Snöhetta - ett löfte infrias

Dovregubben och Myskoxar öppnade mina ögon för Dovrefjell sedan långt tillbaka. Därför var det givet att jag och mina färdkamrater rastade vid Hjerkinn på vår väg till Romsdalen 2009. Solen sken på ett gigantiskt Snöhetta som sträckte sig mot den klarblå himlen. Jag lovade mig själv och Snöhetta att hit skulle jag åka på min första semester - och nu hade den stunden kommit!

23 maj 2013

Klockan var lite efter 08.00 på torsdag morgon. Jag och min följeslagare Carl Lundin studerade vägkartan samtidigt som vi läste rapporter om vägläget i Norge. En "uppsjö" av vägar hade fått känna på vattnets krafter i södra delarna av landet. Efter att gått igenom allt vi kunde hitta kom vi fram till att att det borde vara möjligt att nå vårat mål. I "värsta fall" kunde vi ju stanna till vid något annat fjäll längs vägen. Med detta i åtanke slängde vi in de sista grejorna i bilen och vid 09:30 lämnade vi Hälsinglands Alfta för att ta oss till Norges Dovrefjell och Snöhetta.

Himlen täcktes av gråa moln när vi påbörjade vår färd, men de var inte hotfullt gråa. De höll relativt hög höjd och de släppte inte ned något regn. Väderförhållandet kändes idealiskt för en längre biltur, ingen sol som bländade eller skapade flimrande skuggor och vägbanan var torr. Resfebern hade avtagit märkbart sedan vi kommit iväg och vid min sida hade jag Calle, en erfaren fjällfarare och mycket god vän. Jag kände mig mycket nöjd med situationen!

När vi närmade oss Idre började molnen luckras upp sakteliga och solen trängde till sist igenom. Molnen låg högt och vi såg Städjans välbekanta profil, tidvis solbelyst. Ju närmare Norge vi kom desto bättre blev vädret. Strax innan vi åkte in i Norge skingrades molnen och solen tog överhand. Tänk om vi skulle få bra väder redan ikväll under vår anmarch mot Snöhetta!? Hur som helst såg det bra ut just nu. Efter en stunds åkande kom vi fram till den trevägskorsning som är belägen vid sjön Isterens sydspets. Vilket vägalternativ vi än valde, den norra slingan eller den södra, så skulle vi komma till Alvdal. Jag hade åkt den norra slingan förut så jag förespråkade den. Calle å andra sidan ville promt åka den södra slingan trots att den var nära milen längre. Som vanligt lyckades han övertala mig, men det tog honom några minuter den här gången. Det skulle ju ge mig chansen att se nya vyer och enligt rapporter så var den vägen farbar. Likväl hängde oron över mig att fallet inte skulle vara så.

Väl framme vid bron som skulle ta oss över Femundselva möttes vi av en vy som fick oss att för stunden glömma det översvämmade Norge. Solen sken på oss när vi blickade ut över det vackra landskapet i form av Femundselva kantat av väderpinade granar. I norr hade molnen hopat sig och skapade tillsammans med det snöpudrade Sölen en närvarande bakgrund.

Femundselva med Sölen i bakgrunden.

Efter vår lilla rast vid Femundselva fortsatte vi vår resa och nådde så småningom Åkreströmen. Där passade jag på att föreviga några lätta regnskurar som svepte fram över de böljande bergen medan Calle skulle köpa en karta. Han tog god tid på sig innan han kom ut ur affären tomhänt och mötte mig med orden "Vi kommer inte längre, vägarna är översvämmade! Vi får nog nöja oss med Sölen". Innan jag hann få en ordentlig hjärtinfarkt så sa han att vi skulle ta med vägatlasen och rådfråga en expedit i lugn och ro. Vi hänvisades till en expedit som visade sig vara extremt kunnig. Som det verkade hade han full koll på varenda översvämmad vägsnutt i Norge. Till vår kolossala glädje försäkrade han att just den väg som skulle ta oss till Snöhetta var körbar! Typiskt Calle att skrämmas i onödan...

Lättare regn sveper in över bergen vid Åkreströmen.

Med ny energi och en oro lika bortblåst som ett asplöv under en höststorm åkte vi vidare mot Snöhetta. Och nu var det bara Snöhetta som gällde! De sista solstrålarna som dagen hade att erbjuda visade sig uppe vid Harrsjöen mellan Rendalen och Österdalen. Molnen hade åter tagit överhand men inne i bilen strålade ett gott humör. När vi anlände till Alvdal gick det upp för oss vilken oerhörd betydelse det hade för vår fjällresas överlevnad att vi faktiskt valt den södra vägen. Den norra vägen var nämligen helt avstäng från Alvdal, den hade runnit sönder totalt! Jag tycker att det är förbluffande hur ett för stunden oskyldigt vägval så snabbt kan förändras till något så avgörande i slutändan.

Här låg molnen lägre och dolde de högre fjällen Rondane och vårt mål Snöhetta. Fjäll som annars är synliga från vägen. Det blev nästan som att köra i blindo när vi inte hade dessa kända riktmärken. Vi nådde fram till ett grått och kyligt Hjerkinn där vi ersatte bilens hästkrafter med våra egna apostlahästkrafter. Omgående visade det sig att det var rekordlite snö i området för årstiden så skidorna fick åka med fastbundna på ryggsäckarna. En husvagnscampare hade bekräftat att det fanns snö högre upp. I ett lätt duggregn passerade vi ån Svone samtidigt som jag fascinerades över att nära 1700 meter höga fjäll syntes trots det kulna vädret.

Ån Svone med Hjerkinnshöe 1293 m närmast och Knutshöa 1690 m längst bort.

Ett lätt regn började falla inte långt efter vår ankomst. Något som överraskade mig när vi gick längs grusvägen mot Snöheim, fjällstationen nedanför Snöhetta, var de två gökar som "gokade" högt uppe på kalfjället. Strax efteråt, trots den fallande skymningen, såg Calle två bruna djur som försvann längre fram efter vägen. Jag hann inte se dem. Någon minut senare fick Calle syn på dem igen, och så även jag. Där var de, drygt 1 km längre fram, och den här gången fick vi se dem under en längre tid. Det var två kompakta mörkbruna djur. Renar eller myskoxar, det var svårt att avgöra. Mörkret tätnade och regnet blev allt intensivare så när vi nådde Storfallet, mellan Svone och Grautbekken, slog vi upp vårt tält. Enligt prognosen skulle det sista regnet falla under kvällen/natten för att sedan ge plats åt bättre väder under våra resterande dagar. Med det i tankarna somnade vi in till ett stilla smattrande på tältduken.

24 maj

Det var alldeles tyst och stilla när vi vaknade. Inget regn som föll på tältet och heller ingen vind som slet i det. Försiktigt öppnade jag tältets ena ingång. Mina ögon möttes av något av det vackraste de sett. Solen sken på ett molnbesmyckat Snöhetta under en underbart blå himmel.

Tältutsikt.

Ett par rödbenor stod för bakgrundsmusiken när de kom flygande längs Grautbekken på väg uppåt. De avlöstes ganska snart av tre gökar, som också flög mot högre höjder. Våra förväntningar för dagen sköt i höjd och vi gjorde oss snabbt klara för att följa fåglarnas exempel: att fortsätta vår vandring uppåt. Ganska omgående visade sig Storstyggesvånåtinden som med sina 2209 m nådde upp till molnen.

Storstyggesvånåtinden 2209 m.

Vi nådde ganska snart fram till den plats där vi uppmärksammat de båda djuren. Precis som jag misstänkt hade de lämnat spår efter sig på grusvägen och det var de spår jag förväntat mig. Det var spår efter myskoxe! Vi hade sett våra livs första myskoxar under gårdagen, men vi ville ju se dem i dagsljus och gärna på lite närmare håll. Ännu en gång var det Calle som först fick syn på dem. De gick längs vägen cirka 300 m framför oss och åt av det lilla de hittade. Troligtvis hade de full koll på oss men för att ta det säkra före det osäkra sänkte vi tempot och höll igång ett samtal hela tiden. Det gjorde verkligen intryck att få möta två djur som inte innehar någon rädsla för människan. De drog sig bort från vägen så pass långsamt som om det var för att visa att här var det de som bestämde, men att de just idag var toleranta.

Myskoxar framför det 2004 m höga Skredahöinmassivet.

Upprymda av vårt mäktiga möte fortsatte vi och nådde så småningom fram till de första snöfälten. Att de högsta topparna åter bäddats in i moln störde oss inte. Tvärtom förstärkte det hela bilden av ett kargt och kallt landskap. Detta märktes ännu tydligare vid ån Stridåi som kantades av metertjock snö.

Stridåi.

Den absoluta snögränsen möttes vi av vid Snöheim på 1470 m höjd. Tjärnen var halvt öppen, halvt islagd, och bortom den bland molnen skymtade Veslhetta och Snöhettas bas.

Vy från Snöheim upp mot Veslhetta och ett molntäckt Snöhetta.

Äntligen kunde vi spänna på oss våra skidor. Även om det kanske ser grått ut i bilden så var humöret i topp. För min del var det första gången jag skidade i fjällen, och att få glida fram med smältvattenbäckar rinnandes genom snön alldeles bredvid var en stor upplevelse. Det gav ett arktiskt intryck.

Calle beger sig in i snölandskapet.

Vi skidade på uppför och under tiden började molnen luckras upp och mer och mer avslöjades av det omgivande landskapet. Vi hittade en lämplig tältplats på en snöfri yta på 1550 m höjd där vi upprättade vårt basläger. Ungefär samtididigt blottade sig Snöhettas alla toppar en kort stund innan de åter omsveptes av moln. Mest intressant var det att få se den högsta toppen, Stortoppen, som var vår fjällturs mål.

Första glimten av Snöhettas högsta topp.

Eftersom klockan bara var fyra så gav vi oss iväg på en liten upptäcksfärd. Ifall molnen som kretsade kring Snöhetta skulle lätta så kunde vi hinna med en bestigning av den 2253 m höga Vesttoppen. Vår vy österut var fantastisk under eftermiddagen och kvällen. Det 1665 m höga fjället Tron som reser sig vaktande över Alvdal är en lättigenkännlig profil nästan 8 mil bort.

Tron i Alvdal nära 8 mil bort.

Stighudar är verkligen bra hjälpmedel när lutningen blir påtaglig. Samtidigt som vi vann höjd öppnades vyn söderut mot Skredahöins östra topp på 1891 m.

Skredahöins östra topp 1891 m kikar fram mellan molnen.

Strax över 1800 m avtar lutningen innan den åter ökar vid 1900 m. Vi tog oss upp till 1860-kurvan där vi möttes av en mörk molnridå. Både sol och fjäll suddades ut i molnmassorna och det var här jag bestämde mig för att det fick räcka för idag. Calle ville verkligen upp på toppen men underkastade sig mitt beslut. Vad är det för mening med ett toppbesök när man inte kan njuta av utsikten? Vi dröjde ändå kvar en stund för att uppleva och insupa den stämning som hela situationen byggde upp. Trots att innehållet bestod av svart sten, snö, kyla och mörka moln kändes det inte hotfullt. Det kändes mer som en tillflyktsort, en plats där vi fick vara i lugn och ro och njuta av den tystnad och stillhet som det urgamla fjället hade att bjuda på.

Både fjäll och solljus slukades av de molnmassor som mötte oss på 1860 m höjd.

Molnen var flyktiga och svepte fram snabbt över Snöhettas toppar. Under någon enstaka minut fick vi även avnjuta utsikten mot Stortoppen.

Jag fotograferar toppar och moln i Dovregubbens residens. Foto: Carl Lundin

När molnen slöt sig kring topparna påbörjade vi vår nerfärd. Plöstligt skingrade sig molnen och topparna blev åter synliga. Genom dimmolnen såg vi hur ljusare och färggladare moln svepte in över Vesttoppen och Hettpiggen. När vi hade kommit ned till 1600 m var molnen som bortblåsta och en klar himmel reste sig över massivet. Hade vi gjort bort oss som vänt? Calle såg förtvivlad ut.

Ljusstarkare moln svepte in över Vesttoppen 2253 m och Hettpiggen 2261 m.

Åter vid baslägret åt vi en välbehövlig middag. Snöhetta var nu helt omgärdat av en orubblig tjocka, och jag slapp dåligt samvete för mitt beslut om att vända. I sydost var det betydligt färre moln på himlen. Innan läggdags dök fullmånen upp och med sitt sken skänkte den ett lugn till oss, de enda människorna på fjället. Två kilometer bort ruvade Snöheim i väntan på att turistsäsongen skulle börja.

Vy från tältet mot ett folktomt Snöheim och fullmånen.

25 maj

Vi kunde konstatera att det var lika vindstilla som föregående morgon när vi vaknade, och något smatter av regn hördes inte på tältet denna gång heller. Den stora frågan var hur himlen såg ut, var det mulet eller inte? Jag tog mig snabbt igenom innertältets öppning för att på ett smygande sätt öppna yttertältets utgång, en liten bit i taget. En klar himmel var det första jag såg. Ett frilagt Snöhetta var det andra jag såg. Inte ett moln syntes till. Jag hoppade ut ur tältet och möttes av en fantastisk vy mot Rondane och den molnbank som sträckte sig upp till 1000 meters höjd och bitvis dolde landskapet mellan Rondane och oss.

Vårt basläger denna underbara morgon. 4,5 mil längre bort reser sig Rondane precis ovanför tältet.

Strax innan klockan hann slå 8 drog vi iväg. Solen värmde som om det var en högsommardag. Vi tog oss till Gamla Reinheim på skidor och insåg där att det skulle bli lite trassligt med stenfält under de nästkommande 300 höjdmetrarna. Jag kände för att gå den biten medan Calle ville testa med skidorna på. För att få lite motstånd tog han även mina skidor fastspända på ryggsäcken och skidade uppåt. Nedanför oss låg molntäcket som bredde ut sig över låglandet. Ovanför oss reste sig en snöklädd topp mot himlen.

Tron, en välbekant profil, sticker upp ur molntäcket.

Vi sammanstrålade 300 meter högre upp på det sista stora stenfältet innan snön tog över helt fram till toppen. Till min fasa var jag mer andfådd än jag förväntat mig. Jag fick en hemmagjord och välsmakande energibar av Calle så att jag skulle piggna till. Gemensamt gav vi oss på snöfältet med skidorna fastspända under fötterna och vi hjälptes åt att hålla koll på höjden som angavs på Calles GPS. Det var speciellt ett höjdvärde som var av intresse, nämligen 2104 m. Det var just den höjd som Kebnekaises Sydtopp hade när jag besteg den, och sålunda den högsta punkt jag varit på. Så småningom nåddes höjden och jag var tvungen att stanna till en stund för reflektion. Högre än så här hade jag aldrig varit. Det var svårt att ta in där jag stod i en fjällsluttning med 182 höjdmetrar kvar till Snöhettas topp. Från och med denna punkt innebar varje förflyttning med skidorna ett nytt personligt höjdrekord.

Med den höga höjden blev det svalare och här hade inte solen hunnit tina snö och is i samma grad den gjort bara några hundra höjdmetrar nedanför. Klimatet här uppe var helt annorlunda. Detta vittnade egendomligt nedisade stenar om. Vinden hade draperat stenarnas läsida med hårt packad snö som fick några att påminna mig om gapet på "Kraken" i The Pirates of The Caribbean-filmerna.

Nedisade stenar på över 2100 meters höjd.

Det var med en underbar känsla som jag nådde toppen lite drygt 3 timmar efter start. Calle hade spurtat ifrån mig så han satt redan däruppe och njöt av utsikten söderut mot Jotunheimen. Vi kunde konstatera att vi prickat in Norges bästa väder. Jag hann till och med se Sylarna innan molnslöjor lade sig framför dem 17 mil österut. I norr stack ett virrvarr av toppar upp ur den dimma som låg kvar och i söder dominerades blickfånget av Rondane och Jotunheimen. Västerut fick jag syn på några gamla bekanta 8 mil bort, nämligen Trolltindane, Romsdalshorn och Store Venjetinden. Dessa reste sig över det scoutläger jag varit på år 2009.

Trolltindane 1797 m och Store Venjetind 1852 m. Strax till vänster om bildens mitt sticker Romsdalshorn båda toppar upp, ca 1535 m & 1550 m, likt en kamels pucklar.

Vyn mot Snöhettas toppar var häftig och bör inte glömmas. Bara tanken att samtliga var drygt 150 meter högre än Kebnekaise var svindlande. Dessutom fanns fler toppar som sträckte sig över 2000 m, bland annat Storstyggesvånåtinden som även den med sina 2209 m är långt högre än Kebnekaise.

Vy västerut mot Storstyggesvånåtinden 2209 m, Vesttoppen 2253 m, Hettpiggen 2261 m och Midttoppen 2278 m sett från toppkammen.

Det var så mycket att ta in - ett hav av fjälltoppar, toppenväder och att jag nu uppdaterat mitt höjdrekord - så det dröjde till efter vår välsmakande lunch vid toppröset innan toppbilden blev av. Vi hade vid det tillfället varit på toppen i en timme och trekvart.

Två överlyckliga fjällfarare vid Snöhettas toppröse på 2286 m höjd.

Efter toppbilden gav sig Calle iväg för att ta sig upp på Vesttoppen som vi blev snuvade på föregående kväll. Jag å andra sidan tvivlade på att jag skulle orka och stannade därför kvar på Stortoppen. Som en liten tröst steg de moln som dolt de högsta topparna i Jotunheimen och Galdhöpiggen frilades. Känslan att från det högsta fjäll jag bestigit kunna se ännu högre fjäll med ännu mera snö är svår att beskriva, måhända omöjlig.

Nio mil söderut stoltserar Norges högsta fjäll Galdhöpiggen med sina 2469 m strax till vänster om bildmitt. På motsvarande sida syns det 2373 m höga Skardstind som en mörk och taggig vägg. I förgrunden sticker topp 1994 upp ur Skredahöinmassivet.

Det var med kluvna känslor som jag efter en halvtimmes egen tid på toppen påbörjade nedfärden. Jag var lycklig över att ha varit på toppen men kände samtidigt vemod över att lämna den. Utan någon som helst brådska kom jag till slut ned till tjärnen Istjörnis utflöde. Bottnen på denna bäck var täckt av snö och is. Tillsammans med det klara vattnet och de lavklädda stenarna skapades en enorm friskhetskänsla som fick alla mineralvattensreklamer att verka simpla.

Istjörnis utflöde - en helt vanlig fjällbäck.

Istället för att skida till baslägret fortsatte jag mot Vesttoppens kam. Under den sista biten av nedfärden från Snöhetta hade en idé formats i mitt inre. Kanske skulle jag försöka mig på Vesttoppen ändå. Jag hade nått fram till Istjörni och sökte med blicken för att eventuellt få syn på Calle. Efter en stunds iakttagande dök en liten figur upp på toppen och avtecknade sig mot den blå himlen. Ganska omgående bestämde jag mig för att det fick räcka med toppbestigningar för denna dag. Jag skulle inte ha en chans att hinna upp medan Calle var kvar, och när jag kände efter var min kropp för trött.

Vy in mot Istjörni nedanför Snöhetta.

Jag bestämde mig för att stanna vid tjärnen och invänta Calle. Det gick ingen nöd på mig i det underbara vädret och med den fantastiska utsikten mot Snöhettas toppar som reste sig 600 meter över tjärnen. I min väntan förevigade jag en utlöst lavin som strött ut meterstora snöklumpar längs Vesttoppskammens sluttning.

Spår efter en lavin.

Så småningom fick jag syn på en lilliputtfigur som snirklade sig ned längs kammen och det dröjde inte länge förrän en mycket glad Calle mötte mig. Han hade fått sin Vesttopp till slut. Tillsammans begav vi oss ned till baslägret för en stundande middag och välbehövlig vila. Behöver jag nämna att vi somnade ovaggade den kvällen?

Calle kommer nedskidandes från Vesttoppen med Skredahöins 1994-meterstopp i bakgrunden.

26 maj

Även denna dag, den sista under vår vistelse, vaknade vi till underbart väder. Jag kände genast att jag ville upp på en topp till innan vi lämnade fjället. Calle föredrog vila i tältet så jag fick skida iväg på egen hand. En topp jag fått upp ögonen för var Veslehetta, 1669 m, som låg bra till för en snabb morgontur. Dessutom hade den ett utsiktsmässigt bra läge genom toppens närhet till flera 2000-meterstoppar samtidigt som den erbjöd möjligheten att beskåda Rondane och till viss del Jotunheimen. Med det i åtanke slängde jag i mig frukosten och spände på mig skidorna. Jag åkte på dem så långt det gick innan jag tvingades fortsätta bestigningen till fots i ett framtinat blockhav.

En mycket nöjd toppbestigare uppbackad av Storstyggesvånåtinden och Snöhetta.

Det kändes underbart att åter stå på en hög topp och kunna blicka ut över det vackra fjällandskapet. Skredahöin fångade min uppmärksamhet med dess topp på 1994 m vars mörka nordsida stod i kontrast till den vita snön.

Skredahöins högsta och snöklädda topp 2004 m samt topp 1994 med dess mörka nordsida.

Medan jag stod och njöt av både utsikt och solsken bildades en läcker "molnhatt" över Snöhetta som jag förevigade innan jag begav mig ned mot baslägret och en väntande Calle.

Molnhatten över Snöhetta.

Väl tillbaka packade vi ihop våra tillbehörigheter och påbörjade vår tillbakafärd. Det var inga enorma förändringar men det märktes ändå att solen haft sin verkan sedan vår ankomst. Vattenmängderna hade ökat och stenar stack upp ur snön där vi tidigare skidat fram. Det ställde lyckligtvis inte till med några problem för oss. Det gjorde inte de fantastiska vyerna heller. I vår färdriktning fångade Rondane vår uppmärksamhet.

Rondane med en växande smältvattenpöl i förgrunden.

Vi tog oss till Snöheim med skidorna på och överraskades av ett par fåglar som sam i tjärnen. Jag hade aldrig tidigare sådana fåglar så det blev ännu en ny upplevelse för mig under denna tur. Det var vid hemkomsten när jag visade bilderna för min far som jag fick veta att det var alfåglar. Hanens långa stjärtfjädrar är ett av de främsta kännetecknen för arten. De såg verkligen ut som arktiska fåglar, vilket de också är, och de passade bra in i miljön.

Alfåglar i tjärnen vid Snöheim.

Alfåglarna var inte det enda i tjärnen som fångade min uppmärksamhet. Det fanns nämlign något mycket större däri, nämligen Snöhettas spegelbild. Att få se ett fjälls reflektion i klart och grönaktigt fjällvatten är för mig bland det vackraste som finns. Dessutom låg snö kvar runt tjärnen och isflak flöt omkring vilket gav en arktisk "touch" till det hela.

Veslhetta och Snöhetta reflekteras i vattnet.

Från Snöheim fick vi åter ta oss i kast med vandring på grusväg. Skillnaden var att den här gången var det nedför och vi hade gjort två toppbestigningar var i bästa tänkbara väder. Vi nådde åter fram till Stridåi som utgjorde en fin förgrund med sina snöklädda sidor när vi blickade bakåt mot fjällen.

Skredahöinmassivet med den snökantade Stridåi i förgrunden.

När vi tog lunch längs vägen kom en norrman på cykel som stannade upp för att samtala med oss. Det gick snabbt upp för oss att han var där för djurlivets skull, och framförallt myskoxarna. Han hade räknat till 33 stycken under sin uppfärd vilket var glädjande nyheter för oss. Det innebar att vi med högsta sannolikhet skulle få se fler än de två vi sett i början av turen. Den trevliga och pratglada norrmannen gjorde oss sällskap under hela tiden vi åt. Sedan fortsatte han vidare till Snöheim som var hans mål för dagen.

Vi fortsatte vår vandring och hann inte gå speciellt långt förrän vi mötte nästa trevliga norrman. Han hade skidor fastspända på sin cykel vilket vittnade om att han inte skulle nöja sig med att bara ta sig till Snöheim. Det visade sig att denna 76-åriga man skulle ge sig upp på Snöhetta för 101:a gången!!! Från bilparkeringen i Hjerkinn, därifrån han startat, innebär det en tur på 40 km och 2500 höjdmetrar! Den turen hade han tänkt göra på en dag, och jag tvivlar inte på att han verkligen genomförde den. Han ingav stor respekt när han berättade om sina upplevelser under alla hans bestigningar vid Snöhetta. Det var med stor beundran som vi önskade honom en god tur innan vi skiljdes åt.

Det var inte bara toppar och myskoxar som min blick drog sig till. Bara ett fåtal meter från vägen växte en grupp med mosippor son jag fick syn på, något dolda av väderbitna enbuskar. Dessa vackra blommor stod i kontrast till den annars vilande vegetationen på fjället.

En av flera Mosippor.

Vi närmade oss platserna där myskoxarna hade skådats. En liten tävling tog form mellan mig och Calle om vem som skulle få syn på den första. Den här gången var det min tur! Tre stycken gick längs en stickväg några hundra meter från oss sökandes efter något matnyttigt. Lite längre fram fick vi syn på en grupp på elva individer som slappade i den värmande solen. En av dessa stod upp och följde oss med blicken där vi gick längs vägen. Medan jag stannade för att ta lite bilder hastade Calle vidare för att ta sig till ett bekvämare avstånd. Jag må erkänna att det kröp lite i kroppen när denna bjässe ruskade på huvudet. Om det var en gest i syfte att hävda sig själv eller för att visa att den tappat intresset för mig låter jag vara osagt. Hur som helst lade den sig ned och jag traskade vidare. En norsk fotograf hade riggat sin kamera med ett stort teleobjektiv och väntade väl bara på att få ta lite actionbilder på mig med en myskoxe i hälarna. Något sådant hände lyckligtvis aldrig, som tur var för min del.

Den vakande myskoxen.

De övriga myskoxarna tog det väldigt lugnt. Vissa av dem såg inte ut att ens beröras av vår närvaro. Det kan i och för sig ha att göra med att vi befann oss i myskoxeland, och att här var det de som satte reglerna. Den förste norrmannen vi träffade hade berättat om just detta hur människor blivit tvungna att fly undan för myskoxens skull. I de flesta andra sammanhang är det tvärtom, något som är värt att tänka på.

Två imponerande urtidsdjur som tog det lugnt.

Vi ägnade en lång stund åt myskoxarna innan vi traskade iväg de sista 300 metrarna till bilparkeringen. Grejorna stuvades åter in i bilen och innan vi for ägnades några stilla minuter åt att bara insupa vyerna. Det vackra Snöhetta dominerade synfältet i nordväst, men nu var det inte längre obestiget. Jag vet nu precis hur utsikten från dess topp ser ut men jag vill uppleva den igen! Liksom myskoxarna, och det kanonfina vädret!

Solen lyste med sin närvaro och molnen svävade omkring såpass högt ovanför oss att de fjäll vi borde ha sett när vi kom nu var synliga. Ett av de mer iögonfallande längs vår hemväg var Högronden som majestätiskt reste sig över barrskogarna och de närmaste omgivande fjällen.

Högronden sedd från vägen mellan Hjerkinn och Alvdal.

Vägarna hade nu torkat på och samtliga verkade farbara. Solen liksom det norska vegvesenet hade verkligen gjort en insats. Vi valde ändå att ta samma väg tillbaka som vi kommit, främst för att det var mysigt att åka förbi Harrsjöen. På nedvägen från Harrsjöen tog vi en liten lunchrast med enastående utsikt mot Sölen 24 km österut. Ett imponerande fjäll, allra helst ur den här synvinkeln.

Sölen - vår fina lunchutsikt.

Bildmässigt knyter den här sista bilden på Sölen ihop den här artikeln och hela vår resa. En resa som bestod av flertalet nya upplevelser och erfarenheter för oss båda. För egen del fick jag äntligen uppfylla mitt löfte till Snöhetta samtidigt som jag satte ett nytt personligt höjdrekord. Det var sannerligen två överlyckliga och helnöjda fjällfarare som strax före midnatt återvände till sina hem efter en lugn och behaglig bilresa.

Tack för sällskapet Calle!
Det känns tryggt att ha någon att luta sig mot.

Tillägnat Snöhetta.
Vi ses igen, det vet du!