Kåtotjåkka utan återvändo

Redan efter förra årets tur till Kebnekaise började nya tankar framför fjällkartan att fylla mina drömmar. Idéerna var många. Men familj, väder och snösmältning var faktorer som styrde det mesta i tidsplaneringen. I och med att jag tänkte göra en tidsmässigt kort tur, så försökte jag undvika de mest långvariga lågtrycken. Om vädret tillät tänkte jag ha Kåtotjåkka 1991möh som en huvudingrediens i årets fjällvandring.

Från Abisko blev det start efter lunch måndagen den 3/8. En relativt tråkig och blöt kungsled upp mot Abiskojaure väntade. Jag hade haft Ballinvagge i tankarna, men såg att det låg en del snö av okänd kvalité vid dalens norra mynning samt att molnen slickade dalens botten denna dag. Beslutet att fortsätta trygga Kungsleden blev inte svårare av att jag kände mig seg i benen tidigt. Den fysiska formen var klart påverkad av den senaste veckans sjukdom.

Runt fem på eftermiddagen hade jag passerat Abiskojaurestugorna och tog en middag i gränslandet mellan björkskog och kalfjäll. En hel del utländska vandrare med olika utrustningsnivå mötte jag på väg upp mot rengärdet. Jag kommer aldrig glömma den engelska gruppen unga män som släpade en hemmagjord kärra i badtofflor(!). Sådana där badtofflor som har en pinne mellan stortån och den intilliggande tån. Eller de som gick i någon slags burka mot mygg och regn, trots att det knappt var mygg fram till Alisvagge denna dag.

Målet för dagen var att hinna vada vid Miesákjávri och sedan slå läger på andra sidan för att ha en god chans att nyttja meteorologernas stora löften maximalt dagen därpå. Den senaste veckans ihärdiga regnande i området, ställde tvivel om vadets rimlighet. Tvivel som fick vind i seglen av att Kungsleden bitvis utgjorde bäckfåra på väg från upp Abisko.

Trött som jag började bli vid niotiden missade jag "avfarten" ner mot sjön och fick som straff kryssa genom myr och snår för att finna spår av en stig. Här blev mina byxor och låga vandringsskor dyngsura, vilket å andra sidan förberedde mig för det långa, kalla och strida vadet. Jag måste ärligt säga att jag inte kände mig speciellt upplagd för att göra ett längre vad på kvällen efter uppskattningsvis 25km vandring. Avsaknad av ordentligt dagsljus medförde en kuslig känsla när jag tog mina första steg ut i det grönaktiga vattnet. Många stenar var hala, men med stavarna utfällda genomfördes vadet dock utan större fadäser och jag kunde slå läger på fin ljunghed ackompanjerad av olika fågelläten.

4/8

Jag vaknade omkring kl 8 och kunde konstatera att väderprognosen som utlovat kraftigt högtryck ännu inte slagit in. I ett par timmar ägnade jag mig åt att torka skor och sockar, medan jag kokade en renskavsgryta. Detta var den viktigaste dagen under min vandring och jag ville göra undan större kok redan innan avfärd. Vädret började definitivt att byta skepnad under tiden och i takt med att solen steg, ökade temperaturen snabbt. Dagens vandring skulle gå över Kåtotjåkka, från norr till söder. Om benen visade sig pigga, var jag mentalt inställd på att gå så långt som jag kunde hinna i det vackra vädret. Tankar som skulle komma att i verkligheten landa i norra vistasdalen.

Delvis beroende på vattennivån var det svårt att se och följa stigen österut mot Kåtotjåkkas norra fot. Av stigen att döma, torde det endast vara ett mycket ringa antal vandrare som går här jämfört med Kungsleden. Och några människor skulle jag inte komma att möta förrän jag väckte stugvärden i Vistas eftermiddagen därpå.

Det som väntade mig de närmaste två timmarna efter avfärd var strålande sol och mygg. Jag kunde för myggens skull inte stå stilla mer än när jag böjde mig ner för att fylla kåsan. En snabb kåsa vatten stillastående och nästa gående, blev melodin denna inmarsch. Tempot blev högt och slitsamt i den våta terrängen. Redan när jag kommit upp på 1000-metersnivån på skrå mot dalen Bieggariehppi kände jag att omständigheterna tvingat mig till en väldigt oekonomisk vandringsfart. Troligen hade också gårdagen satt sina spår, för jag förstod vid det här laget att det endast handlade om att på säkraste sätt ta mig över denna bjässe till fjäll och ner till vistasdalen.

När jag passerade jåkken som rinner från sjön 1155 fick jag en skymt av Kåtotjåkka i dess majestät. Det var mäktigt att se nordstupet med snöbetäckta toppar bland molnen, samtidigt som jag kämpade bland vide och mygg.

Överraskande fortsatte myggen att göra mig sällskap ända upp till 1700-metersnivån. Det var stort sett vindstilla och huruvida de åkte snålskjuts på keps och ryggsäck eller om de kröp fram ur blockterrängen, låter jag vara osagt. Men mygg var det vid varje rast i alla fall.

Ett ganska stort snöfält passerades på skrå i sluttningen innan jag nådde upp till brådstupen på bergets västra sida. Här var stavar med stora trugor ett väldigt stort hjälpmedel. Paus med chocklad och nötter följde vid 14-tiden, samt telefonsamtal då täckningen återkom på höjd. Utsikten var redan här helt hänförande men den stupande nordsidan med snötäckt kam, skickade en olustig känsla genom kroppen. Hur brett kommer det att vara där uppe? Hur kommer snön att te sig? Måste jag vända och gå tillbaka? Jag kunde inte slå bort tankarna.

Vid fyra-tiden nådde jag den snöklädda Stortoppen(1991). Jag laddade med vatten och chocklad innan jag rekade snön utan ryggsäck. Snön hade ett decimetertjockt fruset lager på den nordliga skuggsidan, men som kunde provoceras till släpp. Södra sidan var mjuk och kornig och stegen bottnade ordentligt i packad sursnö. Det såg också ut som om snön byggt sig upp mot norr, eller kanske snarare inte smält bort i samma grad på den sidan. Jag valde att gå någon halvmeter in på södra sidan av kammen. Långsamt gick det då jag bemödade mig att trampa fast stavar och fötter en åt gången. Ett mindre stenparti i slutet av snöbranten på södra sidan kändes som en ytterligare säkerhet om jag skulle ha börjat hasa neråt.

Att nå den västra toppen kändes dock som en stor lättnad. Här kunde jag slappna av och verkligen njuta! Det var så klart väder i alla riktningar. Hade jag haft bättre med tid hade jag kunnat sitta i solen med ryggen mot toppröset i timmar. Den speciella metallådan med buntar av gammalt papper packat i botten innehöll även en påse med nyare blått papper. Av datumen förstod jag att toppen inte är välbesökt. I min barnslighet tyckte jag det kändes ärofullt att få min namnteckning under den välkände Claes Grundsten.

Klockan var fem när jag började nerstigningen längs södra kammen. En större snölega hade visat sig på sluttningen i syd-öst, men jag var så trött att jag föll för frestelsen att gena ner i den syd-västra sluttningen. Jag har inte själv svaret, men antagligen gjorde jag ett misstag här. Terrängen jag fick var mycket lös och storblockig. Lyckligtvis nådde jag ett snöfält halvvägs till dalen som jag kunde åka ner på, flera hundra meter.

Redan i kvällssolen längs Mårmajåkka började åter myggen göra sig påminda. Det vackra och vindstilla vädret skulle visa sig att bli en prövning denna kväll. Slutligen framme vid platån ovanför hängbron vid vistasdalen, fanns ännu inga tecken på vind. Solen flödade och myggen hade stor välkomstcermoni. Jag valde att resa mitt tält med tältduken helt nere vid marken och kokade maten där inne till bråkdelen av den myggsvärm som befann sig utanför.

Det blev varmt i tältet. Jag låg med myggnät över skallen och med kläder i väntan på skymning och påföljande temperaturnedgång. Vid halv elva-tiden på kvällen började små vindbyar att dra in till min stora förtjusning. Väderprognosen hade stämt förunderligt bra och jag anade en lågtrycksfront från söder och öst.

Jag satt ute en stund i den uppfriskande vinden och njöt av solens sista strålar över Mårma. Rovfåglar cirkulerade med sina skrik och bröt av det jämna ljudet från de brusande vattenfallen. Jag hade inte velat vara fjällämmel här.

Senare under natten vaknade jag otaliga gånger då vinden sög tag i tältet. Jag låg lite i lutning vilket också gjorde att komforten blev lidande. Det underliga var att nästan alla myggor som på kvällen gjort mig sällskap inne i tältet fått krypa till korset, i likhet med de som försökt klamra sig fast utanför.

5/8

Jag hade inte riktigt bestämt mig, om jag skulle gå nordväst över Alesjaure tillbaka till Abisko eller om jag skulle fortsätta till Nikkaluokta. Två dagars vandring väntade hur som helst. När dagen tycktes ha frisk vind, valde jag att passa på att gå Vistasdalen myggfritt med sikte på Kaskavagge.

Det var vackert i dalen men lite blött nedanför Unna Vistasvagge. Ett vad och ungefär fyra timmar senare så var jag framme vid Vistasstugan. Där lunchpausade jag, växlade några ord med stugvärden och traskade sedan vidare mot passagen över Njunni. Det mest spännande som hände denna dag var alla ripor som flög upp. Speciellt en satt så nära stigen att jag nästan satte stavspetsen på den. Andra satt på stigen och borrade ner sig i sina sandgropar. Alltid roligt att komma nära djur!

Uppe på Njunni kolliderade jag med lågtrycket som blåst in. Regn i sidled gjorde att jag började se fram emot vindskyddet i Kaskavagge.

Väl framme hade fyra unga ryssar sin vilodag där inne, efter att ha gått över Tjeuralako. Trots att de erbjöd mig plats(!) så började jag resa tältet i den byiga vinden i närheten av hängbron. Det var betydligt svårare efter en lång dags vandring och med vindkast. Två svenskor passerade, men varken jag eller de tycktes ha tid och ork för annat än en nick med huvudet. Jag kokade mat i tältet och somnade ganska fort.

6/8

Ryssarna hade klagat över den steniga Tjeuralako och snöfälten hade tydligen inte varit bättre. Jag lade till extra tid, då jag inte ville missa bussen 12:30 följande dag, så jag steg upp klockan tre och började gå halv fyra. Tidigt kände jag att något inte stämde. Jag kunde inte äta och småfrös trots den långa uppförsbacken. Vattnet hade också svårt att passera ner i kroppssystemet.

Trots min usla form, var soluppgången över sjön söder om Várdu vacker och slätten bredde ut sig i ett oändligt guldskimmer. Jag gick på autopilot, försökte avgöra var sjön 1123 låg, men det var många sjöar att välja på inledningsvis. Ett par snölegor hjälpte mig att gå utan att tänka och östra sidan av Tjeurajåkka var mjukare. Men den stora vattenmängden gjorde att jag tidigt vadade över mot väst efter sjön. Dimma började lägga sig runt 1000-metersnivån, men det spelade ingen roll då jag hade jåkken vid min sida.

Nedstigningen i Laddjuvagge blev slitsam och det berodde även på att ena staven inte var i ordning. Jag kände mig så tom på energi då endast ett par rutor choklad lurat sig ner i magsäcken denna dag. När jag såg Nikkaluokta från ovan brast det och jag tillät mig släppa fram alla känslor på ett befriande sätt. Tidigare hade jag varit så beräknande och beslutsam i allt jag gått igenom. Den korta nattsömnen bidrog också till att göra mig känslosam. Nu var jag helt tom.

Väl nere på Dag Hammarskjöldsleden, mötte jag friska och starka vandrare som precis börjat gå och kontrasten mot mitt kroppsspråk blev påtaglig. Vid fjällanläggningen pågick förberedelser inför Fjällräven Classic som skulle starta dagen efter. Jag stapplade in kl 10 bland vimlet av människor i splitter nya fjällrävenbyxor. Jag försökte hitta sittplats i restaurangen och magplats för den dyra renskavsgrytan. Det senare visade sig nära på omöjligt. Febern gjorde mig kraftigt illamående. Av de två påföljande bussresorna till Kiruna respektive Abisko minns jag lite. Väckning beställdes av bussvärden vid Abisko Turiststation, för att inte gå på någon onödig smäll avslutningsvis. Turen avslutades med tre timmars feberfrossa i bil och sällan har sätesvärmen känts så uppskattad som just denna sommardag.