Fjällvandring 17 – 24 augusti 2018

I fjol gick vi, Hasse och jag, Fjällräven Classic och när vi kom i mål, lovade vi varandra att detta skulle vi INTE göra igen. Vi menade att trots att Fjällräven Classic var ett utmärkt event så hade vi nu visat för varandra att vi fortfarande orkade gå i fjällen med medeltung packning. Alltså behövde vi inte bevisa detta igen.

Därför är planerna i år att istället för att gå Fjällräven Classic dvs sträckan Nikkaluokta – Abisko, så går vi istället samma sträcka men med den skillnaden att vi tänker försöka bestiga Kebnekaises sydtopp innan vi börjar med själva vandringen. För att spara oss lite så tänker vi ta helikopter från Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation.

Denna idé har vuxit fram under året och vi är lika skyldiga till dessa tankar. Sommaren har varit varm och solig. Hasse har ett timmerhus att renovera. Detta har inneburit att träningen inte blivit så omfattande som inför förra gången. Men inställningen att ”friskt vågat” och ”man blir starkare med åren” gör att vi ändå tänker försöka.

17 aug Kiruna - Kittelsjön

Flyget går i tid och framme i Kiruna lyckas vi få skjuts till Nikkaluokta. På det sättet slipper vi ett par tråkiga timmar på flygplatsen. Istället får vi något roligare timmar i Nikkaluokta medan vi väntar på att Kallaxflygs helikopter ska ta oss till Kebnekaise fjällstation. Kl 18 flyger vi till Kebnekaise fjällstation och 1830 börjar vi vår vandring mot mellanlägret där vi ska lämna tält för att nästa dag gå med dagpackning mot Sydtoppen.

En helikopterfärd mellan Nikkaluokta och Keb fjällstation tar ca 15 min att jämföra med 7-8 timmars vandring

Leden börjar vänligt. Vi passerar ett par tält som ligger på plan mark men enligt vår (min) mening allt för tidigt för att vara ett bra mellanläger. Efter ett tag svänger leden av upp genom en ravin och därmed stiger den brant. Att tälta här går inte. 18 kg på ryggen börjar kännas tungt och flåset blir alltmer ansträngt. Leden innebär stundtals klättring och med tanke på att vi hela tiden klättrar/vandrar på en kant som stupar brant känns det nervöst. Det är visserligen inte ett fall på 1000 meter men även 50 meter kommer att göra ont! Vi går och vi går och vid varje krön hoppas vi att vi ska vara framme, men nej. Det verkar finnas oändligt många krön som ska passeras. Efter 4 timmars vandring har vi vandrat 4 km och erövrat 450 meter höjdmeter. Då ser vi äntligen bron och platsen vi ska tälta på. Det finns redan två tält. Vi letar upp en plats som är någorlunda horisontell. Enligt andra berättelser finns här bra tältplatser och våra tankar går till dessa skribenter. Det är sten ÖVERALLT. Till slut får vi upp och stormsäkrar tältet och kan laga middag. Vinden tilltar hela tiden men vi har ganska bra lä. Vid 22-tiden äter vi och försöker sedan få lite sömn inför morgondagen. Jag känner mig klart tveksam till att fortsätta men tänker vänta med beslut till nästa morgon.

Stormsäkrat tält. TACK Hilleberg!!

18 aug Kittelsjön – Singistugorna

Under natten vrider vinden en aning och vårt fina lä försvinner delvis. Tältet skakar av stormbyar och det kommer då och då lite hagelbyar för att piffa till det. Vi sover ungefär 20 min i taget. Någon gång vid 3-tiden lossnar två linor trots stormsäkringar och det är bara att kravla ut och göra om. Svårt att hålla balans i stormbyarna. Vid 7-tiden bestämmer vi att vi struntar i Sydtoppen. Det känns tråkigt men ändå klokt. Jag känner mig tömd på energi och det blåser 17 m/s motvind. Nu gäller det istället att sig ner utan att få en vänskaplig vindpust utför någon brant. Känns nervöst! Vi lagar ingen frukost utan äter lite nötter och russin. Sedan börjar nedstigningen. Det går förvånansvärt bra. Våra stavar är oumbärliga. Efter ett tag, när vi kommer i lä från berget minskar vinden. Vädret blir bättre och det känns än mer surt att inte gå upp mot toppen. Men som sagt - klokt! När vi vandrat någon timme och kommit ner från det brantaste och stenigaste partiet, inser vi att vi kan gena mot Singi genom att skråa ner för sluttningen.

Frukoststället där vi vilar och bygger upp
självförtroende med frukost

Vi äter en välbehövlig frukost och njuter av solen. Alla dessa tvära kast i vädret är så typiskt för fjällen. Efter ett tag börjar vi vandringen mot Singi. Innan vi når fram till leden kommer vi till en fors som vi måste vada över. Vi har tagit med oss skor resp sandaler för detta ändamål och efter lite undersökande av forsen hittar vi ett bra vadställe. Trots att forsen här är grund är strömmen förvånansvärt stark och det gäller verkligen att förankra foten ordentligt innan man tar nästa steg. En ren betraktar oss nyfiket från avstånd.

Praktiska sandaler.

Det lilla genandet har tagit oss ett par timmar och när vi nu passerat forsen (som enligt kartan visar sig vara en bäck!!) så är det dags för lunch. Efter denna så är det bara vandring som gäller. Vi är fortfarande ganska möra och tycker att vägen är lång. Samtalen blomstrar inte utan vi vandrar i vår egen bubbla. Under hela klättringen dagen innan gick jag och nynnade på Edelweiss från Sound of Music. Idag är det Rule Britania som fastnat i huvudet. Det är konstigt det där med dessa melodier, de liksom bara fastnar och sedan går de på i en oändlig slinga. När uppfattat att vi gått så där 20 km och räknar med att checkpoint Singi ska vara runt hörnet passerar vi en grupp Taiwaneser ledda av två glada guider från Fjällräven. Bara för att få ett glatt besked så frågar vi guiderna hur långt det är kvar. Svaret blir 7 km! Hasse sammanfattar hela vår känslostorm med att utbrista ”skojar du?”. Men det gör de inte. Nu börjar det kännas tungt eller tyngre ändå. Jag får en ljuvlig idé. Vi går inte Fjällräven Classic med alla dess regler. Vi är fria män som får bestämma själva. Jag bestämmer att istället för att ligga i tält ska vi sova i en fjällstuga. Singistugorna here we come!!!! Hasse är inte svår att övertala även om han hela tiden muttrar att det finns nog inga stugor och finns dom så är dom säkert fullbokade. En positiv liten solstråle kan man tycka, men vi är både trötta och tömda på energi. Väl framme finns det både stugor och rum för oss. Vi går in och lägger oss på sängarna för att vila lite. Två timmar senare vaknar vi.

Stugan är ganska liten och innehåller redan 4 människor (1 kanadensiska, 1 tyska och ett ungerskt par) och en hund modell större. Hunden och de fyra delar på ett fyrbäddsrum och Hasse och jag disponerar det andra. Vi lagar lite mat och njuter av att sitta inomhus. Ute regnar det. Genom att vi inte kom upp till toppen ligger vi nu ett dygn före vårt schema och det känns bra att inte behöva stressa även om det fortfarande svider att inte nått ända upp. Kanadensiskan pratar oavbrutet och trots att vi försöker låta bli att lyssna vet vi snart stora delar om hennes liv.

19 aug Singistugorna - 3 km efter Sälka

Vi lämnar Singistugorna efter välbehövlig sömn och energiladdning

Vi går från Singi vid 10-tiden. Vi har sovit som stockar. Idag har vi en kort sträcka att vandra. Vårt mål är att tälta någonstans mellan Sälka och Tjäktjapasset. Vädret är till att börja med riktigt skapligt och vi tycker att vi har tur med vädret. Min dotter Elin har smittats av förra årets beskrivning av FC och genomför den i år med sin kompis Paula.Jag räknar ut att de bör vara c:a 15 km bakom oss. Hoppas att de mår bra. Det underliga är att eftersom Elin är med i vandringen så går jag påfallande ofta och oroar mig för henne. Undrar om hon tycker att några broar är jobbiga eller om vissa av spängerna är svåra att balansera. Att hon är en vuxen medelålders?? kvinna finns liksom inte i tankarna. Hon är min dotter och där kommer omtanken in. Några kilometer innan Sälkastugorna stannar vi för att laga mat. Allting fungerar fint. Vädret är fortfarande bra och maten är god. Sakta känns det som om livskrafterna är tillbaka. Efter avslutad lunch justerar vi packningen lite och hör då en glad röst som säger ”jasså här ligger ni och latar er”. Det är Elin och Paula som har gått ikapp oss och som trots detta sprudlar av energi. Hasse och jag känner oss plötsligt lite trötta igen. Samtidigt börjar det regna….

Förra året vid Sälka var det uselt väder med regn och blåst, detta år är det precis likadant. Inget ställe att rekommendera för en solsemester. Efter att ha inhandlat lite Coca-Cola och choklad samt i smyg utnyttjat en av övernattningsstugorna för att äta och dricka ger vi oss iväg. Ryggsäckarna har stått utanför i regnet lutade mot en husvägg. Precis ovanför säckarna fanns det ingen hängränna, vilket resulterat i att det runnit rätt mycket vatten på säckarna. Vi vandrar vidare c:a 3 km för att övernatta innan vi kommer fram till uppstigningen mot Tjäktjapasset. Vi slår upp tältet i regn och vi noterar att det mesta är fuktigt. Vi äter lite god frystorkad mat och somnar ganska tidigt. Överhuvudtaget är det tidiga kvällar som gäller- Efter det att vi fått upp tältet och lagat mat är det inte mycket mer att göra. Att sitta i tältet är inte så enkelt, då är det lättare att ligga. Ligger man ner så somnar man ganska snabbt!!!

I år har vi, visa av tidigare erfarenheter, kompletterat det frystorkade men lite delikatesser. Så har vi i år tex Onsalakorv som med fördel kan ätas med skinkost eller räkost på tub. Jag har också tagit med en Pågens Lingongrova färdigskivad. Detta med den logiska tanken att hårt bröd blir mjukt men att mjukt bröd förblir mjukt. Skivat bröd är också en fördel eftersom vi då slipper skiva det själva. Detta visar sig enbart vara en teori. I praktiken ser Lingongrovan helt annorlunda ut. Om man tänker sig att man plockat ut Lingongrovan, stoppat den i en trång kakform – eller varför inte arméns gamla snuskburk, tillsatt lite vatten och därefter pressat ner innehållet så att allt ska få plats. Om man kan tänka sig detta har man en ganska korrekt bild av hur det Lingongrovan såg ut. Det finns inget spår av skivorna, allt är en kompakt massa där det enda som är löst är något som liknar korvskinn och omger klumpen. Vi förstår att korvskinnet är rester av det som kallas skorpan på ett bröd. I två dagar försöker vi hitta något brödliknade i klumpen, sedan matar vi renarna med resten…

20 aug 3 km efter Sälka - Tjäktjastugorns

Vaknar upp efter en kall och regnig natt. Det har ösregnat. Det mesta är fuktig och surt. Tältet fungerar men med regn och kyla utanför blir det en massa kondens som sedan vid kraftigare vindstötar kan duscha ner inne i tältet. Tältet väger flera kilo mer på grund av all fukt. Idag gäller Tjäktjapasset! Det regnar från och till men mest fint väder. Tjäktjapasset har efter allt regnande blivit ganska lerigt och halt. Dessutom tycker vi att det på något sätt har blivit lite brantare och lite längre sen förra gången. Väl uppe vilar vi i vindskyddet tillsammans med 15 andra människor från alla delar av världen. Fjällräven Classic är verkligen internationell med ett stort inslag av människor från Asien. Korea, Taiwan, Thailand etc. Efter passet gäller nedförsbackar på sk stenskrovel. Det är ganska lättgånget men rätt tråkigt. Man måste hela tiden se var man sätter fötterna. Vi bestämmer ganska omgående att tältning inte gäller utan vi ska bo i Tjäktjastugorna. Vi har fått smak för civilisationen! Plötsligt dyker stugorna upp. Långt tidigare än vi hade trott. En angenäm syn. Klockan är inte mer än två på eftermiddagen. Vi pratar med stugvärden och visst finns det rum. Det finns dessutom ett stort torkrum! Hasse och jag fyller hela rummet och dessutom hänger vi upp tältet på tork. I samlingsrummet finns en vedspis som vi efter ett tag får fyr i. En behaglig värme sprider sig i rummet samtidigt som det börjar småregna (utanför). Efterhand kommer fler gäster och vi får plocka ner lite av våra kläder. Vårt rum får vi inte vara ensamma i utan delar det med två finskor. Trevlig stämning i stugan. Finskorna heter Johanna och Pirjo. Efter ett tag så vet vi att Pirjo är en avancerad vinterbadare och att Johanna är morgontidig, så icke Pirjo. Så är det på fjällstugorna man får nya vänner och får höra många olika livsöden. En av gästerna, en 70-årig belgare har en fru vars önskan var att uppleva en svensk vinter i Lappland. Resultatet blev att de sedan 10 år tillbaka har ett hus utanför Arvidsjaur, där de tillbringar 9 månader om året. På kvällen lagar vi vår frystorkade mat. Denna gång pasta Bolognese, som vi äter på tallrikar! Vi spelar kort och pratar med gästerna. Det känns nästan som att bo på ett hotell. Priserna är också hotelliknande. Innan vi lägger oss förbereder vi vår packning inför morgondagen. NU är nästan allting TORRT!!!!!

21 aug Tjäktjastugorna – 6 km norr Alesjaurestugorna

Startar vid 8-tiden från Tjäktjastugorna. Trevlig vandring i vackert väder, men vi har för säkerhets skull tagit på oss regnkläderna. Hasse tycker att kängorna har krympt. Det visar sig att han glömt ta bort torkpapperet. Detta rättas omgående till.

Det har varit kallt på natten och vi prisar
vår klokhet att bo inomhus

Vi har en lätt vandring framför oss och kommer fram till Alesjaurestugorna vid 12-tiden. Bastun där, som vi njöt av förra året, öppnar inte förrän kl 15. Vi fikar och äter lite salami som vi köper i butiken. Hasse vill egentligen bada bastu men jag låtsas att jag inte förstår det. Det känns trist om vi på nytt ska göra en kort vandringsdag.

Sjön innan samt bron över till Alesjaurestugorna

Alesjaurestugorna, vackrast belägna stugorna
på hela vandringen

Vi möter på ett par killar (40-årsåldern) som vi träffade under vår vandring upp mot Sydtoppen. De tyckte att den första delen upp mot Kittelsjön var den jobbigaste, vilket känns skönt för självförtroendet. De nämner också att bastun i Abiskojaurestugorna är suverän. I och med detta så flyttar vi fram bastubesöket en dag och bestämmer oss för att lämna Alesjaurestugorna och tälta vid båtplatsen 6 km bort. Denna sträcka är nog den vackraste och trevligaste under hela vandringen. Lättvandrat, inga stenar och hela tiden sjön Alesjaure bredvid leden. Detta år har vi inga mygg och då det dessutom är vackert väder är vandringen en njutning. Väl framme slår vi upp vårt tält. Vi hittar en bra och nästan helt plan plats. Vi äter middag i båtställets väntrum/vindskydd som ligger 20 meter från tältet. Det visar sig att jag glömt min gaffel/sked i Tjäktjastugorna! Att äta frystorkad mat ur en påse är omöjligt utan sked. Jag funderar på att tälja mig något verktyg… Bredvid oss i vindskyddet sitter en tysk man av typisk tysk storlek. Vi har stött på honom tidigare under dagen och blivit smått bekanta. Hasse har synpunkter på matens sälta och mumlar något om att peppar och salt skulle vara bra. Tysken som heter Emmerhart hör detta och vips har han trollat fram ett litet paket med både salt och peppar. Jag frågar då på skämt om han kan trolla fram en sked också och lika magiskt plockar han fram en sked som han GER till mig. Väldigt tacksam över detta lovar jag att om vi ses i Abisko så ska jag bjuda på en öl som tack.

Båtplatsen vid Alesjaure

22 aug 6 km norr Alesjaure – Abiskojaurestugorna

När vi igår slog upp vårt tält var vi ensamma. Nu vaknar vi omgivna av Taiwaneser och Koreaner! Vi äter frukost i väntrummet. Vädret är strålande och solen skiner behagligt. Idag vandrar vi mot checkpoint Kieron. Detta är en plats som ingår i Fjällräven Classic. Själva tänker vi vandra ett par kilometer längre för att slå upp vårt tält vid Abiskojaurestugorna. Efter någon timme ändrar leden karaktär. Vi lämnar sjöarna som vi vandrat längs och kommer in på ett stort och långt stengärde. I år är vädret vackert jämfört med i fjol då det blåste hårt och regnade. Trots detta så blir det långtråkigt att gå i timmar över ett gärde.

När vi äntligen passerat gärdet svänger leden samtidigt som den smalnar av. Vi märker att vi nu går ner mot lägre terräng. Vid en av våra vilopauser möter vi två damer som är på väg söderut. Vi byter erfarenheter och tankar samt påpekar för varandra hur gamla (och spänstiga) vi är. En av damerna, en skånska numera boende i Norrland, påpekar stolt att hon är äldst. Sällan hör man detta i stadsmiljö!!

När vi rundat berget Kieron så ser man
Abiskosjön (Abiskojaure)

Vi skiljs från våra vänner och fortsätter ner mot allt lägre terräng. Vi ser Abiskojaure och vet att snart kommer vi att komma till checkpoint Kieron. Förra året serverades alla FC-deltagare pannkakor vid denna checkpoint. Vi kommer överens om att vi inte ska vara så där väldigt tydliga med att vi INTE går Fjällräven Classic i år. Vi passerar bron över forsen och nu är det bara något 100-tal meter till dess att vi kommer till checkpointen.

Bron över forsen där vi passar på att fylla våra vattenflaskor

Väl framme vid checkpoint Kieron möts vi av en förtjusande ung funktionär, som fullständigt strålande talar om hur käcka och spänstiga vi ser ut. Hon påpekar också att nu ska vi få äta pannkakor med grädde och sylt och skölja ner allt med en kopp kaffe. Inför denna uppenbarelse erkänner vi att vi inte går FC utan liksom bara hänger med. Det gör inget säger hon, det finns gott om pannkakor och KAFFE. Efter ett tag skiljs våra vägar, men trevligt var det att vi såg så friska och käcka ut.

Nu vandrar vi vidare mot Abiskojaurestugorna. Det är ett par kilometer dit och där finns det bastu har vi förstått. Framme vid stugorna tilldelas vi en tältplats för den blygsamma summan av 200 kronor per person. Då ingår bastu samt ett servicehus där vi kan laga mat. Vi äter på nytt vår middag serverad på riktiga tallrikar och dricker inköpt öl från glas. Vi är så civiliserade. På kvällen bestämmer vi att det är ingen idé att bada bastu, vi ska ju göra det nästa dag. Istället går vi till servicestugan med lätta steg för att dricka choklad med cognac som Hasse så förtjänstfullt har tagit med. Väl inne i stugan är det fullt med människor och vi slår oss ned vid ett bord med tyskor. Doften från vår varma cognac spetsad med choklad gör att stämningen blir uppsluppen. Vi talar mer eller mindre flytande tyska und Alles ist Frid och Fröjd. Efter en ovanligt trevlig och sen kväll lämnar vi sällskapet. Naturligtvis utbyts löften om ölbjudning om vi ses i Abisko

Hasse i berättartagen medan jag fotograferar.

23 aug Abiskojaure – Abisko fjällstation

Vi vaknar efter en kall och regnig natt. Nu skiner solen och vi äter frukost bestående av Pasta med ostsås. Vi laddar också med lite Coca Cola. Vi börjar vandra ganska tidigt och vet att nu är det slut på den storslagna naturen. Sista sträckan går i lågfjällsterräng och det är mycket björkskog. Vi känner igen mycket av naturen och olika fiskestugor som vi såg förra året. Vädret är fortfarande fint och det känns som om Kungsleden vill visa sig från sin bästa sida. I slutet av Kungsleden har vi Abiskoforsen (Abiskojåkka) som bjuder på dramatiska scenarier. Tyvärr så gör inga foton rättvisa av scenarierna. Vi fotograferar oss lite pliktskyldigt med forsen som bakgrund- Men nu längtar vi mest efter att komma fram och få en varm dusch och bastu.

Abiskojåkka (som vi fjällrävar kallar den)

Till slut kommer vi fram till Abisko Fjällstation. Där är det som vanligt glatt och livat. Alla applåderar för de tror förstås att vi tillhör Fjällräven Classic och vi låter dem vara i den tron. Vi bjuds på saft av funktionärerna! Nu är det öl som gäller, mest för principens skull. Vi har ju fuskat lite med att dricka öl kvällen innan. Vi hinner inte mer än att njuta av de första klunkarna förrän olika personer från vandringen upptäcks eller ger sig till känna. Det är först ett par glada holländskorna som vi mötte redan vid starten i Nikkaluokta och sedan är det vår vän Emmerhardt, allmänt kallad för Emma visar det sig. Alla vill berätta vad som hänt och vilka upplevelser de varit med om. Emma är en van FC-vandrare och har för säkerhets skull tatuerat in samtliga resultat av tidigare event.

Den första ölen och de glada holländskorna

”Emma” med sin tatuering

Efter ett tag bryter vi sällskapet och går in på fjällstationen för att försöka få vårt rum. Rummet är inte färdigt och vi behöver vänta ett par timmar tycker man i receptionen. Vi bestämmer då att nu badar vi bastu. Vi tar all vår packning och letar oss ner till bastuavdelningen. Hasse först och jag efter (värt att påpeka). Väl inne i omklädningsrummet konstaterar vi att vi är de enda gästerna men också att bastun verkar väldigt liten. Hur som helst vi bastar och duschar och medan vi sitter där och njuter kommer en naken kvinna gående. Vi upptäcker varandra ungefär samtidigt. Reaktionerna blir lite olika. Hon blir ju alldeles förvånad över att se oss, medan vi blir glatt överraskade. Våra tankar rör sig blixtsnabbt. Jag påpekar för Hasse att han inte har läst ordentligt på dörren så att vi förmodligen sitter i dambastun. Jag påpekar för kvinnan (på engelska) att vi nog sitter fel och att vi genast ska åtgärda detta. Hon befinner sig vid tillfället halvt inlåst på en toalett i omklädningsrummet och svarar att det är en god idé. Jag som sedan barnsben fått lära mig att man ska titta på den man pratar med inser att detta inte är tillämpbart just nu utan vi förflyttar oss utan vidare kommentarer nakna med all packning till herrbastun utan vidare missöden.

Efter bastun äter vi en lunchbuffé som består av köttbullar, lingon, sås och potatis. Det smakar fantastiskt gott. Sedan tar vi vårt rum i besittning och sover ett tag.

Efter en välbehövlig vila tar vi oss ut till partytältet och minglar lite. Samtalsämnena är lite enahanda och efter ett tag har klockan blivit så mycket att vi kan gå in och njuta av vår 3-rätters meny. Förra året var den himmelsk. I år var den snäppet sämre. Visst smakar det bra men till förra årets höjder når den inte. Däremot får vi även i år ett trevligt bordssällskap. I år pratar vi om olika regementens avskaffande med en person som kommer från försvarets högkvarter. Efter ett nytt besök i partytältet där de visar olika propagandafilmer för nya äventyr så beger vi oss till rummet och somnar gott.

24 aug Abisko fjällstation – Kiruna - Stockholm

Upp ganska tidigt och en fantastisk och livlig frukostbuffé. Vi samtalar erfaret med två herrar som för första gången ska gå Kungsleden. Hasse påpekar ånyo att vi nog hade kunnat nå toppen om inte hans kompis (jag) totalt hade missbedömt var man ska tälta och hur mycket man ska bära. Detta är kommentarer som jag hört ett antal gånger under vår vandring och dessvärre har han alldeles rätt. Hur som helst vi berättar var de jobbiga partierna finns.

Vi kommer utan några incidenter till Kiruna flygplats och efter lite väntande tar oss Norwegian hem till Stockholm.

Förra året kändes det lite vemodigt att avsluta äventyret. I år var det mer skönt att vara framme. På något sätt kändes bedriften i år inte lika stor, vilket är konstigt med tanke på att vi i år gjorde ett tappert försök upp till Sydtoppen. Det var länge sedan vi var så totalt tömda på energi. Som det känns nu så kan Sydtoppen få fortsätta att vara obesökt av G Ramsgård. Hasse hade (och har?) lite funderingar på ett nytt försök nästa år…. Den förtjusande funktionären i Kieron, som visade sig vara sjuksköterska, påpekade också att från 65 års ålder går det ständigt utför. Vi kan möjligtvis minska fallvinkeln men vi kan aldrig få det sluttande planet att sluta att slutta. Så jag tror det är kört!

Men det finns massor med andra utmaningar, vi får se vad framtiden har att erbjuda. Hösten och vintern kommer säkert att föda nya djärva idéer.

Juli 2019

I år blir det inget Fjällräven Classic eller motsvarande. Det känns trist. Istället blir det en mer civiliserad vandring upp till Trollsjön och Låkttatjåkko. Inga strapatser utan mer tänkt som PR för tältande och de lappländska fjällen.

Tack för att du läst ända hit!