Pegelleden till Pårtetjåkkå observatorium

Laponiaförvaltningen och Svenska Fjällklubben har även detta år arrangerat ”Öppet hus” vid Axel Hambergs vetenskapsstation vid Boarek. Som avslutning på dagarna var inplanerad en vandring upp till observatoriet på Bårddetjåhkkå.

Den sex personer starka gruppen startade på tisdagskvällen från Boarek. Målet för dagen var att inrätta ett basläger vid foten av Bårdde för att nästa dag gå den sista halvmilen upp till Pårtetjåkkå observatorium.

Vi följde den stig som går från samevistet Boarek mot berget Sähkok (samma stig som sarekvandrare använder för att komma till Njoatsosvágge). Stigsträckan mellan Boarek och Pårtetjåkkå observatorium fick rösningar någon gång efter 1917 då olyckan med assistenten Manne Hofling inträffade. Men de rösningar som nutida fjällvandrare vanligen följer är dem som går fram till vattendraget från Tjievrajávrátja. Dessa står bitvis ganska tätt och är till god hjälp, inte minst vid dålig sikt. Många av dem har blivit påmålade med blå färg, antagligen i modern tid. Under vägen berättade Ingrid Hellberg, föreståndare för Ájttes fjällträdgård, entusiastiskt om alla de växter vi passerade.

Vår grupp avvek från stigen mer än en kilometer före vattendraget och vi inrättade ett läger på 1140 meters höjd i närheten av en jokk som kommer uppifrån berget. Det var inget överflöd av bra tältmark men vi lyckades hitta utrymme för våra 6 små tält. På kvällen samlades vi utanför. Det var sagolikt att befinna sig i en så vacker och storslagen fjällmiljö omgiven av härliga människor medan ljuset avtog och himlen blev allt mörkare blå. Jag tänker ofta på den kvällen och skulle vilja vara där igen.

Lägret på morgonen innan färden mot observatoriet. Tyvärr fick jag inget foto från den stämningsmättade kvällen, men morgonen var fin den med!

Uppför - mot molnen!

Nästa dag tog vi bara med oss lätt dagsturspackning, inklusive lunch. Så startade färden upp mot observatoriet. Gruppen hade mer än en färdledare men det var Henrik Micael som satt inne med ett GPS-spår till observatoriet. Detta hade han fått av Håkan Hultberg som är meteorolog och Hambergexpert. Håkan har besökt observatoriet åtskilliga gånger under årens lopp men tyvärr kunde han inte vara med själv denna gång. Han hade delat med sig av goda tips, bland annat om den tältplats vi använde oss av.

Karta över området. Den heldragna gröna linjen är Pegelleden som vi noga följde på nervägen. Den blå streckade linjen anger förbindelsen med vårt läger. Den är inte är någon synlig färdväg men går troligen ganska nära Hambergs led. Snöpegel nr 18 är utmärkt med rött. (Kartunderlaget från Lantmäteriet.)

Trots anvisningar var det inte helt enkelt att hitta den bästa vägen upp till observatoriet. Sluttningen är fylld av stenskravel och bitvis är det ganska brant och ansträngande. På slutet hamnade vi dessutom för långt västerut, vilket innebar onödigt dålig terräng. Någon risk att gå vilse är det knappast, åtminstone inte om dimman håller sig borta. Vi hade dimma bara den allra sista biten.

Vilopaus i stenskravlet på väg upp.

Vy mot sadelpunkten 1425, det vill säga öppningen mellan Ruopsokvárásj (svarta till vänster) och Bårddetjåhkkås sydvästkam (tunna svarta till höger). I fjärran bortanför sadelpunkten syns Låptåvágge i solbelysning. Det lilla toppiga berget i mitten är Maŋgitjårro och bakom till höger syns en minimal flik av Låptåvákkjávrre.

Med ledning av våra erfarenheter på tillbakavägen (då ovanstående bild är tagen) rekommenderar jag att man siktar på bergknölen vid den gröna pilen när man är på väg upp. Om man står långt nere och tittar upp så ser det visserligen ut som en onödig och brant omväg men det är det inte. Alldeles intill, strax nedanför till höger i bild, stupar berget rakt ner mot Pårteglaciären (blå pil). Stigen går alltså mycket nära och man ska absolut gå den extra lilla omvägen och få en nervpirrande utsikt över glaciären.

Dimma på observatorieplatsen

Observatoriet är numera, liksom övriga Hambergstugor, ett statligt byggnadsminne och Laponiaförvaltningen håller på att rusta upp dem. Pårtehyddan målades för två år sedan och var i gott skick. Vi hade en nyckel så vi kunde gå in och få skydd för vinden, duggregnet och dimman (men normalt är huset låst och man kan inte använda det). Huset var tömt på möbler så vi satt på golvet och åt vår lunch. I närheten finns för övrigt en iordningsställd plats för ett tält men marken är hård.

Bårddetjåhkkås högsta topp 2007 meter över havet (senaste uppgiften) är bara en dryg kilometer från observatoriet och har man tid och ork så ska man absolut göra sig besväret att gå dit för att få fantastiska vyer i fler riktningar, bland annat över Luohttoláhko. Vi hade inte den tiden och så var det ju dimma som hindrade all utsikt.

Omkring huset står allehanda mätinstrument som Hambergs assistenter skulle läsa av, vanligtvis en gång i timmen. Dygnet om, alla dagar i veckan!

På nervägen gjorde vi en kort avstickare från stigen och blev trollbundna av glaciären långt nedanför.

De svarta strängarna kallas mittmoräner och är karaktäristiska för Pårteglaciären (men kan förstås finnas även på andra glaciärer). De utgör en skiljelinje mellan två isströmmar som på var sin sida om ett bergsparti har ryckt loss stenblock och transporterat dem inuti isen. När isytan smält har stenmaterialet ansamlats på ytan och blivit synligt som strängar.

Pegelleden

Från vårt tältläger hade vi ca 5 km vandring upp till observatoriet. Om man från början hittar den rösade stigen upp är det nog lite kortare – och framför allt mindre ansträngande. (Det är också möjligt att ha tältplats nere vid jokken som kommer från Tjievrajávrátja och då få 1-2 kilometer kortare anmarsch. På kartan ovan ser man ganska tydligt var man kan ansluta till stigen.)

På nervägen följde vi den 100 år gamla stigen/leden som var tydligare än vi först trodde och relativt väl rösad. Denna väg gick man på Hambergs tid mellan Boarek och observatoriet. Hamberg hade anlitat hantlangare som skulle gå upp till ”hyddan” med förnödenheter. En av dessa var Lars Nilsson Tuorda, en otroligt erfaren och pålitlig fjällkarl.

Ovan: En liten rösning och ett stigfragment som syns tydligt i den hårda stenterrängen. Under: en stabilt uppbyggd vägmarkering. De flesta rösningar var enklare och av sämre konstruktion.

Till hantlangarens uppgifter hörde att läsa av snödjupet på ett antal bestämda ställen. Dessa ställen var utmärkta med så kallade snöpeglar som bestod av ett järnkors som var förankrat i marken med stenar. I mitten var en flera meter lång trästav fastsatt, med röd/vit-målad gradering i decimeter. Trästavarna är numera borta men vissa järnfästen finns kvar. Pegel nr 1 stod vid prästgården i Kvikkjokk och nr 20 alldeles intill Pårteobservatoriet. Mellan Boarek och observatoriet fanns 12 stycken.

Foto av snöpegel nr 16, taget av Axel Hamberg. Denna numrerades senare om och fick nummer 15. Resterna av den skulle därmed kunna finnas nära vårt tältläger, vilket stämmer med höjden över havet.

Foto av en välbevarad snöpegel (nr 18). Till och med de fyra stödjande trästängerna är intakta efter 100 år. I mitten sitter metallkorset av järn.

Håkan Hultberg nämner att i februari 1917 gick Tuorda mellan Boarek och Pårte 15 gånger, dessutom mellan Boarek och Kvikkjokk 3 gånger. Varje gång han gick upp till Pårte skulle han avläsa snödjupet på peglarna. Håkan använder beteckningen Pegelleden på denna rösade stig som leder uppför sluttningen till observatoriet. Det är ett mycket bra och passande namn.

***

Stort tack till Håkan Hultberg, Henrik Micael Kuhmunen och Björn Andersson för hjälp med faktauppgifter mm.