En tälttur på hemmaplan

När man nu har utrustningen för att vintertälta, varför nöja sig med att använda den de få veckor om året vi är i fjällen? Vi bestämde oss alltså för att dra ut på en anspråkslös liten helgtur i Gyllbergen för att stilla suget.

Det fanns ett till syfte med vår lilla utflykt. Jag hade impulsköpt en gammal militärpulka på en annons i tidningen. Själv hade jag släpat runt den ett varv runt trädgården och konstaterat att den medföljande dragselen var gjord för någon som var 2 dm längre och en bra bit tjockare om magen än vad jag är. Inte särskilt bekvämt alltså. Min sambo Björn passade dock in på ett av dessa kriterier i alla fall, så han var villig att prova.

Efter att ha packat bilen full med pulka och hund for vi till parkeringen vid Gyllfäbodarna. Där var det fullt av lättklädda längdåkare och fikapackade turåkare. Med vår stora pulka kände vi oss rätt så udda, och i de andras ögon var vi allt från avundsvärda till fullkomligt galna att döma av kommentarerna vi fick efter spåret.  

 Vi gav oss av längs den lätta "pensionärsleden" mot Dragsjön. Wilma drog mig, och Björn drog pulkan - en utmärkt arbetsfördelning tycker jag! Pulkan gled förvånansvärt lätt på de välpackade spåren och allt var frid och fröjd  - tills en gammal läderrem på skaklarna gav upp. Det var inte så oväntat att något skulle ge upp, det var ju därför vi valde en lätt led att börja med, men lite snopet kändes det.

Några extraremmar räddade situationen, men dragandet var inte längre fullt så bekvämt. Lägerplatsen hamnade därför bara några ynkliga km från parkeringen. Nåja, så kan det bli! Tältet restes och lunch lagades. Wilma övervakade matlagningen från sitt liggunderlag, frusen som hon är.

Solen började äntligen titta fram mellan molnen, och snart var vädret riktigt fint! Utan packning gick skidandet lätt och vi var snart framme vid Dragsjön. Där var alla slogbodar fulla av korvgrillande turåkare, men vi var mätta och nöjda och siktade mot toppen.

Uppför, uppför, uppför gick det och till slut nådde vi Gyllbergens högsta punkt. En skylt upplyste om att vi tagit oss upp till 497 möh.

Någon utsikt var tyvärr svår att få, de senvuxna granarna skymde sikten åt alla håll. Kanske hade man kunnat hitta någon fin utsiktspunkt på sidan av spåret, men solen började sjunka och vi hade en bit ner till tältet. Bäst att fortsätta! Nu fick vi vår belöning med långa härliga nedförslöpor - de fina spåren gjorde att det bara var att gasa på utför.

När solen sjönk så gjorde även temperaturen det, och vi hade en klar och kall natt att se fram emot. Vi var inte redo att krypa in i tältet riktigt än, så vi hämtade middagsmaten och skidade iväg några hundratal meter till ett vindskydd. På något vis hade kniven blivit kvar hemma, men vi lyckades ändå få eld på de tjocka klabbarna. Jag måste ju leva upp till mitt rykte som skogsbrännare, så jag kan ju inte låta mig besegras av lite torr ved! Snösmältningen gick snabbt på den varma brasan och en tunn månskära fullbordade stämningen mellan snötyngda granar.

Trots elden blev det snart kyligt och vi återvände till tältet. Hur mysigt är det inte att ligga inbäddad i en fluffig dunsovsäck och känna kylan nypa i nästippen? Jag sover nästan alltid bra - och länge - i tält. Den här natten skulle dock vår labrador Wilma störa nattsömnen. Hon älskar att sova i tält och gosa in sig mellan oss. För att klara kylan hade vi tagit ett extra liggunderlag åt henne och räknat med att hon skulle klara sig med min dunjacka över sig. Frampå natten kände vi dock hur hon började huttra ordentligt, och när hennes tänder började klappra var det dags att göra något. Vi klämde helt sonika ner henne i sovsäcken tillsammans med Björn, och där låg de sedan som packade sillar resten av natten. Vi försökte stoppa in henne med huvudet upp, men väldigt snart hade hon lyckats sno runt och låg sedan och snarkade gott med nosen i knähöjd någonstans. Inte vet jag hur hon fick någon luft där nere, men hon verkade i alla fall vara väldigt nöjd med läget!

Frampå morgonen intogs en grötfrukost, lägret packades ihop, pulkan drogs hem och vi hann precis hem för att se de sista rafflande kilometrarna av Vasaloppet. Med huset fullt av torkande tält och sovsäckar, men också med rödrosiga kinder och en skön känsla i kroppen, kände vi att fjällabstinensen stillats för den här gången. Det blir nog fler turer - men då ska vi se till att Wilma får en egen sovsäck...