Skidtur i vårvinterfjällen

Vad är det som gör en skidtur i fjällen så fantastisk? Det vackra landskapet och att man får vara utomhus hela dagarna? Den välgörande fysiska ansträngningen och sköna känslan i kroppen när man sitter i stugan på kvällen med behagligt trötta lemmar? Den avkoppling det innebär att vistas i naturskön miljö och vara lagom avskuren från omvärlden? En njutbar måltid när kroppen har fått arbeta och att efteråt slå sig till ro med en god bok? För mig är tjusningen med fjällen en kombination av allt dessa saker.

I mitten av april gjorde vi en fyradagars skidtur mellan Vålådalen och Ramundberget. Turen började i Jämtland och slutade i Härjedalen. Det var relativt sent på säsongen och inte så många andra skidåkare ute. Vissa dagar mötte vi inte någon på hela dagen och det var aldrig mer än några få som gjorde samma dagsetapper som vi. Ovanligt mycket snö för säsongen och snöfall dagarna innan gav oss mjuk, fin snö att åka på.

Genom ospårad nysnö upp på fjället
Vålådalen-Vålåstugan, 20 km

Utanför sovvagnsfönstret möts vi av ett vitt, snötäckt landskap. Det snöar lätt när vi kliver av tåget i Undersåker och tar oss med taxi den sista biten till Vålådalen. När skidorna är vallade och vi glider iväg från Vålådalens fjällstation har det slutat snöa och molnen släpper tidvis igenom solen.

  Den första halvan av leden till Vålåstugan går genom skogen. Granskogen är inbäddad i mjuk, fluffig snö och det är alldeles tyst omkring oss. Vi skidar snabbt förbi ett par som också är på väg till Vålåstugan och sedan faller det på vår lott att spåra. De första fem kilometrarna bjuder på behaglig åkning utan alltför kraftiga motlut, men sedan tar den oundvikliga stigningen för att komma upp på kalfjället vid. I den decimeterdjupa nysnön blir det en rejäl ansträngning. När så småningom granskogen övergår i björkskog och slutligen i kalfjäll är vi både andfådda och möra i benen av mjölksyra.
 
Efter ytterligare någon mil genom småkuperad terräng är Vålåstugan en efterlängtad syn när den dyker upp framför oss. Vålåstugan ligger vackert på gränsen mellan björkskog och kalfjäll. Utsikten upp mot fjälltopparna är storslagen, samtidigt som stråk av glesa fjällbjörkar gör att stugplatsen känns ombonad. Vi möts av en brunbränd stugvärd med två energiska boxerhundar, som verkar trivas bra med livet på fjället.


Utsikt från Vålåstugan

På kvällen plockar vi fram våra medhavda ingredienser och lagar till couscous med stekta grönsaker, rökt lax och lime/sweetchilisås. Måltiden fulländas av ett gott, om än något för svalt, Chiantivin, och konserverad frukt till efterrätt. Dessutom innebär måltiderna i stugan att ryggsäcken kommer att vara något kilo lättare nästa dag

Sol i ansiktet och vackra vyer
Vålåstugan-Helags, 24 km

Turens längsta etapp börjar med en kraftig stigning upp på nästan 1100 meter över havet, men efter en god natts sömn känns det inte särskilt jobbigt. Leden mellan Vålåstugan och Helags går genom ett magnifikt högfjällslandskap. I Ljungans vindskydd efter 11 kilometer tar vi lunchpaus. Det är växlande molnighet och ganska blåsigt, så vi väljer att sitta inne i vindskyddet.

Leden mellan Vålåstugan och Helags

En stund efter lunch glesnar molnen och vinden avtar. Fjällen visar sig från sin allra bästa sida. Vi skidar fram genom det fantastiska landskapet med den värmande vårsolen rakt i ansiktet. Sådant väder måste tas till vara. När vi kommer ned till leden mellan Helags och Ljungdalen tar vi av oss ryggsäckar och skidor, lutar oss tillbaka på våra liggunderlag med ansiktena vända mot solen och njuter av kaffe och choklad. Nu har även solen värmt upp snön så mycket att vi är tvungna att lägga på mjukare valla på skidorna innan vi fortsätter den sista biten till Helags. 

  Fjällstationen och Helagstoppen kommer väl till sin rätt i den strålande solen. Det är skönt att för en gångs skull ha nedförsbacke den sista biten till en stugplats nästan alltid får man kämpa i långa, sega uppförsbackar fram till den hägrande stugan.

Eftermiddagssol vid Helags

På Helags möts turåkare, utförsåkare som gör toppturer med randonne- eller telemarksutrustning och personer som kommit upp på fjället med skoter eller vessla. Det är fredag kväll och nästan fullbelagt. Helags räknas som en fjällstation och erbjuder mer service än de enklare fjällstugorna. Varm dusch och bastu, med efterföljande middag i matsalen, känns som en ren lyx. Spåren av timmarna i solen sys nu på våra illröda ansikten och mössranden i pannan. Vid middagen utbyts information om dagens upplevelser och planer inför nästa dag. Gemensamt är glädjen över att få vistas i den sköna naturen, intresset för kommande dags väder och att de flesta somnar ovaggade när mörkret börjar sänka sig.

Fjälltoppar dolda i dimman
Helags-Fältjägarstugan, 14 km

Tidigt på morgonen är himlen klarblå och solen lyser på Sylmassivet som ståtligt tornar upp sig två mil bort. Molnen drar dock snabbt ihop sig och när vi lämnar fjällstationen vid niotiden har Helagstoppen försvunnit in i molnen. Dimman tätnar sedan mer och mer och vi går miste om fina fototillfällen upp mot Helagstoppen och Predikstolen. Det enda som bryter av mot det vita är de röda ledkryssen som banar väg genom landskapet. Men det är helt vindstilla och skidåkningen genom det suggestiva, dimhöljda landskapet är behaglig.

  Vädret inbjuder ändå inte till några längre raster och vi kommer fram till Fältjägarstugan före klockan ett. Planen var att vi skulle lämna packningen i stugan och göra en kortare skidtur utanför leden upp på någon fjällsluttning. Men dimman är fortfarande lika tät och det har dessutom börjat blåsa, så även om det känns som att sluta efter en halv dags tur håller vi oss inomhus. Tidningar och böcker i stugan erbjuder förströelse och vi hinner med ett antal omgångar Alfapet och Yatzi.

  Fältjägarstugan ligger högt och exponerat på över 1000 meters höjd. Flera personer har tidigare under turen påtalat för oss hur speciell stugan är med sitt läge. Framåt kvällen klarnar det upp och vi får ett smakprov på vyn 360 grader ut över det omgivande landskapet. Stugplatsen måste vara fin även på sommaren med många sjöar runt omkring.

  Vatten hämtas i en vak på isen några hundra meter nedanför stugan. Vaken är helt översnöad och syns enbart på spettet, spaden och plankan med en skopa hängande på, som sticker upp ur snön. Efter en stunds skottande kommer vi ner till ett snickrat trälock, kan hacka hål på isen med spettet och fylla de gula dunkarna med vatten.

  Vi blir de enda gästerna i stugan under natten. Stugvärden tror att det är vädret som avskräcker. Stugan ligger också utanför de mest trafikerade stråken. Det är mysigt att elda i kaminen och somna i sidenlakanet under det varma STF-täcket med vinden vinande utanför.

Ner från kalfjället och ut ur molnen
Fältjägarstugan-Ramundberget, 16 km

På morgonen har vinden mojnat och det är tyst utanför. Dimman har kommit tillbaka och vi är glada att sikten kom fram en liten stund kvällen innan. Det har snöat och blåst under natten och är några minusgrader. Husen, skidorna och ledkryssen utanför är täckta av ett tunt lager fastfrusen, gnistrande snö.

Morgon vid Fältjägarstugan

Vi startar tidigt, eftersom vi har en buss att passa på eftermiddagen i Ramundberget. Stugvärden och en besökare till honom ska också till Ramundberget och ger sig av strax före oss. Vi slipper spåra och har bra glid. Förutom några stigningar i början går sista dagens etapp mestadels utför. Vi rastar i Svaletjakkes vindskydd, som framträder som en mörk skugga i dimman när vi har åkt ungefär halvvägs. Sträckan efter vindskyddet bjuder på behaglig åkning lätt utför. När vi kommer ner till björkskogen känns det riktigt befriande att få åka ut ur det lock av moln vi hade rört oss i under de senaste två dagarna. Sista kilometrarna ner till Ramundberget är betydligt brantare och leden slingrar sig som en serpentin ner genom skogen vid sidan om slalombackarna.

I Ramundberget möter civilisationen. Efter några dagar i lugnet och den vackra naturen uppe på fjället känns skidliftar, bilar och koncentrationen av människor närmast besvärande. Tillbaka i Stockholm försöker jag hålla kvar känslan av fjällen. Solbrännan och träningsvärken blir en förbindelselänk. Så småningom klingar fjällkänslan av och turen förpassas från nutid till dåtid. Trots att jag önskar att den hade varat längre, ger även en tur på några få dagar en riktig energiinjektion för såväl kropp som själ.

Malin Holmlund Friberg 2008-04-21