Sol, hav och skidor

Vassitjåkka badar i solljus

Onsdag 14apr04 (Riksgränsen)
Sakta, sakta kommer tåget närmre mitt första mål; Riksgränsen. Två och en halv dagars skiddagar i en av Sveriges bästa anläggningar. Till slut stannar tåget och jag säger adjö till städerskorna som påbörjade städningen av kupéerna efter tåget passerat Kiruna, väldigt få passagerare på tåget. Fick en av de första vagnarna och följaktligen fick jag gå en bit med min packning bestående av två väskor och ett par underbara Head Monster (85), den första modellen. Karl står längre ned på perrongen och har väntat på mig trots det fina vädret. Nu väntar en lunch med Karl och hans familj i deras mysiga lägenhet.

Klockan är ett på dagen, tio grader varmt och solen tittar fram mellan finvädersmolnen. Alla som varit i Riksgränsen vet vad det betyder; otrolig åkning. Det hade snöat natten innan jag kom förhållandena var mer än bra. Ut i backen så fort som möjligt och skråa iväg mot Nordalsfjället (1052möh) direkt. Kändes bra att börja med en bestigning direkt. I och med att fjället bestigs norrifrån hade vi skugga på vägen upp men det var nog varmt ändå. Jag själv hade ryggskydd och ryggsäck som värmde gott, svetten lackade efter de första hundra höjdmetrarna.

Karls mor och bror samt Karl själv och jag själv tog oss upp till toppen där vi tog de obligatoriska toppbilderna och vi kände oss ganska nöjda och var spända på hur förhållandena skulle vara på nedvägen. Vi for ned i östlig riktning och efter att ha passerat de stora platta snöfälten där uppe och kommit närmre det branta partierna var förhållandena riktigt bra. Väl där var det knädjup snö som var otroligt skön att trycka sig nedför. Vi testade oss lite genom att åka över en mindre bulle som samlat på sig en hel del snö så det var egentligen bara att stå nedför. Jag kände mig lite osäker och jag åker nästan alltid först så jag tog det rätt lugnt och sansat ned.

Körde sen lite kort piståkning innan vi for ut på Björnfjället och letade intressanta linjer ned. Mycket snö gav oss ett mycket godkänt åk nedför, slipade ned stålkanterna nedför också. Det är bra att repa skidorna, då lär de sig.


Torsdag 15apr04 (Riksgränsen)
Oj, solen sken den här dagen också. Väldigt mycket sol och blå, blå himmel. Motiveringen var på topp och jag med Karl hade planer på Nordalsfjällets branta sida. Stor dragningskraft när det är brant och så mycket snö som det faktiskt var. Vi åkte ett uppvärmningsåk i pisten innan vi skråade iväg mot Nordalsfjällets insteg. In i skuggan och min teleskopstav var tydligen trasig, likaså kardborrebanden på jackans ärmslut. Gaffan (silvertejpen) skulle fram under kvällen bestämde jag mig för.


Upp till platån där vi satt oss och solade och tog igen oss lite. Solen sken verkligen jättemycket, blev alldeles varm i ansiktet. Nu skulle vi nedför branten och vi var rätt spända. Som tur var så är Karl utrustad med lokalsinne (jag själv saknar sådant) och han hade spanat ut vart vi skulle åka ned innan. Vi svängde oss nedför och mot vårt insteg till branten. Efter att ha måttat mellan armen och handen gissade vi oss till att det inte var lavinfara. Det stod ju öppen nere vid liften och med tanke på att Riksgränsen har satt ut Nordalsfjället som åkbart kan man ju tro att de tar ansvar. Vad jag vet tar de inte ansvar för lavinfaran på Nordalsfjället, rätta mig om jag har fel.

Efter några försiktiga svängar nedåt började jag och Karl släppa på mer och mer, jag åkte först. Vi pressade oss genom snön för att få kämpa för vårt åk och känna hur den kalla minusgradiga snön fläktes upp till midjan på oss. Inte illa för ett åk efter påsk i Sverige. Lyckan var nästintill total när vi kom ner och vi begav oss mot liften för att skråa en gång till mot insteget.

Samma sak igen men vi vågade stå på mer och vi såg några killar droppa utför en klippa på vägen upp. Spektakulärt. På vägen ner visste vi ju vart vi skulle vilket gjorde oss till veteraner, nästintill kanske. Nu pressade vi oss nedför branten så mycket vi vågade. Glädjen var total när skidorna inte skar ned utan gled ovanpå snön och ett skönt flyt infann sig, feta skidor är nog det bästa i världen.

Vi åt lunch vid värmestugan i solen och knäppte lite kort för att visa hur fint det kan vara i Riksgränsen när det är fint.

Björnfjället avslutade dagen för oss och den kalla snön log mot oss på vägen ned. Vi försökte hitta udda och spännande linjer ned, gärna på vinddrev. Björnfjället bjuder på mycket lekfull åkning ned och det är inte till någon nackdel speciellt inte när det är nysnö som ligger och bara väntar på att bli uppåkt. Självklart lyckades mina Monster hitta några stenar att märka innan vi kom ned. Jag köpte stighudar på vägen hem också.


Fredag 16apr04 (Riksgränsen)
Solen log inte mot oss denna morgon utan det ökända flatljuset slog till. Det behöll sitt grepp i stort sett hela dagen. Dock kunde vi ju inte känna oss besegrade utan planerna för dagen var att testa vår utrustning. Mina randonnébindningar och pjäxor samt Karls Alpine Trekkers och pjäxor var under luppen. Vi ville dock inte utsätta oss för några värre strapatser utan vi tog bara Nordalsfjället en till gång. Nu gick vi däremot upp på östra sidan av fjället för det att kunna stiga upp med hudarna. Plusgrader och flatljus ökar inte vår motivation men vi är målmedvetna och skall upp till varje pris på det där berget. Vi trodde att det skulle vara jobbigt men inte hur jobbigt det skulle kunna vara. Halvvägs upp, det är inte speciellt många höjdmeter, pustar och flåsar vi för fullt. Jag har fått tagit över ledandet uppför, trivs bra med det. Vi kommer upp efter väldigt lång tid tycker vi, tagit mer än dubbelt så lång tid jämfört med att gå den vanliga vägen upp. Vi har ju i alla fall insett att vår utrustning fungerar. När vi kommer upp på toppen äter vi lite choklad och dricker en del vatten. Genomblöta av svett klär vi på oss i blåsten som tilltagit ju närmre toppen vi kommit. Att fippla med sina hudar i blåst är inte speciellt roligt när jag aldrig använt hudar tidigare. Jag hade dessutom papper, kändes som smörpapper, som jag skulle fästa hudarna på. Mycket irritation blev det. De fladdrade på bra och jag svor illa där uppe men det gick till slut och efter lite mer fippel var vi redo för nedfärden.

Flatljus, behöver väl inte säga så mycket mer än så? Sikt på fyra till fem meter, konturerna flöt ihop totalt. Färden ned blev helt enkelt ett sladdande i låga hastigheter med lite glädje och kreativitet.

Vi for sen in i värmestugan (vart?) och åt vår lunch bestående av smörgåsar och Varma Koppen.

Åkte in tidigt och började småplocka med alla prylar så det bara skulle vara att packa in i vår hyrbil som vi skulle få ut lördagsmorgon.




Lördag 17apr04 (På väg)
09.00 stod Karl och jag i receptionen och pratade med en av de trevliga receptionisterna om vår bil. Receptionisten gav oss papper att skriva på för att få ut vår blåblänkande Mitsubishi Spacestar av årsmodellen 2001. Kvitterade ut nyckeln och iväg ut och titta på vår vackra racerbil som vi skulle rulla många mil med. In och packa klart. Bilen var inte stor vilket gjorde att vi fick fälla ned baksätet för att få plats med allting. Sa hej till Karls familj i Riksgränsen och sen iväg till Abiskos ICA Lapporten för att bunkra inför kommande vecka. Det är dyrt i Norge fick vi veta. En hel del nyttig mat fick vi med oss i vår redan packade bil. Drog sen iväg till Abisko Turiststation för att handla souvenirer och jag själv hittade en hjälm som jag kände skulle passa mig. Kan vara bra planering att äga en hjälm när skidåkning sker lite utanför pister. Köpte även en blå Abisko Turiststation T-shirt.

Norge, Norge, Norge… detta vackra land med sina kurviga vägar och stora berg. Narvik som var vår första anhalt, där skulle vi till Statoil och tanka samt köpa en karta över alla Statoilstationer i Norge. Vi åkte till den första stationen efter huvudgatan i Narvik, där hade de nästan ingenting. Lite av en besvikelse faktiskt, rekommenderar er att fortsätta vidare. Nästa Statoilstation låg efter en tunnel och var större. De hade inte någon karta men vi tankade där i alla fall så det var ju inte helt menlöst att komma dit. De hade förresten ett större utbud av Statoilvaror. Vi tänkte även dra till Narviks Turistinformation men eftersom vi var i Norge på en lördag är det mesta stängt. Det var rätt genomgående för hela vår vistelse i detta avlånga land, stängt för säsongen och konstiga öppettider.

Till slut drog vi iväg från Narvik mot Lofoten via E10. Det är väl en nätt tur på 20-30mil på norska vägar, inte rak på många ställen förutom på broarna och i tunnlarna då förstås.


Att bara åka till Lofoten är en upplevelse, vägen dit är fantastisk med otroliga vyer över mänskliga kreationer och naturens egna. Vi var dock lite besvikna på vädret, vi var väldigt hungriga efter storslagna vyer men vi såg mest regn och tunga moln som låg som burkaslöjor över bergstopparna. Vi körde fram till färjeplatsen och kom precis till en färja som stod och väntade på oss. Turen stod verkligen på vår sida där kände vi när även molntäcket började lätta. Biljettförsäljaren frågade oss något vi inte riktigt förstod. Han frågade oss vad vi skulle göra på Lofoten, något om första gången vi var där eller om att vi skulle dit på fylleresa. Ett gott skratt fick vi i alla fall innan vi körde in i färjan och satte oss och väntade i väntsalen. Vi tog lite bilder från färjan över Lofoten.

Av färjan så fort som möjligt och inte fastna bakom en stor lastbil. Vi trodde det skulle bli problem att komma förbi dem men de körde på i behaglig hastighet.

Naturen på Lofoten är lika dramatisk som vacker. Lofoten bör upplevas för att kunna förstå skönheten. Bergen skjuter upp ur havet flera hundra meter och känslan att åka på vägarna nedanför bergen får nog vem som helst att känna sig liten. Vi körde in i tunnlar och när vi kom ut ur de svarta hålen hade vi bergsväggar bara någon meter från bildörren som störtade ned från himmelen, mycket häftig känsla.

Våra planer var att bo på folkhögskolan i Kabelvåg. De hade tydligen någon form av vandrarhem där men vi var inte riktigt säkra på vart det låg. Vi är ju inte de som ger upp i första taget utan vi fann en skylt som gav en aning om vart den låg. Vi följde skyltens riktning men något vi märkte var att märkningen tog slut och vi var rådvilla. Vi körde omkring där efter stranden i jakt efter något som såg ut som en skola. Till slut såg vi två norska cyklister som inte var så snabba så vi stannade till vid dem och frågade dem. Damen i medelåldern visste inte säkert vart den låg, hon hade bott i Kabelvåg större delen av sitt liv. Hon antog att det var byggnaden var lite längre fram. Vi tackade för oss och körde in och på parkeringen och gick ut för att kolla läget där. Helt dött, en lördagskväll. Vi klev in i något som liknade en reception och i värsta fall kunde vi ju sova där en natt, på golvet.

Vi for därifrån efter ett kort tag mot Svolvær, det var ju trots allt lite större än Kabelvåg och chansen större att få fatt i ett vandrarhem. Det var inte lätt och mycket var stängt för säsongen, i stort sett allt på Lofoten kändes det som. Till slut hittade vi ett gemytligt litet vandrarhem, eller sjöhus som det kallades. Svolvær Sjöhus. Lättade över att ha kommit över ett rum stuffade vi in all utrustning i rummet. Litet är nog rätt ord för att beskriva storleken på rummet, men hade ju inte så stora krav.

Vi hade ätit lunch bestående av matsäckssmörgåsar och saft i Narvik och sen dess hade vi inte ätit en bit. Klockan var efter sju på kvällen och magen knorrade efter föda och fibrer att bryta ned.

Karl hade läst om klättringsskolan i Henningsvær och var sugen på att se den, jag var självklart med på det. Jag har klättrat några år och det skulle bli intressant att se en klätterskola. Vägen till Henningsvær var rätt spännande, väldigt många svängar och krön som låg mellan stora stenblock vilket gav noll sikt. Mycket spännande att köra där, fast vi hade ju en Mitsubishi Spacestar som tur var. Vi körde över de två broarna och in i Henningsvær som visade sig vara ett mycket litet och gemytligt samhälle som livnärde sig på fiske. Inte så konstigt för vi var ju på Lofoten trots allt.

Solen lyste sen vi kom in i Svolvær och ute på Henningsvær var bergen och havet strålande vackra. Byn var som tagen ur en film, som ett samhälle där bovarna gör upp för att lagens långa arm inte når dit. Kalkvita hus blandade med trähus som målades under sjuttiotalet och inte rörts sedan dess.

Skolan låg i, vad som liknade, ett sjöhus med veranda och brygga. Vi tittade runt det lite granna och såg att de hade ett café där och en bod där de sålde saker om kläder och havsartiklar. Men allt var naturligtvis stängt, lördag kväll och i Norge.

På vägen till Henningsvær i en vik låg en mycket idyllisk sandstrand som en klar kontrast mot de höga bergen och mörka kalla havet. Flod och ebb råder vilket synliggjorde stranden på kvällen precis när vi for förbi och den var mycket vacker i solnedgången. Hur som helst for vi tillbaka till vårt Sjöhus och lade oss för natten.





Söndag 18apr04 (Kvittinden 517möh)
Uppstigning på morgonen vid åtta för att äta frukost och tillreda matsäcken för dagen. Vi satte normen för våra frukostar för hela resan med att laga gröt och äta några smörgåsar samt en kopp te. Det ansåg vi skulle räcka fram till lunch. Att göra sig i ordning på morgonen tog lite över en timme. Äta frukost, göra matsäck, packa väskan och stuva in allting i vår bil.

Motiveringen var mycket hög inför resans första egentliga toppbestigning av ett relativt lätt fjäll vid namn Kvittinden. Fjället låg nordväst om Svolvær och väldigt lättåtkomligt från E10an. Vi parkerade vår sportiga Spacestar vid korsningen i Jordneset efter bron och tog på oss vår utrustning. Över bron vi gick och in på en liten väg som gick vidare längs viken (alt sjön). Snön var bekvämt bärande och vi kunde med lätthet plocka de första höjdmetrarna med pjäxor och skippa stighudarna helt. Solen sken på oss och det var väldigt varmt vilket gjorde att svetten minst sagt lackade.

Efter vi gått ungefär halva färden upp pratade vi om vi skulle dra på stighudarna eller skippa dem helt. Snön bar ju oss så pass bra att vi faktiskt ansåg oss klara oss utan dem den här dagen. Sagt och gjort, vi gick vidare i våra pjäxor.

Himmelen belönade vårt slit med att vara klarblå med ett svagt dis som låg i dalgångarna mellan de vackra och mäktiga bergen. Mittemot oss låg Geitgaljen och lockades oss med sina nästan elvahundra höjdmeter, mer än dubbelt mot Kvittinden. Snön som bar oss på våra bara pjäxor var som vindpackad sockersnö. Att det regnat på snön alldeles innan vi kom till Lofoten var nog bara bra för att snön verkligen skulle sätta sig så det blev i stort sett ofarligt att åka, med tanke på skredfaran.

Väl på toppen var vi välförtjänta av vår medhavda matsäck, inga butiker på bergen här inte. Vi åt den med god aptit då det var pasta, köttbullar och iblandad Pestosås. Mycket gott och gav oss den energi vi behövde. På vägen upp åt vi choklad för att hålla sockernivån och energinivån uppe. Varm apelsinsaft är bland det godare som går att ha i termos. Sockret i saften gör att kroppen blir glad och humöret blir på topp plus att saften är varm. Vi sparade lite smörgåsar för att ha på nedvägen om det skulle bli mycket gång eller bara stoppa i oss när vi var framme vid bilen.

Obligatoriska toppfoton togs där uppe för att visa att vi verkligen var på toppen, ifall någon skulle betvivla det av någon outgrundlig anledning. Självklart var fotograferade vi för vår egen skull.




Äntligen skulle vi ta oss ned för Kvittinden. Vår lön för mödan låg nu framför oss. Dock är det inte bra att bli för ivrig innan skidspetsarna riktas nedåt. Vi var ju tvungen att överväga färdväg ned, lavinrisken samt risker för att vädret skulle slå plötsligt. Kändes lite ironiskt med tanke på förhållandena. Vi bestämde oss för att åka ned i samma spår som vi gick upp i för att vara på den säkra sidan. Vi hade även läst att det kunde gå laviner på sidorna om förhållandena var annorlunda. Vi kände oss säkra över vårt vägval för lutningen var tämligen låg och vi visste ungefär vart alla bara fläckar låg.

Vi såg där uppe på toppen en till skidbestigare som var på väg upp via den östra kammen. Senare såg vi även en till som kom samma väg som vi gick upp. De gick båda med stighudar, något att lära av kom det att visa sig.

Att höra när pjäxorna klickar i bindningarna är en väldigt positiv upplevelse för alla skidåkare och således för oss också. Det betydde att nu var det bara skönt vårpuder hela vägen ned till havsnivå. Vår utförsåkningsutrustning hade åkt på med alla detaljer fixade, vilket innebar hjälm, goggles, ryggskydd för mig, stavarna i rätt längd och ryggsäcken väl fixerad vid kroppen. Karl var den som fick lägga de första linjerna nedför Kvittindens nordöstra kam.

Snön var som sagt rätt sockrig och vi skar igenom den precis lagom för att kunna lägga carvingsvängar nedför de femhundra höjdmetrarna. I och med att det inte var brant på så många ställen gick det att på ett säkert sätt hålla ett flyt i svängarna. Att pressa skidorna nedför ett av Lofotens alla berg i den strålande solen och med den värmen vi hade blev en av mina bättre skidupplevelser. Vinkade till skidåkaren som gick upp i våra spår på min väg nedåt.

När vi hade ungefär hundra till tvåhundra höjdmeter kvar såg vi en dam sitta och sola sig på en kulle i vår färdväg. Självklart skulle vi prata med henne. Det visade sig vara en norsk dam som bodde i närheten som var där med sin familj. Hon satt och solade sig medan hennes dotter och dottersbarn besteg Kvittinden. Det var dem vi hade sett från toppen då. Damens man gick med stighudar och telemarksutrustning längre ned. Hon berättade att han hade genomgått en höftledsoperation och inte fick åka skidor egentligen. Dock kunde han ju gå uppför med sina skidor för att träna upp sin höft på ett bra sätt och det gjorde han den här vackra söndagen.

Vi sa adjö efter en tags samtalande och styrde våra spetsar nedåt igen för att komma nära bilen med bästa möjliga åkning nedåt.

Väl nere vid bilen var vi mycket nöjda och åt våra smörgåsar och drack en hel del vatten. Fortfarande inte ett moln på himmelen när vi tog av oss pjäxorna och den yttre utrustningen och for iväg. Efter ett kort tag kom vi på att vi skulle stretcha för att orka med hela resan. Sagt och gjort, vi stretchade i tio minuter kanske där på en parkeringsplats efter E10.

Väl tillbaka på Sjöhuset hängde vi upp vår utrustning i egentillverkade torklinor i vårt lilla rum. Vi hade ju hela kvällen framför oss så vi tog det rätt lugnt med att skriva resedagbok och slaka. På kvällen efter maten for vi ut med var starka Spacestar och utforskade Svolvær. Inte lätt att köra bil i Nordnorge då de använder sig av högerregeln överallt. Oavsett hur lite sikt det är i en korsning ska högerregeln bestämma vems fel krocken var. Skumma trafikregler. Det var ju inte många norskar som blinkade i korsningar heller vilket gjorde mig glad över att körskolan lärt ut defensiv körstil med sån iver.

Vi körde runt där i Svolvær och Kabelvåg à la Gangsta’ Stylee med volymen högt uppskruvad med Deltron 3030. I cirkulationsplatsen i Svolvær satt samhällets ungdomar i en oregelbunden ring och pratade när vi dunkade förbi. Mycket populärt inslag den kvällen antog vi efter en av grabbarnas reaktion.

Även denna dag hade ett slut och vi somnade mycket nöjda över dagens dagsverke och såg framemot nästkommande dag.




Måndag 19apr04 (Småtindan 700möh)
Upp tidigare denna morgon för att laga frukost och matsäck liknande gårdagens. Idag hade vi planerat ett högre berg väster om Svolvær med sjuhundra meters fallhöjd. Vi rekognoscerade föregående dag och var beredd på en längre anmarsch denna dag. Vi for upp och parkerade vår bil vid starten, eller målet, vid ett längdskidspår där vi började traska med pjäxor till en början. Spåret var morgonkallt och vi kunde med lätthet promenera på det med bara pjäxor. Efter vi kommit upp en bit drog vi på oss skidorna och skejtade den sista biten till insteget av berget.

De första hundra till tvåhundra höjdmetrarna var uppför en större slänt med en hel del björkar och rishögar med vårsnö på. Det var för brant och för mycket hinder för hudarna vilket gjorde pjäxorna som enda riktiga val. Solen sken och vi gick upp på solsidan vilket gjorde snön väldigt genomskinlig, vi gick igenom hela tiden.

Väl ovanför första slänten var det betydligt lättare. Där gick det att hålla normalt promenadtempo på flacken då det var packad snö som höll för pjäxorna. Vi gick på en kam och det var rätt lagom stigning på den då vi helt enkelt kunde gå lite flackt, sen stigning och däruppe vila lite och äta choklad. Härligt att få gå uppför var vi överens om, varje meter uppför är ju en meter nedför.

Upp på strax under fem hundra höjdmeter hudade vi på och gick över de stora snöfälten upp mot topparna. Vi skulle upp på en av dubbeltopparna där och tog sikte mot dem. Det såg ju inte ut så långt på kartan men när vi väl var där var det andra bullar. Att snöfälten skulle vara lavinfarliga gjorde att vi höll ett stort mellanrum mellan oss när vi skidade. Snötäcket låg dock väldigt stadigt kände vi och det var ingen risk för laviner. Regnet tidigare hade stabiliserat den mesta snön vilket kändes bra när vi gick.

Tankarna gick över utrustningsval när skidade över de fälten. Att inhandla ljusare kläder var något jag i alla fall skulle satsa på då solen verkligen gjorde allt för att vi skulle svettas ut varenda droppe. Skönt att ha vattensystemet alltid tillgängligt samt chokladkakor att stoppa i sig för att höja sockernivån.

Väl uppe på toppkammen tog vi våra första toppbilder men vi sparade lite för vi var ju inte riktigt på toppen än. Vi åt vår pasta, köttbullar med iblandad Pestokrydda med stor aptit. Väldigt gott, Pestokryddan räddade den simpla maträtt det ändå är. Det blåste en del där uppe och den varma saften kom väl till pass där uppe, mycket gott.

Vi funderade hur vi skulle göra på vägen upp till den södra toppen. Skulle vi ta med skidorna och åka därifrån eller skulle vi helt enkelt gå utan skidor upp och ta våra kort sen promenera ned till skidorna och åka därifrån. Vi bestämde oss för det senare och gick med lite packning upp på toppen för att se hur det såg ut därifrån. Som sagt är det alltid bättre på toppen, den var rätt alpin och vi hade inte så mycket plats däruppe. Men bilder fick vi och kände oss rätt nöjda när vi begav oss nedåt. Det var ju inte speciellt brant upp- och nedgång så det kändes tryggt.

Väl nere vid skidorna klickade vi i oss och jag fick åka först nerför det här berget. Vi skulle köra rätt mycket skrå även om fälten nedanför mot Skytebanen oss såg mycket lockande ut. Det var dock klipphällar där så snön skulle lätt kunna glida iväg med oss. Själva snön var ju bärande, nästan lite för bärande. Dock gick det fort ned och det var inga problem att ha roligt på nedvägen då terrängen bjöd på en del naturliga lekplatser.

Vi skulle sedan åka över ett krön och köra en sydsluttning ned till sjön och därifrån gå mot bilen. Det var ungefär fyrahundra höjdmeter kvar till havsnivå så vi var rätt spända på hur det skulle vara. Jag som inte riktigt kom fram till krönet fick klättra upp på något som liknade en brottkant eller hängdriva. Det var inte så svårt så det gick fort och när vi stod där uppe funderade vi på vilken sida sjön vi skulle åka. Det var en jokk som rann ned till sjön vilken vi inte visste hur svår den skulle vara att ta sig över. Vi bestämde oss alltså för att åka genom björkskogen, utan att tänka mer siktade vi mot skogen där nere.

Solen hade verkligen gjort sitt jobb på den här sluttningen. Snön var helt porös och vi skar snötäcket rakt över så åkte hela ytskiktet ned mot några klippavsatser längre ned. Mycket spännande och en del svängar sedan var vi genomsvettiga, det var nog runt tjugo grader på sluttningen. Det var i alla fall rätt härligt att få glida i den värmen på skidor på en sluttning som hade en hel del snö på sina ställen men med härligt farliga klippor på andra ställen. Dock ville vi inte skada oss så vi höll oss undan från klipporna och onödiga risker. Ett benbrott på en sluttning som denna skulle ställa till det och vi ville åka minst en vecka till.

Väl nere i björkskogen fanns det lavingator med nygamla laviner som låg där och gav oss svängrum. Lavinsnön var dock så pass uppluckrad så den blev tung som cement och våra ben fick verkligen arbeta. Ned i skogen for vi och där tog det mer eller mindre stopp. Där inne tog vi av oss våra skidor då det var väldigt svårt att kryssa mellan träden i vårsnö som vi bara sjönk igenom. En snowboardåkare hade nog klarat nedgången bättre än vad vi gjorde. Inte negativt menat då utan rent krasst och realistiskt. Att ta sig genom skogen och ut på E10an igen tog närmre en timme och det var strax över en kilometer bara. Vi var lite trötta när vi väl kom fram vid en stuga och kom ut på en liten väg ut mot självaste E10an. Dock var det ju en erfarenhet som var nyttig att lära sig, det tar ibland väldigt lång tid även om man har skidor. Vi hade sen några hundra meter till bilen via asfalterad cykelväg. Skönt att få knäppa upp sina pjäxor och gå lätt och fort till bilen.

Väl framme blev det stretching och väteskepåfyllning. Därefter tillbaka till Sjöhuset för duschning och allmänt välbefinnande efter dagens sköna strapats. På Sjöhuset hade två trevliga finskor som jobbade som sjuksköterskor i Oslo tagit in. Vi samtalade en del om vad de gjorde på Lofoten och deras upplevelser. Det kom även några fler som var från flera olika länder dels Kanada medan resten var från Europa. Samtliga var på semester på Lofoten, liksom vi. Trots att det var off-season så att säga. Det passade ju oss ganska bra egentligen.

Vi gick och lade oss vid tio tiden för att under morgondagen bestiga det högsta hittills. Vi hade spanat en hel del på det under tiden vi varit på Lofoten och var mycket peppade. Tankarna gick hos mig hur det skulle gå. Den bergskedjan, med Lofotens högsta punkt Higravtind 1146möh, såg väldigt alpin och skrämmande men samtidigt lockande ut.




Tisdag 20apr04 (Geitgaljen 1085möh)
Upp idag, en stor dag. Efter flertalet rekognosceringar, det var kanske undermedvetet bestämt före, så bestämde vi oss för att göra ett försök på det undersköna berget Geitgaljen. Från håll gav det intryck av att vara mycket brant och van att äta bestigare. Vi tänkte att vi skulle gå upp i en ränna som vi såg från andra sidan av havsviken. Idag skulle vi äta av våra gröna frystorkade matpåsar. De kallades passande nog Norgemat när vi låg inne i det militära.

Vi parkerade i den lilla byn Eide som låg nedanför den majestätiska bergskedjan med Lofotens högsta punkter. Där träffade vi på en äldre herre som drev matbutiken Nærmat i byn. Vi pratade en del med honom och det framkom att bara dagarna innan oss hade det varit skidbestigare som gått upp och åkt ned. Det bådade ju gott för det såg verkligen ut att vara för lite snö i vår marschväg upp. När vi packade klart våra väskor och drog på oss all utrustning diskuterade vi om vi skulle behöva våra stighudar. Det gick ju så bra utan på Kvittinden, ju. Skillnaden var ju antalet höjdmeter vi skulle gå, mer än dubbelt var det här. Av någon konstig anledning valde vi att lämna hudarna för att spara vikt. Gramjägarna.

Solen låg bakom bergskedjan och i skuggan var det relativt behaglig temperatur. Vi började ju gå genom björkskogen på en motionsslinga vilken var en stigning på ett till tvåhundra höjdmeter. Det var nästan kyligt till och med. Längre upp på berget låg solen på men med tanke på vilken tid det var på morgonen, och året, så var vi inte förvånade över att solen inte nådde över bergen. Vi stretade oss upp över träden och kom fram till ett lite större snötäcke där vi ställdes inför två valmöjligheter. Endera gå uppför genom en korridor där vi inte visste hur det såg ut eller gå upp på barmark, brant barmark.

Det var inte så svårt trots allt att bestämma sig. Vi gick på barmarken, vi ville ju inte gå igenom snön när vi hörde att det rann vatten under den. Det var någon fors som rann där i korridoren kom vi fram till så det blev helt enkelt att bestiga en brant sida. Det var någon form av stig upp där så det gick ju att gå upp där tydligen. Jag själv tycker inte det är speciellt kul att bestiga klippor som inte är torra med pjäxor. Onödiga spänningar i kroppen tröttar ut den rätt mycket och det var femtio till hundra höjdmeter vi skulle klättra upp för. Dumt att tänka på fall i såna situationer.

Fortfarande skugga när vi stretade oss uppför där vilket gjorde att så fort vi stannade och vilade blev det kallt, jag själv blir lätt frusen. Upp kom vi till slut och det var mycket skönt att känna snö under pjäxorna igen där. Det var i det ögonblicket vi såg vilket otroligt misstag vi gjort. Långa snöfält i moderat stigning var vad vi hade framför oss innan nästa branta sida. Varför lämnade vi stighudarna kvar i bilen för? Jaja, var ju bara att gå framåt det. Karl fick spåra uppför det här berget och det var jag glad för. Vi försökte gå så mycket som det gick på stenar och klipphällar för att slippa gå igenom snön. Här låg solen delvis på och så fort vi kom in i solskenet blev det mycket varmare. I och med att det blåste rätt kalla vindar från och till var det ingen idé att ta av sig för mycket kläder.

När vi kom ut på snöfälten var det väldigt lätt att sjunka igenom vilket gjorde det väldigt jobbigt att leda upp. Varför lämnade vi stighudarna?

Vi följde några gamla spår upp vilket gav oss en väg upp som var rimlig. Vi var annars inte helt säkra på uppvägen men Karl hade en rätt stor idé om det. Han hade rätt visade det sig när vi följde de gamla spåren upp. Det var skidspår med stavtag på sidorna, de hade haft stighudar med andra ord. Vi rundade en liten topp på en bergssida där vi skulle åka ned sedan tänkte vi. Alltså vi gick upp på höger sida om den lilla toppen och skulle åka ned på höger sida sen. Om någon timme vill säga.

Sista stigningen mot toppen var rätt brant, och hård. Så hård att vi var tvungen att hålla stavarna nära trugorna och sparka in pjäxorna i den hårt packade snön för att i huvudtaget ta oss upp. Där skulle det ha underlättat väldigt mycket med stegjärn, blir en investering till vintern troligtvis.

På en kam framför toppen grävde vi ned oss och gjorde oss mat med våra gröna påsar. Frystorkat ris och currygryta smakar väldigt gott efter över fyra timmars traskande i snö. Vi åt och drack tills vi inte ville ha mer och det inte fanns mer. Då efter lunchen skulle vi ta de sista femtio till sextio höjdmetrarna för att komma upp till toppen. På vägen upp var det redan spår som vi kunde gå i vilket underlättade en del. Var även mycket hårt här men i och med stegen som låg som en trappa var det inga problem.

Nära toppen då solen kom fram och stack oss i ögonen var helt underbart. Att kliva över kanten och få stå på toppen som var så pass hög gör mödan väl värd. Vi kunde se milslångt åt alla håll. Rakt söderut låg ett stup på väldigt många meter, vi kom upp norrifrån. Vi knäppte en del bilder på oss och på utsikten. Makalöst vackert Lofoten är. Solen värmde så gott den kunde men det var en del vindar på den här höjden vilket gav en skön känsla. Nästan elvahundra höjdmeter upp i luften och vi kunde bara le.




Nedfärden mot vårt basläger tiotals meter ned var rätt bekväm, gick att småspringa ned. Väl där nere gjorde vi i ordning allt för nedfärd. Aldrig lämna något skräp förutom nedbrytbart kompostskräp. Nu väntade ju alla höjdmeter upp ned.

Karl tog de första svängarna på, milt sagt, väldigt hårt underlag där regnet gjort fåror. Gick väldigt bra för honom och när han stannat där nere på en förhöjd kam så var det min tur. Karl plockade fram kameran för att fota någon bild där vi faktiskt åker, blev inte många såna. Jag tog mig ned rätt försiktigt till en början då jag inte har vikt eller muskler för att trycka till när det är så här knöligt. Hur som helst gick det bra och jag släppte på efter lite mer än halva sluttningen och när jag kom ned i en gryta var det solvarm snö istället. Väldigt blöt så all fart försvann väldigt fort, kändes som om jag skulle falla framlänges. Kom knappt upp på samma kam som Karl stod på. Känns dumt att inte vara beredd på den snön ändå, solen hade ju legat där hela dagen. En lärdom extra då.

Vidare nedåt var det mer regnfåror men mjukare snö så det gick att köra rätt hyfsade svängar ändå. Var ju skönt att få sträcka på benen lite efter alla meter uppför. Skidorna skar precis ned i snön för att carvingsvängarna skulle sitta bra. Blåste en del i det pass vi åkte i där på det svagt lutande snöfältet där vi tidigare svurit oss upp. Gick oförskämt fort att ta sig förbi. Snön höll en jämn nivå förutom precis bakom större klippformationer där solen inte kommit åt. Där var det hårt. Vi höll oss dock i solsnön så vi kunde surfa oss ned relativt lätt och skönt.

På ungefär fyrahundrameters höjd där vi gick uppför några branta klippor skulle vi åka ned i en ränna där det lät som en fors som rann. Jag fick äran att åka först, tog det väldigt lugnt. När jag ändå tänkte efter i början av rännan så kom jag på att om det brister är det ju bättre att ha mer fart. Då är det inte säkert det brister heller så jag då släppte jag på bromsarna och försökte ta mig ned lite snyggare. På vänstra sidan kastades vattnet upp på klippväggen och under isen som jag åkte på forsade resten ned. Unik känsla, att veta att det forsar under skidorna samt forsandes på väggen bredvid. Väl nere var det Karls tur. Att se honom glida nedför där vatten kastades upp på väggen var otroligt häftigt. Synd att kameran inte var redo där, skulle blivit en bra bild.

Nu var det lätt åkning kvar. Vi valde att åka ungefär där vi gick upp för där visste vi snöläget. Vi skulle ned i björkskog och det var mycket flackt vilket tvingade oss att ha fart ned i skogen för att slippa gå så mycket. Fast först skulle vi ned till skogen och då skulle vi förbi några lavinkäglor som var mycket uppluckrade. När vi körde genom dem sög skidorna tag ordentligt och våra ramla framlängesdämparmuskler fick sig lite träning. Hoppade över några stenar och in i björkskogen i så hög hastighet det tilläts. Väl därinne blev det många kortsvängar och jag valde en mindre bra väg för fick staka mig en bit för att ta mig vidare. Var lite bäckar här och där med som skulle forceras. Vi hittade till slut igen vägen som vi gick på vägen upp vilket underlättade en hel del. Där gick det att skejta ned och slippa nöta armar.

Nere vid Nærmat igen plockade vi av oss utrustning för att gå in och handla snask och läsk. Vi pratade en del med butiksföreståndaren som vi pratade med tidigare. Han hade ju självklart varit uppe på fjällen på Lofoten hela sitt liv. En norsk hurtig man i pensionsåldern.

Stretchning och vätskepåfyllning var några viktiga komponenter som vi uppehöll flitigt efter varje åk. Karl sade något fint angående lavinfaran när vi klättrat förbi den branta stensluttningen. Han sa ”Alla laviner har redan gått. Om det skulle gå något skulle det vara jordskred och då stannar man på en sten, med ryggen knäckt!”

Kvällen spenderade vi i bilen som de flesta andra kvällar genom att köra omkring på Lofoten kring Svolvær och Kabelvåg. Att rekognoscera andra åk var väldigt roligt, se åkbara berg där vi kanske möjligtvis skulle upp. Dock bestämde vi oss för att vi behövde en dags vila nu efter tre dagars knatande. Planerna för den smiddes lite löst, vi bestämde oss för en smärre sovmorgon i alla fall. Vi väntade oss finväder nästkommande dag också så vi skulle ju få se Lofoten från dess, fortsatta, bästa sida.




Onsdag 21apr04 (sightseeing)
Upp vid niotiden för att känna oss riktigt utvilade den här dagen vi skulle spendera i bilen. Vi gillade verkligen vår bil, Mitsubishi Spacestar, för den var blå och väldigt sportig. Jag rekommenderar alla att hyra den från Riksgränsens Hertz biluthyrning. Vårt gripbara mål för dagen var att finna ett Lofoten tygmärke. Vi började med att turista i Svolvær där vi tidigare bara kört bil på vägarna utanför centrum. Nu åkte vi alltså in i centrum för att verkligen se vad Svolvær handlade om.

Vi parkerade vår blåa bil och traskade in i centrum som såg mer ut som en byggarbetsplats. De grävde upp gatan intill kajen för att göra något nyttigt. Vi såg även en filminspelning i centrum där. Vi traskade till turistinformationen för att kika lite på vad Svolvær och Lofoten hade att erbjuda. Väl inne var det ingen expedit och allt som hände på Lofoten och i Svolvær hände under den värsta av alla säsonger, turistsäsongen. Det var alltså inte när vi var där vilket gjorde att inget egentligen hände. Jaja, fula tygmärken hade de så vi bestämde oss för att söka vidare.

Till Kabelvåg bar det iväg vilket inte gav oss speciellt mycket. Där var det ännu mindre saker att se och inget riktigt centrum heller. Vi begav oss iväg ganska kvickt därifrån för att bege oss västerut ut på ön.

Vårt mål var Leknes. Där skulle det finnas en flygplats och ett samhälle likvärdigt Svolvær. Det var ungefär sex mil dit, sex norska mil vill säga. Fast med den natur som finns på Lofoten var det ingen riktigt tråkig resa. Genom tunnlar och över broar, bredvid berg och fjordar, genom bördigt landskap och mindre samhällen. Allt finns på Lofoten. På vägen mot Leknes körde vi även förbi en cykeltävling. Med tanke på alla uppförsbackar och svängar och krökar måste det vara en riktig pärs att genomföra en tävling på cykel.

Det är synd att säga men det är möjligt att bli trött på dramatiskt natur, likt Lofotens. Till slut är ögat van att se berg med snö på, fjordar med fiskebåtar på, solen på en klarblå himmel och snö under skidorna. Inget att deppa för utan det är bara så det är.

På vägen mot Leknes stannade vi i Borg för att fota vikingaborgen. Såg ganska rolig ut där på höjden ensam med inget förutom långhuset som liknade något från vikingatiden. På bortsidan, från vägen sett, gick det några hästar och betade. Vi fotade långhuset, eller borgen, några gånger innan vi såg att det var stängt för säsongen. Typiskt för Lofoten kändes det som, det stod dock en Securitasbil utanför och dörren var öppen in i långhuset. Vi gick dock inte in utan körde istället vidare mot Leknes.

Väl framme i Leknes parkerade vi bilen och gick ur. V hade kört genom centrum en gång och sett vad som erbjöds. Vi såg en galleria som vi helt enkelt var tvungen att gå in i. Trots att den var norsk var det ingen större skillnad mot en svensk galleria, kanske inte så konstigt ändå? Hur som helst fanns där ungefär vad som ska finnas i en galleria. En designbutik, möbler, godis, sportbutik, kläder och en skobutik. Allt i en fräsch tappning med fina trappor och ett café i mitten.

Vi blev lite hungriga under vår bilfärd och vi ville självklart ha en Statoilkorv! Vi gick in på Statoil i Leknes för att kolla utbudet, det är ju centralstyrt men det är inte samma som i Sverige. Till exempel har inte de norska Statoil-mackarna French Hot-Dog och räkna inte med att expediterna vet vad det är. Jag fick förklara vad det var jag ville ha och när hon till slut förstod vad jag ville ha föreslog hon Esso. Kändes som en smärre miss att hon föreslog konkurrenten till oss. Vi vill ju ha en Statoilkorv och jag fick nöja mig med en Kjempegrillpölse. Den är ju i och för sig kanonbra för den innebär oftast mättnadskänsla och en halvliters läsk får man med också.

Vi tog vår blåa bil och körde mot Flakstads strand. Skulle finnas surfvågor där hade Karl hört så det var ju bara att köra. Vägen dit var kurvig och med mycket höjdskillnader men det är ju bara så i Norge. Lätt att veta att man är i Norge är de ständigt återkommande ”Automatiska trafikkontrollplatserna”. Jag vet inte hur många vi passerade men jag vet att jag körde för fort i för många av dem. Men men, lätt hänt när det är sextio som hastighetsbegränsning.



Väl framme vid stranden såg våra otränade ögon att det fanns surfmöjligheter där vid Flakstad. Stranden var lite ruggad och nedskräpad, inte mycket men det förstörde idyllen. Det var även campingmöjligheter där vid stranden med elektricitet vid varje plats. Vågorna var fina och vid pålandsvind måste det vara kanonsurfing om möjligt lite kallt kanske. Fast en riktig surfare bryr sig inte om det, eller? Ett antal foton blev det och en upplevelse och vetskap rikare.

Hemåt på samma vägar som vi for bortåt på, svårt att bygga alternativa vägar på Lofoten. Inte ekonomiskt försvarbart misstänker jag.

In till Henningsvær igen för att kika till klättringsskolan som dock var stängd idag också. En onsdag kväll kan den ju inte vara stängd, caféet var också stängt. Inte konstigt med tanke på att de låg i samma byggnad. Jaja, hem igen till Sjöhuset och äta snask då. Vi hade ju alldeles för mycket energi kvar efter en sån här slapp dag. Kröp nästan på väggarna där i det tomma vandrarhemmet. Vi planerade en massa bus som vi skulle göra precis innan vi for på fredag.

Godis i Norge är onödigt dyrt också. Konstigt att de har såna priser på till exempel plockgodis, eller lösviktsgodis som det också heter. Sexton norska kronor per hekto ville de ha, jag gav dem det också. Var nog det dyraste godiste jag ätit i mitt tjugo år långa liv. Inte konstigt att norrmännen åker över till den svenska sidan och handlar plockgodis och mat med såna priser på hemmaplanen.




Torsdag 22apr04 (Rundfjellet 803möh)
Vi väntade oss tråkigt väder med moln och mulet. Vi blev välsignade igen med strålande sol och djupblå himmel. Vid ett högtryck är norra Norge en otroligt vackert landsända som bör ses med egna ögon. Lofoten är speciellt vackert med sina fiskebåtar och små samhällen som växt upp kring fiskeindustrin.

Vi åt vår frukost och ställde i ordning vår goda lunch fortfarande bestående av pasta med pestokrydda och köttbullar. Det sköljes ned med varm apelsinsaft från termos och till det hårdbrödmackor med varierande pålägg. Vatten fylls i 1.5liters pet-flaska och kamelbakar. Jag hade alltid med mig minst 2.5liter vatten i ryggsäcken, kamelbaken med slang är ovärderligt i rörelse.

Vi parkerade bilen och gick ut på snön där det såg ut som fler hade gått. Vi följde deras spår med stighudarna på i ett bekvämt tempo. På vägen mot insteget på berget var det en del vattendrag som skulle passeras. De två första vattendragen var grunda, små vikar som lätt kunde promeneras över med pjäxor på endera stenar eller på botten. Det tredje och sista var en jokk som rann och var lite för djup för att bara gå över. Efter en kort stunds dividerande bestämde vi oss för att vi skulle vada över. Av med pjäxor och strumpor samt kavla upp täckbyxorna en bit. Vattnet var uppfriskande kallt och strömt.


Vi klarade oss över utan att blöta ned oss eller utrustningen vilket var skönt. Väl över jokken bar det vidare mot insteget som nu inte låg långt borta. Lätt gång med hudarna över små kullar på fast snö som bar oss väl. Vi hade nu gått i ungefär en timme för att komma till insteget. Vadningen tog längre tid än nödvändigt då vi bedömde om det skulle vara värt att gå runt jokken eller leta ett stenigare ställe.

Insteget var en sluttning med en hel del små björkar vilka minskade snöns bärighet. Jag började bestigningen av sluttningen som inte var högre än max sjuttiofem meter. Solen pressade sluttningen och björkarna sabbade snöns bärighet totalt vilket gjorde att våra hudar inte tog som de skulle. Att i uppförsbacke ha bakhalt, sjunka igenom, värmeslag och solsting på samma gång samt att behöva dricka vatten hela tiden gör att humöret kan bli lidande. Som tur är vet vi ju att det inte alltid behöver vara så jobbigt. För efter många svordomar senare var vi äntligen uppe ovanför de förhatliga träden. Där uppe var det skönt solvärmd packad snö.

Uppe på kammen där på en sida var det lagom stigning med jämt snötäcke och inte alltför branta sluttningar. Vinden var inte närvarande denna vackra torsdagsförmiddag och himmelen var klarblå utan att störas av något vitt moln. Det var inte speciellt mycket kala fläckar heller trots det dåliga snöåret. Det var en del klippor här och där som vi gick förbi. Jag längtade till sommarens klättring, trots att jag och en vän hemma klippklättrade i början av mars.
När det bara var hundra till tvåhundra höjdmeter kvar var det stora snöfält som vi skulle passera. Mycket lätt gjort med hudarna då snön bar oss bra. På vägen upp mot toppen rekognoscerade vi nedvägen. Många smaskiga ställen att åka på men trots att vi hade över hundra meter mellan oss fastnade vi för samma nedfart. Ett brant parti med två små rännor bredvid klippformationer. Det var vad vi drömde om på vägen upp och vad som motiverade oss.




Den sista stigningen gjorde vi förbi en hel del klippor med lite småklättring på samt det absolut sista var med pjäxor och stavar. Det var ett brant parti och det skvallrade helt enkelt vad vi hade att vänta oss på nedvägen. Innerst inne log jag hela vägen upp för de sista höjdmetrarna trots ansträngningen. Att sparka in pjäxorna i snöväggen och trycka ned stavarna närmast trugorna var numera vardagsmat efter Geitgaljen. Väl fostrade efter den bestigningen var den här solvärmda väggen ingenting att oroa sig för.

Uppe på toppen var det praktiskt taget vindstilla och vi fick än en gång se Lofoten från toppen av ett högt och vackert berg. Rundfjellet var ändå drygt åttahundra meter högt så vi kom upp över de flesta berg i närheten. Som att stå på ett tak ungefär. Vid foten av det höga toppröset åt vi vår lunch och drack vår varma saft. Mycket gott igen, bra blandning och energirikedom. Vi satt där uppe ett bra tag och njöt av Lofotens vyer för morgondagen skulle ju spenderas i vår bil.

Adrenalinet samlades i blodet och pulserade i ådrorna när jag klickade i bindningarna. Det efterlängtade åket ned var förestående och efter en del koll uppifrån visste vi var vi skulle åka ned någonstans. Jag fick äran att köra först nedför denna sluttning och jag bestämde mig för att skära av sluttningen längst upp för att se hur mycket som rann iväg. Visade sig att knappt topplagret släppte. Blev ivrigare och styrde mina skidbrätten nedåt och mot den första rännan som jag gled genom lätt. Efter rännan på det lilla snöfältet gjorde jag en fartbromsande sväng. Det jag inte märkt var snön som glidit med när jag svängt direkt efter rännan. Ovetande svängde jag mig ned i nästa ränna och helt plötsligt försvann skidorna under mig. Jag gjorde en nätt kullerbytta i rännans skuggiga del. Knäet tog lite stryk men inget allvarligt. Efter några få meter fick jag ordning på min utrustning och kunde styra mig ur den lilla lavinen jag hamnat i. Tog en högersväng och kom upp i fart innan jag sen for iväg mot skiers-left i en stor skön carvingsväng som bromsade min fart. Gjorde tre kortsvängar mellan några mindre klippor och sen var jag nedanför sluttningen och gav ifrån mig ett glädjetjut.

Det var ett otroligt härligt åk och ruset från det lade sig inte på flera minuter. Efter mig körde Karl i en först trevande stil men sedan mer och mer självsäkert. Han åkte i spåren efter lavinen och gjorde några kraftfulla svängar innan han kastade sig ned i den andra rännan. På det stora snöfältet nedanför andra rännan gjorde han några fartbromsande svängar innan han for ned mellan de sista små klipporna. Även Karl kände av ruset och gav ifrån sig glädjetjut.

Det här var klart det bästa åk vi fått på Lofoten. Mycket på grund av att vi vågade köra en brantare linje än vanligt och att förhållandena var så gynnsamma. Den sista biten ned var mest vårpuder i strålande solsken och en del vägval för att slippa gå någonstans. Rundfjellet bjöd på en del grytor. Det var som en stor grop i mitten av berget också som vi nästan hamnade i botten av på nedvägen. Lyckades se det innan vi for ned där, vi valde en högre linje för att slippa gå i uppförsbacke så mycket.

Vi trixade oss nedför den ruttna snön i björkskogen. Inte speciellt roligt att köra där då vi fortfarande bara sjönk ned men det är ju lättare att ta det på nedvägen. Väl nere på platt mark igen var det bara att huda på igen och vada över jokken igen. Dock fann vi en passage med stenar denna gång så vi behövde inte ta av oss pjäxor utan bara gå över på stenar. Jag kände mig inte speciellt säker på min steg på grund av pjäxorna. Kom inte överens med dem på hela veckan. Till slut var det bara att gå med skidorna och stava sig hemåt mot bilen och ett stretchingpass.

Kvällen ägnades åt att packa inför morgondagens resa mot de mäktiga Lyngsalpene. Mina förväntningar på dem var väldigt högt ställda speciellt efter denna kanonvecka på Lofoten.