Djuren i fjällvärlden

Att uppleva den svenska fjällvärlden är bland det bästa jag kan tänka mig. Dess väldighet och dramatik påverkar mig starkare än någon annan naturtyp i vårt land. Men landskapet är inte allt. Utan de djur som lever i fjällen skulle mina upplevelser inte alls vara lika rika och minnesvärda. Djuren ger liv åt en sommarvandring eller en vintertur på skidor. Det skulle kännas öde och livlöst utan dem.

Djuren som intresse

Djurlivet i fjällvärlden har flera dimensioner för mig. Den främsta är förstås att jag är intresserad av djur. Mest fåglar, men även däggdjur. När jag besöker en plats vill jag gärna ta reda på vilka djur som lever där och under vilka förhållanden.

Fjällripan är vårt lands mest utpräglade kalfjällsfågel. Vad jag vet lämnar den inte fjället, den lever där året runt. Även dess släkting dalripan är en fjällfågel men den kan ses även nere i skogslandet. Båda dessa arter observeras aldrig som flyttfåglar i t ex Skåne. Fotot är taget av mig i Ruohtesvágge i Sarek.

Foto på rävungar i Padjelanta. Rödräven har ökat i fjällvärlden medan fjällräven minskat och blivit mycket sällsynt. Fjällrävens minskning har bland annat samband med att tillgången på smågnagare blivit dålig och att de s k lämmelåren inträffar så sällan. Bristen på gnagarår har också gjort en fågel som fjällugglan till en raritet.

Den mindre hackspetten är inte större än en sparv. Sällsynt i Norrbotten, men vi har hittat den i Tarradalen, Rapadalen och ända inne i Sarvesvagge. Den som lärt sig dess spelläte känner genast igen den när den ropar i fjällvärlden. Denna fågel hittade vi i Rapadalen, där vi under samma resa också fann ett bo av den tretåiga hackspetten.

Utrustning

Det är inte mycket man behöver för att se på fåglar och djur i fjällen. En handkikare är det viktigaste. Min resekikare är över 20 år gammal och väger mycket mindre än motsvarande moderna handkikare. Men en minikikare är ännu lättare. Berget bakom mig på fotot är Staika (Tarradalen).

I fjällen är avstånden ofta mycket stora. Entusiasten kan komplettera handkikaren med en liten tubkikare. Då kan man se större fåglar och däggdjur på flera kilometers avstånd. Dessvärre är en lätt tub av god kvalité en ganska kostsam sak.

Viktigare än tubkikaren är nog att ha med sig delar av en fågelbok. Om man får tag på en begagnad bok billigt kan man riva ut och ta med sig de sidor som är aktuella för att få ner vikten.

Tyvärr är fjällvärlden är inte så välbesökt av fågelintresserade. Modernt fågelskådande handlar ju mycket om artlistor och att försöka se så många sällsynta arter som möjligt. Då lockar inte fjällen eftersom fåglarna är utspridda över stora områden som måste genomströvas. Chansen att se rariteter är inte så stor, och om något ovanligt skulle ses i ödemarken kan man inte kommunicera observationerna på grund av den bristande mobiltäckningen. Och även om man kunde meddela sig så är det kanske flera dagsvandringar fram till observationsplatsen! Det blir alltså en helt annan typ av skådande än hemma. Man måste ge sig ut på vinst och förlust utan att veta vad som väntar. Jag tycker att detta är en stor del av charmen med fågelskådandet i fjällen. Och så får man så mycket annat: avskildhet, storslagen natur och chansen göra djurobservationer som man är helt ensam om.

Att upptäcka det som finns nära

Det finns många sätt att njuta av fjället, och var och en finner så småningom det man själv trivs med. Jag njuter mycket av de storslagna vyerna och de blånande bergen i fjärran, men jag vill se mer än så. För att upptäcka fåglarna behöver man ha siktet inställt på nära och medellångt avstånd. Det är bara de stora fåglarna - exempelvis örnarna, korpen, fjällvråken - som går att upptäcka på långt håll. Och även så stora fåglar ser förvånansvärt obetydliga ut när man står vid foten av ett berg och ser dem avteckna sig mot himlen uppe vid toppen. Många örnar och jaktfalkar glider säkert obemärkta förbi i fjällen utan att vi vandrare ser dem!

Många fina upplevelser väntar på oss om vi under färden lägger märke till det som är nära inpå. Det handlar om sällsynta växter, intressanta mineraler, skygga djur och mycket annat. Ibland behöver man inte ens leta efter djuren utan de dyker upp helt oväntat eller avslöjar sig genom sina läten. De flesta fåglar jag artbestämmer känner jag igen på lätet, vilket gör att jag inte behöver leta upp dem om jag inte vill. Men ibland vill man komma nära, till exempel för att fotografera. Många spännande små utflykter har börjat med att jag och mina medvandrare bestämt oss för att komma nära något av fjällens djur.

En älg missar man sällan på nära håll. Men denna stora kalv i Sarvesvágge hade vänt om vi inte sett den i god tid och gömt oss. Nu kom den nästan ända fram vårt tält utan att se oss. Jag vill minnas att den sedan kände lukten av oss, blev villrådig och drog sig undan.

Snösparv 1952 meter över havet

Ett ovanligt djurmöte hade jag 2005 när jag och två vänner ägnade en dag åt att gå upp på berget Vuojnestjåhkkå i Sarek. Själva berget är ett fantastiskt blockhav av svart sten. Vi kokade soppa halvvägs upp till toppen medan det fortfarande fanns vatten att finna. Ju högre upp vi kom desto mer fängslades vi av utsikten och den totala ödsligheten. Plötsligt stod vi framme vid en kant nära toppen. Framför oss hade vi en väldig avgrund och åt alla håll var utsikten magnifik. Vi kände oss som i en annan värld - fascinerande, men fullständigt steril.

Efter någon timme var det dags att bege sig tillbaka. Då kom ett par snösparvar flygande, som från ingenstans. De små svartvita fåglarna cirklade runt, runt i den väldiga, skålformade branten. Och under tiden sjöng de. Intensivt! Ljudet från sången ekade mellan de lodräta klipporna och förstärktes i det halvslutna rummet. Detta tror jag var avsiktligt från fåglarna sida (ett annat exempel på detta är hur hackspettar noga letar reda på föremål som ger extra bra resonans för deras trumningar).

Vad gäller själva sången har vi ju lärt oss att den är fåglarnas sätt att hävda revir och avskräcka rivaler. Men för mig var upplevelsen med sparvarna en jublande demonstration av livsglädje mitt i den ogästvänliga omgivningen. Efter en stund satte sig båda fåglarna helt nära toppen. Medan jag anträdde färden nedåt kände jag mig mycket hedrad och glad över att fått vara med om något som egentligen inte var avsett för mänskliga besökare.

Snösparv sjungande i flykten. Bilden är inte från detta tillfälle utan är tagen på Luohttoláhko i Sarek.

Björn på stigen och annat

En annan minnesvärd upplevelse gjorde jag och mina vänner på Padjelantaleden år 2008. På väg till Njunjesstugan upptäckte vi björnspår i leran på stigen. Det såg ut som spåren kom från en liten björn, spårstämplarna var små. Vi hade vinden mot oss och gick så tyst vi kunde. Trots att vi visste hur liten chansen var hoppades vi att vi skulle kunna upptäcka björnen på någon myr.

Björnens fotavtryck på Padjelantaleden!

Nästa dag fortsatte vi på leden. Snart var björnspåren där igen, helt färska. Björnen var bara någon eller några timmar före oss. Hoppet tändes igen. Vi följde spåren ganska länge innan de upphörde. Trots att vi inte fick se björnen visste vi att den var i närheten och upplevelsen gjorde stort intryck på oss.

Småvesslor och hermeliner är alltid roliga och underhållande bekantskaper. Denna småvessla fanns i Padjelanta. Observera att fotografen Anders syns stående mot himlen i vesslans ögon!

Många andra djurmöten har satt djupa spår i mitt minne. Dit hör upplevelser av nordsångarens klara silverstämma, fjällugglans plötsliga uppdykande och örnarnas magnifika flykt.

Djuren som sällskap

Djuren är inte bara ett fängslande intresse under en fjällvistelse. Ibland upplever jag mötena med dem nästan lika berikande som ett möte med en mänsklig person. Under ensamvandringar då den inre monologen och de egna tankarna ibland kan kännas tröttsamma medför möten med djur ett tacksamt inslag i tillvaron. Visserligen är fjällvärldens djur i allmänhet skygga, men de flesta av dem accepterar i någon mån närvaron av människor.

De vanligaste mötena med djur är väl de korta och tillfälliga. Under dessa hastiga ögonblick noterar vi varandras närvaro, ger varandra några ögonkast när vi passerar. Dock hinner mycket samförstånd utväxlas, för precis som med flyktiga möten med människor sker en slags kommunikation. Denna är till stor del ordlös.

Djur är ofta nyfikna så de följer dig med blicken och försöker komma underfund med om du utgör ett hot eller inte. Det lägger märke till dina rörelser och försöker förstå dina avsikter. Det försöker kanske begripa sig på vad du är för någon konstig varelse med en grotesk puckel på ryggen och som sakta rör sig inne i dess revir.

Även du håller ögonkontakt med djuret - om du har lyckats upptäcka det vill säga - och registrerar vad det har för sig. Till exempel om det tänker stanna kvar eller om det vill dra sig undan. Och i det första fallet om det är ett djur som du borde passa dig för (kanske finns det bo eller ungar i närheten som det skyddar). Men ju mer man rör sig i den svenska naturen desto mer inser man att de vilda djuren så gott som aldrig utgör ett hot mot människan, så länge man inte är ute efter att jaga dem eller driva en hund mot dem. Därför kan man röra sig tryggt i det fria och betrakta djuren som ett slags vänner på vägen.

Renar finns nästan överallt i fjällvärlden. De är ju inte vilda, men håller sig för det mesta på avstånd från människor. Men inte alltid! En tidig morgon i Sarek vaknade jag av att en ren försökte ta sig in i tältets absid. Orolig för att den skulle skada tältduken fick jag köra bort den. Fotot ovan är från ett annat tillfälle.

Årstidernas djurliv

Sommarhalvåret är naturligtvis den tid då man möter flest djur på fjället. Flyttfåglarna börjar anlända på våren innan snön är borta och ger sig till känna med sin sång. Redan i mars har jag stött på exempelvis snösparv och strömstare. För fågellivet är nog juni och första halvan av juli den bästa tiden. Då kan det fortfarande vara djup snö på kalfjället och ansträngande att vandra. Men ett besök i någon grön dalgång kan vara mycket givande. Ett av mina favoritområden är Tarradalen som tidigt blir snöfri och som har ett rikt fågelliv.

En björn har lämnat idet och gjort fotspår i snön - och den bör ha varit stor. Nära Padjelanta i mitten på juni.

När sångperioden slutar en bit in i juli blir fåglarna svårare att upptäcka. Matningen av ungarna tar mycket av föräldrarnas tid och de mindre fåglarna rör sig diskret under sitt födosökande. I björkregionen ser man ibland föräldrarna med mat i näbben. Uppe på kalfjället har fåglarna inte kommit lika långt, där kan man stöta på bon med ägg ganska sent. Ofta ligger dessa helt öppet på marken, men vissa tättingar gömmer dem i tuvor och gropar i marken.

Mosnäppans rede ligger öppet på marken uppe på kalfjället och det är lätt att trampa på det av misstag. Vissa fåglar spelar skadade om man närmar sig boet, och då är det bara att följa efter så är det ingen risk att man trampar fel. Men mosnäppan gör inte alltid så. Foto: Lennart Ung.

Blåhake med mat i näbben. Detta avslöjar att den har ungar i boet och är på väg hem för att mata dem.

I slutet på juli börjar några av fjällets häckfågelarter bege sig söderut. Under augusti och september drar mycket fågel genom fjällvärlden, även arter som inte häckar där utan bara är på genomresa. Men jag tycker ofta att hösten känns vemodig när jag märker hur lite fåglar det finns kvar.

Den smalnäbbade simsnäppan har omvända könsroller. Det är honorna som är de färggrannaste och tävlar om hanarna på våren. Och det är hanarna som själva ruvar äggen och vårdar ungarna. Simsnäppan kan ibland ses i Skåne under sin resa söderut på hösten. Fotot ovan visar en hane. 

Under vintern skulle man kunna tro att fjällvärlden är fullständigt livlös. Men det är fel! Visserligen har nästan alla fåglar flyttat, men kvar finns riporna och de flesta jaktfalkar. Kungsörnen stannar också i viss utsträckning och jagar ripa, hare och räv. Järv, lo och räv går inte i ide utan strövar omkring och lämnar spår efter sig. Under snön förökar sig sorkar och lämlar.  

Foto: Älgar på vinterfjället, ovan skogsgränsen. Teusadalen i mars.

Rapportera gärna dina observationer!

Observationer av fåglar och andra djur kan rapporteras på www.artportalen.se. För fåglar kallas denna artportal Svalan. Vem som helst kan rapportera djur som är observerade var som helst i landet, och motsvarigheter finns i andra länder (naturligtvis ska man endast rapportera arter som man är kunnig nog att artbestämma). Det som rapporteras kan sedan ses av vem som helst som söker på websidan. Observationerna i exempelvis i Svalan presenteras översiktligt dag för dag för de olika landskapen.

Att rapportera på Artportalen är ett trevligt sätt att redovisa sina observationer. Det är också till nytta för framtida besökare som då kan se vad som har observerats tidigare i ett område. Vidare ligger rapporterna till grund för vetenskapligt arbete. Och därmed är vi inne på forskningens område.

Under de flesta sommarvandringar i fjällen gör jag en eller flera häckfågelinventeringar av fågellivet för Lunds Universitet. Även andra typer av rapporteringar som jag gör används vetenskapligt. Inventeringarna berikar mina vandringar och ger mig intressant vetenskaplig allmänbildning. Dessutom tvingar arbetet mig att besöka knepiga vildmarksområden som jag annars skulle undvikit. Särskilt de gånger jag går helt ensam i fjällvärlden bidrar rapporteringsarbetet till att jag slipper känna mig sysslolös eller gå omkring och längta efter civilisationen hela tiden.

Smålom i häckningsmiljö. Denna art är en så kallad skyddad art, och vid rapporteringar i Artportalen (Svalan) kommer arten inte att synas om den är rapporterad med häckningskriterium. Om du stöter på smålom under omständigheter som tyder på att den kan häcka bör du inte sprida denna information. Andra fjällfåglar som är skyddade är t ex örnarna, de stora falkarna samt storugglorna. För dessa arter är det ännu viktigare att vara försiktig med spridningen.

Fotona är tagna av Anders Gudmundsson om inget annat anges. Lennart Ung har tagit fotot av mosnäppans ägg. Jag är skyldig dem stort tack.