Stockholm - från söder till norr

Under några år funderade jag över om man skulle våga sig på att köra utmed Stockholms pendeltågsnät, från söder till norr, hur svårt kan det va? Nu menar jag givetvis inte att man ska åka på själva spåret, utan i närheten av. Från tanke till aktiv planering tog det väl kanske något år och från aktiv planering till den stora dagen tog det kanske ett halvår och med aktiv planering menar jag, träning, reka och inköp av lämplig utrustning, men fredagen den 29 maj i år lämnade vi våra respektive lägenheter, jag och Calle, för att i en vecka ta oss från Nynäshamn upp till Bålsta, en liten tripp på ca 14 mil.

Vi träffades tidigt på morgonen vid Stockholms södra, tog pendeln ner till Nynäs gård för att därifrån börja vår resa. Vädret denna dag var inte det bästa, blåsigt och stor risk för regn, men det visste vi redan, så regnkläderna låg lätt till hands om det skulle behövas, vi kom ca två kilometer, då började det regna, men då hade vi sådan tur (trodde vi) så då hade vi kommit till Kvarnängens IP, där kanske det fanns något ställe man kunde byta om, men det var igenbommat, så det var bara att sätta på sig regnkläderna snabbt som sjutton innan man blev alltför blöt, när det var klart så var det bara att bita ihop och fortsätta.

Att vara ute i en vecka kräver en hel del packning, tält, sovsäck, liggunderlag, kläder, mat, vatten, listan kan göras ganska lång, så kärran var mer än fullpackad när vi startade, vilket också kändes, men vi var ju två som kunde dela på bördan, dvs ena dagen hade jag kärran fastsurrad i rullstolen och Calle andra dagen, en riktigt bra fördelning. Målet var att vi skulle köra ca två mil om dagen, vilket vi borde klarat konstaterade vi, det gällde bara att gå upp tidigt och försöka komma iväg tidigt. Eftersom vi skulle åka så långt med ganska mycket packning så gick det inte fort, genomsnittshastigheten låg på kanske 3-4 km/timmen, men man ska ju njuta när man är ute och campar.

Njuta ja, hur var det med det egentligen? Från det att vi lämnade Kvarnängens IP hade det öst ner, himlen hade öppnat sig totalt, det var inget lätt regn som kom utan det fullkomligt vräkte ner. Efter 1 mil kom vi till avtagsvägen mot Ösmo, där stannade vi till under en bro för att inta vår lunch, pastasallad och till det kaffe. När vi ätit klart satt vi kvar under bron för att se om det skulle lätta någon gång, men ganska fort började vi frysa så vi bestämde oss för att köra vidare, trots regnet.

När vi är ute på våra långa turer brukar vi dela upp dem i delmål, allt för att det inte ska kännas så tungt och jobbigt, men att dela upp den här turen i delmål och därmed få någon form av positiv känsla, det var inte lätt. Det var blött, tungt, blåsigt och kallt, men på något sätt kunde vi ta oss förbi alla negativa tankar och fortsätta, vi ville bara inte ge upp.

Första natten skulle vi bo på en camping, Östnora camping som ligger 2.3 mil norr om Nynäshamn, i närheten av Landfjärden. Vi visste inte så mycket om campingen mer än att det låg vid vattnet och att det fanns, förutom tältplatser, några stugor också. Eftersom vi hade haft det så motigt hela dagen hoppades vi på att någon av stugorna skulle vara handikappvänliga så att vi kunde bo i en sådan första natten, men det gällde ju att ta sig dit också. När vi hade ca två kilometer kvar hände det som inte fick hända, mekaniken mellan cykelkärran och rullstolen lossnade, Neeeej!!! Långt där borta på raksträckan kunde man ana skylten där det stod Östnora camping, men i det här skedet så kändes det astronomiskt långt bort. I det här läget är det väldigt lätt att man bara sätter sig ner och typ dör och ger upp, men vi försökte med alla medel få det hela att funka så vi kunde fortsätta sista biten, men icke, det lossnade hela tiden, men då kom det en folkabuss  som stannade framför oss. Ganska snart insåg de att vi hade stora problem så de erbjöd sig att skjutsa oss till campingen, tack gode gud för det sa vi och hoppade in i bussen.

När vi kom till campingen frågade vi en man som jobbade där om det fanns några handikappanpassade stugor, men tyvärr, så det blev till att sätta upp tältet och försöka stuva in all packning så gott det gick utan att det skulle bli alltför blött. Den natten blev det inte mycket sömn.

Vaknade tidigt på morgonen, runt 6, tittade ut för att kolla väderleken, molnigt, blåsigt men det regnade inte, alltid något. Eftersom jag drog kärran dagen innan, så var det Calles tur idag, men först frukost, en frukost som bestod av mackor med pålägg och till det rykande varmt gott kaffe. Jag har vid ett tidigare tillfälle försökt mig på den frystorkade frukosten, men det var det värsta jag ätit, så då bestämde jag mig för att det fick bli mackor och kaffe i fortsättningen.  När vi hade ätit och packat ihop våra saker drog vi iväg.

Från campingen rullade vi ut till Gamla Nynäsvägen och fortsatte den någon kilometer, vid en liten by som hette Gansta, där svängde vi vänster och åkte över Nya Nynäsvägen, dvs väg 73, när vi kom över stannade vi till för att resonera lite om hur vi skulle köra. Om vi fortsatte norrut som var tänkt från början så gick det lite snabbare, men det var o andra sidan mer biltrafik, så vi bestämde oss för att åka en liten omväg, mot Tungelsta och sedan norrut mot Handen och Rudan som skulle bli vår nästa tältnatt.

Vägen var väldigt slingrig och backigt, men efter några kilometer kom vi äntligen fram till Tungelsta, nu var det dags för lunch. Ingen av oss kände för att plocka upp vare sig mat eller spritkök, så jag åkte in på konsum och köpte färdig mat i stället, en sallad. Kan tyckas att det var lite enformigt med sallad både på fredagen och lördagen, men vi var lite wild and crazy, så vi tog en pastasallad med räkor i stället för skinka som vi tog dagen innan, galet, eller hur?

När vi ätit klart skulle vi dra iväg, men då kom regnet, så det var bara att vänta tills det gick över, vilket det också gjorde efter en kort stund. Vi åkte på cykelvägen som gick utmed Tungelstavägen, när vi kom till Västerhaninge bytte vägen namn till Nynäsvägen, den fortsatte vi norrut tills vi kom till Handen och Rudan friluftsområde och naturreservat.

När vi kom fram satte vi upp tältet omgående eftersom det såg lite osäkert ut vädermässigt, tunga mörka moln på himlen. Tältet vi hade med oss var ett 3-manna tält av märket Urberg som är Outnorth eget märke, ett riktigt bra tält som jag varmt kan rekommendera. Det som är så bra med det här tältet är att det är en stor förgård, så här fick man plats med både rullstol, cykelkärra och packning plus att det är lätt att sätta upp och lätt i vikt, en stor fördel om man sitter i rullstol och ska ut och campa. Vart efter kvällen kom smygande så kom solen fram, men det var så dags då, för en stund senare var den på väg ner, nu var det dags att krypa till kojs.

Jag hade läst någonstans att det inte var tillåtet att tälta i Rudan naturreservat på några platser, men jag hade satt upp det vid ett skogsparti som jag trodde skulle vara okej, men jag hade fel, ordentligt fel.

Vaknade tidigt på morgonen av att det åter vräkte ner, tittade på klockan, hon var omkring halv sju. Kände att jag inte hade sovit färdigt än, så jag la mig ner för att försöka somna om när jag hörde några kraftiga smällar, någon slog med ett stort föremål mot tältet. Jag hoppade högt och blev klarvaken på två röda sekunder, en röst sa att det var förbjudet att tälta här och att jag hade en timme på mig att packa ihop tält och all utrustning och försvinna därifrån. Jag förklarade att jag satt i rullstol och att det därför skulle ta lite längre tid att packa ihop allt, men det spelade ingen roll, jag skulle ta mitt pick och pack och försvinna så fort som möjligt, punkt slut.

Om jag sover väldigt hårt och klockan ringer tidigt på morgonen, så går första halvtimmen till att försöka förstå varför klockan ringde, vart man är och vad som står på agendan närmsta tiden, tunga tankar med andra ord.

Idag var det inte klockan som väckte mig utan regnet som stod som spön i backen utanför, samtidigt som det stod en person utanför tältet som ville att här skulle vara tomt inom den närmsta timmen och med tanke på hur jag är tidigt på morgonen, så var det här en omänsklig uppgift, men måste man, så måste man. För att allt inte skulle bli alltför blött, så försökte jag packa så mycket som möjligt inne i tältet, för att sedan lägga ner det i kärran och lägga en presenning över, det gick väl så där kan jag väl säga, innan vi kom iväg så hade allt blivit genomblött.

Nu var frågan, skulle vi ge upp nu, eller vad? Eftersom tält, sovsäck, kläder, ja precis allt var vått så såg det riktigt mörkt ut. Vi beslöt oss att ta pendeln hem till söder och hem till mig för att där bestämma hur vi skulle göra.

När vi kom hem packade vi upp allt och hängde upp det som kunde hängas upp, vilket i stort sett var det mesta. Vi bestämde att vi skulle sova hemma så länge allt var blött, men ta dagsturerna som det var tänkt, kändes riktigt bra att vi bestämde det, att ge upp helt hade känts hemskt.

Vi träffades tidigt nere i Handen morgonen därpå, sedan började vi rulla norrut. Eftersom vi inte hade några övernattningsgrejor med oss, så var packningen ganska lätt, överdragskläder, mat och vatten, det var allt, så det gick ganska lätt. Efter att ha åkt i lite mer lantliga miljöer så var det nu dags för lite mer förortsmiljö. Vi passerade Länna, Skogås, Trångsund, när vi kom upp mot Farsta strand blev det lite mer lantligt igen, där stannade vi till för att äta lunch, en lunch som bestod av, just det, pastasallad och till det kaffe. Man får inte vara så kräsen på maten när man är ute på långtur, det är viktigt att det ska smaka bra givetvis, men det ska vara så enkelt som det bara går.

Från Farsta Strand åkte vi utmed Magelungsvägen, vi passerade Fagersjöskogen och Högalidstoppen, där fick jag för mig att vi kanske skulle ta oss uppför toppen och kolla på utsikten, men jag tänkte till en extra gång och såg framför mig hur jobbigt det skulle vara och att vi inte skulle orka fortsätta efteråt, så iden las i malpåse och knöts ihop till en annan gång.

Efter några kilometer kom vi till Älvsjö, där svängde vi norrut och körde mot Västberga för att avsluta vid sjön Trekanten i Liljeholmen. Dagens etapp var väl inte den roligaste, men nu började det kännas som att vi kommit en bra bit på väg, vi hade kommit ungefär halvvägs av vår totala resa, så nu kunde man börja nedräkningen, bara 7 mil kvar.

Varför vi gjorde den här turen var av flera anledningar. För det första, givetvis för att vi tycker om att slita lite extra och åka på långtur, för det andra, att visa att ingenting är omöjligt, men först och främst så ville vi uppmärksamma människor med ryggmärgsbråck och deras situation. Både jag och Calle har det funktionshindret och är med i en förening som heter Spin-off och som jobbar just med de här sakerna, vilket vi tycker är väldigt viktigt, så därför startade vi i samband med den här turen en insamling, en insamling som nu är avslutad och som gick sådär.

Äntligen var alla grejor torra, så nu var det bara att packa kärran full för att sedan dra iväg. Vädret denna dag var soligt, men blåsigt, något som vi skulle få känna av ordentligt lite längre fram.

Från söder åkte vi, Slussen, Munkbroleden, Cerntralen för att sedan ta Torsgatan upp mot Solnabron, strax före bron stannade vi till för lunch vid Torsgrillen, Kebab med pommes frites och läsk. När vi ätit klart fortsatte vi, när vi kom till Solnabron fick vi känna av moder natur på ett ordentligt sätt, en ordentlig kastvind slog emot oss vilket gjorde att det blev tvärstopp, vi kom inte en meter framåt och som om det inte räckte så lossnade kärran åter igen från rullstolen, fullständigt kaos med andra ord. Från en restaurang sprang det ut en kvinna som såg att vi hade stora problem, så hon hjälpte oss så att vi en stund senare kunde fortsätta, tack du okända kvinna, du är guld värd.

Efter Solnabron fortsatte vi Solnavägen till Solna, där svängde vi höger och åkte Frösundaleden förbi Blåkulla med dess stora blåa huskomplex, tills vi kom till Solna pendeltågsstation, där svängde vi mot den nya nationalarenan Friends, utmed arenan och sedan mot Solna Tenniscenter, Råstahem, Ursvik och sedan ut på Järfafältet, äntligen lämnade vi sten och betongen till förmån mot den vackra naturen.

Dagens etapp skulle bli den längsta av dem alla, ca 2.5 mil, så när vi äntligen kom fram till vår lägerplats, struntade vi i att sätta upp tältet, vi orkade helt enkelt inte, vädret var dessutom strålande, så vi kände att vi kunde vänta med det. I stället tog vi en välförtjänt öl och en matbit, det var länge sedan frystorkat smakade så gott. Den natten sov vi riktigt gott.

Järvafältet är ett större naturområde i den nordvästra delen av Stockholm där militären la beslag på ett ganska stort område mellan 1905-1970, lite spår finns fortfarande, skyttegravar och lite annat, men framför allt består Järvafältet av en väldigt vacker natur, många grusvägar och stigar som är ganska lätta att ta sig fram på med rullstol. Vid foten av Granholmstoppen hade vi slagit upp tältet, meningen var att vi skulle fortsatt till den östra sidan av Säbysjön, men våra krafter tog helt enkelt helt slut, det känns i kroppen när man är ute 8-9 timmar flera dagar i sträck, med en ganska gedigen packning, men nu hade vi bara ca fyra mil kvar.

Efter en god frukost i morgonsolen satte vi fast cykelkärran bakom Calles rullstol, sedan började vi sakta men säkert rulla mot dagens slutmål, Lejondalssjön och Hällkana friluftsområde några kilometer norr om Bro. För första gången under vår resa upplevde vi värme, det var riktigt varmt till och med, vädergudarna hade inte varit med oss riktigt under veckan, men denna dag sken och värmde solen riktigt ordentligt.

Vi åkte på en grusväg som gick söder om Säbysjön, sedan norrut mot Säby gård, vidare Enköpingsvägen upp till Kallhäll. Här hade jag bestämt att vi skulle äta lunch vid ett speciellt ställe som låg vid vattnet, men vi kom helt fel, dels för att vi inte var speciellt uppmärksamma på vägskyltarna, men också för att de hade gjort om så otroligt mycket mot när jag var här senast, jag kände knappt igen mig, men vi hittade i alla fall en plats där vi kunde äta vår lunch till slut.

Från Kallhäll fortsatte vi norrut mot Stäket och Stäksön och naturreservatet. Reservatet är inte att rekommendera om man sitter i rullstol, förutom en stig som går att åka på tills man kommer fram till en rastplats som ligger uppe på en höjd med utsikt över Kungsängen. Från Stäksön går det ganska brant nerför tills man Kommer till Kungsängen, vilket var välbehövligt, nu började mjölksyran kännas på allvar, så här stannade vi till för en ordentlig vila. Från Kungsängen fortsatte vi cykelvägen som gick utmed Enköpingsvägen tills vi kom till Bro, där svängde vi norrut och fortsatte upp till Lejondals naturreservat och Hällkana.

Eftersom det var förbjudet att tälta vid Rudan naturreservat var jag inte helt hundra på hur det var här så jag passade på att fråga några som såg ut att jobba där, men de hade ingen aning om vad det var för regler just här, i normala fall får man tälta 1-2 dygn i naturreservat, men det kan variera från ställe till ställe, bäst är att alltid kolla innan. Det blåste ganska mycket så det var inte helt enkelt att hitta en plats att sätta upp tältet, men till slut fick vi i alla fall upp det, för att  sedan äta och bara ta det lugnt resten av kvällen och titta på solen som gick ner över sjön.

Någon form av vemod befann sig både hos mig och hos Calle sista dagen, glada över att vi kommit så långt, men snart var det hela slut, det kändes både skönt och tråkigt på samma gång, men mest skönt. Det fanns inte en enda muskelfiber som vi inte hade ont i, 2 mil om dagen i 1 vecka kändes, men vi var inte i mål än, så nu var det bara att bita ihop sista biten in i mål i Bålsta. Under veckan hade vi ätit vår frukost själva, men denna morgon fick vi trevligt sällskap av två änder som var väldigt nyfikna på oss, eller om de bara var hungriga, ingen aning, de verkade väldigt tama i alla fall.

Från tältplatsen åkte vi ner till Bro för att sedan fortsätta Enköpingsvägen mot mål. Hittills hade vi åkt på ställen som var avskilt från bilväg, men från Bro till Bålsta fick vi samsas med alla miljoner bilar vilket inte var så trevligt, vi fick ta det väldigt försiktigt. En bil stannade framför oss och ur steg en orolig chaufför som gav oss en väst så vi syntes ordentligt, tydligen räckte det inte med vimpeln som satt fast i Calles rullstol, vi tackade för omtänksamheten och fortsatte.

Efter några timmar kom vi till Kalmarvik och Kalmarsand som ligger i utkanten av Bålsta, där stannade vi till för att äta lunch, den sista måltiden för den här resan. Vi var ganska ivriga att komma i mål, så den här lunchen blev rekordkort, så fort vi ätit så åkte vi vidare. Efter några kilometer kom vi äntligen fram till slutmålet, pendeltågsstationen i Bålsta, där fick vi ett väldigt trevligt mottagande av Spin-offs ordförande och hennes man som bjöd oss på alkoholfri skumpa, så otroligt gott

Den här veckan var en av de roligaste och jobbigaste veckorna i mitt liv. Inte bara fick vi in pengar till föreningen, vi klarade även av en uppgift som en del trodde var omöjligt, men gott folk, (Nästan) ingenting är omöjligt, är man bara redo att satsa lite extra och tro på det man gör, så klarar man det mesta.

Anders Andrae

www.skogstur.info