La Mosquitia med packraft: Del 2

Ni kommer ihåg hur det var. Vi befann oss på den nedre delen av den avlägsna Bocayfloden i området La Mosquitia - det okända och svårtillgängliga låglandsområdet i nordöstra Nicaragua med varsin packraft. Här följer fortsättningen:

Barnen och pappan i den familj, vars trädgård vi hade sovit över i, hjälpte till att bära ner våra saker från den branta sluttning som låg precis framför deras hus. När våra saker var fastsurrade paddlade vi en kort bit medan mannen stakade sig fram i en smal träkanot bredvid oss. En bit bort låg en större fors. När lokala fiskare och handelsmän färdas sträckan så passerar de den på kala bambuträd som de lagt sida vid sida i den kokande forsen. Resultatet blir att de kan rulla båtarna på dem -likt vikingarna när de flyttade sina fruktade skepp på land. Vi valde dock inte att utnyttja bambuträden, utan vi bar våra båtar runt forsen. Mannen visade vägen.

En bit av forsen som vi gick runt. Och allvarligt talat... Bilden gör den inte rättvis.

Vi vinkade adjö till familjen!

Strax efter kom vi till en större by. Scenen var den vanliga fast med fler deltagare på spelplanen. Det fanns fler kvinnor nere vid stenarna i flodkanten där de tvättade. Barnen var än fler och de hoppade och badade och förde oväsen som bara lekande barn kan göra. Fram tills dess då de fick syn på oss vill säga. Då blev de knäpptysta. Ända tills vi hade passerat, då de ofta bröt ut i gapskratt. Männen brukade inte vara lika närvarande ner vid floden. Men var de det så höll de oftast på med något tyngre kroppsarbete, som att packa ner varor i en båt. Ibland svarade människorna i byarna inte på våra hälsningar, utan stod bara och tittade med neutralt ansiktsuttryck, eller så log de blygt . Ibland klappade de istället händerna och skrattade och tyckte vi var månadens händelse. Vi visste aldrig på förhand hur vi skulle bli bemötta.

Vi hade under ett tag paddlat i tystnad, försjunkna i tankar på var sitt håll. Plötsligt lade vi märke till att floden började uppföra sig annorlunda. Det var som om en kraft fick vattnet i floden att vika av -likt en vindpust som från ingenstans kommer och tar med sig en hög med torra löv. Vi hade nått slutet på Bocayfloden och kommit till den kraftfullare Cocofloden! Helen paddlade hårt och nådde stranden på andra sidan och befann sig plötsligt i Honduras. Jag tog det lugnare och snurrade runt i båten och blickade tillbaka mot Bocay. Som om jag tog farväl av den. Och det var väl det jag egentligen gjorde. Sen paddlade jag också över till andra sidan, till Honduras.

Helen går i land i Honduras - likt en nutida Anne Bonny!

Och till slut kom även jag i land i Honduras. (Det är alltid kul att befinna sig i ett land utan stämplar i passet). Ni ser Rio Bocays utflöde uppe till höger i bilden...

En stund senare blev vi stoppade av militärer. Vi fick hjärtat i halsgropen. Människor i gröna kläder har ofta konstiga påhitt -och ofta råkar jag och min cykel ut för dem. Men inte denna gång! Helen är bättre på spanska än vad jag är -så hon berättade att vi bara var turister. Hon fick tala om sitt namn och passnummer och en del annan information och efter att de fått ner uppgifterna på papper fick vi paddla vidare. Mig frågade de inte ett ord. Jag var helt nöjd med det upplägget.

Byn! Militärerna borta sedan någon minut...

Byns nyfikna barn...

På kvällen campade vi i Honduras. Mitt pass skulle visa att jag endast hade befogenhet att vistas i Nicaragua. Inte i Honduras. Men min känsla var att ingen skulle bry sig- inte ens militären. Egentligen befann vi oss varken i Honduras eller i Nicaragua, utan i La Mosqutia, området som en gång styrdes av kungar. Den första dokumenterade var känd som ”Oldman”, som härskade mellan åren 1625 och 1687. Idag finns det ingen kung, men väl en tronpretendent vid namn Norton Cuthbert Clarence.

Ett par berg hade dykt upp i fjärran. De visade sig ligga i Honduras, och var oerhört vackra. Jag undrade om någon klättrat dem. Några lokala tonåringar kanske? Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om ingen varit uppe på toppen - i många kulturer världen över är bergsklättring en helt poänglös hängivelse. Ett fenomen som ofta används som slagträ i den debatt som alltid blommar upp när västerländska bergsklättrare omkommer. ”Vad skulle de där upp och göra”, brukar det låta när de läst klart artikeln i Aftonbladet och sömnigt söker medhåll från kollegor i det kafferum där det annars mest snackas om dåliga löner och eventuella SM-guld.

De vackra bergen!

Alltså kan det innebära att inga lokala tonåringar, eller vuxna för den delen, någonsin har sett den säkerligen bedårande utsikten från toppen. Däremot skulle jag ha blivit förvånad om inte de tidiga spanjorerna eller de tidiga britterna bestigit bergen. Området var ju ett tag faktiskt brittiskt, i en tid då denna del av världen hamnade mellan stolarna i ett slags förvirrat politiskt spel, inte helt olikt ”det stora spelet” under slutet av 1800-talets Centralasien: Vem var vinnare, vem var förlorare, vem spionerade åt ryssarna - och vem har egentligen klättrat de där bergen?

Vi klättrade dem inte. Även om tankar på det hela tiden var närvarande. De var mycket fascinerande. Nästan hypnotiska. Inte höga, men ändock majestätiska. Kontrasten i höjd skapade en illusion av kolosser, likt en tropisk variant av Cuernos del Paine, som en grågrön Uluru, eller som en mer levande version av Hombori Tondo.

Närmare. Ur en mindre spetsig vinkel.

Paddling i bergets skugga...

Vi närmade oss Raiti. Vi hade bestämt att vi skulle försöka proviantera, men vi visste inte om det fanns en handelsbod i byn. Återigen blev vi stoppade av militär och återigen tog de våra uppgifter. När det var klart frågade Helen om det fanns någon mat att köpa i byn. Det fanns det, svarade soldaterna. Jag vandrade upp till krönet på slänten, ömsom på trappsteg av cement, ömsom på steg uthuggna direkt i den röda marken. Väl uppe var det första jag såg militärernas baracker och jag frågade ett par soldater var affären låg. Byn var välskött och vacker. Inget skräp på marken, som i stora delar av övriga Centralamerika. Starka och friska kor, hästar och grisar vandrade omkring öppet och tycktes vara tillfreds med livet, men omedvetna om sitt kommande öde. Samtliga hus var byggda på pålar och tycktes sväva cirka två meter över marken. En del av dem var målade i starka färger, som ljusblått och orange. En stor balkong eller altan tog ofta upp en tredjedel av boendeytan och på många ställen var hängmattor uppspända i dessa utomliggande vardagsrum. Byns invånare tittade lite förstrött på mig, ofta log de, och de svarade alltid om jag hälsade. I andra avlägsna byar brukar man ofta bli omringad av nyfikna människor. En gång i sydvästra Tanzania, slog jag upp tältet inne i en byskola och räknade till 121 personer omkring mig när rektorn visade mig till klassrummet där jag fått lov att tillbringa natten. Men här verkade de inte bry sig det minsta om min närvaro. Det var både skönt och en aning tråkigt.

Efter att jag införskaffat lite chips, några konserver med korv, kex och annat, återvände jag till Helen som satt och skrev dagbok nere vid båtarna. Några barn lekte tio meter ifrån henne, men hade inte tagit någon notis om henne heller.

Sådana här blommor fanns ofta på stenar och klippblock i floden...

Omedelbart efter Raiti kom vi in i området med forsar. Ofta var de inte värre än de vi redan tagit oss förbi, men frekvensen av dem ökade markant. Vi paddlade framåt och plötsligt var jag omringad av vitt skummande vatten och jag gjorde mitt yttersta för att styra undan från de svarta vulkaniska klippor som stack upp ur vattnet här och var. Under några sekunder paddlade jag framåt mot vågor som skymde sikten och jag njöt och var nervös på samma gång. Under de något kaotiska sekunderna i forsen hade jag registrerat en motorbåt nedströms och insett att jag måste se till att undvika även den. Precis när vågorna lugnade ner sig, och jag förstått att jag hade den värsta biten bakom mig, passerade jag båten på bara två meters håll, och såg två västerlänningar ombord. De skrek ”wow” och något som jag tolkade som ”var började ni”. Min adrenalinnivå, samt behovet av att hela tiden hålla utkik efter de svarta klipporna, gjorde så att mitt svar sträckte sig till ett ensamt ”hej”. Bara någon sekund senare var de bakom mig och utom hörhåll -och nu med blickarna riktade mot Helen, som klarade forsen galant.

Turister!? Sa vi till varandra när vi var tillbaka på lugnt vatten. Synen hade förvånat oss båda två, då vi var ljusår från gringospåret. Dagen efter fick turisterna dock sin förklaring. De kom tillbaka. Vi såg dem på avstånd då vi satt i skuggan vid flodkanten och åt lunch. De fick syn på oss också, och jag såg hur en av turisterna vände sig mot styrmannen och bad honom stanna till. De var från USA. -Nebraska, sa de och tycktes av en outgrundlig anledning skämmas en smula. Det visade sig att de inte var turister, utan att de jobbade för ett amerikanskt universitet och jobbade med att undervisa lokalbefolkningen i någon sorts vildmarksbaserad sjukvård. De var båda outdoor-entusiaster och var mycket intresserade över vår resa. De berättade att de under de senaste tre åren tillbringat tre månader per år i flodens omedelbara närhet. -Och att vi såg er samtidigt som ni tog er ner för en av flodens största forsar med varsin liten gummiflotte fick oss att först tvivla på våra ögon, sa de och skrattade. Vi var de första turister de någonsin sett i området. De hade själva aldrig varit så här långt uppströms tidigare. Nu hade de tagit sig dit för att kartlägga några byars eventuella behov av sjukvård.

Efter forsen vid Raiti och efter vårt blixtmöte med amerikanerna var det dags att slå nattläger. Vi hittade en mycket bra plats på en ö i floden. På andra sidan vattnet mot Honduras fanns en massiv vägg av ren djungel, som en sinnebild av oframkomlig tropisk regnskog. På natten hördes vrålapor på avstånd, men dessa lät långt ifrån på det sätt som jag hört tidigare under resan. Den gången hade vi antagligen slagit läger i deras revir -och de var störda av vår närvaro. Dessa individer var inte störda av oss, och deras vrål lät därefter. Betydligt lugnare. Dock tycker jag det är en smula kul att jag har erfarenhet av hur oroliga vrålapor faktiskt kan låta. Garanterat ett av naturens mest fasansfulla läten, eventuellt undantaget wailande R&B-artister.

Vi lämnade ön tidigt dagen därpå och fortsatte paddla genom en smal kanjon bildad av hård vulkanisk sten. Det var mycket vackert, och vi stannade ett par gånger och gick omkring i området för att fota. Under resan kom vi flera gånger att passera dess smala flodgränder där väggarna var sten och de var nog min absoluta favoriter under paddelturen i La Mosquitia. Ofta kom de i samband med forsar, vilket gav ingrediensen adrenalinstinn extremsport ett mycket naturskön inramning.

Utforskning till fots...

Vi tvingades ibland att svälja stoltheten och bära våra prylar runt trånga passager med vattenfallsliknande forsar. Stolthet eller inte - jag kände varken för att drunkna, krossa huvudet mot en klippa eller ens för att punktera alpackan. Vattenfallet på bilden är såklart inte floden!

En gång fick ett par män syn på oss och varnade oss för att fortsätta. Vattenfall. Tillsammans gick vi och rekade -och vi kom fram till att männen hade rätt. På detta ställe skulle vi definitivt bära våra flottar runt forsen. Utan ett ord tog männen tag i dem och bar dem halvspringande bort till en sandbank hundra meter nedför floden. Vi hade svårt att hinna med utan packning.

Den ena mannen visade med kroppsspråk att han gärna tog emot en slant för tjänsten. Innan vi hann tänka längre än så, berättade den andra mannen för sin vän att vi var från England, och att vi därför inte var ”sådana”. Om vi inte var ”sådana” för att vi inte var några naiva och ondsinta amerikaner som förtjänade att betala överpriser, eller för att vi inte var generösa dumvänliga jänkare med fickorna fulla av dollar - utan bara snåla européer, förtäljer inte anekdoten. Hur som helst ville männen inte ha betalt av oss för att vi inte var ”sådana”. 

Författaren av denna artikel...

Och min medresenär...

Floden - dag sju!

Den sjunde dagen kom vi in i ett område där floden svängde kraftigt fram och tillbaka. Vi var på väg österut, men tycktes hela tiden paddla antingen norrut eller söderut, eller till och med västerut. Anledningen till dessa svängar var det eviga samspelet mellan erosion och sedimentation, faktorerna som bildar så kallade meandrar, som senare förvandlas till såkallade korvsjöar. Men trots känslan av att vi mest hela tiden paddlade åt fel håll lyckades vi kämpa vidare. Vi kom in i ett område där jättelika och säkerligen urgamla träd fallit ner i vattnet och till sist gått på grund, likt strandade valar. Där har de sedan blivit liggande under gud vet hur lång tid. Området utstrålade någon form av avståndstagande eller illvilja. Nästan mer som en kloak än som en vacker flod. Det är svårt att förklara varför, men hur som helst höll jag ögonen öppna - att få gummibåten punkterad av en fallen koloss till träd skulle vara mindre angenämt. Det var ju inte bara den synliga delen av träden som skapade en oro inom mig. Det värsta var de svarta, spetsiga och ofta avbrutna spjutliknande armar som ofta fanns strax under ytan - osynliga tills vi var precis intill dem. Eller över dem.

Den sista natten sov vi i en glänta högt ovan floden. Området var inte så hemskt trevligt, de flesta växter var olika sorters palm och det syntes att gläntan nog egentligen var ett litet kalhygge. Palmblad och gamla ormbunkar låg halvt förmultnade omkring oss och spred en mindre tilldragande doft. När vi lyfte undan dem för att få en trevligare sovplats kröp det fram skalbaggar, myror och en stor vit centiped av något slag. En ensamt träd av samma typ som de i vattnet vakade över oss. Detta gröna, levande urtidsträd vakade över oss - och till skillnad från dess döda halvt flytande syskon i vattnet utstrålade detta en ljus vänlighet som fick mig att må bra och skratta. Jag gick fram till det flera gånger under kvällen och dagen efter, den sista på floden, vände jag ofta på huvudet för att blicka tillbaka på det ensamma majestätiska trädet.

Tältplatsen. Det gröna buskaget i bakgrunden ovan våra tält är egentligen inget buskage. Det är jätteträdets stam...

Den sista dagen handlade egentligen bara om att nå byn San Carlos. Där visste vi att det fanns ett hotell och att det gick båtar till La Mosquitas huvudstad Waspam. Vi nådde byn efter några timmar av ganska händelselös paddling - vi hade lämnat forsarna bakom oss och hela området var nu mer "tillgängligt" och därmed inte lika spännande. Vi hade paddlat ca 250 kilometer i våra alpackor. 

Helen med San Carlos i bakgrunden - glad efter att ha paddlat 250 kilometer!

Rio Coco, morgonen efter målgången.

Efter detta lilla äventyr i det stora äventyret, tog vi oss tillbaka till Honduras huvudstad Tegucigalpa och fortsatte vår resa. Återigen på våra kära cyklar. Till sist tycker jag ni kan titta på denna minifilm om turen längs Rio Coco som Helen satte samman.

Kul att ni läste!

Med vänliga hälsningar

Lars

(som i vanliga fall bloggar Här)