En tur med tur

Tankarna på en sommartur i fjällen hade funnits tidigare, men sonens bilder från påskturen och prat om massor av lämlar avgjorde saken. Det måste bli en tur till Jämtland i sommar. Det var några år sen sist, har mest varit paddling och ett par vinterturer senaste åren. Ok, alla turberättelser på Utsidan har också lockat mig tillbaka till sommarfjället. Och nu verkade det bli lämmelår!

Kartan studerades och planer smiddes, mina mål med turen klarnade. Om möjligt se fjällräv (en gammal dröm), testa lättpackning (en ny idé),  gå upp på Helagstoppen (gammal idé) och vandra Holkendurrie (ny idè).

Att ta tåget till fjälls är en skön början på en tur tycker jag, redan där känner man att äventyret börjar. Lugnet infinner sig när man slår sig ner, nån annan tar ansvar för transporten och det är bara att hänga med. Nattåget är perfekt när man inte vill resa bort en dag som kan tillbringas på fjället.

Första dagen i duggregn från Storulvån upp mot Gåsåns vindskydd bjöd inte på så mycket, om man inte tänker på lugnet som infinner sig när man börjar gå, friden när man tar en fika vid en porlande bäck, skönheten i fjällbjörkskogen…ok det är väl inte så dåligt, vad mer att begära.

Fikarast vid Tjallingån

Men var är lämlarna? En levande och ett par döda var allt jag såg innan vindskyddet. Började oroa mig att lämmelåret redan kraschat, det har ju hänt flera gånger på senare år.

Lunchen intogs inne i vindskyddet där det blev lite småtrångt men trevligt, när man bytte lite tankar med varann om ditt och datt. En trevlig grej med att vandra själv är att man gärna pratar lite extra med folk man möter efter vägen.

Regnet avtog på väg uppåt i Holkendurrie, och si det dök upp lämlar både här och där. Riktigt hoppfullt!
Lustiga små rackare de där. Gömmer sig på strutsvis, och avslöjar sig med skrik fast man skulle gått rätt förbi dem. Och kaxiga som få. Såg en som satt i en översvämmad håla och morskade upp sig för fullt.

Du kan inte se mig!

Passa dig! Ung lämmel morskar upp sig

Holkendurrie är en vacker och mycket speciell dalgång. Isen har här lämnat efter sig ett gäng med småsjöar och grusåsar som bildar ett fascinerande landskap, speciellt från vattendelaren och söderut.

Holkendurrie

Fann en fin tältplats där, och kunde inviga mitt nya tält på riktigt i rätt miljö.
Morgonen efter bjöd på fint väder. Jag tog mig god tid att laga grötfrukost och baka bröd och njöt av tillvaron.

Blomsterprakt i Holkendurrie

De närmaste dagarna ägnades åt strövtåg kors och tvärs i Helagsområdet, med målet att se fjällräv.  Jag visste ju att det var lite som att leta efter en nål i en höstack, men om man inte försöker lär man ju inget hitta. Många blev stunderna när jag satt och spanade på måfå över fjällsidorna. Det fanns ju ofta något annat att se, som de alltid närvarande ljungpiparna, små orkidéer och en och annan fjällvråk, för att inte tala om alla lämmlar.
Riktigt förvånad blev jag när jag gick rakt på en lya och en fjällräv hastigt tittade tittade ut på ca 20 meters håll. Fick en liten lyckokick, men avlägsnade mig snabbt därifrån och spejade sedan med tubkikaren på behörigt avstånd en stund utan att se nåt mer. Men jag hade sett en fjällräv!

Spaning efter fjällräv

En kväll fann jag en annan lya där jag spejade i tuben och hade det stora nöjet att få se ett vuxet par med åtminstone sju valpar, en helt fantastisk upplevelse.

Fjällräv med ungar (fotat genom tuben på behörigt avstånd)

Men det skulle bli bättre! Vaknade vid femtiden nästa morgon av ett hest skall, tittade ut under tältduken och ser en mörkbrun fjällräv (hanen tror jag) på ett snöfält drygt 100 m bort. Den skäller på ett annat djur, en järv! Fram med tuben och tog några bilder för att ha ett minne av detta.
Men det skulle bli ännu bättre! Järven har nåt i munnen, och springer mot en håla i snöfältet. Där tittar ut en järv till! Och en till! Och ännu en! Fyra stycken! Jag får nypa mig i skinnet för se om jag drömmer! Förstår att detta är ”once in a lifetime” och njuter i minst en halvtimma innan järvfamiljen ger sig av över fjället. Ligger kvar en lång stund för att smälta mitt mest fantastiska djurmöte i den svenska naturen.

Järvar (fotade genom tuben, därav kvaliteten)

Järvar

Vandrade mot Helagsstationen och njöt av blomsterprakten runt mina fötter medan jag försökte ta in morgonens fina upplevelse. Toppen låg i dimma när jag klev in på Helags mitt i frukosten, så det fick bli lite fika och slapp. Hann även med att messa lite för här var det mobiltäckning.( Det var för övrigt bara vid Helags det funkade.  Får nog bli Telia igen)

Min tur höll i sig, efter ett par timmar klarnade det upp och toppen skymtade fram. Lånade en liten rygga, packade lite vatten, choklad och värmeplagg, och knallade iväg. På stationen fick jag rådet att ta södra vägen upp och norra ner.  Det var nog helt rätt men den norra är mycket mer lättgången, inte alls sån blockterräng som den södra. Å andra sidan får man med den södra se grytan inifrån och det har ju sin tjusning. Här sågs en fiskmås som såg ut att häcka, bör väl vara lite av ett höjdrekord.  Det är en rätt lång och stenig promenad denna vägen, så det var skönt att njuta utsikten från toppen åtminstone mot norska sidan. En riktigt fin topptur i mitt tycke.

Solglimtar över Helagstoppen

Helags från norra kammen

Nervägen längs norra kanten gick betydligt lättare, massor av isranunkel och några fjällripor var extra bonus. Jag brukar alltid tycka att det är jobbigare att gå ner än upp , de gamla knäna protesterar mot sån behandling, men på denna sidan var det ändå hyfsat lätt.

Dagen då jag gick till Sylarna bjöd på heldagsregn som började redan på kvällen innan, så det var rätt gott att lyxa till det med ett enkelrum inne på stationen och torka alla sina blöta och fuktiga grejor. Provade att gå i lätta meshskor och neoprenstrumpor den dagen och det gick riktigt bra, inget skav och det var bara att klafsa rätt över alla översvämmade bäckar. Behöll denna lösning de sista dagarna på turen.

Med lätta fötter i regnet

Dagen efter bjöd på dimma. Ljungpiparnas vemodiga läte passade bra in. Några av dem lät sig till och med fotograferas, så också några fjällabbar.

Sällskap i dimman

Fjällabb - en av fjällets skönheter

En engelsman halvt vilse i dimman blev mitt följe ett stycke. Han var verksam i Dubai och vi dryftade vildmarksliv och luftkonditionerade shoppingcentra i en salig blandning. Vi lyckades även bli rejält attackerade av några labbar, så han fick med sig en upplevelse av de vilda svenska fjällen. Ettriga rackare de där, men väldigt vackra. Är en av mina favoriter bland fjällfåglarna.

Fjällabbar till attack!

Efter en snabblunch vid Enkälens vindskydd skildes vi och jag gick leden mot Ulvåtjärn. Leden är här i dåligt skick, spången över myrarna nästan uppmurken, men turens första småspovar underhöll mig, så jag ångrade inte mitt vägval.
Sista lägerplatsen låg högt upp i sluttningen ovanför Ulvåtjärn. Det är ett fascinerande landskap isen lämnat efter sig här. Är det månne fjällvärlden största fotbollsplan?
Detta var första gången myggen var besvärande, men utsikten härlig, och småspoven drillade hela kvällen från sluttningen mot Blåhammaren.  Molnhättan över Sylarna ville dock inte riktigt lätta, men vad gör väl det. Får försöka slå upp mitt tält här nån mer gång i livet.A room with a wiew....

Sista biten ner mot Storulvån gick jag orösat på norra sidan av dalen. Den sidan är nog bäst på vintern. Det var väldigt blött stora delar av sträckan. Men då vet jag det.

Ett rofyllt hörn av världen

Kan bara konstatera att alla mål jag satt upp med turen infriades med råge. Givetvis står järv- och fjällrävsmötena högt i kurs. Men det är alla småbitar som gör turen komplett, blommor, matlagning i lugn och ro, vyer, frihetskänsla, väder och oväder.

Hur funkade den lätta utrustningen då? Det var en klart positiv upplevelse. Med tilltagande ålder inser jag att det är ett överskattat nöje att bära tungt. Men mer om det en annan gång!