Hornstrandir Island 2018

Kartmaterialet är hämtat från https://lmi.is

16 augusti ca 11 km
Gångtid ca 5 timmar , 14:00 - 19:00
Horn till Hornvík

Jag undrar stilla för mig själv om det är något slags karma från misstaget på förra årets fjällvandring. Den här resan börjar inte riktigt som det var tänkt. Jag och Vanessa skulle mötas upp i Reykjavik på tisdag kväll. Tidigt på onsdag morgon skulle vi sedan köra norrut med hyrbil till Ísafjörður för att hinna med båten till Hesteyri vid 13:00. När jag nu kliver av planet och deaktiverar flygplansläget plingar mobilen snart till och ett meddelande från Vanessa dyker upp på skärmen - hennes flyg är inställt...
Det ger mig visserligen mer tid till att utforska Reykjavik men jag har svårt att njuta av det fullt ut. Jag går förbi landmärket Hallgrimskirkja, och det arktitektoniskt imponerande konserthuset Harpa, samt handlar mat plus bränsle till köket. Timmarna går långsamt. Informationen som Vanessa får är knapphändig och det ser inte särskilt positivt ut. Framåt onsdag kväll är den senaste informationen att det inte heller kommer gå något flyg imorgon torsdag. Tidigast fredag kan hon då vara i Reykjavik - eller Köpenhamn som hon också börjat titta på - under förutsättning att vädret vänder och blir bättre. Jag vet alltså inte ens om hon kommer till Island. Istället för att stanna kvar och vänta i Reykjavik bestämmer jag mig för att åka upp själv till Ísafjörður och vandra en kortare sträcka ensam genom Hornstrandir. Jag ringer till Westtours, bokar om mina biljetter samt bokar av Vanessas och åker sedan norrut. Sent på kvällen runt 22 anländer jag till Ísafjörður. Bilen parkerar jag på en nästintill tom parkering utanför stadshuset/polisen och lägger mig sedan i baksätet för att sova.

Man åker genom ett vackert landskap på väg norrut mot Ísafjörður. Det ser ganska lovande ut så långt, eller hur?

Klockan 8 morgonen efter kliver jag in på Westtours för att betala ändringarna jag gjort. Därifrån är det sedan en kort promenad till hamnen. En kvinna som jobbar på Sjóferðir - guideföretaget som kör just den här turen - berättar glatt om vilken dålig sommar de har på Island i år. Det känns ju kul efter att precis ha lämnat den otroliga sommaren vi har i Sverige just nu. Hennes beskrivning av Hornstrandir går skönt nog mer i synk med hennes glada humör. Mitt eget svagt positiva humör situationen till trots ska snart komma att ändras tyvärr.

Vad som följer är mitt livs hittills värsta båtresa. Den börjar fint nog med en del mindre vågor som kittlar skönt i magen. Värre blir det när vi rundar den första udden med toppen Rytur. På det mer öppna havet blir vågorna allt större. De börjar också komma snett från sidan. Det tar inte lång stund innan spypåsarna plockas fram och det där härligt omisskännliga ljudet hörs från alla håll och kanter. Båten rymmer cirka 25 personer och snart sitter 8 av 10 med en påse framför ansiktet. Jag är glad att de stänger inne lukten från innehållet som skvalpar runt i takt med vågorna.
De gråa molnen ligger tungt över skyn och gömmer Hornstrandirs prakt från mina ögon. Snart börjar fönstren på båten att imma igen också. Jag håller krampaktigt i stolsryggen framför mig och försöker koncentrerar mig på att inte spy. Ibland får jag hålla för öronen när det blir som värst. Allt för att slippa höra de andra. Mer än så behövs inte för att jag själva ska sätta igång och det vill jag undvika till varje pris. Med tiden blir jag allt mer dåsig och slumrar till ibland. Det är kanske tur det för annars hade det sannolikt varit än värre. Egentligen skulle resan ta bara drygt två timmar. Först när fyra timmar har passerat anländer båten äntligen i Hornvík. Inne i viken är vågorna mycket mer beskedliga vilket gör att båten snart rör sig relativt lite igen. Det räcker för att alla känslor av illamående ska försvinna förvånande snabbt. Andra känslor tar istället över eftersom jag är äntligen framme i Hornstrandirs naturreservat! Att det regnar och är grått bryr jag mig inte alls om just nu.

Den lilla båten ligger kvar i väntan på återfärd. Inte riktigt lika lovande längre.

Med på båten befann sig två grupper och deras guider. Jag pratade lite med en polsk tjej som ska guida en av dessa grupper. Hon berättade att de planerar att gå av vid Horn istället för Höfn - där den största campingplatsen ligger. Det är mycket närmare Hornbjarg och man slipper då att gå samma väg fram och tillbaka. Jag bestämmer mig för att också kliva av där.

Vi blir skjutsade med zodiak till strandkanten. När vi vänder oss om för att vinka adjö till båten får vi se en säl som tittar nyfiket på oss från vattenytan. Ett mycket trevligt välkomnande måste jag säga. Den första gruppen går iväg mot spetsen på udden nästan direkt. Jag och den andra gruppen stannar kvar på platsen för att äta lite innan. Det finns ett litet skjul som alla gömmer sig i eller bakom i skydd från vind och regn. När den andra gruppen ger sig av är jag ensam kvar med ett gäng lokala grabbar. En av dem är ägare till huset som ligger längre upp ovanför sluttningen. De bjuder mig på en öl till mina jordnötter och det tackar jag inte nej till. Som tack och för att få upp värmen lite hjälper jag sedan till att bära upp deras packning till huset. De erbjuder mig en till öl, men jag tackar vänligt nej. Jag tror inte vandringen kommer sluta så bra om jag dricker två öl i rad på nästan tom mage. Runt 13:30 ger jag mig av upp på fjället efter att ha fått en del tips från husägaren som naturligtvis känner till området mycket väl.

Cirka hundra höjdmeter senare står jag mitt bland molnen i en tjock dimma. Jag funderar på om det är värt att fortsätta upp till kanten med kraftigt begränsad sikt. Det blir en kort diskussion i mitt huvud. Om jag har jag tagit mig ända hit, med flyg till Reykjavik, fem timmars bilresa norrut och sedan fyra timmar mardrömslik berg-och-dalbana på det, då vill jag trots allt se topparna och stupet ner mot havet. Jag fortsätter alltså framåt utan att egentligen veta exakt var jag kommer hamna. Fötterna går dit stigen går.

Varken bra markeringar eller sikt, men en tydlig stig.

Genom dimman hör jag plötsligt några röster. Gestalterna som träder fram visar sig vara gruppen med polska tjejen som guide - de som ska övernatta i Hornvík. Jag valde tydligen samma väg som dem, men håller ganska naturligt lite högre tempo eftersom jag är själv. Precis där de står försvinner marken ut i ett grått vakum. Jag har kommit fram till den andra sidan av "hornet". Det stupar verkligen rakt ner i en gråvit massa utan slut. Vi kan höra havet långt där nere. Ibland skymtar det fram lite svagt genom dimman. Det är en väldigt speciell känsla att stå här med stup på ena sidan och brant sluttning på den andra, helt omgiven av dimma och naturens egna läten. Vi kan bara föreställa oss utsikten på en klar dag. När gruppen går vidare stannar jag kvar en stund till i tystnaden.

Den guidade gruppen fortsätter sin vandring längs kanten.

Jag kommer ikapp dem igen när de valt att ta en paus. För att inte tränga mig på hälsar jag kort och fortsätter. Snart är jag ensam med dimman och tystheten igen. Stigen börjar gå brantare uppåt och ett rep finns fäst som hjälp. Något som kan behövas en sådan här fuktig dag. Stigen är nämligen inte full av stenar och rötter som vi är vana vid på nordiska fastlandet, utan mer packad jord som blir lerig under rådande förhållanden. En ännu mäktigare plats väntar i andra änden av repet. Jag är framme vid kanten igen och har nu en massiv stenvägg som reser sig till höger. Bägge sidor är mer eller mindre täckta av grön växtlighet. Havets vågor slår mot klipporna där nere, fåglarna träder fram ur dimman och sveper kvickt förbi innan de försvinner igen. I övrigt är jag helt ensam på denna råa och vackra plats. Jag står still och bara njuter en stund, tar in omgivningens atmosfär.

Väggen fortsätt rakt ner mot havet i drygt 200 meter till.

Innan gruppen kommer ikapp mig fortsätter jag framåt en bit till. Inser snart att jag är på Miðfell och det bara är ett flackare område kvar till själva hornet på udden. Precis då kommer gruppen som är ute på dagstur gående från andra hållet. Jag pratar lite med deras två guider och får veta att leden till höger som ser ut att gå rakt ner till havet är den "flackare" stigen ut till änden på udden. Rakt fram måste då vara till en utsiktspunkt på utlöparen från Miðfell. Guiderna berättar för mig att det inte går att se speciellt mycket ute på hornet nu. Med tanke på dimman känner jag mig nöjd med det jag sett och bestämmer mig för att vända här. Tillbaka vid repet möter vi den andra gruppen. Platsen är nu full med folk eftersom båda grupper är där samtidigt och jag skyndar därför snabbt vidare.

Jag ska ner dit, över den breda "bäcken" och sedan till den bortre änden av stranden där campingen väntar.

Det tar inte lång stund innan jag är nere vid havet igen. Nära en bäck passerar jag ett utedass och antar därför att det är där man får tälta om man vill. En liten bit från stugan där jag startade fanns det en mer tydlig tältplats, men där satt en skylt som föklarade att endast guider och parkvärdar får nyttja platsen.
Stigen går sedan ända ner på stranden. En strand som här består av sten och därför blir lite jobbig att gå på. Den övergår dock snart till svart sand. Strax efter det kommer jag fram till vattenfallet jag sett på avstånd redan från stugan. Det är en mycket vacker plats med en mindre vattensamling nedanför fallet som hade inbjudit till trevligt bad en finare dag. Området består av gräs, svart sand och spännande stenformationer liknande husruiner, stenmurar och raukar. Här kan man vika av höger för att komma till det första vadstället över Vatnið. Stugägaren tipsade mig om att fortsätta till nästa vadställe på grund av den senaste tidens regn. Därför fortsätter jag följa leden mot Kýrá längs Vatnið. Innan man kommer fram till Kýrá sitter en liten skylt som markerar vad. Det är minst hundra meter till andra sidan och jag kan inte se skylten eller något annat som markerar vadet på den sidan. Svarta sandbankar reser sig ovan ytan en bit ut så det är troligtvis ganska grunt hela vägen. Jag viker upp byxbenen och kliver ner i det iskalla vattnet med siktet ställt på sandbankarna. De ger fötterna en chans att återfå lite värme. Efter det går vattnet strax ovanför mina knän i cirka fem meter, resterande del är det max halvvägs upp på vaden. Det är inga starka strömmar heller så det är ett lätt vad. I mitt huvud tackar jag stugägaren för tipset.

Det vackra vattenfallet Drífandi. Det finns ett till större och häftigare vattenfall med samma namn i Hornstrandir. En bildsökning kommer resultera i bilder på det. Tyvärr fick jag inte chansen att se det på plats.

Vadstället. Det syns inte på bilden men man går i stort sett rakt över till en markering på andra sidan. Det mörkare partiet en bit ut är de svarta sandbankarna.

Sista biten till campingplatsen går bland små svarta sandkullar över ett större plattare område. Vid platsen finns en stuga för parkvärden, men den är tom och låst just nu. På kortsidan hittar jag toaletterna och blir överraskad när jag tittar in och får se vanliga vattenklosetter. Det är man inte van vid på platser som denna. Förklaringen är sannolikt det faktum att det finns ett privat hus lite längre in i dalgången.
Det är ett tiotal tält uppsatta, bland annat ett fast läger som den polska guidens grupper använder. Människor ser jag däremot inga alls. De sitter troligtvis inne i tälten och trycker. Det är trots allt ganska grått och trist ute.
Jag sätter upp mitt tält och tar itu med kvällsbestyr som matlagning och tvätt. Ett lättare regn passerar så jag kryper också in i tältet och äter min mat där.

Senare på kvällen när det slutat regna går jag runt lite i området. Plötsligt hör jag ett djurläte! Min blick söker sig direkt i riktning mot ljudet som måste vara det jag verkligen hoppats på att få se här. Mellan gräset och tälten 50 meter bort ser jag något röra sig - en brunsvart lurvig liten fyrbent krabat. Min första fjällräv är ett faktum och jag känner en stor värme inombords i kontrast till omgivnings gråa dysterhet. Det var definitivt värt den där hemska båtresan ut hit!

Första fjällräven!

Innan jag går och lägger mig för natten pratar jag en del med mina tältgrannar. Två unga tyska grabbar som vandrat från Grunnavík under en veckas tid. De har några dagar kvar på sin tur och ska åt samma håll som mig imorgon.
De hade gjort ett försök till vad på det första vadstället. När vattnet nådde till bröstet vände de om och följde istället bergsluttningen hela vägen runt dalen. De skippade alltså det lätta vadstället jag nyttjade, gick en lång omväg och fick istället tre eller fler separata forsar som var värre att ta sig över. Inte värre än det första stället de provade, men de hade verkligen inte gjort det lätt för sig. Nu kunde de skratta gott åt deras strapats.
Fjällrävar hade de sett många av på vägen hit. De hade slutat räkna efter den tjugonde!

Fin svart sand breder ut sig över området. Víðirsá i bakgrunden.

Kartmaterialet är hämtat från https://lmi.is

17 augusti ca 30 km
Gångtid ca 11,5 timmar , 10:00 - 21:30
Hornvík till Hesteyri

Helt enligt prognosen möts jag av nya gråa moln på morgonen. Jag tar det lugnt och äter lite frukost innan jag börjar packa ihop. Medan jag står och borstar tänderna kommer en fjällräv trippandes, kanske samma som igår kväll. Så snabbt jag kan smyger jag fram till tältet och letar på kameran. Hinner precis ta ett par halvtaskiga bilder när den springer förbi precis bakom mitt tält. Den där var minsann inte rädd av sig.

Klockan 10 har jag packat ihop allt och börjar gå mot nästa vik. Det är helt tyst på campingen, ingen annan verkar ha vaknat än. Nödstugan som ligger alldeles i utkanten syns tydligt med sin orangea färg. Inuti är den långt ifrån gästvänlig. Den är som en stor fuktig och skitig plastlåda. Där skulle jag verkligen bara stanna i yttersta nödfall. Klart sämre än de rastskydd vi har i Sverige. Just nu hänger de tyska grabbarnas kläder på tork här inne. Jag skulle gissa på att de fortfarande är precis lika fuktiga som när de hängdes upp igår.

Nödstugan

Stigen går precis vid strandkanten och jag går därför bitvis nere på den istället när det blir allt för blött och lerigt. Snart kommer jag fram till ett brant parti förbi några klippor. Ett rep finns uppsatt på vardera sida för att underlätta passagen. Kanske är det det eller mitt fokus på klipporna som får mig att missa vart leden tar vägen. Jag fortsätter längs den steniga strandkanten tills det blir allt knepigare att ta sig fram och havet kommer allt närmare. Tillslut går det inte att fortsätta utan att ta sig en liten simtur. Med äventyrslusta och en ovilja att gå tillbaka letar jag efter ett ställe där jag kan klättra upp. Mestadels är det lodräta klippor, men jag hittar en ränna som ser möjlig ut. Lugnt och försiktigt kämpar jag mig upp med krampaktigt grepp om den blöta klippan. Jag är glad att det bara handlar om cirka tio meter. Den sista delen där jag inte längre har någon ränna att följa sker på darriga ben.

Hornbjarg på andra sidan. Stället jag klättrade upp för att finna leden igen är nere till höger i bilden.

Äntligen uppe på den gräsbeklädda platån ser jag stigen direkt. På den, några meter längre fram, sitter en fjällräv och tittar på mig tillsynes oberörd. När jag sakta närmar mig börjar den lugnt följa stigen framför mig. Så fortsätter den i ett hundratal meter, tills jag får syn på nästa räv. Den här ligger och vilar bredvid stigen. Jag stannar upp och njuter av tillfället. Passar så klart på att fota och filma lite också innan räven tillslut tröttnar på mig, och med en gäspning sträcker på sig och lunkar iväg. Det här är nästan som att vara på Galapagos där djuren inte ser ut att bry sig nämnvärt om den mänskliga närvaron. Med det sagt ska man iaktta försiktighet i närheten av rävarna; de är naturskyddade. Myndigheterna uppmanar att man inte medvetet följer efter en räv eller uppehåller sig längre än 20 minuter i dess närhet.

En avslappnad fjällräv.

Längst inne i Rekavíkur delar stigen på sig. Vänster går den kortaste vägen upp genom Rekavíkurdalur mot nästa campingplats upp över ett pass. Till höger fortsätter stigen till Hvannadalur - och för den utan höjdrädsla även till Hælavíkurbjarg. Den senare vägen är min planerade färdväg om molnen fortsätter lätta upp. Innan jag fortsätter stannar jag för att göra något jag lovat mig själv att inte missa chansen till om jag väl tog mig hit. Ett dopp i havet på denna avlägsna plats. Vädret är helt okej, och om det ska bli av så är det nu eller aldrig. Det blir ett snabbt dopp i det mycket kalla vattnet. Efteråt passar jag på att tvätta mig i bäcken som rinner ut i havet på samma plats. Också en anledning till det snabba doppet eftersom jag vet att jag kommer hinna bli rejält kall innan jag är klar. Idag är det tursamt nog tillräckligt varmt i luften för att värmen snabbt ska komma tillbaka när jag är i rörelsen igen med kläder på.

Badstranden för dagen i Rekavíkur. Du blir väl badsugen?

Stigen är fortsatt mycket enkel att gå även om det är blött och lerigt i det höga gräset, vilket gör att fötterna snart är dyngsura. När jag närmar mig Hvannadalur går stigen på skrå längs en brant sluttning. Tur att det inte är blött och lerigt här, för då hade det varit en svettig passage. Utsikten över havet bort mot Hornbjarg när molnen släppt taget om topparna är bedövande. Jag träffas av våg efter våg av känslor likt stranden jag nyss badade på. Det sticker lätt i själen att jag inte fick se Hornbjarg på plats med full sikt. Jag känner samtidigt värme och tacksamhet för att ha fått se platsen överhuvudtaget. Sedan kommer saknaden av Vanessas sällskap. Det är fortfarande en något märklig upplevelse att vara här själv på en mycket kortare visit än planerat, och även inte veta hur resten av resan ska bli. Jag skakar av mig de vemodiga tankarna, vrider på huvudet och fortsätter min vandring längs stigen.

Så kommer jag då runt kanten och får syn på den lilla dalen med de två lustiga och gräsbevuxna klippformationerna som går rakt ut i havet. På ja.is karta står det Stapabót men det är i blå text vilket gör att jag snarare tror det är vattendraget eller kuststräckan. En extra kontroll på isländska motsvarigheten till lantmäteriet tyder snarare på att de heter Langikambur.
Framför mig reser sig Hvannadalstindur vertikalt upp från havet, en mäktig syn! Gott om olika fåglar sveper fram och tillbaka längs klipporna. För en fågelälskare torde det här vara ett paradis tidigare på säsongen när de sannolikt är mångdubbelt i antal. Lunnefåglar ska till exempel finnas i stort antal i naturreservatet under häckningsperioden. Nu verkar de ha lämnat platsen för den här sommaren.

Hvannadalur med Hvannadalstindur och dess branta klippkant rakt fram.

Langikambur

Jag passar naturligtvis på att gå ut på en av klipporna. Bredvid rinner dalens vatten i en bäck över kanten och bildar ett tunt vattenfall ner i havet (eventuellt det som heter Stapabót). Med ett lock av moln och branta väggar runtom är det verkligen lätt att se platsen som en gryta med ryggen mot havet. Medan jag tar rast spanar jag uppåt för att se om jag kan hitta någon antydan till en stig. Det är knappast en vanlig färdväg för jag hittar inga spår någonstans. Med tanke på att molnen gömmer topparna helt vågar jag därför inte ge mig upp i det här passet. Troligtvis kommer jag inte se något uppe på Hælavíkurbjarg i alla fall.

Längst ut på en av de två gräsbevuxna klipporna, blickande tillbaka mot Hvannadalur.

Istället går jag tillbaka samma väg och tar den andra stigen från Rekavík. Därifrån tar det mig ungefär en timme upp till tröskeln på passet Atlaskarð. På andra sidan möts jag av en karg dalgång. Stenar och klippor är den dominanta marktypen här och det liknar mycket de mer karga delarna av den skandinaviska fjällkedjan. Rösen guidar mig framåt eftersom det inte finns mycket till stig att följa. Här möter jag de första människorna den här dagen. Först en mindre grupp på fyra personer när leden korsar en bäck. Följt av en ensam vandrare strax därefter. Ingen av dem visar något intresse av att stanna och prata. Ska ärligheten fram visade inte jag några sådana tendenser heller. Än har jag inte befunnit mig tillräckligt länge i ensamhet för att känna behov av mänsklig kontakt.

Rekavíkurdalur taget i närheten av passet.

Trots all sten är marken överlag enkel att gå på. Efter första passet skulle jag gissa på att man tappar maximalt hundra höjdmeter innan leden sakta börjar klättra upp till nästa pass. Det är således en relativt enkel affär. Belöningen på andra sidan väger över mot ansträngningen med bred marginal. Hlöðuvík breder ut sig i en vacker hjärtformad kuststräcka långt nedanför. Álfsfell med sina 584 meter över havet står ståtligt rakt fram, och mellan oss två finns campingplatsen och ett par bostadshus. Man kanske inte tror det, men det finns gamla bosättningar på många platser i naturreservatet och flertalet används idag som sommarhus.

Hlöðuvík

De cirka trehundra höjdmeterna ner till havet och bostadshusen tar sin lilla stund. Benen börjar kännas lite möra nu efter sex timmar i rörelse med endast kortare pauser. Känns ju väldigt bra då att ha det tyngsta passet kvar till sist... men först har jag en bit kvar innan jag behöver ta det beslutet. Jag stannar till vid husen och knackar på. Det är inget svar så jag kikar in genom fönstren. Det är tomt överallt och tydliga tecken som båtattiraljer i hallen talar om att de stängt ner för sommaren och åkt hem.
En dryg kilometer senare är jag framme vid campingplatsen nedanför Álfsfells fot. Den består av flera plana och fina gräsytor nära havet. Något högre upp finns en likadan orange plastlåda som agerar nödskydd. Jag kliver in för att inspektera samt ta en liten rast och fundera över mina fortsatta planer. Det är fortfarande ganska tidigt på eftermiddagen. Antingen stannar jag här och slår läger alternativt behöver jag ta mig ytterligare cirka 14 kilometer till Hesteyri och nästa campingplats; eftersom det inte är tillåtet att tälta utanför campingplatserna. Skulle ett nödfall uppstå har jag inga problem med att slå upp tältet där jag befinner mig, men det vill jag såklart undvika om möjligt.
Att stanna skulle innebära en mycket tidig start för att hinna med båten på förmiddagen imorgon, och stor risk för att känna stress över det. Då jag fortfarande är någorlunda pigg är det klart mer lockande att fortsätta till Hesteyri redan idag. Innan jag fortsätter min färd skriver jag en lapp till de tyska grabbarna för att berätta om mina planer.

Delar av Campingplatsen i Hlöðuvík. Mitt i bild syns toppen Skálarkambur. Till höger om den är pasströskeln som leden snirklade sig ner ifrån.

Min fortsatta väg.

När jag passerar utedasset kommer en liten fjällräv smygandes fram bakom hörnet. Det ser ut att vara en mycket ung individ. Kanske dess första år på egen hand. Om de fullvuxna är söta så smälter mitt hjärta fullständigt när jag får syn på den här, liten och lurvig som den är. Den tassar framför mig på stigen i kanske hundra meter innan den viker av och försvinner in bland det höga gräset. Det ska komma att bli den sista räven jag ser på den här turen. Sämre väder väntar.

Framme vid Kjaransvíkurá har folk lagt ut stockar och spänt upp ett rep över forsen. Tack vare det tar jag mig över torrskodd. Annars hade det varit ett kortare, men mer utmanade vad jämfört med det under gårdagen. Det ligger också något som liknar en stor och rostig gammal plåttank mitt i forsen. Sådant är naturligtvis tråkigt att se på en sådan här plats. Tyvärr är ofta strandkanterna till havet också fyllda med mycket skräp från olika båtar genom tiderna. Det är bojar, nät av olika slag och metallskrot som tunnor och den här stora plåttanken, vilken kanske varit till för att hålla vatten eller bränsle. Efter det börjar den sega vägen upp mot dagens sista pass Kjaransvíkurskarð. Det är inte så brant, men totalt fyra kilometer uppför. Halvvägs upp stannar jag bakom en sten för att söka skydd från regnet och blåsten som nu anlänt. Jag äter här upp min sista proviant som jag tagit fram för dagen. I botten av ryggsäcken har jag mer mat, men av någon anledning anser jag det vara jobbigare att stanna och gräva fram den jämfört med att fortsätta på nästintill tom mage. Kanske på grund av regnet och den kalla vinden. Oavsett tänker man ibland riktigt konstigt ute på tur...
Med dryga kilometern kvar till passet omsluts jag av molnen. Regnet har till största del upphört. Det blåser däremot och sikten är mycket dålig. Ibland ser jag inte nästa röse förrän jag gått en bit förbi det förra. Varje gång jag tror att jag är uppe på toppen uppenbarar sig en ny svart vägg i dimman. Plötsligt möter jag en kille mitt i den gråa tystnaden. Jag hälsar och frågar hur långt det är kvar till toppen. Ett korthugget svar och sedan är han försvunnen i dimman igen. Mötte jag verkligen någon precis nu? Det känns lite surrealistiskt här i den steniga ödsligheten.
Ibland börjar tankarna glida in på att jag är ensam här och kanske även får fortsätta resan på egen hand. Snabbt och bestämt styr jag genast in dem på andra framträdande saker nu som hur fysiskt jobbigt det är eller hur dåligt med energi jag har. Allt för att inte fokus ska hamna på hur ensamt och öde det är bland all dimma och sten. Bäst hade varit att kunna ersätta dem med positiva tankar såklart, men det är sparsmakat med sådana för tillfället.

Dimman anländer och blir allt tätare. Jag kan i alla fall se nästa röse uppe på krönet.

De där svarta väggarna tar trots allt slut en stund senare. Tack vare några fotspår i snöfälten hittar jag nästa röse och vägen ner från passet ganska snabbt. Annars hade det inte varit enkelt med den fortsatt dåliga sikten. Väl på andra sidan passet väntar jag mig en tydlig övergång till den flera kilometer långa hylla som jag vet att leden följer. Min minnesbild av kartan stämmer dock inte riktigt. Det är ingen rejäl brant sluttning ner till en platå utan snarare en svag lutning som fortsätter över många kilometer med en liten brant i början. Med bra sikt skulle det säkert upplevas annorlunda. Lagom till jag börjar undra om jag verkligen har gått rätt dyker havet äntligen upp långt fram till vänster kort efter att jag kommit ner under molntäcket. Jag känner ett lugn över att veta exakt var jag befinner mig igen. Vetskapen att det inte är långt kvar till vandringens mål, Hesteyri, hjälper också till. Jag gissar på att det är en och en halv till två timmar kvar innan jag är framme. Inte ens nu när det blåser mindre och regnet har upphört kommer jag på tanken att ta fram mer mat ur ryggsäcken.

Över på andra sidan har jag äntligen kommit ner under molnen och havet har uppenbarat sig! Jag kanske ser stark ut på bilden, men så kändes det verkligen inte.

Bara slutspurten kvar!

Då resterande del mestadels går utför flyter det på relativt enkelt. Det är den där energinivån som verkligen inte är på topp. Framme i Hesteyri går jag direkt till det kafé som finns där under säsong. Efter att ha tagit av mig ryggsäck och skor i hallen, kollapsar jag på en stol och ber om ett glas vatten. De tittar oroligt på mig och frågar försiktigt om jag är okej. Jag lugnar dem med att be om menyn och förklara att jag bara behöver vila lite och få i mig ny energi.
Några glas vatten och en vegetariskt pasta senare sätter jag mig ner bredvid en parkvärd som precis också avslutat sin middag. Det visar sig att hon trots relativt ung ålder är ansvarig för alla parkvärdarna i naturreservatet, och ska imorgon gå till Hornvík för att byta av nuvarande värd och stänga för säsongen. Stugvärden, och tillika caféföreståndaren, kommer sedan in och berättar att de ska visa den isländska filmen I Remember You. En rysare som utspelar sig i Hesteyri och Ísafjörður. Det lockar att se den, men jag känner att jag inte kommer orka det ikväll. Istället gör jag en mental notering för att kolla upp den när jag är hemma i Sverige igen.
Under tiden jag sitter på kaféet börjar det tyvärr regna utanför. Campingplatsen ligger ett par hundra meter längre bort precis bredvid kyrkogården. Ytterligare en anledning att inte se den där filmen ikväll. Kanske den egentliga anledningen? Jag tar på mig mina saker och skyndar genom regnet. Innan jag fått upp tältet är det mycket som hunnit bli blött. Då känns det ganska skönt att få åka tillbaka imorgon och inte behöva bekymra sig över det.

Hesteyri

Nästa morgon skiner solen. Jag tar det lugnt eftersom båten kommer först om ett par timmar. Pratar lite med killen i ett yngre par som tältat bredvid mig. Han är från Island och bor i närheten av Ísafjörður. Kanske är det därför som det här är hans första besök till naturreservatet trots en önskan om att jobba som parkvärd. Liknande natur finns bakom husknuten för honom. Han berättar för mig om Silvertärnan. Att det är den fågel som flyttar längst mellan sin häckningsplats och sitt vinterkvarter. Den kan flytta sig ett helt varv runt jorden varje år. Jag drömmer mig bort medan jag betraktar en som flyger fram och tillbaka längs stranden nedanför oss. Känner luften under mina vingar när jag rider på vinden jorden runt...
...bryskt dras jag tillbaka till verkligheten när en båt uppenbarar sig i mitt synfält. Det kan inte vara någon annan än den jag ska åka med som är här en hel timme tidigt. Jag börjar packa ihop allt i panik och får sedan springa längs stranden. Lagom till de har skjutsat ut de sista till båten är jag framme vid bryggan. Andra på båten har sett min stressade rusning med famnen full av saker längs stranden och påtalat det för kaptenen. De gör en extra tur med zodiaken och hämtar upp mig innan färden fortsätter till nästa vik, som heter Veiðileysufjörður, för att hämta upp fler vandrare.
På väg in i viken kröns den här turen med ett par valar som sprutar vatten och visar stjärtfenan. Solen skiner och livet känns mycket bra. Det enda kvarvarande gnisslet är ovetskapen kring Vanessa. Är hon fortsatt fast på Grönland eller väntar hon på mig i Reykjavik nu?

Här är en översiktskarta med hela min rutt. Som ni kan se finns det en hel del kvar att utforska i naturreservatet. Planen från början var att spendera fem dagar i området för att hinna se en större del av det. Tyvärr spelade ödet oss ett spratt som du nu vet. Sträckan är 45 mil från Reykjavik och tog mig drygt fem timmar att köra utan några längre stopp. Vägarna var i bra skick och kräver inte fyrhjulsdrift på sommaren. I normala fall lite väl långt att åka för knappt två dagars vandring, men klart värt det den här gången eftersom jag misstänker att det kommer dröja till nästa besök.
Om du gillar vandring och planerar ett besök till Island kan jag definitivt rekommendera Hornstrandir. Jag är helt övertygad om att mängden folk är mycket mindre här än till exempel Laugavegur. Till stor del på grund av att det är krångligare att ta sig hit gissar jag. Dock är min enda referens hur det såg ut på resten av Island i närheten av ringvägen samt vad andra berättat om den vandringen.

Om du vill se lite rörliga bilder så har jag laddat upp en kort film från vandringen också.

Hvannadalur

Rekavíkurdalur

Vy tillbaka mot passet Atlaskarð. På andra sidan ligger Rekavíkurdalur.

Några av husen i Hlöðuvík med passet jag kom ner ifrån i bakgrunden.