Skidåkardrömmar

Upp med spetsarna, blicken i fallinjen! Sådärja, vackert! Ännu mer tryck på bakre skidan, pressa runt i svängen, mjölksyra? Ignorera! Slappna av och var stabil, känn balansen, mer vikt bakåt, öka trycket nu, orka pressa runt skidorna..

Trots att jag sluter ögonen blir inget svart. Jag ser bara vit, gnistrande, fluffig nysnö och tankarna glider iväg. Varje kväll kommer fantasierna tillbaka, oemotståndliga minnen som jag är totalt oförmögen att skjuta åt sidan av egen viljekraft.

Jag borde verkligen sova nu, för att slippa bli betraktad som ett levande kolli första halvan av morgondagen. Men det är så härligt att drömma sig tillbaka! Uppleva de där perfekta pudersvängarna gång efter annan, som i en film i bakhuvudet. Jag känner hur adrenalinet påverkar mig fast jag ligger blickstilla i sängen, och kan inte låta bli att le för mig själv.

Med en aning distans till min tankar verkar jag närmast fanatiskt besatt och i behov av psykolog. Vilken normal människa håller på att förgås under augusti i brist på snö, stålkanter, liftköer, stighudsklister eller vad som helst som påminner om skidåkning..!?

"Det finns fler som lider" tröstar jag mig själv. För vem skall annars trösta? Förståelsen från omvärlden är minimal, i det närmaste obefintlig. I verkligenheten är kläder, frisyrer och en fräch solbränd hy prio nummer ett. Vill du gå ett steg längre, och inte bara se på utan även tala med dina medmänniskor, kan du välja bland vädret (klaga helst), jobbet (gärna pengar eller chefer), kändisar eller i värsta fall charterresor.

Ingen vill höra om soliga våråk i perfekt sorbéslask, titta på kartor över nordnorge eller diskutera bästa (?) skärningen på puderlagg. Jag känner mig misslagom, som man säger i Jämtland. Asocial och utanför, utan chans att ärligt intressera mig för vem som åkte ut ur Big Brother..

I terapisyfte aktiverar jag mig vid någon halvmossig klippa. Klättring är okej, men går inte att jämföra med farten. Flytet. Känslan. Att plöja upp stora, vita fält i vida svängar. Att veja för snötyngda granar och tvingas kryssa rätt i lagom täta skogar. Att... ahh, det värker i mig! Hur kan man längta så?

Jag tänder sänglampan och kisar mot klockan. Nu MÅSTE jag sova, det här håller inte. GÅr upp på toa igen och lägger mig sedan för ett nytt försök. Det brukar ju hjälpa att kissa!