Sensommar på Fulufjället

Några sensommardagar i Fulufjällets nationalpark bjöd på vackert väder och färgsprakande vyer på ett av Sveriges sydligaste fjäll som precis växlade till höstfärger. 

Då jag ändå skulle till Idre för att springa Fjällmaraton och även hade semesterdagar att plocka ut, tänkte jag att jag ville utforska mer av Fulufjället än bara Njupeskär. Inget ont om naturum och vattenfallet, det är jättefint och lättillgängligt, men jag tänkte att nationalparken måste innehålla mer än så. Den här skildringen är kanske inget för hardcore-vandrare, utan min avsikt är att ge en bild av att det finns vackra upplevelser på tillgängliga platser som de allra flesta kan ta del av.

Det var kanske inte den mest genomtänkta idén jag haft att lyfta på mig ryggsäcken och påbörja vandringen uppför fjällsidan dagen efter jag sprungit Fjällmaraton i Idre. För den som inte vet är det ett lopp som börjar vid Idre fjäll och går runt Nipfjället, Städjan och Gränjåsvålen. 45 kilometer och 1400 höjdmeter. Man är ganska mör i kroppen efteråt och det kändes i benen.

Jag hade inte bråttom på morgonen efter loppet, utan tog gott om tid på mig. Åt frukost, städade ur stugan och lämnade in nycklarna. Därefter tog jag en tur bort till Burusjön och upp till Nipfjället för att fotografera lite och ta farväl av Idre för den här gången. Då klockan visade lunchtid stannade jag till på Idregrillen och åt en pizza. Min energinivå var fortfarande låg efter loppet, och jag tyckte det var en god idé att fylla upp reserverna.

Utsikt från Nipfjället mot Fjätervålen

 

Utsikt från Nipfjället mot Städjan

Jag fortsatte färden ner mot Särnaheden och vidare västerut, mot den lilla byn Mörkret (fun fact: Mörkret är den ort i Sverige som ligger längst från havet, med 220 km till närmaste kust).

Min plan hade varit att ställa bilen vid Brottbäckstugan som ligger ett par kilometer söder om Naturum och Njupeskär, men möttes av en skylt där det stod att parkeringen var avstängd då denna användes som landningsplats för helikoptertransport av material till renovering av spängerna vid vattenfallet. Det gick dock att ställa bilen några hundra meter nedanför på en lite mindre parkering. Klockan hade redan hunnit slå 14 och jag var ivrig att komma iväg. Med möra ben lyfte jag upp ryggsäcken, låste bilen och gav mig iväg upp mot Tangsjöleden.

Tangsjöledens början vid Brottbäckstugan

Vädret visade sig från sin allra bästa sida. 20 grader i luften, svag bris och blå himmel med lite "snälla" moln. Efter en kort stund kom jag fram till korsningen där Tangsjöleden delar sig och valde att gå leden motsols. Min plan var att gå till Göljåstugan. En ganska kort sträcka som jag tyckte kunde räcka på trötta ben.

Tangsjöleden mot Klortjärn

Leden var lättvandrad och sluttade svagt uppåt på fjällsidan genom Klordalen. Solen stekte och även om inte leden var särskilt svår var det ändå ganska svettigt. På den här sträckan fanns det inget rinnande vatten, men jag hade tagit med mig tillräckligt för att klara dagens behov. Från Brottbäckstugan är är det cirka 2,9 kilometer fram till den lilla stugan vid Klortjärn.

Stugan vid Klortjärn

Den lilla stugan vid klortjärn är väldigt modest, men fyller sin funktion om man skulle behöva övernatta i ett nödläge. Det finns såvitt jag kunde se inga speciellt bra lägerplatser i närheten, och det är inte tillåtet att övernatta inne i stugan annat än i nödfall.

Klortjärn

Efter att ha stannat en stund och vilat vid Klortjärn fortsatte jag vandringen mot Risdalen, cirka 2,5 kilometer bort. Här stiger leden lite, och man är snart uppe över trädgränsen. Bitvis var stigen ganska stenig och på några ställen bestående av rösen som man fick ta sig över. Eftersom jag var ensam försökte jag vara försiktig, för ett felsteg och en stukad fot kan bli besvärligt även om man är nära civilisationen.

 

Utsikt österut över Risdalen

Jag gick hela vägen ner till Risdalen och tittade lite på stugan där, men bestämde mig sedan för att gå tillbaka ett par hundra meter och ta Göljåleden motsols. På så vis skulle jag undvika ganska många höjdmeter på mina stumma ben, först ner i Göljådalen för att sedan ta sig upp igen till Göljåstugan. Nu kunde jag istället hålla mig uppe på fjället. Det var inte helt lätt att se var leden vek av men efter att ha letat lite hittade jag den och kunde fortsätta mot Göljåstugan.

Göljåleden mot Göljåstugan

Från Risdalen går leden först upp på kalfjället och sedan ner igen mot Stora Göljån. Det är lättvandrat även om den här leden är lite mindre än de flesta andra leder på Fulufjället.

Göljådalen är ganska vid och formad som en tratt som leder ner mot Stora Göljån. 1997 drog det största regnovädret i svensk historia (det värsta på 10 000 år påstås det) in över Fulufjället. Blixtar slog ner över 700 gånger och det kom 136,9 mm regn under 24 timmar. Allt vatten samlades ner mot Stora Göljån, som svämmade över och drog med sig allt i sin väg.

När jag närmade mig Stora Göljån hade det varit ganska torrt under en period, och även om det fortfarande går att se spår efter ovädret 1997 så var det en liten trevlig å som mötte mig.

Strax nedanför där leden mötte Stora Göljån fanns ett litet vackert vattenfall där jag stannade och vilade, drack vatten från vattenfallet och fyllde upp min vattenflaska.

Ett litet vattenfall i Stora Göljån, precis nedanför leden

 

Friskt vatten direkt ur vattenfallet

Ett hundratal meter uppströms från fallet gick det bra att ta sig torrskodd över ån.

Förmodligen är det sällan så lite vatten så vid andra tider på året får man nog räkna med att vada över.

Vadet över Stora Göljån

Ner mot Göljådalen bildas en liten "canyon" som ån rinner i. Leden fortsätter upp på kanten av skåran och viker sedan av söderut mot Göljåstugan, som ligger cirka 1,6 km bort.

Stora Göljån ner mot Göljådalen

När jag kom fram till Göljåstugan visade det sig att fyra andra personer redan var där. De hade tänkt övernatta i stugan (vilket inte är tillåtet då man bara får övernatta i dessa raststugor vid nödsituation).

Klockan började bli mycket, solen började gå ner bakom berget och utsikten var fantastisk. Jag gick några hundra meter från stugan och slog upp mitt tält i närheten av en liten bäck. Jag hämtade vatten, lagade middag och njöt av den vackra solnedgången. Under eftermiddagen hade jag vandrat totalt 11 kilometer från Brottbäckstugan, vilket kändes ganska lagom utifrån förutsättningarna.

Lägerplats med utsikt över Göljådalen

Efter en god natts sömn lagade jag lite frukost och vidtog sedvanliga morgonbestyr. Vädret var fortfarande fantastiskt och det fanns ingen anledning att jäkta. Jag fällde tältet, packade ryggsäcken och gav mig iväg uppför fjället på Tangsjöleden mot Tangsjöarna. Leden sluttar lätt uppåt och är lättvandrad. Jag vände mig om och såg tillbaka ner mot Göljådalen och den vackra utsikten.

Utsikt ner mot Göljådalen

Leden mot Tangsjöarna går först ner genom en liten dal och sedan upp på en höjd där man får en fin utsikt ner över den ena av Tangsjöarna. Därefter följer den sjökanten bort mot Tangsjöstugan. Från Göljådalstugan till Tangsjöstugan är det cirka 4 kilometer.

På väg från Göljådalen mot Tangsjöstugan

Tangsjöstugan (som egentligen är flera stugor) ligger ett stenkast från sjökanten. Den ena av stugorna, lilla Tangsjöstugan, går att hyra för övernattning via länsstyrelsens hemsida. Den andra lite större stugan får man använda för övernattning i nödfall. 

Tangsjöstugan

Området är vackert, men eftersom det är en knutpunkt mellan Tangsjöleden (som här sammanfaller med Södra Kungsleden) och leden till Altarringen så är det förhållandevis väl besökt och man ska nog inte förvänta sig att vara ensam. När jag kom dit var det en familj som hade hyrt stugan, och ytterligare två par vandrare som kom förbi. Det fanns dock gott om fina ställen att sätta sig för sig själv.

Bäck mellan Tangsjöarna

Bäck mellan Tangsjöarna

Jag tyckte det var lagom att ta en paus för att laga lite lunch och fyllde på min vattenflaska i den lilla bäcken som rinner mellan Tangsjöarna. Solen sken, det var nästan vindstilla och jag kände ingen stress för att komma väg utan njöt en stund av att bara vara ledig.

Jag hade tidigare funderat på att ställa min ryggsäck vid Tangsjöstugan och gå till Altarringen, men bestämde mig efter att ha studerat kartan istället för att gå hela vägen till Bergådalsstugan. 

Ett alternativ jag övervägde var att istället gå söderut utmed Tangådalen. Därefter svänger leden västerut ner i Norge och sedan tillbaka upp mot svenska gränsen igen mot Tangsjöstugorna. Men eftersom gränsen mot Norge var stängd på grund av pandemin skulle jag då varit tvungen att vända om och gå samma väg tillbaka och då valde jag att istället gå norrut.

Tangsjöarna

Utsikt ner mot Tangsjöstugan

Jag följde Tangsjöleden norrut mot Särnmansstugan. Leden slutar först svagt uppåt och fortsätter sedan flackt över kalfjället mellan små vattensamlingar och sjöar. 

 

På väg på Tangsjöleden mot Särnmanstugan

Utsikt över Särnmanssjöarna

 

Man kunde på det låga vattenståndet i de små vattensamlingarna utmed leden tydligt se att det varit en torr sensommar. Det var ingen risk att bli blöt om fötterna uppe på fjället.

Lågt vattenstånd efter sommaren

Särnmanstugan

Från Tangsjöstugorna till Särnmanstugan är det cirka 4,2 kilometer och vandringen gick lätt och var njutbar. Särnmanstugan (eller Särnmankojan som den ibland kallas) är en liten raststuga som ligger där Södra Kungsleden (här även Tangsjöleden) korsar leden som går från Brottbäckstugan till Bergådalsstugan. Om du ska gå från norr till söder, eller tvärt om, är det nästan oundvikligt att du kommer hit. Det är alltså stor "risk" att du stöter på någon annan här.

Bäck vid leden ner mot Bergådalen

Jag vek av västerut och följde leden över fjället mot Bergådalsstugan. Solen hade vandrat över himlen och började nu närma sig sydväst vilket innebar att jag hade den i mitt vänstra synfält. Vid den här tiden på året är den dock inte så stark att jag stördes av det, utan jag kunde fortsätta min vandring ner mot Bergådalen och samtidigt njuta av det vackra vädret då dagen sakta började övergå i eftermiddag.

En bit ner mot dalen övergick den hårda steniga stigen i mjukare mark där det bitvis var lite sankt. Återigen lyckades jag hålla mig torrskodd, men vid andra tider på året och under andra förutsättningar kan man nog inte räkna med det.

När man närmar sig Bergådalstugan finns det en liten bro som man korsar. Efter den finns flera vackra tältplatser direkt utmed bäcken. Bergådalsstugan ligger på en liten höjd ett stenkast ovanför bäcken.

Bron vid Bergådalstugan

Även Bergådalsstugan är en stuga som man kan boka och bo i. Den ligger mycket vackert med fjället i ryggen och en slående utsikt över Bergådalen ner mot Norge.

Dagen hade börjat närma sig kväll. Solen hade vandrat ytterligare mot väster och värmde den lilla altanen på stugan. Jag ställde ner min ryggsäck, satte mig mot husväggen och njöt av utsikten. Jag hade inte sett en enda levande varelse sedan Särmanskojan och jag hoppades att jag skulle få tillbringa kvällen själv. Från Göljådalsstugan till Bergådalsstugan hade jag gått 15 kilometer och det kändes skönt att inte ha bråttom!

Bergådalsstugan

Jag gjorde läger och lagade kvällsmat med mitt bensinkök. Allt eftersom kvällen närmade sig förstod jag att min önskan skulle gå i uppfyllelse. Ingen annan anlände.

Vinden mojnade och solen närmade sig bergens siluetter bortanför den norska gränsen. Även om det var vindstilla var det inte en enda mygga eller ett enda knott, en fördel med att komma sent på sommaren/tidigt på hösten.

Början till färgskiftning i björk, utsikt ner mot Bergådalen

Det fanns gott om torr ved vid stugan och jag sågade och klöv några vedträn för att göra en liten lägereld. Det fanns en eldstad precis vid stugan där jag tände.

Jag såg solen gå ner bakom bergen och mörkret komma under tiden som jag läste en bok och njöt av en kall singel malt som jag kylt i fjällbäcken vid lägerplatsen. Ibland känns livet verkligen underbart!

Lägereld med utsikt mot Bergådalen

Lägereld vid Bergådalstugan

Jag släckte den sista glöden med vatten från bäcken. Även om jag bedömde att det var liten risk för att elden skulle kunna sprida sig fanns det ingen anledning att chansa. Vinden kan lätt blåsa upp och ge ny fart åt glöden, och det hade varit en lång period av torrt väder.

När mörkret föll gick jag och la mig i min sovsäck, till det stilla porlet av fjällbäcken. I övrigt var natten helt ljudlös.

Utsikt ner mot Bergådalen på leden upp mot Stora Harrsjön

Efter en god natts sömn och en spartansk frukost packade jag min ryggsäck och gav mig iväg uppför fjället med riktning norrut, mot Harrsjöarna. Vädret höll i sig och utlovade ännu en strålande dag. När jag kommit en bit vände jag mig om och njöt av utsikten över Bergådalen en sista gång. 

Från Bergådalstugan är det cirka 2,5 kilometer uppförsbacke till man är uppe på fjället igen. Därefter är det ytterligare 2,2 kilometer till man kommer till Tangsjöarna. Leden är fin och lättvandrad med lite stenar.

Stora Harrsjön

Vid Stora Harrsjön finns Harrsjöstugan som går att hyra. Där finns även vedeldad bastu och båtar att hyra. Det finns även gott om fina platser för den som hellre vill slå läger och tälta.

Harrsjöstugan

Jag tog en kort paus en bit från stugorna i ett område där det fanns väldigt mycket mogna lingon. Jag hade plockat lingon av och till under vandringen, men här fanns det väldigt mycket och de var stora och härligt mogna. Det tog inte lång tid att plocka ihop ett litet mellanmål.

Lingon vid Harrsjön

Leden från Stora Harrsjön mot Lorthån

Från Harrsjöarna tog jag Rösjöleden norrut och stannade efter en stund vid en liten bäck där det fanns en fin gräsplätt. Jag satte upp mitt bensinkök, lagade lunch och vilade mig en stund. Min plan var att gå Rösjöleden medsols till Lorthån och övernatta där.

Stugan vid Lorthån

Leden till Lothån gick på spänger över en mosse. På andra sidan mossen höjde sig marken några decimeter och maken var torr och fin. Det finns en stuga där som man inte får övernatta i, men gott om fina lägerplatser och närhet till rinnande vatten i en liten bäck.

Nu hade det börjat blåsa lite och molnen började stacka ihop sig. Det märktes att det var en förändring på gång i vädret. Eftersom jag inte hade så långt kvar på min runda runt Fulufjället valde jag att slå läger vid Lorthån och ägnade den sena eftermiddagen åt att göra......ingenting!

När man är hemma i vardagen kan det kännas stressigt att göra ingenting, men här kändes det helt naturligt.

 

Mosse vid Lothån

På natten började det blåsa lite mer, men det regnade inte. Efter att jag ätit frukost bröt jag läger och fortsatte österut mot Njupeskär. Jag hade egentligen inte tänkt att besöka fallet, men eftersom det ligger en kort sträcka från Rösjöleden tänkte jag att jag skulle ta en kort avstickare och se fallet uppifrån. Jag har varit vid fallet flera gånger, men det är nog 30 år sedan jag varit ovanför det.

Naturen från Lorthån mot Njupeskär skiljer sig lite från den som jag vistats i de senaste dagarna. Det är lite lägre höjd och därför växer det glest med björkar. Det är även lite blötare i området, men jag kunde ändå fortfarande ta mig fram torrskodd.

Leden från Lorthån mot Njupeskär

Efter en kort stund kom jag fram till Stora Getsjön. Därefter stiger leden lite och kommer upp ovanför trädgränsen igen. Nu hade det börjat blåsa lite mer och man kunde ana att det skulle kunna komma lite regn.

Stora Getsjön

Efter en stund vek jag av från Rösjöleden, bort mot Njupeskär. Från Lorthån till Njupeskär är det cirka 5 kilometer.

När jag var här för 30 år sedan hade jag ingen aning om att det står en ensam gran i det som påstås vara världens äldsta rotsystem. Granen är inte så gammal, utan är en klon som vuxit upp ur rotsystemet. Den kallas "Old Tjikko" och är några hundra år gammal. Trädet i sig är väl inte så speciellt imponerande, men det är mäktigt att veta att den växer upp från ett rotsystem som har konstaterats vara 9 550 år gammalt och fortfarande har liv i sig. 

"Old Tjikko"

Från "Old Tjikko" är det inte speciellt långt till toppen av vattenfallet. Jag hade slagit följe med en tysk man som fotograferade allt väldigt ivrigt. Han förklarade att han fått en stroke för några år sedan och var tvungen att fotografera allt han upplevde för att kunna komma ihåg det senare. Han tog flera bilder av mig och oss tillsammans, för han ville kunna berätta för sin mamma om "den trevliga svenska mannen" han träffat vid vattenfallet. När man är ute i naturen är det lätt att skapa relationer med andra människor. 

Njupeskärs vattenfall

Njupeskär

Det finns nog inte så mycket att säga om Njupeskärs vattenfall som inte redan är sagt, och det finns hur många bilder som helst för den som vill veta mer. Hursomhelst är det väldigt lätt att ta sig fram till fallet nedifrån, men ganska brant att ta sig upp till toppen om man inte som jag kommer från andra hållet. På bilden ovan kan man se de högar av virke som flygs in med helikoptern som hade sin landningsplats där jag ställde bilen vid Brottsbäckstugan. I skrivande stund är nog den nya spången fram till fallet färdigställd. Längst upp i reseberättelsen finns länkar för den som vill veta mer.

Min vandring började nu närma sig sitt slut. Jag hade planerat ytterligare en natt uppe på fjället och vandrade mot Rösjöstugorna.

Rösjöstugorna är som ett litet hotell mitt uppe på fjället med ganska många bäddar. Du kan hyra kanot, kajak, bastu och de erbjuder även "Glamping" i tält med utsikt över sjön. Lite för kommersiellt för mig men bra för de som på ett bekvämt och enkelt sätt vill uppleva nationalparken och ha en utgångspunkt att göra dagsturer från.

Jag vek in på Södra Kungsleden strax före stugorna och fortsatte söderut, tillbaka mot Särnmansstugan (som den som har ett bra minne kommer ihåg ligger mitt i en "korsning" som alla som går från norr till söder och tvärt om passerar).

Tangsjöleden ner mot Brottbäckstugan, med utsikt över Nipfjället och Städjan

 

Halvvägs till Särnmansstugan började det blåsa upp rejält och enligt SMHI var det upp mot 20 sekundmeter i vindbyarna. Dessutom kom det korta piskande regnbyar.

Jag hittade en sänka invid en liten bäck där jag kunde sätta upp mitt bensinkök med vindskydd och laga till lite lunch. Hela Fulufjället är ganska flackt när man kommer upp ovanför trädgränsen, så det är svårt att hitta bra vindskydd. Jag omvärderade därför mitt beslut att övernatta på fjället och sökte mig ner tillbaka mot Brottsbäcksstugan för att få lite skydd från vinden. Detta blev min längsta dagstur då det från Lorthån, via Njupeskär och Särnmansstugan till Brottsbäckstugan är drygt 17 kilometer.

Brottsbäckstugan är en ganska stor stuga som ligger precis vid parkeringen. Det är inte tillåtet att övernatta i stugan, men jag gjorde upp en liten brasa i eldstaden och åt min middag inomhus i skydd från vind och regn. 

Brasa i Brottbäcksstugan

Jag övernattade i närheten av stugan och avslutade på så vis min runda på Fulufjället. Det hade varit några härliga dagar med ett otroligt fint höstväder. 

Fulufjället är kanske inget för den som vill utmana sig och vara själv i vildmarken i flera veckor, men för den som vill ta en kortare vandring i en tillgänglig och vacker miljö passar det utmärkt. Jag träffade på min tur på flera andra personer som berättade att de hade varit här tidigare och valt att återkomma, och det är ju ett gott betyg.

Jag hoppas därför att jag med mina bilder och min berättelse kan inspirera någon annan att besöka Fulufjällets Nationalpark.