Rago Nationalpark

Årets första vandring till Padjelanta genom Rago med start i Lakshola den 17:e juni hade blivit avkortad från planerade 14 dagar till endast 5 dagar på grund av snöläget i fjällen. Jag visste att Rago hade snöfattiga vintrar jämfört med Padjelanta, och det var heller inga problem att ta sig fram och tälta i Rago i slutet av juni. Men i Padjelanta var 65 % av marken täckt av snö runt 600 meters höjd och över 700 meter var 99 % snötäckt. Ibland sjönk ena benet ned helt och det var ansträngande att komma på fötter igen med 30 kg rycksäck. Inga sjöar och vattendrag syntes till – allt var snötäckt utom någon enstaka klippa. Det var bara att inse fakta och vända åter till Rago. Jag har vandrat i västra Padjelanta i slutet av juni åren 2002 och 2003 utan att snön har varit ett problem, men i år var det exceptionellt. Ett par dagar innan jag anlände hade det dessutom vräkt ner cirka 50 cm nysnö och fjälltopparna gnistrade som på ett julkort.

Det finns en karta med dagsetapper sist i artikeln.

_{Västligaste Padjelanta - 2015-06-19.}

På grund av den försenade sommaren väntade jag till den 9:e augusti innan jag återvände till Lakshola och Rago. Målet var att kunna besöka några platser i västra Padjelanta som jag inte sett sedan 2003 och sedan återvända till Lakshola längs leden över Lappfjellet i södra Rago.

Dag 1 - Lakshola till Storskogvatnet

Jag kom iväg från parkeringen vid Lakshola närmare 2 på eftermiddagen. Lakshola ligger cirka 15 meter över havet så här får man arbeta sig in i fjällvärlden - från havsnivå - för egen maskin.

_{Lakshola - 2015-06-17.}

Det börjar med en rejäl uppförsbacke som tar dig 60 meter högre på en sträcka av 400 meter. Det låg regn i luften och var 19 grader varmt. Efter första backen blir det lugnare ett tag men stigen börjar snart slingra sig runt stenblock som ramlat ner från fjällbranten och man får ta det lugnt om det regnar eftersom nivåskillnaden från ett steg till nästa ibland är ovanligt stor jämfört vad man är van vid från de svenska fjällen. Framme vid bron över Nordfjordelva viker stigen av mot nordost och in mot Nordskaret.

_{Nordfjordelva med Nordskarfjellet i bakgrunden - 2015-06-17.}

Här går leden brant uppför – 90 meter på en sträcka av 170 meter enligt höjdprofilen. Det blir till att sick-sacka sig fram. Väl uppe har man en fin utsikt över älven nedanför.

_{Ungefär halvvägs mot Storskogvatnet - 2015-06-17.}

Sedan blir stigen mer normal till dess den svänger österut 2 km från Storskogvatnet. Här blir det äventyrliga nivåskillnader igen och man får ta det försiktigt.

Sista biten fram till Storskogvatnet hade duggregnet upphört och det klarnade upp, men luftfuktigheten och stigningen gjorde regnkläderna mer eller mindre verkningslösa – jag var genomsur. Nordfjordelva (ibland kallad Storskogelva) börjar vid Storskogvatnet. Sjön ligger knappt 200 m.ö.h. men stigen går upp till 270 meter innan det bär av nedåt mot sjön.

_{Storskogvatnet - 2015-06-18.}

Det finns två öppna stugor i Rago - Storskogvasshytta och Ragohytta. Jag hade mött två vandrare på vägen hit men vid Storskogvasshytta var jag ensam. Beslöt mig för att övernatta i stugan i stället för att slå upp tältet eftersom jag behövde torka kläderna. Efter att ha gjort upp eld i spisen, fått på mig långkalsonger av merinoull och hängt upp de blöta kläderna så var det dags att återställa vätskebalansen. Kokade kinesiskt grönt te med det passande namnet “High Mountain Lung Ching”.

Nära stugan kastar sig vattnet från sjön 20 meter lodrätt ner mot en liten sjö som kan sägas utgöra början av Nordfjordelva.

_{Sjön nedanför vattenfallet nära Storskogvasshytta - 2010-07-28.}

Dag 2 - Storskogvatnet till Ragohytta

Dagen började med solsken men gradvis drog molnen in, men de var av den högre sorten och hindrade inte sikten. Från stugan går man 500 meter – först över bron och sedan längs sjön – innan det bär av uppåt. De kommande 2 kilometrarna ökade höjden med 320 meter, men det var inte svårt att följa stigen som var vandringsvänligare än gårdagens sträcka. En dryg km från stugan delar sig stigen och den högra går mot Litlverivatnet och vidare ner mot den parkering som ligger knappt 2 km från Lakshola. De som bara har tid för en tvådagarstur brukar svänga av här.

_{För 5 år sedan var min fru med. Hon klarade stigningen galant. 2010-07-29.}

Jag har andra planer och går rakt fram mot Ragohytta som påstås ligga 7 km från Storskogvasshytta, men det känns alltid längre – kanske på grund av stigningen i början. Efter 2 km planar stigen ut och där står en öppen kåta - Sörengamma.

Det påstås att svenska samer i äldre tider ledde sina renar genom Rago till betesmarker i Norge.

_{Sörengamma är en öppen kåta - 2015-08-10.}

Stigen håller sig nu mellan 520 och 560 meter och går till stor del över rent urberg. Man får hålla koll på de gulmarkerade rösena eftersom stigen bara syns där det finns lite jord eller vegetation.

I en skyddad björkdunge var det dags att äta lunch. Det var välgörande myggfritt – tror att jag såg två stycken under lunchrasten. Trädgränsen går vid cirka 400 meter i Rago, men vid skyddade lägen kan det finnas träd även runt 500 meter.

_{En oas mitt i klipplandskapet passade bra som lunchställe - 2015-08-10.}

Målet var att gå fram till sjö 718 men jag hade inga spikade dagsetapper eftersom jag prioriterade att fotografera och följa plötsliga infall än att titta på klockan och räkna kilometrar. Jag hade mat för 13 dagar och behövde inte stressa.

_{Mestadels går leden på kala klipphällar - 2015-08-10.}

Framme vid Ragohytta var jag lagom trött för att inte vara road av att fortsätta och tältade på en gräsplätt nära stugan. Det är en liten stuga med två bäddar fast förankrad med vajrar för att inte blåsa bort. Jag föredrar tält i bra väder eftersom ventilationen är bättre.

Dag 3 - Ragohytta till sjö 718

Från Ragohytta går det flera leder. Förutom till Storskogvasshytta så går en stig till östra Storskogvatnet, och en rakt norrut mot Ragovatnan och Snötoppvatnan. Jag följer stigen österut vilken når riksgränsen och Padjelanta efter 1½ km. Några hundra meter efter Ragohytta ligger resterna av dess föregångare - Ragobrakka.

På svenska sidan fortsätter den gula rösmarkeringen en km för att ersättas av ofärgad spontanrösning av ambitiösa vandrare misstänker jag. Nu är det dags att sluta lita på eventuella rösen och i stället titta på kartan om man behöver hjälp med riktningen.

Man måste över en större jokk efter cirka 2,5 km. I augusti brukar det gå att komma över med högskaftade kängor om man letar efter väl placerade stenar under vattnet. Efter regn kan vattnet vara halvmeterdjupt men det är inte speciellt strömt så vadningen blir oproblematisk.

Bilden nedan visar samma jokk den 19:e juni i år. Man fick ta det försiktigt så att inte snökanterna rasade innan man var beredd att kliva ner i vattnet.

En halv km efter jokken kommer nästa intressanta inslag i landskapet – en 100 meter hög klipphäll med lagom lutning för att man ska kontemplera över att ta sig upp där. Det känns lite exotiskt att ta sig uppför en badklippa av rent urberg i den här dimensionen – som ett Bohuslän i större skala. Hälsenorna blir rejält stretchade vilket säkert är bra inför kommande äventyr.

Väl uppe befinner man sig för första gången på anständig fjällvandrarhöjd – 730 meter. Det är lite svårnavigerat i en och en halv km eftersom landskapet består av platta hällar och sjöarna på kartan inte syns till en början. Strax väster om sjö 718 höjer sig dock berggrunden några meter och jag brukar gå på en snölega väster om den för att slippa de plötsliga småstup på några meter som kan göra vandring i Rago lite väl sick-sack betonad ibland. En rödräv ligger och dåsar obekymrat på en plätt gräs och märker mig inte förrän jag är några 10-tal meter bort. Den hoppar upp förvånat och studsar iväg fjäderlätt och med glänsande päls. Såg verkligen ovanligt vital ut – fjälluften verkar gynna både folk och fä.

Framme vid den stora och gräsbevuxna udden vid nordvästra sidan av sjö 718 slår jag läger trots att jag bara vandrat drygt 5 km i dag. Planen var att bestiga Snötoppen – eller Topp 1204 på svenska kartan – mot sena eftermiddagen. Men först ska det lagas mat. Naturligtvis drog det in moln och gömde toppen när det var dags för avfärd så jag avvaktade. Först vid 8-tiden på kvällen visade den sig igen och då tyckte jag att det var för sent och dessutom för osäkert ur foto-synpunkt.

_{Tältplatsen vid sjö 718 - 2015-08-11.}

Dag 4 - Sjö 718 till Rástesjávrásj

Väderomslag under natten. Ett mer eller mindre konstant duggregn av den tröstlösa typen som man inte kan avgöra längden av. En dag? Två dagar? Tre dagar? I vilket fall bröt jag lägret vid ett kortare uppehåll mitt på dagen och gav mig av mot Rástesjávrásj 4 km bort gångvägen. Det ligger en bananformad sjö mitt i passet som fortfarande var isbelagd. På kartan ser det ut som om det går en jokk från denna sjö till Rástesjávrásj - vilket är fel. Det går ju en vattendelare strax norr om sjön, så det som på kartan ser ut som en jokk är två skilda vattendrag. Sedan har Lantmäteriet missat att markera den relativt breda jokken från banansjön ner till sjö 718 på kartan.

_{Banansjön sedd från västra sidan - 2015-08-12.}

_{Banansjön sedd från östra sidan - 2010-07-31.}

Egentligen ville jag gå vidare mot Guovddelisjávrásj där jag tältat år 2003 för att titta närmare på området mellan Snötoppen och Guovddelistjåhkkå som är starkt präglat av istiden med jättegrytor och djupa urgröpta bäckfåror i urberget. Eftersom passet sydost om Snötoppen fortfarande den 12:e augusti till 90 % var snötäckt så slog jag läger vid en halvö vid södra sidan av Rástesjávrásj. Sjön var till 40 % istäckt. Här har myggen inte haft en chans i år.

Dag 5 - Runt Rástesjávrásj

Väntade på bättre väder – men utan att bli bönhörd.

_{Min tältplats vid Rástesjávrásj - vy mot väster. 2015-08-13.}

_{Samma tältplats exakt på dagen 15 år och två tält tidigare. Vy mot öster.}

Gjorde en sväng runt sjön vilket innebar att 4 jokkar måste passeras. Den från väster var inga problem eftersom den var täckt av ett tjockt lager hård snö. Går upp en liten bit på Snötoppens östsluttning för att se ner mot Guovddelisjávrásj som bara ligger på 644 meters höjd och det verkar vara betydligt mindre med snö där. Jokken som avvattnar Rástesjávrásj går mot norr och här är det så mycket vatten – säkert knädjupt - att man måste ta av sig kängorna, vilket jag inte vill i regnet. Letar upp en snöbrygga närmare sjön som ser ut att hålla, men man kan aldrig vara säker så jag stöter hårt med min stav för att rekognosera. Sedan ett långt kliv över den förmodat tunnaste delen av bryggan. En nackdel med snöbryggor är att de oftast går över smalare och brantare delar av jokkar, och konsekvenserna av att braka igenom blir därför vådligare. Jag använder fortfarande min egentillverkade vandringsstav av rönn som är 175 cm lång och väger 1,1 kg. Den är ovärderlig vid svårare vad och man behöver nåt att luta sig mot med full packning. För att den inte ska spricka sönder sitter en bit pvc-slang nertill. Jokken som kommer från öster är ganska bred och djup, men inte ström. Vill man inte vada får man följa den 500 meter innan man kan gå över med höga kängor. Här är det fortfarande käle i marken på många ställen. Jokken från söder är oproblematisk eftersom den delar upp sig där våtmarken börjar söder om sjön.

Dag 6 - Rástesjávrásj tillbaka till Ragohytta.

Dag 6 börjar med samma duggregn som malt på i snart 2,5 dygn. Jag inser även att min planerade rutt över Lappfjellet förmodligen inte kommer att erbjuda några tältplatser, eftersom den går 200 till 300 meter högre än denna plats. Den 14:e augusti 2015 är det fortfarande för mycket snö i västra Padjelanta och södra Rago för att man ska kunna räkna med tältplatser på höjder över 800 meter. Dom finns säkert här och där, men är i stället blöta av nyligen smält snö. Jag får göra en rejäl omvärdering av planerna och bestämmer mig för att återvända till Rago och göra dagsturer därifrån. River lägret mitt på dagen och vandrar tillbaka förbi sjö 718 mot Ragohytta. Sista biten klarnade det upp och solen tittar fram och snart var det klarblå himmel. Jag hade ingen aning om att detta var ett högtryck som skulle ge två veckor med sol och värme. Slog läger igen vid Ragohytta, torkade kläder och njöt av solskenet.

_{Ragohytta och Hilleberg Allak - 2015-08-14.}

Dag 7 - Litlrago.

Ett fantastiskt väder. Jag undersöker området sydväst om Ragohytta men bergssidorna är för branta för att man ska kunna ta sig upp – möjligen med ett undantag. Jag letar en tältplats som kan vara basläger för bestigningar av Rágotjåhkkå (1312) och Litlrago (1224) som är de två högsta topparna i södra Rago. På Rágotjåhkkå har jag varit åren 1998 och 2003 – Litlrago besteg jag år 2002, men då från Linnéruta vilket bara var en stigning på 250 meter. Jag slår läger vid sjön som ligger 1,5 km väster om Ragohytta och får nu avverka 700 höjdmeter för att komma till toppen av Litlrago. Efter att ha klarat av lunchen blir klockan nästan halv tre innan jag kommer iväg. Det är ingen midnattssol längre så jag bör vara tillbaka senast 21:30 vid solnedgången. Gångvägen fram och åter är väl drygt 10 km.

_{Sjön 1,5 km väster om Ragohytta - vy mot väster. 2015-08-15.}

_{Samma sjö 18:e juni 2015 - vy mot öster.}

Jag följer jokken som kommer ner från berget mot sydvästra delen av sjön. Inga problem annat än att man får akta sig för de blöta delarna av urberget som kan vara såphala. Vid 700 meters höjd kommer en relativt plan del där jokkarna breder ut sig och man får känslan av att ha hamnat i ett äventyrsbad.

Svänger nu mot sydost i riktning mot topp 1178 och det är som att gå på ett parkettgolv tills man rundat topp 1028 och svänger söderut mot passet öster om Litlrago. Här breder snöfälten ut sig och man får gå så att man inte rasar ner i någon jokk under snön.

Uppe i passet öster om Litlrago ligger 2 små sjöar inramade av ett glacialt moränlanskap. Höjden är 1050 meter och sjöarna är fortfarande isbelagda och kommer förmodligen att förbli så resten av sommaren. Den glaciär som fanns på Litlragos östra sida har nästan helt försvunnit. Bara för 5 år sedan gick den ner till den större sjön, men nu kunde man gå mellan sjön och resterna av glaciären.

_{Östra sidan av Litlrago med den isbelagda sjön - 2015-08-15.}

Av högarna med brunaktig morän att döma så har glaciären vid något tillfälle fyllt hela passet och förmodligen suttit ihop med Rágojiegna som - enligt kartan - fortfarande har en utstickare till den östra sidan av passet.

Från södra sidan av sjön gick jag på hårda snöfält upp mot södra sidan av Litlrago för att få en bättre vy mot Flatkjölen och Lappfjellet. Mot söder och väster har fjällen i detta område ofta trappstegsliknande formationer som kan vara flera meter höga och man kan få gå i sick-sack för att ta sig frammåt.

Från sydtoppen är det ett sådant brant trappsteg på cirka 15 meter innan man kommer ner på snöfältet nedanför. Sedan kommer en snäll uppförsbacke - förbi ett par högar av en orange-brun söndervittrad bergart - innan man når toppen på 1224 meters höjd. 

På toppen blåste det så hårt att det var svårt att stå upprätt och ta bilder. Bilden nedan är en vy mot väster och visar toppröset - vid horisonten syns Lofoten dit det är 150 km.

_{Panorama över norra Rago - 2015-08-15.}

Jag fick ställa mig nedanför ett "trappsteg" där det var lä och byta till en torr tröja och äta en "energy bar". Beslöt mig för att försöka gå ner på den nordöstra delen av berget längs ett antal snölegor trots att det var ganska brant i början. År 2002 hade jag gått ner rakt österut men det var nu uteslutet eftersom glaciären hade smält så mycket att den översta delen nu var lodrät. Det visade sig att snön var stenhård med rent isiga delar här och där, och den upplevdes därför brantare än vad den var. Här krävdes egentligen stegjärn vilket jag inte hade och därför borde jag ha vänt tillbaka samma väg även om den var längre. Jag fick slå ner staven hårt så att jag hade något att stödja mig mot för att minska halkrisken. De nästan centimeter-stora iskulorna som frigjordes när jag stötte ner staven for iväg som blyhagel över fjället i den hårda vinden. 

_{På väg nedför Litlrago på isig snölega - 2015-08-15.}

Efter den första snölegan blev det mindre brant och inte lika isigt. Kom ner till tältet närmare halv tio just vid solnedgången.

På natten blåste det så hårt att jag var rädd att tältet inte skulle hålla. Kunde inte sova så jag gick ut för att se över linorna. Visserligen blåste det hårt, men inte så hårt som det lät inifrån tältet. Kanske att konstruktionen Hilleberg har på Allak med en flärp högst upp orsakar mer oväsen vid hård vind? Den stärker dock hela tältet. Jag misstänker att det var fallvindar från fjället eftersom det inte blåste mycket när jag la mig eller följande morgon.

Dag 8.

Eftersom jag inte sovit mycket - och dessutom gjort en topptur borde jag ha tagit en vilodag, men jag ville inte ligga kvar på en plats som var i skottlinjen för fallvindar från högfjället. Jag hade inte besökt Trolldalen någon gång så jag beslöt mig för att gå mot Ragovatnan och Snötoppsvatnan för att sedan gå ner i Trolldalen. Därefter vidare mot nordväst för att kunna följa kammen på Trollnesfjellet, som ligger på nationalparksgränsen. Vid Storskogtinden tänkte jag svänga västerut mot Olavsbu för att följa leden tillbaka mot Lakshola.

Men därav blev intet. Redan efter en kilometer trampade jag fel så att vänster knä vek sig åt fel håll och jag ramlade omkull av smärtan. Jag var säker på att jag inte skulle kunna resa mig. Jag fick av mig säcken och kom upp. Till min förvåning kunde jag gå men jag fick halta något så att benet inte skulle vika sig åt fel håll igen. Det här var ju oerhört nesligt för någon som anser sig vara en erfaren ensamvandrare - nästan så att man inte vill skriva om det. Men det visar hur viktigt det är att ha skärpta sinnen och inte gå omkring trött och sömndrucken. Då klarar man inte av att samtidigt ha koll på vart man går och leta efter kameramotiv med blicken. 

Eftersom knäets tillstånd var svårbedömt kunde jag inte ge mig ner i Trolldalen som är en mycket stenig plats. Den lättaste vägen tillbaka var förbi Litlverivatnet - om jag kunde gena över den 650 meter höga bergryggen mellan leden och Sölvskarvatnan - vilket jag hade gjort i juni. Jag uppskattade att det var 18 km tillbaka till Lakshola. Situationen blev mer ambivalent när jag strax efter mötte 2 killar (första exemplaren av homo sapiens på en vecka) som meddelade att en högtrycksrygg nu parkerat över norra Norge och skulle ligga kvar i ett par veckor. Men jag vågade inte riskera att få kroniska problem med knäet.

_{Sölvskarvatnen - 2015-08-16.}

Det gick hyfsat bra att ta sig fram även om det gick lite långsammare och knäet var ömt. I juni hade jag gått närmare östra Sölvskarvatnan, men det blev alldeles för mycket sick-sackande och med stora nivåskillnader. Betydligt enklare att följa bergkammen till dess man närmar sig västra Sölvskarvatnan. Man får dock hålla koll på var det är möjligt att ta sig ner eftersom det är för brant på flera ställen. Slog läger på en udde i västra Sölvskarvatnan - nära leden. 

Dag 9 - vilodag.

För att inte gå miste om det vackra vädret stannade jag en dag vid sjön och gjorde en kortare utflykt upp på bergryggen mellan Sölvskarvatnan och Litlverivatnet. Man har en strålande utsikt mot båda sjösystemen härifrån. Hittade dessutom en hel del mogna hjortron och en badpöl med tempererat vatten att ta ett dopp i. 

_{Ett tyskt par vadar utloppet från västra Sölvskarvatnan. 2015-08-17.}

Litlverivatnet ligger 311 m.ö.h och är 5 km lång, 1,5 km som bredast och har en yta på 4 km².

_{Litlverivatnet och Lappfjellet sedda från Biehtselåpptå - 2015-08-17.}

Dag 10 - tillbaka till Lakshola.

Det kändes motsägelsefullt att lämna fjällvärlden i detta väder. I vilket fall följde jag leden förbi den omtalade Litlverivassforsen, där vattnet från Litlverivatnet kastar sig ut över ett stup mer än 200 meter högt. Leden är kuperad och går mestadels på rent urberg fram till dess att fjällbjörkarna tar överhanden cirka en km bortanför fallet.

_{Litlverivatnet med Lappfjellet i bakgrunden - 2015-06-21.}

_{Litlverivassforsen sedd från bron - 2015-08-18.}

_{Storskogdalen, Litlverivassforsen och Litlverivatnet - 2015-06-21.}

_{Storskogdalen med Gråfjellet (712) i bakgrunden 2015-06-21.}

När man kommer in i fjällbjörkskogen har man lämnat nationalparken vilket märks på att färgmarkeringarna byter färg från gult till rött, men de upphör efter en km. Det finns nu även en stig att följa. I juni var stigen till stora delar översnöad och utan markeringar och synlig stig var det inte lätt att veta vart man skulle ta vägen. De sista en och en halv kilometrarna ner mot vägen förlorar man 300 meter i höjd och benen blir rätt trötta av allt bromsande i de brantare delarna. Mot slutet övergår stigen till en mindre skogsväg. Nere vid vägen möter jag en norrman iklädd endast shorts vilket är lämpligt i den ångande värmen på + 25 grader. Återstår bara knappt 2 km längs bilvägen tillbaka till Lakshola. I juni reagerade jag på att det i dikesrenen samtidigt på samma plats växte vitsippor, skogstjärnor och fjällviol. Jag undrar på hur många platser man kan få se vitsippor och fjällviol? Det finns en större toalett där man kan byta om och tvätta sig (bara kallvatten) i anslutning till parkeringen. 

_{Nordfjordelven vid Laksholforsen - 2015-08-18.}

_{Lakshola vid vägens slut - 2015-08-18.}

De uteblivna dagsturerna i västra Padjelanta.

På grund av regnandet blev det inget av utflykterna mot Guovddelistjåhkkå och topp 903 i dalen mellan Guovddelistjåhkkå och Snötoppen. Visserligen hade jag besökt platserna 2002, 2003 och 2004, men det var i början av juli och med en sämre kamerautrustning.

Utsikten från Guovddelistjåhkkå är fantastisk även om berget bara är 1327 meter högt. Mot öster ligger Vastenjaure och Virihaure. Mot sydväst ser man det karga månlandskapet i centrala Rago. Mot väster fjorden Sörfolda och Lofoten. Mot norr sjön Langvatnet 700 meter rakt nedanför och fjället Gasskatjåhkkå (1517). Jag har aldrig stått på en bergstopp med så varierad utsikt.

_{Guovddelistjåhhkå 2002-07-03.}

_{Vastenjaure och Sarek sedda från Guovddelistjåhhkå 2002-07-04.}

Den uteblivna sträckan över Lappfjället.

Eftersom jag bedömde att sträckan över Flatkjölen och Lappfjellet - den så kallade Linnéruta - fortfarande hade för mycket snö (vilket jag senare kunde bekräfta när jag var upp på Litlrago) så blev det inga bilder därifrån i år. Vid Sölvskarvatnan träffade jag ett tyskt par som hade följt Linnéruta från västsidan av Andkjelvatnet och upp mot Lappfjellet, men de hade fått ge upp eftersom "stigen bara försvann" - antagligen för att rösena var gömda under snön.

Här är några bilder från tidigare besök i området.

_{Fjället Goadasoaivi och den snötäckta glaciären Flatkjölen - 2002-07-02.}

Föregående och nästa bild är tagna med 8 års mellanrum från ungefär samma plats. Bilden nedan är dock en månad senare på sommaren och glaciären har hunnit bli snöfri. Där kan man även se att den vänstra delen av glaciären blivit avskild från den högra (norra), så kartan visar en felaktig bild av utbredningen. År 2015 var glaciären fortfarande snötäckt den 15:e augusti.

_{Fjället Goadasoaivi och glaciären Flatkjölen - 2010-08-03.}

En fin dagstur man kan göra från Linnéruta är att titta närmare på Ragojiekna och Rágotjåhkkå. Glaciären var i det närmaste sprickfri när jag var där åren 1998, 2000, 2002 och 2003. Om den är snötäckt bör man undvika att gå på den - eller hålla sig nära kanten mot berget där isen inte är tjock. 

_{Övre delen av Rágojiekna. 2000-08-14.}

_{Utsikt från Rágotjåhkkå mot sydväst med Litlrago i mitten. 2003-07-02.}

Kartan

På kartan är dagsetapperna på väg mot Padjelanta markerade med violetta linjer, och dagsetapperna på väg tillbaka till Lakshola med blå linjer. De dagturer jag genomförde är markerade med svarta linjer. De röda cirklarna visar tältplatser med dag-nummer.

De gröna linjerna visar de dagsturer som ej blev av på grund av regn. Även den planerade rutten mot Lappfjellet är markerad med gröna linjer. De gröna cirklarna är tältplatser som är bra under normala betingelser.

På grund av regnet dag 4, 5 och 6 samt "felsteget" som kortade av turen med tre dagar så blev många av dagsturerna inte av, men jag är ändå nöjd med de 10 dagar jag fick varav 6 hade strålande väder. Nästa år kommer jag att besöka Trolldalen och områdena i och omkring Flatkjölen och Lappfjellet.