Nödsamtal från Vistas

Ljudet av sos-helikoptern smattrar i hela vistasvaggi, det är Söndag eftermiddag, elfte september 2005, sakta haltar jag ut mot landningsplatsen. Givetvis mycket nedstämd över att inte kunna fortsätta min vandring men samtidigt tacksam över att det går att få hjälp, denna artikel handlar om vad som föranledde mitt nödsamtal och vad som hände efteråt.

Onsdag packas ryggsäcken med 19kg tält, kök, kläder, mat, osv... Det blir tyngre än jag tänkt men utan massa UL-prylar är det svårt för mig att få ner vikten till mer behagliga 15Kg som jag burkar ha på veckovandringar med sällskap. Färdplanen överlämnas till en vän i Luleå, glatt ber jag Henrik ringa fjällräddningen onsdag, 1500 om han inte hört något från mig innan dess.

Torsdag em kliver jag av tåget i Abisko Östra och påbörjar min ensamvandring mot Lapporten, i rask takt kommer jag upp och förbi offerplatsen Paddus innan det blir kväll. Jag känner mig stark och i bra form.

Fredag vaknar jag efter en god natts sömn vid sextiden, det har kommit 6 cm blötsnö på natten här uppe på 700 möh, påbörjar vandringen vid åtta mot Lapporten som tyvärr är svept i dimma, stigen är bra och redan vid elvatiden har jag passerat Lapporten och börjar röra mig västerut mot Mårmapasset, tanken är att sova mellan broarna nere i dalen norr om Mårmastugan.

Den kraftiga nederbörden har förstört stigarna och överallt rinner det vatten, efter att ha gått i regn närmare 12 timmar börjar jag känna mig rätt sliten, givetvis är allting fuktigt, kängorna blöta. Jag hade knappast räknat med att behöva gå så länge första dagen. Mycket tid förlorades då jag tvingades högt uppströms för att kunna ta mig över ett vad samt på grund av den besvärliga vegetationen i dalgången efter Lapporten.

Det börjar skymma innan jag slår upp tältet, jag tvingade mig själv att gå tills det blev mörkt för att ha ett bra utgångsläge för att ta mig över Mårmapasset.

Lördag, jag kommer iväg något försenad då jag sovit lite dåligt under natten. Vandringen upp mot Mårmastugan är jättefin även om det är mycket stenigare än jag väntat mig, inga problem att ta sig fram längs flodbädden även om det tar lång tid att hoppa och kliva mellan stenarna. Börjar känna lite besvär kring fötterna som tog mycket stryk i de blöta kängorna under gårdagen men eftersom det är finväder kan jag sakta i alla fall delvis torka upp strumpor och annat. Humöret är på topp tack vare vinden i ryggen och solen i ansiktet.

Först vid två på eftermiddagen är jag framme vid Mårmastugan, 2 timmar försenad börjar jag bli tveksam om jag hinner ta mig över passet idag eller om jag skall stanna och vänta tills imorgon. Efter en rejäl lunch bestämmer jag mig för att satsa på att ta passet redan idag då det ostadiga vädret är fint för tillfället.


Det visar sig vara betydligt brantare än jag väntat mig men eftersom det är kallt är i alla fall allting fastfruset och jag börjar klättra/vandra upp över kammen på 1600möh, terängen är ganska besvärlig men att ta sig uppåt är ju sällan något problem, jag är fortfarande delvis ovetande om hur det ser ut på andra sidan passet. En vän i Luleå tipsad mig om att undvika Mårmapasset då det var "ganska stenigt" men jag tog det mer som en utmaning än en varning.

Efter ett par timmar står jag uppe på sexton hundra meter och blickar ut över glaciärdalen på andra sidan. -"det är fan inte möjligt" säger jag högt till mig själv medans jag blickar ut över ett hav av stenbumlingar. Nåväl, tiden är knapp och jag börjar sakta klättra ner mellan stenblocken, det är tufft att ta sig fram med 19kg på ryggen, snön har börjat smälta och det är ganska halt. Eftersom jag är ensam måste jag ta mig fram ganska långsamt för att inte riskera att skada benen.

För varje negativ höjdmeter känner jag hur belastningen på knäna börjar bli ett bekymmer. När jag kommer ner på platån med den lilla ensamma sjön gör höger knä ganska ont, ledbanden kring knät börjar bli överbelastade. För att undvika ytterligare skada försöker jag hålla knät rakt men det är svårt pga av den eländiga terrängen.

När jag kommit ner till sjön Vassajavri inser jag att jag är ganska illa ute och börjar hoppas att terrängen blir bättre efter krönet då jag rundar Vassanjunnji.

Klockan är sex och jag börjar känna mig hungrig, det har varit tufft att ta sig fram och jag bestämmer mig för att snabbt trycka ett paket "råa" nudlar och en ölkorv på språng då jag inte har tid att starta köket för att äta riktig middag.

Klockan närmar sig nog halv åtta innan jag kommer runt krönet på Vassanjunnji och ett nytt stenfält breder ut sig. Jag anser att folk ofta får vad de förtjänar, det är ju jävligt trist när det drabbar en själv. Jag sätter mig ner en stund och funderar över vad jag kan ha gjort som förtjänar detta. Situationen övergår nu från elände till misär, jag kan inte längre böja höger knä och vänster knä börjar också blir överbelastat. Sakta, sakta går och klättrar jag ner mellan stenblocken, klockan är över nio och det är mörkt när jag kommer ner till platån på 950 möh.

Jag hade egentligen velat ta mig hela vägen till Vistastugorna men då jag inte vågar gå när det är mörkt på grudn av av risken för att snubbla och skada mig ytterligare bestämmer jag mig för att slå upp tältet.

Jag börjar fundera på mina alternativ men inser ganska snart att jag är i för dåligt skick för att ta ett beslut, jag går och lägger mig utan att äta någon riktig middag då det inte finns något vatten i närheten. Jag sover väldigt dåligt och vaknar flera gånger av smärtan i knät trots att jag knaprat en del värktabletter.

Söndag morgon, tittar ut genom tältet, fortfarande fint väder, fortfarande ont i båda knäna. Det högra är helt obrukbart, jag kan belasta det rakt men inte böja det.

Efter en frukost bestående av lika delar mackor och värktabletter börjar jag åter igen tänka igenom alternativen och inser att det börjar bli dags för mig att ge upp. Det är två och en halv kilometer kvar till Vistasstugorna. Jag bestämmer mig tillslut med stor ångest att ta mig ner till stugorna och ringa efter hjälp. Det tar hela förmiddagen att med stort besvär gå de sista 2½ kilometrarna till stugorna.
Det finns inte en chans i världen att jag skall kunna ta mig hem på egen hand...

Jag haltar in till en vänlig stugvärd och tillsammans ringer vi efter hjälp. Nödtelefonen fungerar som en komradio och leder till Luleåpolisen som i sin tur kontaktar SOS. Efter någon timme kommer helikoptern med två sjukvårdare och plockar upp mig. Jag är mycket nedstämd och skäms faktiskt för att jag tagit mig vatten över huvudet och förstört mina knän men helikopterbesättningen lyckas muntra upp mig något påväg mot Gällivare.

Jag tas till sjukhuset för röntgen av knäna och efter lite diskussioner med läkaren får jag lämna sjukhuset och ta tåget till Luleå igen. Diagnosen blir överbelastning av muskelfästena eller ledbanden. Ordination; vila några veckor, käka smärstillande och behandla med orudis antiinflamatorisk receptfri salva.

Jag har aldrig tidigare behövt söka hjälp när jag varit i fjällen men blev mycket positivt överraskad hur fort jag kunde få hjälp till en så pass otillgänglig plats. Jag behövde bara kort beskriva var jag var och situationen så tog SOS hand mig, kanske är det inte så tokigt att betala skatt i alla fall...

Hjälptelefonerna i fjällstugorna är ovärderliga och jag kommer nog i framtiden planera mina äventyr med större hänsyn till var närmaste telefon finns. När man går ensam får det större betydelse hur långt det är till telefonerna, något jag inte tänkt på tidigare när jag vandrat med sällskap.

Jag hoppas att ni som läser detta inte blir avskräckta att gå ut på fjället, tvärt om, om man råkar ut för en olycka går det att få hjälp!

Mårmapasset är tufft, jag vill nog avråda de flesta från att gå där då utsikten/upplevelsen inte är värd besväret med tanke på terrängen, vill man se Vistasdalen ovanifrån så är det bättre att gå upp från Vistasstugorna på en dagstur. Mårmapasset bör ses som en utmaning för den som vill testa på lite tuffare terräng snarare än en lämplig färdväg.

Vi ses i bergen!