Skäckerfjällen 28-31 juli 2018

Vägen till Skäckerfjällen

Bilvägen till Anjans fjällstation är ödslig men oerhört vacker. Någon gång för länge sedan, vann Åredalen över Kallsjön i kampen om europavägen och järnvägen. Det har säkert bidragit till att denna del av Jämtlandsfjällen har en annan karaktär på turismen. Vi steg av nattåget i Järpen och hoppade in i den framkörda hyrbilen från Årebärgarn. Från Järpen kör man ca 10 mil åt nordväst på väg 336 och det är hisnande fint längs Kallsjön, som är Sveriges 15:e största sjö till ytan, åttonde största om man ser till volymen. Efter en svettig tågresa från södra Sverige under ett av sommarens hetaste dygn, längtade vi efter ett morgondopp i Kallsjön. 

Efter några mil når man byn Kallsedet. Här kan man köra en mil norrut mot Kolåsen för att ta sig in i Skäckerfjällen. Man kan också, som vi, fortsätta västerut mot Anjan. Längs vägen finns två startpunkter för vandring plus två för vinterleder, parkerade bilar i vägkanten antyder var. Lederna är välmarkerade både på kartan och i verkligheten. På Anjans lilla fjällhotell fikar vi och meddelar att vi önskar nattlogi om fyra dagar.

Första dagen, ca 9 km

Vi parkerade på en liten P-ficka två km väster om Anjans fjällstation, där leden upp till Mansjön startar. Startpunkten var tydligt markerad med en skylt. Efter bara en km var vi ovanför trädgränsen, alltid en lika skön känsla. Leden var markerad med orange färg på stenar tills den gick ihop med vinterleden och övergick till ledkryss. Därefter forsatte stigen stadigt uppför i ca 5 km, många små sjöar och tjärnar passerades. Sjöarna är populära för fiske. Fjällbäckarna var i princip helt uttorkade, de större forsarna var reducerade till små bäckar. Vi hade dock lätt att hitta vatten under hela vandringen. Dagens lunch åt vi i en delvis uttorkad bäckravin. Väl uppe på passet såg vi Mansjön långt nere i dalen framför oss. Växtligheten är låg, många små bergsknallar sticker upp, ljungen dominerar blomningen, relativt lättvandrat. Under dagen har vi småätit av hjortron och blåbär längs stigen. Där leden slutar finns en låst raststuga, som hör till Anjans station. Det gjorde oss inget att den var låst, det var värre för de skidturister som omkom på fjället på 1940-talet, vilka vi läste om i Anjanshistoriken några dagar senare.Söder om sjön, som sträcker sig i öst-västlig riktning, sluttar myrarna från fjället till stranden. Ett normalår är det troligen mycket klafsigt att gå här, men nu kunde vi enkelt ta oss ner till sjön och söka tältplats. Vi valde en plats i lä bakom vide och björksnår i sjöns västra ände. En ganska frisk byig vind fick fart över sjön. Vi fick ett härligt bad med utsikt över fjället Sockertoppen. Intill tältplatsen såg vi resterna av en stuga, vi tror att den har kallats "Holms stuga", och den finns med på vår karta som ett befintligt hus (Calazo, Skäckerfjällen + Offerdalsfjällen, 1:50 000).Utsikt mot Sockertoppen som höjer sig över Mansjöns östra ände.

Det fladdrade rejält i tältet under natten och några lätta regnskurar passerade.

Dag 2, ca 10 km

Klockan var nio när vi startade. Vi följde Mansjön österut en bit upp i sluttningen för att ansluta till den vandringsled som går mellan Strydalen och Sockertoppen. Vi rundade då Anjeskutan och hade Manshögarna framför oss. Visst var det mjukt och jobbigt för benen att gå på myren, men det var ändå lättvandrat och lätt att hitta en bra väg. (I alla fall om man jämför med Sarek!) Det var fuktigt överst efter regnet men inte blött på djupet. Ett par mindre renflockar verkade ha tänkt förflytta sig åt samma håll som vi. Några nya växter kunde kryssas, men det var först hemma när jag konsulterade floran som jag insåg att det var rätt ovanliga växter, bland annat kambräken och myrbräcka.Några tuvor vit ljung väster om Sockertoppen.

Det var inte svårt att hitta leden, som hade tätt placerade ledkryss. På kartan är den markerad som både sommar och vinterled, bitvis var den väldigt rak som vinterleder kan vara och hade tendenser att gå rakt över små vattendrag. Det var dock aldrig svårt att hoppa på torra tuvor och gå små omvägar på fastare åsar. Målet för lunchen var raststugan Sockertoppen, vi hoppades hinna dit ungefär när ett rejält regn skulle anlända. Otroligt nog så stämde prognosen nästan på minuten, runt klockan ett började det vräka ner och då hade vi bara 20 minuter kvar till raststugan.Raststugan Sockertoppen.

Leder, dass och raststugor i jämtlandsfjällen har rustats upp de senaste åren, det var nymålade kryss och nytillverkade stugor, jättefint. Vi åt lunch, rullade ut liggunderlagen och sov middag tills det slutade regna. Lyxigt! Om man skulle fortsätta österut på leden nu, kommer man till den spännande Rutsdalen, som ska påminna om Rapadalen i mindre format. Vi hade tyvärr inte möjlighet att ta oss längre in i området nu, för vi hade behov av att inte vara för långt från viss mobiltäckning, så planen var att vända tillbaka och följa leden till Strydalen (som det står på kartan) eller Strådalen (som det står på vissa skyltar). Det hade visat sig att vid Anjans fjällstation var det usel täckning, medan ovanför trädgränsen var den varierande men rätt ok. Vi valde nu att gå lite högre upp på Sockertoppens fjällsluttning för att slippa alla små omvägar vid vattendragen. Det var väldigt lätt att gå här. Vi fann fina åsar av grus eller sten att gå på. Så småningom var vi tillbaka på leden ungefär där vi anslöt till den.Härifrån såg ledkryssen ut som om de var på väg spikrakt upp i himlen. Det är alltid jobbigt att gå uppför, men stigningen var inte så lång, just när man tyckte att nu får det räcka, så planade det ut. Vi hade kommit till en platå med dramatiska former på de svarta bergssidorna runt om. Inte alltför blåsigt just här, lika bra att stanna för natten. Nästa stigning skulle ta oss upp till passet och det skulle vara mycket svårare att hitta lä eftersom vinden låg på från det hållet. Först upp med tältet, sedan tvagning i onormalt varm bäck, därefter middag. Sedan stretching, läsa bok och sova. Renarnas lustiga muttranden hördes under natten.

Dag 3, ca 10 km

Nästa morgon startade med en brant stigning upp i passet mellan Anjeskutan och Manshögarna. Det var mycket fina vyer åt alla håll. Storslaget.Utsikten söderut.

Vi följde leden söderut i Strydalen, en vid U-dal. I Sockertoppens raststuga hade vi sett en skylt med information om att vinterleden vid passet markeras med plastkäppar och inte ledkryss, pga snöproblem. Vi hade funderat på om problemet var för mycket eller för lite snö, men nu såg vi att många ledstolpar var knäckta. Även nya stolpar hade brutits, så det är sannolikt tufft här på vintern. För sommarvandrare fanns orange färg på stenar som markering. Vintertid har topparna här nyligen blivit populära för att göra toppbestigningar, men det kan vara riktigt besvärliga förhållanden.Strax innan Strydalens raststuga, passerar leden Stryån, som säkert är en fin liten fors i vanliga fall. Här stannade vi för lunch och bad, om än i mycket grunt vatten. En fjällvandring utan mygg och knott och med så många härliga dopp känns fantastiskt. Inte förrän någon kilometer söder om raststugan mötte vi de första människorna, två familjer med barn, summa tio personer. En fjällabb med stor unge visade upp sig på nära håll. Lite senare möter vi några unga män som ska göra toppbestigningar och senare även en norrman som cyklat tre mil, skulle upp på Lill-Anjeskutans topp, käka middag i Anjan och sedan cykla hem. På vägen ner passerar man ett fint område med många små fjällsjöar. De kallas Silvertjärnarna och ligger på lite olika höjd, mycket vackert. Strax innan trädgränsen viker vinterleden av åt höger(väster), medan sommarleden går åt vänster och ner mot vägen. Vi följde vinterleden en bit men valde sedan att hålla oss kvar på samma höjd när den börjar vända neråt. Enligt vad vi läst, ska Skäckerfjällen vara ett av landets mest nederbördsrika och blöta områden i vanliga fall. Vi chansar på att det ska vara torrt nog att gå på myrarna detta torkans år. Tyvärr hade vi rätt, det var otroligt lätt att gå rakt över stora våtmarker, lätt att orientera sig fram till Lapptjärnen, som var dagens slutmål. Ännu en fantastisk sjö som inbjöd till flera härliga dopp. Här hade vi en fin kväll med utsikt över Kallsjön. Vi satt ute och läste utan mygg och väntade på att det skulle bli så pass svalt att man kunde sova i tältet.

Dag 4, ca 10 km

Planen var att följa Lapptjärnens utflöde och så småningom hitta leden som vi började på, ungefär i höjd med trädgränsen. Det gick lätt att gå idag också, vi passerade fler fina sjöar men hamnade lite fel precis innan leden. Ett stup hindrade oss. Vi kom istället på vinterleden igen och följde den ner till bilvägen.Gullbräcka. Jag upplevde floran som något mer artfattig än i andra delar av fjällen,. Det kan dock ha med torkan att göra.

Vi var de första sovande gästerna för säsongen på Anjans fjällhotell. Middagen var god och inredningen original från en tid då en vinterfjällresa innebar helpension i en vecka med dans på kvällen.

Reflektion

Vi var mycket nöjda med den här lilla vandringen, och vi kan varmt rekommendera Skäckerfjällen! Avslutningsvis vill jag visa två bilder på fjällstigar: den perkekta, smala, trevliga och mjuka fjällstigen i Skäckerfjällen, att jämföra med stigen mellan Storulvån och Ulvåtjärn längs jämtlandstriangeln, som vi gjorde ett kort besök vid, några dagar senare.

Det är dock bra att det finns möjlighet till olika typer av fjällvandring. De hårt exploaterade områdena är viktiga som introduktion till fjällvandring och det finns en fördel att vissa områden slits, så att andra kan vara mer orörda. Jag minns första gången vi var i Storulvån med barnen, kanske var de fyra och sex år gamla, imponerad satt jag och såg de rutinerade vandrarna komma uppför backen mot fjällstationen. Stig i Skäckerfjällen.

Vältrampad stig längs Jämtlandstriangeln.

Det finns dock alltid möjlighet till nya upptäckter och nya erfarenheter, ensliga vandringar och undanskymda idylliska tältplatser även längs Jämtlandstriangeln.

Hej då fjället, vi ses snart igen!