En höstlig paddling runt hela Finlands kust

 (översättning Christina Lindell), Bilder: Yrjö Lindroos

Färden var nästan 1300 kilometer lång och innehöll både dramatik och mycket ombytligt väder.
I färden deltog föutom artikelförfattaren Maija Tammenpää också Erkki Verho och Yrjö Lindroos, som paddlat flera gånger både Sverige och Finlands hela kuststräckor.

Då Esikko Mykkänen för ett par år sedan ensam paddlade runt hela Finland kust, tändes en gnista också hos mig att paddla sträckan. Jag tänkte ingalunda paddla den ensam, utan med någon annan. Saken blev och bero ända tills det plötsligt denhär sommaren kom en inbjudan att paddla sträckan med två andra paddlare. Yrjö Lindroos höll som bäst på med att paddla runt hela Sveriges kust och han var någonstans i Göteborgstrakten då han skickade meddelandet. Erkki Verho fick också en inbjudan. Paddlingen skulle starta från Haparanda, dit Yrjö skulle anlända först i mitten av augusti. De som redan har paddlat runt Finlands kust påbörjar helst paddlingen på våren och kanske de flesta från söder till norr. Med riktning norrut blir dagarna allt längre och eventuellt också varmare. Man kan aldrig vara säker på vädret.  Hårda vindar, kallt väder och till och med snö kan lika bra förekomma också på våren.

Paddeltrion Yrjö, Erkki och Maija

Jag fick information om att Bottenvikens (Perämeri) låga kuster kan vara besvärliga under höststormarna och att brytande vågor tenderar att stjälpa kajaken om kajakens bottenlast inte är tillräckligt tung.  Håret reste sig ibland när jag läste dessa meddelanden.  Räcker mina färdigheter för sådant? Å andra sidan fick jag så mycket uppmuntranden och bedyranden om att jag klarar det, att jag beslöt att fara.  Jag hade en och en halv vecka tid att förbereda mig.  Min man förde mig och min kajak till startpunkten i norr. Till all lycka var vädret vackert, till och med hett, vilket höjde humöret och minskade spänningen.

Vår avfärd skedde i Haparanda från Vandrarhemmet Mathjärtats strand den 17.8.2003. Nyfikna ortsbor och också människor lite längre ifrån följde med vår start. De hade i lokaltidningen varit en intervju med Yrjö och därför visste de om starten och möjligheten att få se denna stålman.

Under de tre första dagarna var vädret fantastiskt. En liten fläkt bakifrån, solen sken och det var varmt.  Som klädsel räckte en t-skjorta, paddlinsshorts och solkräm. Jag tittade med stora runda ögon på det nya landskapet; till vänster fastlandets raka kustlinje och till höger ett strandlöst tomt hav, som kändes oändligt. På den finska sidan av Bottenviken finns ju ingen skyddande skärgård. En annan sak som väckte min förundran var sandbankerna mitt i havet. Dem var jag inte van vid. Medan färden fortskred var det plötsligt före Röytäs udde bara 10-15 cm vatten. Det kändes underligt att stå där på den fina sanden. Jag var som Alice i Underlandet!  Hur skulle allt det här se ut i ett stormande hav? Nå den läckerheten skulle jag få smaka på till lust och leda. Till all lycka visste jag det inte då. Mitt följande föremål för förundran var vindkraftverken. Vi var på väg mot Vatunginnokka, där de finns åtta stycken av dem. Om de är utmärkta på kartan så är de fina landmärken för sjöfararna. Det var förstummande att se dem på nära håll, där de sträckte på sina ljusa halsar upp mot höjderna och spelade än vän musik samtidigt som de väldiga vingarna lugnt roterade. Vackert!

Den första plättfesten

De fanns nya servicepunkter i båthamnen vid Vatunginnokka, men tyvärr var de alla stänga utom grillstugan. Det är också skäl att minnas, om man beger sig på resa på hösten, att Finland “stänger” när den egentliga semestersäsongen tar slut. Vi utnyttjade stugans skydd för att laga mat. Där firade vi också en av de mångomtalade plättfesterna. Jag hade utsetts till färdens officiella plättstekare. Jag fick munnarna att vattnas, då jag ännu storstilat flamberade plättarna med likör.

Av lättja utnyttjade Yrjö det skydd som grillstugan gav och bredde ut sin madrass på väggbänken. Han lär redan ha rest tältet tillräckligt många gånger denhär sommaren. Alltid då de var möjligt undvek han att resa tältet. Men Yrjö fick betala för sin lättja i form av en dåligt soven natt. Båthamnens nattvakt använde nämligen grillstugan som sin stödpunkt och han slamrade och travade i ett ända till fem på morgonen.

Roliga ortsnamn

Det vackra vädret fortsatte. Vårt mål var nu Maakrunni (översatt Landgrundet), som vi passerade på västra sidan. Det finska språket är verkligt skiftande, då man läser ortsnamn. Det kom jag att lägga märke till längs med hela kusten, som nu framför oss varande Paska-Kraasukka (översatt Skitu- xxxx), som vi trots allts passerade utan närmare utforskning. I närheten av Björneborg (Pori) igen, bredvid Yyteri finns ortsnamnet Herrainpäivät (översatt Herredagar).

Vädret fortsätter att vara lugnt och varmt. Vårt följande lägerställe Selkäletto (översatt Ryggflyet eller Ryggmyren) syntes som en liten punkt långt borta i horisonten som kändes oändlig. Den fullständiga tystnaden bröts bara av prat. Jag försökte paddla så att inte ens ljudet av vatten från paddelns blad skulle höras. Jag kom att tänka på mina vinterfärder i Lappland (Lappi). Samma oändlighet och tystnad. Där var elementet snö, här vatten, men ändå var stämningen mycket liknande. Jag kände mig väldigt liten och vardagens bekymmer försvann.

Vi fick också njuta av soliga dagar.

Vår lägerholme överraskade oss fullständigt. Redan på långt avstånd såg vi att där fanns många stugor. Men hur kommer man iland på holmen? Ön var som en staplad väldig stenstack. På ett ställe var stenarna något så när jämnade till en båthamn. Fiskarnas stugor, som det fanns ett tiotal av, var byggda på stenarna. Varje stuga hade en egen terrass byggd av bräder eftersom det just inte fanns någon slät mark. På kvällen såg jag hur halvmånen steg på nordanhimlen. Den påminde om ett stort segelfartyg, som gled tyst i horisonten. Från söder steg mörka moln och plötsligt började det blåsa. Var det slut på det fina vädret nu?

Motvind

På morgonen var vädret halvmolnigt och det blåste från söder såpass friskt att vi måste vända kajakerna med fören först i vattnet. Hela dagen hade vi en frisk motvind och det regnade emellanåt. Vi styrde mot Karlös (Hailuoto) norra strand. Vi hade beslutat runda den från väster via Marjaniemi, eftersom det på östra sidan lär finnas många grund och stenar. Jakten på sjöfåglar började klockan tolv och det hördes verkligen. Vi försökte låta bli att se ut som änder! Vi tog iland på sandstranden efter vindkraftverket. Luften var väldigt fuktig och det var omöjligt att få de våta kläderna torra. Det fanns inte ett enda träd på vars grenar man kunde ha hängt upp dem. Torkning av våta kläder var vårt problem under hela resan, eftersom luftfuktigheten var så hög. Om det råkade vara soligt på kvällen måste man noga följa med så att man hann ta in kläderna i tälten i god tid före solen gått ned. Vi paddlade i allmänhet ganska sent på kvällen och solen sjönk tidigt, så det fanns dåligt, om alls, med klädtorkningsväder. Också morgondaggen var utan undantag riklig. Tältet blev nästan alltid vått.

Solen och vinden torkar den våta utrustningen

Målet för följande dag var Siikajoki. Vi hade framför oss 20 kilometer av öppet hav i motvind, som vi kämpade över i en fart på 3 kilometer i timmen om man nu alls kan kalla det för fart. I min dagbok står det bl.a.: ”En jobbig dag, blåsor i händerna, torrdräktens mudd rispar”. Siikajoki älvens utlopp var mycket lågt och stenigt. Det var svårt att hitta den rätta vägen in till älven. Det var meningen att vi på grund av butikerna skulle paddla så nära centrum som möjligt. Färden slutade dock vid kyrkan i en stenig fors, som var full av fångstredskap för nejonögon. Till all lycka var stranden låg här, så att vi slapp upp. Älvarnas flodbänkar är i allmänhet mycket branta och/eller förslyade, så landstigningsställena är räknade. Och dem förtäljer inte kartan om. Butiksresan blev ogjord men vi kunde istället göra uppköp följande dag i Brahestad (Raahe), dit vi, som omväxling, anlände i strålande väder. Man kunde ha trott att färden nu skulle ha gått snabbare än föregående dag, men det gjorde den inte . Farten var densamma. I Brahestad fanns hela resans enda officiellt öppna campingplats. Den tillgängliga goda servicen utnyttjade vi väl.

Nordanvinden börjar blåsa

Morgonen på fastlandet var solig, lugn och varm men då vi kom ut på öppet hav började nordanvinden stiga och den ökade småningom i styrka. Eftersom en skyddande skärgård saknades och alla uddar pekade mot nordväst så får man ingenstans skydd mot västliga och nordliga vindar. Kvällen närmade sig redan. Någonstans måste man kunna ta i land. I Pyhäjokiviken skulle man enligt mig ha hittat en vindskyddad plats men det skulle ha blivit en krok på resan, så vi passerade viken! Sedan vi var tvungna att bara stiga iland någonstans. Platsen såg ut som en bra, men mycket blåsig sandstrand. För att komma dit måste vi ännu en gång stiga ur kajakerna på grund av en undervattenssandbank. Till all lycka var stranden stenfri men den höll inte för människans vikt. Småningom började fötterna sjukna in i sanden. Vi måste handla snabbt och anlägga lägret rätt långt bort från denhär ”lösa” stranden. Till all lycka fanns det skyddande trädbestånd.

Morgonen var dyster med en vindprognos på 16 m/s, nordlig vind. Jag skulle inte ha farit alls och jag försökte motsätta mig, men det hjälpe inte. Min dagbok berättar: ”Väckning klockan 6.00. Dystert, jag spänner mig, blåsten har tilltagit. Enligt männen kommer vi ut från stranden med fören före. Jag skulle inte fara. Yrjö uppmuntrar mig.” Vågorna slog så hårt mot stranden att männen skuffade ut mig i vattnet med fören före. Vi siktade in oss på en uddspets som syntes långt borta. Hela tiden måste man följa noga med vågorna som kom bakifrån. Hur länge klara jag av att vara skärpt? Jag är rädd att min vaksamhet minskar då jag blir trött och då går det illa. På denhär färden var det annars förbjudet att stjälpa! Yrjö gav en utförlig beskrivning av hur en fallande våg tas emot med stöd av paddeln. Jag lyssnade noga och lade på minnet att man orädd skall luta sig mot paddelns skaft. Jag anade inte hur snabbt jag skulle behöva denhär färdigheten. Jag lyckades undvika de brytande vågorna, men då vi kom till mynningen av Juolanpääs vågbrytare, var vågorna som en brusande fors. Här skulle det visas om jag förstått någonting av att stöda mot paddeln. Jag drog in andan och en brottsjö förde mig mot bruset. Jag vet inte exakt vad jag gjorde men det minns jag att jag var förskräckligt sned. Jag var genomvåt men upprätt. Sedan stillnade allting i skyddet av vågbrytaren. Vid åt av vår matsäck och diskuterade om skapelsehistorien och evolutionen, som om ingenting hade hänt!

Halva dagen hade gått och färden måste fortsätta. Dit ut i helvetets gap igen efter endast en liten vilopaus. Långt borta i horisonten såg jag en svart tapp. Vad var det, kanhända ett sjömärke? Småningom började det synas två tappar! Nå jaa, kanske två sjömärken. Men nej, nu rörde de sig. När jag fortsatte att paddla uppfattade jag att det var människor, som tydligt vandrade på vatten. Nu hade jag blivit helt snurrig. Sådan blir man av en sådan här paddling.  Men ingen fara, det finns en förklaring till allt nuförtiden. Vi hade kommit mot Kalajokis övervattenssandbanker, som sträcker sig långt ut i havet, och på dem vandrade dehär två människorna och förundrade sig över det svallande havet. Nu förstod vi att titta rakt västerut, där jättelika vita vågor skummade. Sandbankerna fortsatte under vattnet verkligen långt ut. Vi måste alltså paddla runt dem, dvs. kursen rakt mot väster i sidovind. Till vår förtrytelse fanns det dessutom fisknät, som var ett slags faromoment i hård blåst. Man måste tima överskridningen av nätet, så man var uppe på vågkammen så att kajakens för inte skulle trassla in sig i nätets öglor. Vi paddlade efter varandra. Jag först, sedan Erkki och sist Yrjö. Vi märkte att Yrjö hade börjat paddla över sandbanken på det allra värsta stället! Ett ögonblick funderade vi på vad vi skulle göra, men sedan beslöt också vi att paddla över den. Igen jag först och Erkki efter. Jag fick hela tiden hörbara, kraftfulla och entydiga instruktioner och uppmuntran. Jag lydde som en maskin. Jag var som inne i en tvättmaskins trumma. Brytande vågor kom utan uppehåll, ett fortlöpande brusande och fräsande. Tiden kändes oändlig. Hjärtat bankade. För mig själv upprepade jag, lita på dig själv, lita på dig själv, nu får du inte stjälpa! Jag rentav låg på min paddel. Jag hoppades bara att den skulle hålla. Kartan på kajaken fladdrade med bara ett hörn fast men den får lossna! Allting slutar i sinom tid, så också denhär kvarnen. Också kartan var i behåll. Då jag frågade Yrjö varför han beslutat att fara över vid ett sådant här ställe fick jag till svar:” Det hör till din utbildning”. Nå, det verkliga skälet var att en kraftig våg hade börjat föra honom. Jag uppmanar därför alla som i hård vind hamnar på Kalajokis sandbanker.  Ta frivilligt en omväg via Sverige.

En stund kändes det lugnt medan färden fortsatte, men vinden bara ökade och vågorna växte. Jag hade hört talas om långa vågor, och här lärde jag känna dem. Jag var trött och ville iland. Vi slapp tyvärr inte iland någonstans på grund av vindens riktning. Till slut kom vi till Rahja hamn. Tälten måste vi resa delvis direkt på asfalten, men inte gjorde det någonting, vi hade ju fast mark under våra fötter. Vinden var fortfarande kraftig, men istället torkade våra kläder. Jag skulle säga att det här var en hård dag för mig.

Ett äventyr på Larsmosjön (Luodonjärvi)

Det hade blåst hela dagen från norr, då vi sent på eftermiddagen kom förbi Ykspihlaja till den norra slussen av Larsmosjön. Sjön är en 75 kvadratkilometer stor före detta havsvik som är avskild från havet med slussar, i vars södra ända finns Jakobstad (Pietarsaari). Vi föreställde oss att sjön skulle vara mera skyddad än havet. I hård blåst var vågorna dock mycket vassa och oregelbundna, som i riktiga korsvågor. Min dagbok förtäljer: ” Kvällen är redan långt skriden, svarta moln, det är kallt, jag är trött, nordanvinden är elak.” Vårt mål var campingområdet i närheten av Jakobstads centrum. Det finns också ett annat vid Larsmosjöns strand, men längre norrut. Klockan närmade sig redan åtta och kvällen mörknade, då vi såg det här norra campingområdet. Enligt kartan finns det genast efter campingområdet bredvid varandra både en bro för biltrafik och en för lätt trafik. Den kortaste vägen till vårt mål skulle gå under dehär broarna. Den första bron paddlade vi snabbt under. Den andra var också bara en låg och smal trumma, men ändå möjlig att komma igenom med kajak om man ställde paddeln i längdriktningen. Strömmen var mycket strid och plötsligt var vi på andra sidan trumman. Men inte fanns det vattenförbindelse någonstans därifrån, fastän det enligt kartan borde finnas. Det fanns bara en c. 15X15 meters återvändsvik. I ett hörn fanns det ett lustigt knappt en meter högt gallerstängsel genom vilket vattnet från trumman dök igenom! Då förstod vi att det här var Larsmosjöns överflödesställe. Sjön är ju högre än havet. Men hur komma härifrån med våra tunga kajaker? Framför oss hade vi bara en smal och låg trumma, med en strid fors av vatten motströms och omkring oss höga stränder. Erkki föreslog att vi skulle binda en käpp fast i ett långt rep och en skulle gå landvägen över till andra sidan och flotta käppen längs med det strömmande vattnet till motsatta sidan, där andra igen skulle fästa bandet i kajakens för. Såhär skulle vi ha dragit kajakerna en efter en till andra sidan trumman. Men sedan ville Yrjö ändå prova om man kunde ta sig genom trumman   ”paddlandes”. Fart kunde man inte just alls ta. Det hördes ett hårt skramlande, då kajaken träffade trummans väggar och efter en stund ett rop om att han klarade det. Jag provade som följande. Jag fick så pass mycket fart att jag slapp in i trumman. Paddeln snabbt i famnen i längdriktning. Trummans insida var inte helt slät utan svagt sluttande vågig. De våta handskarna borde jag ha hunnit ta bort. De var obehagligt hala. Kajaken ställde sig snett, då jag drog ursinnigt med båda händerna på samma sida. Mina händer nådde inte båda sidorna av trumman, såsom männens. På något snedvridet sätt slapp jag till trummans stridare ända. Ny gällde det att få paddeln blixtsnabbt från famnen och slå den utanför mynningen. Det skramlade och strittade mycket. Med ledsagning av Yrjös uppmuntran lyckade jag slippa bort från denhär ”fällan”. Som sista man skramlade Erkki genom trumman. Det var redan mörkt. Trötta måste vi paddla ännu fyra kilometer, innan vi hittade det campingområdet fick sökt. Men campingområdets stränder var så branta och höga att det inte fanns något hopp om att komma iland där. Jag ropade: ”Hur kan vi slippa upp där?” Till det svarade Erkki: ”Det var då en excentrisk fråga!” Jag exploderade i ett vansinnigt skratt, som inte ville ta slut. Jag var alldeles uttröttad. Vi hamnade ännu på måfå att runda en udde och där alldeles på andra sidan hittade vi en sandstrand. Lägret restes i skenet av pannlampor och bums i säng. Det här var redan den andra hårda dagen för mig. Vi hade startat klockan 8.10 och framme var vi 21.40.57.

En paus i paddlandet.

Vänliga människor

Under hela resan träffade vi förvånansvärt få människor. Visserligen hade semestrarna huvudsakligen redan tagit slut och dessutom färdades vi mycket på öppet hav eller i yttre skärgården. Men alla människor vi mötte var mycket vänliga, gästfria och väldigt intresserade av vår färd.

Vi hade just tagit iland vid Karhi fiskehamn, norr om Karleby (Kokkola) och vi höll på att resa våra tält mellan nätskjulet och vägen, då en bil stannade och en glad kvinnoröst frågade vem vi var. Vi svarade enhälligt bara att paddlare. ”Nå kom då till oss då ni rest era tält. Ni är säkert också hungriga. Vår stuga ligger där på hundra meters håll”. Vi tackade för inbjudan och tillbringade en givande kväll vid deras rikliga matbord. På morgonen hämtade frun ännu nypotatis åt oss som vägkost.

Vid Jakobstads campingområde håller en Botnia canoe-förening till. Där träffade vi några medlemmar från den föreningen. En av dem gav oss sin bil till förfogande för butiksuppköp och en annan bjöd oss hem till sig på kvällen, då han misstänkte att vi kanske skulle vara glada över t.ex. en varm dusch. Det var vi också och så satt vi i deras trevliga sällskap och åt ett gott kvällsmål. Husets fru gav oss ännu som ”vägkost” örtburkar, hon var biolog och ivrig torkare av örter.

Söder om Kristinestad (Kristiinankaupunki) på Skatan fick vi resa våra tält på ett pars gräsmatta. Det regnade och var kallt (föregående natt hade det varit några minusgrader). Vi såg säkert ganska eländiga ut, då husbonden kom och frågade om en varm bastu skulle smaka. Dessutom hade husets fru just stekt delikata tunnbröd och vi avnjöt dem med en gräddig svampstuvning och aromatiskt te. Ett roligt sammanträffande var att också denhär frun till yrket var biolog. Paret var väldigt intresserat av paddling och tänkte skaffa sig ordentliga havskajaker, då de går i pension. Så fick Yrjö än en gång vara i sitt rätta element och ge ett grundligt informationspaket om paddling.

I södra Pirskeri (en ö i höjd med Luvia) träffade vi ett par, som gav hela sin villa till vårt förfogande och dessutom fick vi njuta av en rökbastus varma mjuka bad. Paret förde oss ännu till sitt hus, som år 1786 byggts till ett lotstorp. Också av dem fick vi vägkost, en stor påse äpplen från den egna trädgården.

I Sastmola (Merikarvia) campingområde öppnade en caravanare åt oss WC:n och duschen samt klädtorkrummet och dessutom gav han oss bilskjuts till butiken. Också områdets bastu stod till vårt förfogande.

Duggregn, båken försvinner
I Jakobstad höll vi vår första lediga dag. Det gjorde säkert gott åt oss alla.

 Följande morgon var kall, duggregning och vindprognosen var igen 16 m/s. Vi for genom slussporten ut till havet. Vi kom igång för dagen i skydd av skärgården, men snart var det öppna havet framför oss. I horisonten såg vi en båk. Vi tog riktning mot den. Blåsten hade kraft i sej och vågorna slog bakifrån. Vi försökte hållas i bredd, så att vi hela tiden skulle se varandra. Det var svårt att hålla den egna platsen på grund av vågorna. Jag gick alltid för hårt. Jag blev genast bekymrad, om männen blev efter och jag inte kunde se dem. Det kändes som om jag varit ensam. Min lilla Viking-kajak, som har både skedda och roder, fungerade alldeles utmärkt under hela resan. Den går också i stora vågor förvånansvärt rakt.

Kvarkens kust är stenig

Duggregnet tätnade efterhand och alla fasta punkter försvann. Vi orienterade helt efter kompassen. Vinden drev oss från vänster. Hela tiden måste man vara på alerten. Erkki märkte framför sig en grynna och svängde snabbt till höger. Det var en hård strid med vågorna. Männen uppmuntrade mig. Torsön borde redan synas. Kanske den var någonstans i närheten, men vi bara inte såg någonting någonstans. Jag tittade bakåt till höger och där syntes otydligt båken. Vi hade paddlat förbi den. Andra öar eller fastland syntes inte. Vi beslöt att återvända till båkön. Nu måste vi bara paddla i motvind. Jag fick anstränga mig på allvar. Alldeles som för att trösta mig hörde jag Yrjö säga att mera blåst än det här skulle han inte heller bry sig om att få. Den lilla ön vara nästan trädlös, men det fanns många hus. Vågorna slog våldsamt mot stranden, men en smal båtvik fanns till all lycka på läsidan. Vi rymdes just och just dit. Det var kallt, hungern och kissnöden var stor. På ön fanns inget annat liv än två bruna lamm. All stugor var låsta. Yrjö misstog sig att ge några kålblad från sin matsäck åt lammen och det blev de glada över. Vi åt vår matsäck på en av stugornas terrass med lammen som sällskap. Männen ville fortsätta. Jag hade gärna stannat på ön över natten. Männen motiverade sin avfärd; resan skulle inte framskrida om vi inte fortsatte. Och så var det ju. Inte växer marken (myntet) heller med att ligga. Duggregnet minskade och också sikten blev bättre. Det höjde humöret. Vi slapp ännu i skydd av öarna, men bara för en stund. Framför oss skulle vi ha en lång etapp över öppet hav och klockan var redan sex. Vi beslöt att sluta och vi steg iland på en sommarstugas vindskyddade strand.  

Dimman överraskar

I Sastmola (Merikarvia) fyllde vi på vårt matförråd och vid lunchtid fortsatte vi i skydd av skärgården mot Tahkoluoto. Först styrde vi mot udden av Pooskeri i vackert, soligt och lugnt väder. Det var en himmelsk känsla, då man inte behövde kämpa mot vinden från något håll. Man fick bara njuta av det vackra landskapet och nu och då vifta med paddeln. Vi tog riktning mot Antoora. Någonting ljust disigt syntes långt framme till höger, men det var där någonstans.  Vi paddlade i maklig takt tills vi plötsligt märkte att vi var inne i dimma.  Vi tittade på klockan. Snart borde Gummandooraön ligga framför oss.  I dimman minskade farten och det gick ännu en tid innan den ö som vi väntade på kom fram. Belysningen var mycket speciell, eftersom solen sken klart ovanför dimlagret.  Dimman var så att säga upplyst.  Gummandooraön verkade spöklikt mystisk.  Jättelika sockertoppsformade stenar vaktade ön som soldater. Mindre öar kom hela tiden fram medan vi långsamt närmade oss Antoora.  En ö som vi passerade påminde om Afrikas savanner, där en ensam bredtoppad trädkrona ger skugga. Någon stenö såg igen ut som en död ruinstad. Det vore å andra sidan intressant att se samma öar i klart dagsljus. Men troligen skulle utsikten ha varit mycket vanligare och då skulle vi ha missat en av resans finaste upplevelser.

Dimmans täthet varierade i snabb takt. Ibland var vi helt inne i dimman, ibland syntes någon liten stensamling. Hörselinstinkten stärktes då sikten minskade. Det rörde sig inte många båtar, men ändå måste man vara på sin vakt. Tahkoluotopipans topp syntes ibland för att sedan igen försvinna i dimman. Vi hann ändå få kompassriktning. Siikaranta campingområde låg 1,5 kilometer efter kraftverket.

Läger på Kylmä-Pihlajas fyrö.

Längtan efter ….

Vi ville ibland ha omväxling till den ständiga lägerkosten. Vi hade lust att sitta vid ett riktigt bord, äta gott och ta fast ett glas vin eller om man ens skulle få riktigt gott kaffe med munkar. I den charmiga småstaden Kaskö (Kaskinen) fick vi tag på pizza men inte fanns det annat än mellanöl att dricka. I Sastmola fick vi med torgkaffet en präktig munk. Under resan hörde vi att Kylmä-Pihlajas restaurang skulle vara öppen. Men det var redan en vecka in i september och restaurangen hade i alla fall stängt redan i slutet av augusti. Inte ens fyren kom vi åt att se annat än från utsidan. Nystad (Uusikaupunki) paddlade vi förbi, inte heller Åbo (Turku) passade in i programmet. Men vädret var vackert. Från och med Kylmä-Pihlaja hade vi fått njuta av vindstilla väder. Landskapstypen ändrades också. Små stenrösen utbyttes mot oerhört vackra klippor. Inte en ö utan ett bastant monument. Det var fantastiskt.

Det var höst och till det hör oundvikligen blåst. I Mussalo for vi iväg i skydd av öarna, men redan då vi kom till Velkua var motvinden måttlig. Vårt mål var Nagu (Nauvo), om vars restaurangkväll och inomhus inkvartering männen drömde om. Själv var jag mycket skeptisk, eftersom Nagu låg så långt borta och motvinden bara ökade. Kilometrarna var väldigt ”långa” och jag var ganska trött efter 12 timmars aktiv paddling och 46 kilometer. Jag föreslog att vi skulle ha en ledig dag i Nagu, eftersom t.ex. en liten vandringstur på orten skulle ha gjort gott som motvikt mot att ha suttit i veckor, men det gick inte eftersom vi kommit för att paddla. Hittills hade vi bara hållit en ledig dag. Också männens dröm om inomhusinkvartering med supé krympte till tält och trangia.

Såsom alltid räcker en natts god sömn för mig. Så även nu, jag var pigg och i full form på morgonen. Vi fyllde på vårt matlager. Vi gick ändå på restaurang och åt lunch innan vi startade. Resan hade hittills gått på 876 kilometer.

Två öar värda att besöka

Om skärgården börjar kännas trång för någon förbättras åkomman om man t.ex. från Kirjais tar riktning mot sydost. Där får man frisk luft för en hel dag. Vi tog som mål Gullkrona och Hälsingholmen, som ligger på 14 kilometers avstånd från Gullkrona. De är två verkligt vackra och intressanta öar. Sägnen förtäljer att drottning Blanka, som var i sitt esse över skärgårdens fägring, hade offrat sin krona på fjärden. Gullkrona är en välskött ö även för en mera krävande besökare, med byggda gångar och klippta gräsmattor. Det fanns fina gästhamnar, bastur, fiskebod, museum, naturstig och för barnen trollskog, repfärja och gungor.

Hälsingholmen var lika förtjusande som den förra, men här var landskapet ”lantligare”. President Relander lär i tiderna ha tillbringar en stor del av sin ledighet på ön. Stigarna har uppstått på naturlig väg. Det fanns en bod, bastu, kaniner, harar, hästar, hundar och katter. Ett gammalt saltmagasin hade inretts till en beställningsrestaurang, på vars väggar fanns en fotoutställning som handlade om historien. Min dagbok uppmanar mig att återvända till de här öarna på sommaren.

Vinden blåste måttligt från väst-sydväst, då vi startade på vår 20 kilometer långa etapp mot Hangö (Hanko) i öppet hav. Jag kom ihåg stretandet för två år sedan i motvind, då vi nu kom till Hangö udd lite längre söderut. Nu var det mycket lättare.

“Nödlandning” i Obbnäs (Upinniemi)

Föregående dag hade vi kommit i hård sido-medvind 46 km och meningen var att paddla ännu över 10 km till Älgsjölandet (Elisaari). Jag protesterade våldsamt. Jag avskydde redan de ändlösa vågorna. Det började bli mörkt och Yrjö ”förbarmade sig” och vi sökte en vindskyddad plats på Strömsös strand.

Hela natten blåste det och för en gångs skull var tältet torrt på morgonen. För dagen var vindprognosen 16 m/s. I skydd av skärgården fortsatte vi via Barösund och Älgsjölandet till Vormös yttre områden. Jag hade gärna stannat där över natten istället för att i det här vädret paddla över Porkala (Porkkala) fjärd. Jag försökte motivera min åsikt med två saker. För det första väntades vinden till följande dag minska i styrka till 13 m/s och för det andra skulle vi på morgonen vara utvilade. Jag förlorade omröstningen. Sidovinden slog otäckt. Vi drev till ett myllrande prång mellan två kobbar och därifrån för nära Obbnäs strand. Vi måste ändra riktning och då fick vi sido-motvind. Det fanns inga andra alternativ än att försöka slippa framåt meter för meter. I närheten av udden fanns en liten ögrupp, mot vilken Yrjö verkade svänga. Vinden låg nu på rakt bakifrån och prången mellan öarna fylldes med aggressivt skummande. Dit bara med hjälp av paddelstödet.  Mitt i ögruppen fanns det en vindstilla vik, som underlättade. Vi andades ut en stund. Vi var som omringade. Från viken fanns två andra möjliga utgångar till havet men det var samma skummande i dem också, som varifrån vi kommit. Erkki försökte fara men återvände och kommenderade oss iland. Sålunda gjorde vi en ”nödlandning” på en liten home i Obbnäs.

Följande dag hade vinden mojnat och vi slapp med lätthet förbi Porkala udde och i nästan lugnt soligt väder kom vi samma dag till Skorvön och vidare till Helsingfors (Helsinki). 

Paddlarna har nått Skorvön vid Porkkala udde, endast en dryg vecka kvar till Vederlax.

En dramatisk dag

Efter att ha återvänt efter en ledig dag hemma kändes det som om jag bara skulle ge mej ut på en liten tur till Virojoki. Jag hade ju bakom mig 1114 km. Vi paddlade till för oss välkända Krokholmen i frisk medvind och därifrån följande dag i ännu friskare medvind till Brunnskär(Kaivokari) för en paus. Där sade Erkki till Yrjö att nu var läget allvarligt. Han hade svårt att andas, han fick inte luft. Vi diskuterade saken en stund. Yrjö föreslog bogsering men Erkki ville fortsätta att paddla själv i långsammare takt. Vinden var måttligt hård sido-medvind. Prognosen för den dagen var 16 m/s, så rätt hårt hamnade vi att anstränga oss fastän vi hade medvind. Efter en stund ropade Yrjö till mig och bad att få bogserlinan. Den låg lättillåtkomlig på min kajaks däck.  Allting gick snabbt. Yrjö började bogsera Erkki och fint orkade han också, trots vågorna och den 7 kilometer långa sträckan till Emsalö (Emäsalo) lotsstation. Stationens personal var hjälpsam. En av dem förde Erkki med sin bil till sjukhuset. Vi satte hans kajak i säkerhet medan vi väntade på stranden på information från honom. Vi diskuterade säkerhetsutrustningen. Om hur viktigt det är att den är lättillgänglig och att den i inget fall ligger i kajaken under däck. Meddelandet kom efter ett par timmar och Erkki berättade att han skulle stanna på sjukhuset för observation.

Fundersamma fortsatte vi färden på tumanhand. Vi hann inte mera till Pellinge, dit vi planerat dagens etapp, utan vi blev på en liten holme vid Haxalö.

Då Yrjö tömde kajaken hörde jag honom säga: ”Nu har det hänt en katastrof”. Jag föreställde mig att vattenpåsen gått sönder, men nej. Yrjös tältbågar hade blivit vid föregående övernattningsställe på Krokholmen, som låg på 27 km avstånd. Klockan närmade sig sju och snart skulle det vara mörkt. Nu var goda råd dyra. På holmen fanns några båtförare, som Yrjö vänligen bad om hjälp men ingen var villig att göra en nästan 60 km lång länk i mörkret. Det var å andra sidan förståeligt. Då kom jag att tänka på min bror, som har en motorbåt och dessutom bor öster om Helsingfors. Han förstod nöden och lovade att fara och söka. Jag beskrev noggrant platsen, där tältet stått. Men innan han efter många om och men slutligen kom till holmen var det kolmörkt. Därifrån kom ett samtal att bågarna inte hittades någonstans. Vi kunde ingenting åt det. Någon hade hunnit ta dem under dagen. Jag hörde telefonen ringa på nytt. Min bror ringde och berättade att han ändå hittat bågarna av en slump. Någon hade faktiskt varit på holmen och hängt upp dem vid sidan av en informationstavla. Inte ens min bror gick med på att hämta dem med båt i mörkret, utan vi kom överens att han skulle hämta dem med bil till den strand som låg närmast oss, dvs. till den redan bekanta lotsstationen på Emsalö, varifrån Yrjö kunde hämta dem på morgonen. Vi kom överens om att min bror skulle ringa från lotsstationen. Vid midnatt ringde han och meddelade att lotsstationen är militärområde, porten är låst och tillträde för obehöriga är förbjudet. Vi kom överens om att han skulle hänga upp bågpåsen i järnstaketet, varifrån Yrjö lätt skulle nå den från andra sidan staketet. De hade ännu fattats om min bror skulle ha tagits fast och förhörts då han mitt i natten hänger upp en obestämd påse i staketet till ett förbjudet område.

Ännu en gång i dimma och storm

På morgonen paddlade Yrjö tillbaka till lotsstationen. Det dyra tältets bågar hittades i staketet på överenskommen plats.

Lovisa kärnkraftverk i bakgrunden.

Efter ett par dagar kom vi, som omväxling i litet mindre blåsigt väder, till Fagerö (Kaunissaari), som är lika vacker som sitt namn. I det lugna väder kunde vi beundra den vackra skärgården, då vi inte hela tiden behövde vakta vågorna som slog mot kajaken. Vi fick paddla alldeles normalt. Pratet var avspänt vitsigt. Vi kastade små skymford till varandra med leende läppar. Färden fortsatte på ett trevligt sätt.

Vindarna och vädret växlade hela tiden. Morgonen på Fagerö var dimmig. Öarna på avstånd syntes just och just. Vi tog genast kompassriktning mot Viikinsaari ö och Lelleri som låg på 10 km avstånd och vi lade avgångstiden på minnet. Den friska vinden från sydväst jagade inte bort dimman, utan tvärtom, verkade den tillta. Jag drog till vänster och förundrade mig över Yrjö som enligt mej drog för mycket till höger. Jag återvände nog alltid, för jag kände mina otillräckliga färdigheter i sådant här väder. En kompass som gungar i dimma i kajakens för är förvånansvärt svår att följa. Många gånger återvände jag till Yrjö. Fast jag tänkte nog att med denhär farten är vi snart på ryska sidan. Vi hade paddlat i ett par timmar och småningom började öarna urskiljas. Yrjö hade trots den hårda vinden orienterat mitt i prick. Vi pausade i Lopasker. Kotka fjärden var ett enda siksakande, då den raka rutten till Harvajanniemi inte lyckades. Bakom en liten udde hittade vi en vindskyddad liten klippstrand för övernattning.

På morgonen vaknade jag till dånet av vågor och vind. I sjörapporten var prognosen hårt före både till land och till sjöss, 19 m/s. Annars var vädret soligt och varmt. Jag tänkte att nu far vi nog inte ut till havs. Men inte alls. Yrjö föreslog efter att ha undersökt rutten att vi kunde ju försöka i alla fall. Vi var ju på en dagsetapps avstånd från slutpunkten. Jag protesterade lite, men vi kom överens om att vi återvänder om föret blir för svårt för mig. Jag gick ut i vattnet först från en stenig fördjupning. Jag väntade på Yrjö en god stund då han försökte komma iväg från samma fördjupning.  Medan jag väntade, kunde jag inte hålla kajaken rak och att vända den var jobbigt. Yrjö tappade i oredan ännu en påse i vattnet. Han kunde inte vända på grund av stenarna, så jag vände ännu en gång och räddade påsen. Vinden var hejdlös, jag var som på en skenande och galopperande hästs rygg. Vågorna slog från alla håll. Till all lycka ansåg Yrjö det bäst att återvända till stranden. Gps:n visade att längden på vår hurtiga morgonlänk var hela 491 meter.

På den vindskyddade stranden var det skönt att fira en ledig dag, som var den tredje under färden. Solen sken varmt. Väderprognosen visade + 20 grader, fastän blåsten nog kylde en aning. Nu hade vi en sista chans att hålla en plättfest. Sjörapporten ”lovade” avtagande vind efter natten.

Långfärdens sista dag

Morgonen var solig och havet lugnt. Jag ville ändå paddla den sista dagen i skydda av små öar. Vid middagstid var vi vid Hurppu gränsbevakningsstation. Vi fick de behövliga tillstånden för att kunna röra oss på gränszonen. Medan vi höll mellanmålspaus vid stationens strand, kunde vi följa med gränsbevakarnas sjöräddningsövningar.

Den lokala tidningen Kaakonkulmas redaktör ringde upp oss båda och bad att få intervjua. Vi kom överens om en tid i Virojoki. Vi paddlade uppför den vackra ån knappa två kilometer. Det var fint att avsluta färden med ett lugnt å-avsnitt. Vädret var soligt. Träden, som färgats av ruskan, böjde sig över ån som för att önska oss välkomna. Vår färd slutade den 24.9.2003 och längden på färden blev 1282 km.

Vi beslöt att fira färden genom att gå äta på restaurang och äntligen få ett glas vin. Mat fick vi, men inte ännu heller vin. Gratulationsmeddelande började komma i snabb tack till min mobiltelefon.

Yrjö paddlade ännu från Vedelax till Helsingfors efter att ha först också ha paddlat längs hela Sveriges kusten

Ett tack till Yrjö för tålamod, ”skolning” och trevligt sällskap.

Ett tack till Erkki för handledning i Bottenhavets stormar.

Maija Tammenpää  (i översättning av Christina Lindell)

Källa: Artikelförfattare Maija Tammenpää; översåttning. Christina Lindell