Blåmannsisvatnet i denna artikel mina sista av den opåverkade miljön. Man får ont i magen när man tänker på det.

^{Vy mot norr från berget på södra sidan av Blåmannsisvatnet.}

Till skillnad från övriga vädersträck var utsikten mot söder vidsträckt. 300 meter nedanför 1245 låg sjön Vuolep Sorjosjávrásj - den största av sjöarna i det som norrmännen kallar Småsorjosvatnan. Utmärkande toppar var Stortoppen och Nuortta Sávllo, även om Stortoppen delvis var höljd i moln.

^{Utsikt mot söder från 1245. Sjön är Vuolep Sorjosjávrásj.}

Det var ovanligt lättgånget med renskrapade klipphällar som fram till helt nyligen varit täckta av isen. Man har uppskattat Blåmannsisens yta till 125 km² för 100 år sedan, att jämföra med dagens 87 km². Det växte en hel del purpurbräcka i det karga landskapet, men knappast något annat.

^{Solnedgång över Blåmannsisen.}

Tillbaka vid lägret kunde jag sitta ute och äta middag, ostörd av flygfän, och förundras över ännu en solnedgång.

Dag 810:e augusti.

Det fina vädret som började i går eftermiddag höll i sig. Jag gav mig därför av redan 06:40, för att inte låta tillfället glida mig ur händerna, på den planerade "kamvandringen" mot Ålmåjtjåhkkå. Att kalla det för kamvandring är för pretentiöst - det är ganska avrundade och snälla småtoppar man passerar på vägen till högsta punkten Ålmåjtjåhkkå. Det låg en tät dimma över hela Skagmadalen som nådde lite högre upp än lägret. Det var drygt 200 meter upp till den första av topparna och utsikten var över förväntan både åt väster och öster.

^{Bajep Sårjåsjávrre närmast och Vuolep Sårjåsjávrre längre bort. Ser du fjällripan?}

Jag fick gå fram och tillbaka mellan östra och västra sidan av bergsryggen för att få bästa möjliga utsikt åt båda hållen. Den uppskattade sträckan för utflykten var nog därför ett antal km längre än de 18 km kartverktygen angav.

^{Utsikten mot väster målades med en ständigt föränderlig palett.}

Jag var så upptagen med fotograferandet att jag inte kom mig för att äta lunch förrän vid halv fyra tiden. Jag var då på väg upp mot sydtoppen på Ålmåjtjåhkkå. Jag hade vandrat i kortbyxor och en kortärmad tröja och det var så pass varmt att jag inte behövde mer kläder under lunchen.   

Fortsatte sedan upp på sydtoppen, som är cirka 40 meter lägre än den 1663 meter höga nordtoppen där Riksröse 240A står. Rakt nedanför ser man de turkosfärgade sjöarna 930 som ligger längst norrut i Skagmadalen. Lite längre bort syns även det grumliga vattnet i Leirvatnet, och Gásakjávrre.

^{Utsikt mot NV från sydtoppen på Ålmåjtjåhkkå.}

Ett oväder drog snabbt in från SO och avbröt mina planer på att ta mig upp de sista branta 40 höjdmetrarna till nordtoppen. Regn och åska - och därmed hala klippor - ansåg jag vara en onödig riskfaktor för en solovandrare. Dessutom hade jag varit på toppen fyra år tidigare.

^{Utsikt mot Sulitelma i SO från sydtoppen på Ålmåjtjåhkkå.}

Gick först mot öster och 1574 (norska kartan) för att få en bättre vy mot Ålmåjjiegna. Därifrån ser man det mesta av den numera uppsplittrade glaciären - en gång Sveriges största glaciär 20 km² stor, men numera har den reducerats till högst 7 km². Sedan bilden togs år 2005 har Ålmåjjiegna avskiljts i fyra eller fem separata delar.

^{Ålmåjjiegna - en gång Sveriges största glaciär.}

Åskvädret hade nu dragit förbi och klockan var redan mer än 6 så jag fick öka tempot för att vara tillbaka innan det blev mörkt. Det  kändes som att gå i ett sagolandskap med det magiska ljuset från den sjunkande solen.

^{Södra delen av Blåmannsisvatnet och Blåmannsisen.}

Tillbaka vid lägret strax efter 9. Äter en sen middag och somnar sedan, trött men rofylld.

Dag 911:e augusti.

Efter gårdagens vandring över bergsryggen var det dags för en vilodag. Passade på att tvätta kläder eftersom jag nu varit ute i nio dagar.

^{Det blev en vilodag efter gårdagens utflykt till Ålmåjtjåhkkå.}

Det var ren underhållning hela tiden med det ständigt skiftande ljuset över glaciären och sjön, och jag satt på första parkett.

^{Det ständigt skiftande ljusspelet.}

Dag 1012:e augusti.

Himlen var täckt med tunga moln på morgonen, men då och då bröt en solstråle igenom, som ett penseldrag av en av de stora mästarna.

Meningen var att jag skulle ha fortsatt - som år 2001 - genom Skagmadalen och vidare förbi Gásakjávrre. Därefter mot öster till Stálolonjárgga där jag skulle signalera (göra en eld med mycket rök) till någon i byn för att bli hämtad med båt sista biten. Men det hade fallit bort ett par dagar i väntan på bra väder, så tiden räckte inte till. Jag fick därför nöja mig med att gå tillbaka i stort sett längs samma väg som jag kommit.

Packade ihop mina saker och gav mig iväg. Vadade "Elv fra Sluskhatten bekken" nära inloppet till Sårjåsjávrre. Bron över jokken kom först något år senare. Vadet är inte svårt men cirka 200 meter brett. Nästan hela sträckan är grund, men fåran längst västerut kan vara knädjup. Numera behöver man inte vada om man föredrar omvägen över bron som ligger 700 meter uppströms.

Fortsatte nästan fram till Sårjåsjaurestugan, men slog läger en bit innan, efter 15 km vandring.

^{Vy mot Ålmåjtjåhkkå (1663) från lägret dag 10.}

Dag 1113:e augusti.

Det verkade vara slut på solskensdagarna, så de återstående dryga 18 km till Staloluokta avverkades i stort sett utan fotograferingsavbrott.

^{Renar nära Sårjåsjaurestugan.}

Dag 1214:e augusti.

Fortsatt gråväder. Gjorde i alla fall en sväng upp på Unna Dijdder innan det var dags att ta helikoptern till Kvikkjokk och påbörja hemresan.

^{Vy över Staloluokta från Unna Dijdder.}

Bilder från vandringen på Google Photo.