Kirgizistan - i de himmelska bergen

En himmelsk vandring över höga berg, ner i djupa dalar, förbi blomstrande ängar, längs forsande vatten och i skuggan av de höga Tien Shan-granarna. De snöklädda topparna gnistrar i solskenet och allt är så fantastiskt vackert att det känns som en dröm, en dröm där man blir väckt av en dundrande hjord med fria hästar som galopperar tätt förbi.

Det är min tur nu. Jag känner att benen inte riktigt bär.  Sakta går jag fram emot kanten, vänder ryggen emot och tar ett första kliv nedför branten. Det spänner i selen som är fäst runt min kropp, jag håller krampaktigt i repet trots att bergsguiden ropar åt mig att släppa taget. Till slut släpper jag; repet glider, mina kängor får inget fäste i snön och jag rasar utför. Men det tar stopp, i en kraftig snödriva.

Jag befinner mig i Kirgizistan. Ett kuperat och kustlöst land som förutom Kina är omgivet av länder med spännande namn; Kazakstan, Tadzjikistan och Uzbekistan.  Landet är hälften så stort som Sverige och har knappt fem miljoner invånare. Kirgizerna är i huvudsak ett nomadfolk som lever i bergen tillsammans med sina får och hästar.

Det har varit en spännande väg fram till de höga bergen vi nu klättrar i. Kirgizistan är ett underutvecklat land som överallt bär spår efter åren då landet var en republik i Sovjetunionen. De en gång så vackra ryska paradgatorna i huvudstaden Bisjkek är slitna och har mist sin glans men kvarstår som ett monument av en svunnen tid. Så snart bussen har nått utanför stadsgränsen möter vi inte många bilar. Istället möter vi hästar som kämpar sig fram dragandes överlastade vagnar. Vi åker förbi en affär där hästar står bundna, parkerade, i väntan på sin ägare.

Stora gröna åkrar och fält breder ut sig, i fjärran syns bergen som en gråblå kuliss. Bussen svänger av från den smala vägen, hoppar och skumpar på en liten stig som leder brant utför. Det börjar kännas obehagligt farligt och jag är tacksam när chauffören stannar och säger att vi måste gå den sista biten till lägerplatsen. I en liten dalsänka ligger ett par jurtor tätt intill varandra. En jurta är den typiska nomadbostaden, det är ett stort runt tält med en stomme av träpinnar klädda med tjocka ullfiltar som ligger omlott. Ullfiltarna är gråbruna utvändigt men invändigt är det varma klara färger i vackra mönster. I takets mitt finns en rund öppning som öppnas och stängs efter temperatur och väderlek. Jag somnar efter en lång stunds drömmande betraktelse av den stjärnbeströdda himlen ovanför.

Vi är tio svenskar som ska vandra i de kirgiziska bergen i tio dagar. Till vår hjälp har vi två guider, en ryss och en kirgiziska, en kvinnlig kirgizisk kock samt ett antal starka unga män som kommer att bära vår packning. För dessa unga män är detta ett sommarjobb som ger dem möjlighet att studera vidare när hösten kommer.

När vår vandring börjar befinner vi oss redan på 2300 meter över havet, vid Chon-Kysyl-Suu. Det finns inga vandringsleder här utan vi vandrar över blomsterklädda ängar och på smala fårstigar. Vi möter stora hjordar med hästar som betar fritt, här finns inga stängsel. Längre upp på sluttningarna ser vi mängder med vita tussar – det är får som sökt sig högre upp med förväntningar på saftigare bete utan konkurrens från hästarna.

Vår vandring tar oss allt högre upp i bergspasset. På den intensivt blå himlen syns bara enstaka fluffiga vita moln i fjärran. Det är slående hur grönt det är långt upp längs bergssidorna. På sluttningarna växer de höga vackra Tien Shan-granarna. Den breda floden som rusar fram i dalens botten skapar en frasande ljudkuliss. De snöklädda topparna sträcker sig mot himlen. Det är obeskrivligt vackert.

Vi når kvällens lägerplats redan på eftermiddagen och efter en stunds vila tar nyfikenheten överhand. Jag tar med mig en extra tröja, kamera och en flaska vatten och ger mig ut på upptäcktsfärd. Snart nås jag av ljudet av hästhovar som dundrar fram och hör människor hojta. I en glänta mellan granarna rusar en hästhjord fram och tillbaka i en inhägnad medan en ryttare till häst spränger fram genom flocken. Jag förstår snart att den unga ryttaren försöker fånga en av hästarna i hjorden. Med ett genuint hästintresse rycks jag med och går allt närmare. När pojken lyckas fånga in hästen med ett rep klappar jag händerna och han ler stort. Vad jag inte märkt var att en kvinna har slutit upp vid min sida, hon tar mig försiktigt på armen och säger något jag naturligtvis inte kan förstå. Men även hon ler stort och börjar gå samtidigt som hon vinkar till mig att följa med. Jag bjuds in i deras enkla stuga.

I stugan möts jag av en man och en pojke i övre tonåren. Jag bjuds att sitta ner på en kudde på jordgolvet vid ett lågt bord. Stugan består bara av ett rum, vid en vägg står några madrasser lutade, det finns ett par små pallar, några sittkuddar och i hörnet en liten vedspis. Mer är det inte och i stugan bor fyra personer. Jag tar emot en skål med komys som kvinnan räcker över. Komys är ljummen jäst stomjölk, alltså mjölken från en häst. Det smakar inte gott men självklart dricker jag för att visa min respekt och tacksamhet över den gästfrihet de visar. Vi kommunicerar snart via gester och det går riktigt bra att förstå varandra. När det börjar skymma lämnar jag familjen som länge står utanför sin stuga och vinkar till mig. Jag återvänder till lägerplatsen och äter en god middag som avrundas med några koppar te och samtal om dagens upplevelser innan det är dags att krypa ner i sovsäcken för en god natts sömn.

Vår vandring fortsätter mot de allt högre bergspassen. I dalgångarna blir det lättvandrat och njutningsfullt att bara se sig omkring i de vackra omgivningarna. Det första högre bergspasset är inte lätt att ta sig igenom, det liknar mest ett grustag med löst rullande småsten under fötterna. Vi går sakta och försiktigt för att inte orsaka ett skred. En snöbrygga tar vi oss över med största säkerhet med ett rep emellan oss. Det är svårt att veta hur fast snön ligger och hur hårt packad den är. På andra sidan väntar en överraskande grönskande sluttning där vi möter några ston med sina föl som passerar tätt förbi utan att ta större notis om oss. Plötsligt känns en kraftig vind och himlen mörknar som i ett trollslag. En blixt skär igenom molnen och knallen är öronbedövande. Det här vänjer vi oss snart vid då det nästan undantagslöst kommer ett kraftigt regn med åskväder ett par timmar varje eftermiddag då vi befinner oss i bergsmassivet.

Varje vandringsdag innebär vandring både uppför och nerför, vi går över höga pass för att sedan slå läger nere i dalgångarna. En av dagarna når vi glaciärsjön Ala-Kul som ligger 3600 meter över havet. Här slår vi läger vid stranden. Vi befinner oss djupt inne i bergsmassivet och söderut syns ett hav av snöklädda toppar, många över 6000 meter. Vår vandring till Ala-Kul har varit ansträngande brant och vi känner att det skulle vara skönt med ett bad. Det är en märklig känsla att tvåla in sig, schamponera håret och doppa sig i den smaragdgröna sjön samtidigt som snöpartier lossnar från glaciärerna och faller ner i sjön. Det är fyra grader i vattnet. Det gäller att inte vara badkruka på dessa höjder!

På vägen upp mot vandringens högsta pass, Ala-Kul-passet 3900 meter över havet, känner jag av höjden rejält. Det gäller att gå i etapper om tio steg och däremellan stanna och andas tio djupa andetag. Jag går först med den ryske guiden Vladimir tätt bakom mig, vi är långt före de andra i gruppen och jag inser att all min träning inför resan var mödan värd. Vladimir talar bara ryska, kan några få engelska ord och några meningar på tyska. Vi lyckas ändå förstå varandra och jag får veta att han vid femtio års ålder slutat som professionell klättrare och numera ägnar sig åt att vara vandringsguide. Han är mycket blygsam men jag förstår hur stor Vladimir är i bergssammanhang när han pekar mot en 6 000 meters topp söderut och får veta att den officiellt bär hans namn. Jag är glad och stolt över att just han är min följeslagare upp till passets topp där vi sätter oss ner och ser ut över havet av snöklädda toppar runt om oss. Inombords bubblar det av glädje och lycka, det är så fantastiskt att få uppleva det här!

Vår guide Vladimir och jag på vår vandrings högsta topp.

Så småningom har alla lyckats ta sig upp på toppen och efter en stunds vila är det så dags för den brantaste nedstigningen under vandringen. Den här branta sidan av berget är täckt med snö och det är farligt att försöka ta oss ner utan hjälp. Vladimir firar ner oss med rep nedför snörännan, en i taget. Det hisnar i magen och jag är orolig för att den kortvuxna Vladimir inte ska orka hålla emot när jag rasar nedför. Men det gör han förstås. När jag når kanten av en kraftig snödriva som är stabil att stanna vid, får jag själv lossa selen och fortsätta nerför branten utan hjälp. Snön har övergått till grus och vi måste återigen ta oss ner en i taget för att den ovanför inte ska orsaka ett rasskred som drabbar den som går nedanför. Det är riktigt otäckt. För varje steg jag tar glider kängan i gruset en bra bit ner innan jag får fästa, det gäller att gå väldigt försiktigt. Men samtidigt måste vi alla skynda på så att samtliga har hunnit ta sig ner för branten innan eftermiddagsregnet kommer. Regnet skulle göra den här nedstigningen livsfarlig. Efter ett par hundra meter i gruset får jag äntligen fäste på fast underlag igen. Benen darrar efter ansträngningen när jag pustar ut.

Vi är snart nere i botten av dalgången. Här är det grönskande och blomsterprakten är fantastisk! Här kommer vi att slå läger och stanna i två dagar innan vi ska söka oss ut ur bergsmassivet. Det finns möjlighet till bad i varma källor och vila men jag väljer att med hjälp av Vladimir få hyra en häst av familjen som bor en bit upp på sluttningen. Den häst jag blir tilldelad är liten och tunn men trygg och säker på sina hovar. Det är härligt att få ge sig ut på egen upptäcktsfärd på hästryggen. Jag njuter av de vackra omgivningarna, den klarblå himlen och tystnaden. En mjuk gräsklädd sluttning inbjuder till en galopp i full fart, hästens hovar trummar mot marken och mitt hår fladdrar i vinden.

Det är dags att lämna bergsmassivet i Tien Shan för den här gången. Med mig bär jag minnena av en fantastiskt vacker natur, de vänliga kirgizerna och många spännande upplevelser. Jag kommer tillbaka. Det är jag säker på.

/Annette

Kan tillägga att vid nästa vandring ska en ordentlig kamera med... Trots hjälp från kunniga arbetskamraterna fick vi inte till bilderna bättre än så här.