Slarvig i Sarek, eller Tack för kaffet!

Bussen kom till Kvikkjokk ungefär en halvtimme före tidtabell vid halv sex på kvällen den 21 augusti. Det var småregnigt med låga moln. Efter ett kort samtal med hustrun stängde jag av telefonen och började gå Kungsleden mot stigskiljet upp mot Boarek. I vanlig ordning var jag otålig och ville komma iväg, så trots att jag aldrig varit i Kvikkjokk förut så slängde jag bara ett öga på kyrkan och gick inte in på Fjällstationen. Målet för kvällen var att komma fram till en lägerplats vid Stuor Dahta innan det blev alltför sent.

I början på mina längre turer ansätts jag för det mesta av tvivel. Tycker jag det här är kul? Har jag orken? Var det så smart att testa terränglöparskor på en långvandring i Sarek? Jag försöker vara rationell och slå bort tankarna med att det är likadant varje gång och så fort jag börjar med de återkommande rutinerna som att följa med på kartan, räkna in toppar och vattendrag, ordna läger och mat så landar jag till sist i nuet och börjar njuta.

Min plan var alltså att korsa Pårekslätten, gå över passet vid Stuor Jiertta till bron över Gådojohkka, vidare in i Lullihavagge, ner till Noajdevallda, sedan Sarvesvagge västerut, runda Sarvestjåhkkå, gå hela Alggavagge, fortsätta förbi Skarja och Bierikjavrre, passera bron över Guhkesvákkjåhkkå, korsa sänkan mellan Nienndo och Slugga och avsluta i Saltoluokta. Detta tänkte jag mig skulle göras på 12 dagar, inklusive någon eller några dags- eller toppturer alternativt vilodagar. Om inte förr så lärde jag mig denna gång att om det är viktigt med god planering så är flexibilitet med planen viktigare.

Efter ett par timmar nådde jag stigskiljet, väl skyltat. Det är lätt hänt att vandringen längs Kungsleden genom skogen från Kvikkjokk betraktas som bara en transportsträcka, men den går genom fin gammelskog om man bara lyfter blicken från den breda och steniga leden. Då och då passerar man små öppningar med myr och vide och får en chans att spana upp mot topparna bortåt Tarrekaise. Efter ytterligare en timme hittade jag en tillräckligt bra lägerplats i skogen nere vid Unna Dáhtá. Det var bara några hundra meter före den utomordentligt fina lägerplats som bl a Grundsten beskriver i sin bok, men det visste jag inte då. Klockan var halv nio, jag var ordentligt trött och inte alls sugen på att vandra vidare. Det var tyvärr uppenbart att platsen använts förr som nattläger för det var väldigt skräpigt med allt ifrån tomma Blå Band-påsar till en presenning, ölburkar och gamla konservburkar. Kvällen var stilla och vacker, nästan ljum. Myggen trivdes uppenbarligen också.

Nästa morgon kom jag iväg redan vid halv åtta, ivrig på att komma vidare och upp på kalfjället. Molnen var fortfarande låga och det blev inte mycket mer än halvdager vilket gav ett väldigt speciellt ljus. Nere i skogen stod luften helt still, det var ganska varmt och väldigt fuktigt. Efter bara några hundra meter var jag genomsvettig.

Efter ett par timmars vandring i skogen brukar det vara dags för min guldstund; en halv rallarhalva med ordentligt med smör, Västerbottenost och lufttorkad korv, saucisson. Detta avnjutes med ett par koppar kaffe. Vid 10-tiden började jag känna mig sugen och bestämde mig för att stanna vid första bästa vattendrag där det såg trevligt ut vilket var tämligen omedelbart. Jag tog fram bröd och pålägg och började göra i ordning. En illa tajmad regnskur gjorde min rallarhalva genomblöt, så hukande under min kapuschong tryckte jag i mig den knappt utan att behöva tugga. När skuren var över skulle jag få mitt kaffe. Det var bara ett problem, det fanns inget kaffe i min ryggsäck. Jag kunde inte tänka klart, ville inte tänka, så jag packade ihop och bestämde mig för att leta igenom hela ryggsäcken vid lunchpausen.

Kaffet, vad betyder det när man är på tur? Vad betyder kaffet för själva turen? Det är ju så många av det vardagliga livets bekvämligheter man försakar när man måste bära på allting själv och det är ju inte fråga om att kunna hålla sig torr, varm och mätt. Det är naturligtvis högst individuellt, men för kaffedrickaren kan man säga att kaffet gör pausen.

Under vandringen över Pårekslätten och fram till vadet vid Boarekjávrre intalade jag mig själv att kaffet fanns där, men att jag under kaoset med regnskuren inte hittat det, eller att jag hade packat det tillsammans med något annat av min mat. Tyvärr hade jag fel. Det fanns inget kaffe. Det startade en kedja av händelser som blev centrala för hela turen. Jag minns inte så mycket av vandringen den dagen mer än att var tungt att gå och att det var otroligt fuktigt. Jag kunde inte släppa tankarna på kaffet, självförebråelser blandades med försök till pepp att jag gott kunde ha en lyckad tur även utan kaffe. Huvudvärken började sätta in strax efter lunch medan jag började streta uppför sluttningen vid samevistet och mot kalfjället. Vadet över Gasskagårsåjågåsj var okomplicerat även om det var ganska strömt. Jag slog läger invid jokken redan vid 3-tiden på eftermiddagen.

Vädret speglade mitt humör tämligen väl, kall byig vind, regnskurar och låga moln, det var i det närmaste halvdager. Jag såg ingenting av Pårte eller Tjievrra och ingenting av min tänkta färdväg i passet norr om Stuor Jiertta. I ett försök att gaska (!) upp mig tog jag en liten promenad uppåt mot den magnifika ravinen Gasskagårsså. Till stora delar var den täckt av enorma snöbryggor. De såg ut att ryka, jag gissar att det var avdunstning.

På vägen tillbaka till tältet började det att regna kontinuerligt så jag kröp in i tältet och ned i sovsäcken trots att klockan bara var fyra. Trött var jag och huvudvärken ville inte ge med sig. Till slut tog jag fram kartan. En alternativ plan började ta form. Jag skulle kunna korsa Ijvvárláhko och komma ned på Kungsleden lite söder om Laitaure och vidare till Aktse. Där skulle jag köpa kaffe och sedan fortsätta in i Rapadalen och ansluta till min ursprungliga plan vid Bielavallda. Såvitt jag kunde bedöma skulle tiden räcka gott. Det var väldigt lätt att komma på argument för detta; kaffet förstås, men också vädret och växande tvivel på min form. Jag utgick helt irrationellt ifrån att den nya rutten var betydligt mindre krävande.

Regnet upphörde framåt morgonen, men himlen var fortfarande blygrå. Molnen låg om möjligt ännu lägre för nu var även hela Pårekslätten dold. När jag kom iväg var målet att gå nedanför Stuor Jierttá och fram till bron över Gådojåhkå och där bestämma mig om jag skulle in mot Lullihavagge eller om jag skulle sikta mot Aktse. Det var egentligen bara en lek, för visst var jag klar över vad jag ville göra. Det var en skön vandring över fjällhed och visst var det ett vackert skådespel att se molntrasorna svepa fram.

Strax före lunchdags sveptes jag själv in i ett moln och hade plötsligt bara ~100 meters sikt. Jag passade på att äta trots att jag inte var särskilt sugen. Medan maten stod och myste tittade jag på kartan lite mer eftertänksamt och insåg att det skulle vara en omväg på ungefär en mil att gå till Gådojåhka om jag ville till Aktse. I vanliga fall hade jag inte sett det som en omväg om det var någonting jag ville titta på, i så fall är ju en stor del av vandringen bara en enda lång omväg. Men i detta fall kunde jag värdera omvägen i form av ”ytterligare timmar innan jag får mitt kaffe”. Precis ost om Stuor Jierttá bytte jag kurs 90 grader, siktade mot Suolanjunnje via den lilla sjön 878 och la tvivlet bakom mig.

Ijvvártláhko är en högslätt som ligger över trädgränsen, men betydligt lägre än Luohttoláhko. Huvudsakligen består den av myr och vide, men det finns små höjdryggar här och där som man kan följa och få en riktigt behaglig tur. I själva verket gick jag väl i dess norra utkant. Äntligen började ett lugn infinna sig där jag strosade fram och dessutom lättade molntäcket något och man kunde nu ana något av såväl Pårte som Skájdetjåhkkå och Gådoktjåhkkå. Väl över slätten och uppe på Suolanjunnes sluttning så höll jag höjd strax under 1000 metersnivån och undvek det mesta av myr och vide. När jag började se Tjahkelij funderade jag på att följa Jieggejåhkå och gå nedanför Suobbattjåhkkå fram till Kungsleden. En titt på kartan räckte för att slå den tanken ur hågen. Istället fortsatte vandringen runt Stuor-Dágár där jag hittade en fin lägerplats längs sydsidan med fantastisk utsikt över massiven i väster som nu började skönjas alltmer i det glesnande molntäcket.

Natten var torr och sval med precis lagom med vind för att undvika kondens. Allt var torrt när jag gav mig av igen, till och med skorna. Jag höll min höjd över den lättvandrade fjällheden med sikte på Bårddegiehtje. Allteftersom jag närmade mig öppnades vyn över Tjakjajaure och Rittak. Vädret hade börjat slå om och även om molntäcket var tämligen kompakt så låg det på hög höjd. Man kunde rentav se var solen var någonstans. För varje steg blev jag mer och mer övertygad om att jag hade valt rätt där jag gick bland molnen under Stuor Jierttá. Kaffehuvudvärken satt fortfarande i, men den besvärade mig inte lika mycket eftersom jag visste att den skulle botas under eftermiddagen. Ganska snart efter att jag kommit ned på Kungsleden kunde jag ana Nammásj och senare även Ridok. Mitt nya vägval kändes verkligen inte som ett nedköp; Sarvesvagge ligger kvar till ett annat år.

På Kungsleden mötte jag en strid ström av vandrare. Ingen var särskilt pratsam, utom en ung man med en enorm ryggsäck som jag mötte i slutet av den ganska långa och branta nedförsbacken där man till slut åter kommer ned i skogen, ca 200 höjdmeter på ungefär en kilometer. Han pustade och frågade om uppförsbacken fortsatte länge. Jag ville inte avskräcka honom så jag svarade ”Jo, det är en bit kvar, men sen blir det platt och vackert”. Vid tvåtiden kom jag fram till båtlänningen vid Laitaure. Nästa båtskjuts skulle gå klockan fem, men det låg två roddbåtar förtöjda. Klang och jubel, ”Lyckan ler mot mig”, tänkte jag medan jag slevade i mig en torftig lunch. Jag hade inte ens tålamod att piffa till mitt potatismos. En i allt själlös gastronomisk upplevelse som endast kryddades av att jag med viss fördröjning skulle få kaffe på maten.

Roddleden är knappt tre kilometer fågelvägen och är markerad med 4-5 bojar. Vad jag inte hade räknat med var att bojarna inte var så lätta att se när det går vågor på sjön. Inte heller hade jag räknat med strömmen som kom snett från babord. Det som kunde ha varit en trivsam, men utdragen båttur med fantastisk utsikt in mot Rapadalen, Skierffe som inspiration och Nammásj i fonden blev till slut en kamp mot vinden, vågorna, strömmen, årorna och mjölksyran i mina armar. Det kan tilläggas att jag inte är särskilt erfaren roddare.

Efter en dryg timme kunde jag till slut förtöja roddbåten och gå upp mot fjällstugan. Mjölksyran började rinna ur mina armar och jag kände mig som ett barn på julafton den sista kilometern. Framme vid Aktse var affären egentligen stängd, men därinne fanns en vänlig själ, en av stugvärdarnas mor som kommit tidigare på dagen för att hälsa på. Jag förklarade mitt problem och hon tog fram den sista kaffeburken de hade. Efter en omväg på två dagar med tre mils vandring och rodd hade jag alltså det sista kaffe på många mils omkrets i min hand. Tanken svindlade. Till råga på allt gav hon mig en stor mugg kokkaffe. Lycka! När stugvärden anslöt passade jag på att köpa lite extra choklad, en liten påse renkorv och två folköl. Korven och ölen blev omgående mellanmål innan jag stretade vidare uppför backen med siktet inställt på de små sjöarna som ligger mellan Bassoajvve och Doaresoajvve nordost om Aktse. Enligt stugvärden fanns det gott vatten och fina lägerplatser där.

Vid stigskiljet mot Skierffe mötte jag några vandrare som varmt förespråkade att man går några hundra meter till på Kungsleden innan man viker av mot Skierffe. På så sätt slipper man en söndertrampad stig som enligt dem mest bestod av stora stenar med lera emellan och istället fick en skön vandring på läcker fjällhed. Förslaget mottogs tacksamt och när jag kommit en liten bit på fjällheden var livet underbart. Vädret var vackert, miljön var ljuvlig och utsikten obetalbar. Jag tyckte mig vara välförtjänt av en kafferast och slog mig ner bland kråkbärsris och dvärgbjörk, drack mitt kaffe och åt upp all nyinköpt choklad. Den var ju inte med i min planering, så jag tyckte att det inte var mer än rätt att den gick åt. Troligen var det en kombination av glädjen över kaffet, det uppklarnande vädret, den fantastiska utsikten och att jag inte brukar ta små kafferaster på eftermiddagarna som gjorde att jag slarvade lite när jag packade ihop för att gå vidare, men någonstans på sluttningen ovanför Aktse ligger det en titanspork som jag fick i avskedspresent av några kollegor när jag bytte jobb en gång. Den är till och med graverad med deras initialer DN JV GA JM. Detta upptäckte jag förstås inte förrän drygt två timmar senare när jag skulle göra iordning min middag.

Omedveten om kommande utmaningar var det en mycket njutbar vandring på mjuk fjällhed med en fantastisk utsikt. Jag hade gått ganska långt och i högt tempo fram till Aktse och sedan drivit på igen upp på kalfjället. Nu var det dags att njuta. Hela Laitauredeltat låg för mina fötter med Tjahkelij som en mäktig fond. Framåt syntes Skierffe i en rätvinklig profil. Jag var trött och nöjd i nuet lika mycket som jag också såg jag fram emot fortsättningen, fast utan någon brådska. I början på vandringar har jag ofta svårt att vara i nuet. Det dröjer ofta till en bit in på dag två innan jag så att säga landar och inte bara strävar fram mot nästa grej. Den här vandringen blev den processen utdragen på grund av kaffetörsten och vandringen till Aktse.

Halv åtta på kvällen utan sked i Sarek. Det var spännande att se den helt annorlunda reaktionen hos mig jämfört med när jag upptäckte att kaffet saknades. Det här skulle ju gå att lösa. Jag hittade en död bit fjällbjörk och lyckades få fram en 15 cm lång pinne som jag kunde tälja så att det liknade en spatel. Den var alldeles för tunn för att bli till en sked, men den gjorde jobbet.

Det var frostgrader och vindstilla under natten så jag tog en lugn morgon och lät tält och sovsäck torka ordentligt innan jag packade ihop. När jag var redo att gå vid 10-tiden kom två vandrare som hade tältat en bit ner i sluttningen mot Aktse där det hade varit blött och fuktigt så nu skulle de torka tält och annan utrustning. De hade gått den nedre vägen i Rapadalen från Skarja. Vid Nammásj hade de upptäckt att båtskjutsen hade upphört, så de hade fortsatt gå under Skierffe fram till Aktse. Jag frågade försynt om de hade en reservsked som jag kunde få köpa. Det hade de inte, men jag fick en av deras! ”Vi är på hemväg och kan dela sked de sista dagarna.” Vilka människor det finns. Först möter jag en kvinna som kommer ut med kokkaffe, sedan två män som delar sked i några dagar. Allt detta för att hjälpa ett klantarschel. Jag blev överväldigad av känslor över människors godhet och gick sedan länge och funderade på hur jag själv skulle ha betett mig och hur jag skulle vilja bete mig.

Framme vid Skierffe lämnade jag ryggsäcken och tassade upp. Molnen hade åter tätnat och det kom lite snöblandat regn. Regnskyddet till min ryggsäck är olämpligt nog grått i en nyans som var förvillande lik den sten mot vilken jag lutade den. De få minuter det tog mig att hitta rätt han jag fundera en del. Först kaffet, sedan skeden och nu ryggsäcken.

Jag stannade på hyllkanten väster om Skierffe för att äta lunch. Långsamt med obevekligt hade min högra hand börjat göra ont. Jag hade dragit på mig en muskelinflammation i höger underarm, sannolikt under rodden över Laitaure. Handen var till stor del obrukbar, men det gjorde i alla fall inte ont när den inte användes. Jag hade ju gott om tid, platsen var fantastiskt vacker på första parkett över deltat och Nammásj, så jag reste tältet och tog det med ro. På den fortsatta vandringen på skrå under Gierdogiesjtjåhkkå och över Ridok skulle det dessutom antagligen dröja innan jag hittade en fin lägerplats.

Fortsättning följer...