Del 2 bjöd på goda dagar i mestadels fint väder där vi äntligen fick se delar av Sulitelmamassivet, även om det var på avstånd. Den femte dagen börjar inte riktigt lika bra. Är det kanske en förvarning om vad som väntar bakom krönet?

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

14 augusti ca 12 km
Gångtid ca 4 timmar , 7:45 - 12:30
Muorannjunnje till Vaimokstugan

Planen vi kom fram till igår kväll är att ta sikte mot Fierrovágge idag. Under stora delar av natten har det fortsatt blåsa och även regnat till och från. När vi vaknar är tyvärr det dåliga vädret tillbaka igen. Vi ligger kvar och drar oss längre än vanligt den här morgonen, mindre sugna på att gå ut i kylan. För att slippa packa ihop ett dyblött tält sätter vi ändå fart innan regnet med största sannolikhet kommer visa sig med sin närvaro. Just nu är det nämligen trevligt nog uppehåll. Idag åker vantar och mössa på direkt från start eftersom det är riktigt kallt i luften. När regnet sedan oundvikligen anländer åker även regnhandskarna på.
Långsamt tar vi oss uppför mot den högsta punkten kring Vistek cirka fem kilometer längre fram längs leden. Lutningen är beskedlig eftersom det inte rör sig om särskilt många höjdmeter. När vi passerar ser vi tydligt de rösen som markerar stigen mellan Nordkalottleden och den förfallna kåtan nere vid Pieskehaure. Själva stigen ser vi däremot inte mycket av. Sannolikt nyttjas den mest som en genvägen på Nordkalottleden idag.

Det gråa är tillbaka. Den med rös markerade färdvägen går ner mot Varvvekjåhkå där den rinner genom dalen.

Nordkalottleden visar sig ha en något märklig dragning över jokken väster om Vistek. Det har kanske varit någon form av enkel bro här tidigare. Nu är det istället ett gap på en dryg meter till en avlång och smal sten på tvären direkt följt av ett till mindre gap. Vattnet rinner just nu cirka en meter nedanför. Kan inte se att många skulle få för sig att göra det hoppet. En liten miss och det kan sluta mycket illa. Inom 30 meter uppströms är det gott om ställen med bredare, lugnare vatten och därför väldigt enkelt att ta sig över. Ledmarkeringarna sitter dock precis vid det här gapet på vardera sida.

Bakom Vanessa kan du se den smala stenen sticka upp mellan större stenblock.

Det råa och ruggiga vädret håller sig kvar när vi passerar den högsta punkten. Fötterna är hela tiden nerkylda trots att jag ibland svettas på andra delar av kroppen. Vi möter här ett annat par som ser ut att ha det riktigt miserabelt. De håller armarna tätt slutna runt kroppen och kämpar mot vinden till skillnad mot oss som har den i ryggen. Vi upplever det som att vädret blir allt sämre ju längre österut vi kommer. Mer troligt är nog att det beror på att vi blir allt blötare och kallar ju längre tiden går.
Den på kartan markerade bron i Vájmokvágge är platsen där vi bestämt oss för ta det slutgiltiga beslutet kring hur vi ska göra med Fierrovágge. Strax innan vi kommer dit stannar vi bakom en stor sten för att vila lite och få lä från vinden.
Vi tittar på varandra och så säger jag, vi skippar Fierrovágge va?
- Ja, det här är ju inte direkt roligt, får jag till svar. Jag kan inte annat än hålla med.
- Ska vi fortsätta till Vaimokstugan och kanske stanna där?
- Ja, det gör vi.

Härligt väder på väg mot Vaimokstugan.

Bron visar sig inte vara särskilt mycket mer än ett par plankor, varav den ena är knäckt. Sidvind och blöta träplankor gör den här passagen nästan lika svettig som den norska bron; trots den mycket mindre storleken. Vi tar oss uppför sista backen mot höjd 1144 och glädjer oss över att molnen lagt sig precis ovanför vilket gör att vi hela tiden har sikt. Under vandringen uppför börjar jag sakta återfå värmen i fötterna igen. Vilket är bra då vägen ner på andra sidan blir mer vansklig med blöta stenar täckta av lav. Av någon anledning är stenarna halare här än tidigare och vi beaktar extra försiktighet. Utsikten över Vájmok lyfter humöret tillsammans med jokken från Tsähkkok som bjuder på ett kraftigt skådespel.

Stugan ligger på andra sidan höjden till vänster om sjön Vájmok.

Under vår nedstigning har vi sett ett annat par ta god tid på sig över jokken. Den delar upp sig i flera fåror och däremellan är det gott om stora stenar och buskage. Med andra ord förstår jag att det kan vara lite problematiskt att ta sig över säkert. Vi lyckas otroligt nog hitta en väg över utan att behöva sätta en enda fot i vattnet. Det krävde sina balanskonster, men vad gör man inte för att få lite spänning ibland.
På andra sidan ger stugvärden Maria oss ett varmt mottagande tillsammans med sin hund (som jag tyvärr glömt namnet på). Själva stugan är i kontrast nästan lika kall som det är utanför. I det stora samlingsrummet, som också agerar kök, finns endast en liten kamin och det tar flera timmars eldande innan vi får till en någorlunda behaglig temperatur. Maria bjuder oss snällt på egen bakad sockerkaka och kladdkaka medan vi jobbar upp värmen. Vilken service!
Inne sitter redan en svensk herre, men han har bara stannat för lite lunch och ger sig snart ut i regnet igen. Paret som hade lite problem att ta sig över jokken kommer också in i stugan en stund innan även de väljer kyligt regn framför stugvärme. Vi spenderar resten av dagen och kvällen med samtal, kortspel och planerande av kommande dagar. Under tiden anländer en tysk familj med två tonårssöner som vi också såg vid Pieskehaurestugan när vi passerade där. Det blir bara vi och dem i stugan den här natten.

Vaimokstugan gömmer sig i diset nere vid sjön.

Bilden visar vägen ner från höjden längs jokken. Vi tog oss sedan över jokken i vänster kant av bilden där den delar upp sig i flera mindre fåror.

Mitt löparknä verkar nu ha löst sig av sig själv. Jag har klarat mig utan några tabletter och inte känt någonting på hela dagen. Vanessas stukade fot blir också allt bättre och är inte längre något problem. Hennes fasta fungerar bra även om hon klagar lite på att uppförsbackarna känns jobbigare än normalt. Inte särskilt konstigt alls, eller hur? Då ska ni veta att vi nu håller ungefär samma tempo uppför. Jag blir alltså inte längre ifrånsprungen. Hur hon orkar gå i samma fart med mig som hela tiden äter kan jag inte riktigt begripa. Humöret är också på topp för det mesta. Ni känner säkert till hur det kan vara annars med en del när de inte har fått mat i magen på länge.
Vi bestämmer oss sedan för att låta morgondagens väder avgöra vår färdväg. Fierrovágge lockar fortfarande, men är det fortsatt låga moln har vi Sarddávágge som ett alternativ. Vad vi inte vet här i stugans trygga famn är att det ska komma att bli en riktig ödesdag. En dag som definitivt sätter temat på den här vandringen...

Vaimokstugan när något bättre väder tillfälligt drog förbi.

Precis som vädret är humöret på topp.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

15 augusti ca 24+? km
Gångtid ca 10 timmar, 11:00 - 21:00
Vaimokstugan till Kurajaure

Molnen ligger tyvärr kvar när vi vaknar på morgonen. Inget av våra två alternativ ser egentligen särskilt lockande ut, men vi tycker ändå att tendenserna är lite bättre än under gårdagen med något högre molntäcke, och chansar därför på Fierrovágge. Inledningen går rakt norrut uppför backen bakom stugan på motsatt sida om jokken jämfört med igår. När vi kommit uppför sluttningen och närmar oss sjö 1054 kan vi plötsligt se några hål i molntäcket ovanför oss. Det är dock fortfarande osäkert om vi kommer kunna se särskilt mycket av dalgången eftersom topparna där är kring 1400 meter höga. Området vi befinner oss i nu består mest av stenskravel och klippor. Alltså inget blockhav som är påfrestande att forcera utan enklare, mindre stenar.

Över stenarna mot Fierrovágge.

Ju närmre vi kommer Tjiejakjávrásj desto bättre blir vädret och det är när vi nästan är framme vid sjön som jag gör mitt hittills största misstag i fjällen. Jag tappar bort Vanessa!
Det är egentligen en serie av dåliga beslut som leder fram till det här katastrofala resultatet. Det börjar med att min koncentration brister vid en fotnedsättning. Jag halkar på en stor klipphäll som jag följaktligen kanar ner för ett par meter och skrapar framförallt min hand och mina byxor. Min första rejäla vurpa i fjällen är därmed ett faktum. Jag befinner mig nära bäcken som först är ett tillflöde till den lilla namnlösa sjön och sedan Tjievrakjávrásj. Därför går jag ner dit för att tvätta av mig och undersöka skadorna. Vanessa har redan innan vurpan försvunnit utom syn- och hörhåll. Otroligt nog hittar jag inga skador på varken kropp eller utrustning (mina tunna joggingbyxor fortsätter att förvåna med sin tålighet). Under händelseförloppet har vädret fortsatt förbättras och en större lucka bland molnen är nu rakt ovanför oss. Här fattar jag då det mest korkade beslutet. Istället för att fortsätta mot sjön bestämmer jag mig för att gå över bäcken, när jag ändå är där, och ta mig upp till krönet för att få utsikt över Fierrovágge innan luckan i molntäcket försvinner. Jag tänker att jag bör få syn på Vanessa när jag fått lite höjd och kan då signalera till henne. Det får jag också, hon sitter och väntar på en sten framme vid sjön. Jag viftar med stavarna tills jag ser att hon reser sig upp och börjar gå i min riktning. Bra, tänker jag, och sätter fart upp mot krönet igen med tanken att jag hinner vända tillbaka och möta upp henne. Väl uppe börjar jag ta några kort, men tyvärr tar batteriet slut precis då och flera värdefulla minuter slösas bort. När jag väl kommer tillbaka och får översikt över sluttningen igen ser jag inte henne någonstans. Jag halvspringer ner till platån, som har en liten göl, ifall hon inte kommit särskilt långt eller valt att stanna kvar. Där har jag sikt över hela närområdet ner till sjön, men ingen Vanessa. Kanske hon har varit snabb uppför sluttningen och redan hunnit upp på krönet, men då gått längre västerut? Jag skyndar snabbt tillbaka upp och över mot Fierrovágge igen. Det är tomt även där och jag ropar så högt jag kan ifall hon gömmer sig bakom någon sten eller ett krön.

Precis innan vurpan. Jag gick över vattnet vid den smala delen och sedan uppför sluttningen på andra sidan.

Västra Fierrovágge.

Östra Fierrovágge när jag fortfarande trodde att allt var okej.

Tillslut sjunker det in att jag verkligen har tappat bort henne. Jag går därför tillbaka till platån ovanför sjön där jag har uppsikt över den plats vi senast såg varandra på. Där väntar jag ungefär en timme innan jag inte längre klarar av att stå still. Jag har redan tagit på mig mina allra mest färgglada kläder för att synas så bra som möjligt. För att våga mig från platsen ställer jag min ryggsäck på en större sten och knyter fast markskyddet i form av en rosa sopsäck på den. Sedan börjar jag cirkulera området fram och tillbaka, hela tiden återkommande till ryggsäcken ifall hon fått syn på den. Totalt väntar jag cirka tre och en halv timme i området. Längre än så kan jag inte vänta om jag ska vara säker på att nå tak över huvudet innan mörkret faller. Problemet är nämligen att Vanessa har både tältet och kartan, och här står jag mitt på kalfjället utan någon led att följa. Det är tur att jag har min erfarenhet att falla tillbaka på och inte är den som jagar upp mig i första taget. Med minnet och kompassen till hjälp vet jag i alla fall åt vilket håll jag ska gå.

Vår plan för dagen var att gå till sjö 1022 och tälta där med utsikt över Tarradalen. Jag sätter av mot horisonten med en förhoppning om att hitta sjön, och i bästa fall även en Vanessa sittande där väntandes på mig.
Tur nog visar vädret sig från sin bästa sida den här eftermiddagen. Luckan i molntäcket har inte försvunnit utan bara blivit större. På väg mot Skájdásjtjåhkkå stannar jag vid den första bäcken man passerar efter sjön och tvättar av mig lite. Samtidigt passar jag på att byta om till shorts för första, och enda, gången på den här turen. Efter det håller jag ett stadigt högt tempo utan några raster förutom för att dricka lite vatten från någon bäck då och då. 18:30 är jag uppe på en mindre höjd väster om Skájdásjtjåhkkå med vid utsikt över området. Någon sjö 1022 eller Vanessa ser jag däremot inte. Jag tvivlar på min minnesbild över kartan och var jag faktiskt befinner mig. Tarradalen går inte att missa, ens för mig, och förhoppningsvis inte Nordkalottleden heller. Jag kan inte göra annat än fortsätta i samma riktning. Ner på andra sidan och över Skájdasjjåhkå. Sedan tar ett större område med blöt mark vid som jag i huvudsak forcerar på grästuvor. Ibland dyker det upp något långt fram, t.ex. en stor sten, som påminner om vårt tält och hoppet stiger, men när jag kommer närmare och ser att det är en sten sjunker det än djupare igen. Hoppas att hon är okej och inte ligger skadad någonstans. De värsta tänkbara scenarion är det som hela tiden snurrar runt i huvudet.

Bra utsikt från höjden väster om Skájdásjtjåhkkå, men ingen sjö 1022 i sikte.

Efter nästan exakt 3 timmar klockan 19:30 kliver jag äntligen över ett krön och får syn på en sjö som inte kan vara någon annan än 1022. Vanessa eller något tält ser jag däremot inget av. Jag ropar högt över sjön, men tystheten och mitt eget ödesmättade eko är det enda jag får till svar. Jag går i alla fall fram till kanten ner mot Tarradalen och försöker ta in den storslagna utsikten. Det är dock svårt att verkligen uppskatta den och tänka på något annat än hur det är med henne eller hur det hade varit att uppleva platsen med henne vid min sida. Eftersom hon har både karta, tält och kunskap att klara sig själv utan problem i fjällen, tvivlar jag inte på att hon ska kunna ta sig tillbaka till civilisationen. Det är de där jobbiga tankarna om att det kan ha hänt henne något som verkligen sätter sordin på humöret. Hon känner sannolikt samma sak just nu. Jag blir därför inte långvarig på platsen.

Äntligen, sjö 1022!

Magnifik utsikt från kanten.

Från det att jag satte fart uppskattade jag att det skulle ta cirka två timmar att ta mig hit. Av den anledningen känner jag mig lite stressad att hinna till Kurajaure i tid. Jag har uppskattat ungefär samma tid till rastskyddet. Jag går över bäcken från sjön och sätter av i full fart nedför sluttningen. Nordkalottledens ledkryss syns snart tydligt och jag känner mig lite lugnare. Energin är förvånande nog fortfarande hög, det är bara fötterna som börjar bli lite trötta. Inte har jag minsta känning av löparknät heller. Med sämre väder hade läget garanterat varit ett annat. Sannolikt är det också situationen i sig som håller mig igång.

Stájggá i kvällssolen på väg ner från sjön mot Nordkalottleden.

Det tar inte mer än en timme innan jag kommer fram till rastskyddet; halva tiden mot vad jag hade gissat på för den delsträckan. Tyvärr hittar jag ingen Vanessa här heller. Utanför har den tyska familjen satt upp sina tält. Jag knackar på lite försiktigt och frågar om de sett till min vandringskamrat någonting. Det har de inte. De ska fortsätta till Tarrekaisestugan imorgon så jag ber dem prata med stugvärden om vår situation och var de träffat mig samt vart jag kommer gå imorgon.
Inne i stugan har en äldre tysk herre bosatt sig för kvällen. Han pratar inte så bra engelska och säger därför inte mycket till en början. Med tiden känner han sig allt mer bekväm med min närvaro och munnen kommer i gång på allvar. Han berättar om sina turer i området och olika platser han besökt, framförallt då olika stugor och kåtor. Om det finns ved i dem eller inte och hur han annars hade skaffat den veden och så vidare. Fortfarande på den mycket dåliga engelskan. Snart orkar jag inte mer än att nicka eller säga ett kort ok till svar. Mina tankar ligger ju på något helt annat och jag är inte alls sugen på att prata.
Innan jag går och lägger mig ber jag om att få fotografera hans karta inför morgondagen. Det tar några försök, men tillslut lyckas jag göra mig förstådd.

Notering i efterhand: Efteråt är jag ändå glad att han fanns där. Dels på grund av det med kartan, men också att han tvingade mig att tänka på lite annat. Det kanske inte låter så i min berättelse här. Han är också en härlig karaktär med utrustning som ser ut att härstamma från mitten av förra århundradet.

Intressant sten jag passerade på väg från Fierrovágge.

Utsikt över Måskásjgájsse från sjö 1022.

Vy över norra Tarradalen från sjö 1022.

Rastskyddet Kurajaure ligger fint vid en liten sjö.

Gå vidare till del 4.