Den Sista Klätterturen

Hösten har tagit ett ordentligt grepp om naturen i Romsdalen, det är redan mitten av oktober.

-Vart tog sommaren vägen? Mina tankar vandrar tillbaka till sommarens klättringar. Hur många gånger har inte mina vänner och jag varit ute på klipporna och känt solens varma strålar först smeka, för att sedan bränna våra bara ryggar. Det känns som om det var så länge sedan, men det är det inte. En välbekant känsla av vemod kniper tag i mitt inre, det här är min sista klättertur för i år, kanske den sista i mitt liv. Sommaren håller på att dö och vissna bort, jag tycker det är lika tragiskt varje gång. Min klättertur idag är ett uppror mot hösten, ett sista desperat försök att hålla kvar det förgångna - att inte släppa taget - att inte inse att det är över... Det är kallt, marken är täckt av frost och fjälltopparna är pudrade med nyfallen snö. Jag sitter vid den lilla kyrkogården, som med sina prydliga gravar påminner mig om att allt verkligen ändå har sitt slut. Sittandes på mitt liggunderlag huttrar jag, gnider mina händer för att få upp lite värme och tittar upp mot Mongejura som nu i sin övre del badar i solljus. Det måste vara varmt och torrt däruppe tänker jag och försöker visualisera för mig själv hur jag klättrar på solvarm klippa med Romsdalen långt nere under mina fötter. Det är dags - rullar ihop sovsäck och liggunderlag. Det enda som avslöjar min natt vid kyrkogården är den ofrostade yta min bivack lämnar efter sig på gräset. Med en rysning konstaterar jag att det ser ut som en grav - min egen - utan sten eller namn... Mongejuras övre del i solljus. Anmarschen Dagarna är korta så här års, det är redan långt in på förmiddagen när jag börjar gå upp mot fjället. Stigen är hal och frusen och det är fuktigt i luften, men jag får ganska snabbt upp värmen, min andedräkt lägger ut små kondensmoln omkring mig. Jag känner mig ensam, det enda jag hör - är mina egna andetag. Det tar mig ungefär en timme att vandra upp till starten för klättringen. Sista biten av stigen blockeras av ett ras som gått de senaste dagarna, förmodligen orsakat av frostsprängning. Jag försöker lista ut varifrån det har lossnat, spanar upp över väggen men kan inte se något färskt ärr i berget. Vill inte stå för länge i skottlinjen heller, det är många stora lösa stenblock och avslagna träd just där jag befinner mig, jag skyndar på lite extra uppför stigen och stannar vid starten för min klättring - Sydpillaren på Mongejura. Klätterleden är tjugofyra replängder lång och jag har bara åtta timmars dagsljus kvar, börjar känna att de små marginaler som fanns tidigare inte längre är så stora. Jag har valt att vara utlämnad, inga varma kläder, ingen pannlampa och bara ett femton meter långt klätterrep gör det omöjligt för mig att vända när jag väl har börjat klättra. Det passar mig fint, intalar jag mig själv, det kommer att göra mig mer motiverad att hålla farten uppe.

Klättringen börjar

Starten är blöt och lerig. Solens strålar når aldrig hit på hösten, fjällen på motsatta sidan av dalen är för höga och solen står alltför lågt för att kunna torka upp de första tre replängderna. Jag börjar klättra med mina löparskor på, det går bra men det är väldigt halt och osäkert. Vid starten för den tredje replängden byter jag om till klätterskor och riggar ett ankare som håller för både drag uppåt och neråt. Jag knyter in ena änden på repet i standplatsen, matar ut några meter rep och kopplar in min GriGri på repet och fäster sedan den i selen, jag är säkrad och redo att börja leda. Replängden är graderad 5+, men det är under optimala förhållanden, nu är det kallt och fuktigt och det rinner vatten på väggen. Klättringen blir svår och desperat, det är dåligt säkrat och det faktum att jag inte kan lita på fötterna gör det hela till en kamp för livet men jag lyckas, tack & lov, nå nästa standplats utan att falla. Mitt mod och min tillförsikt har dalat, jag är helt stum i armarna, skorna är genomblöta och jag har skrapat upp högerhanden i min kamp att bemästra replängden. Efter en kort vilostund gör jag fast repet vid ett litet träd och firar försiktigt tillbaka till föregående standplats. På topprep följer jag replängden som jag nyss klättrat - faller, hänger i repet en stund innan jag tar nya tag, och kommer upp till min standplats för andra gången. Vid det här laget har jag kommit in i min egen lilla värld, det är den värld som jag söker och längtar efter, en värld som bara existerar under mina soloklättringar. Det finns bara en uppgift i den här världen och den består i att klättra nästa replängd och nästa och nästa, livet bortom klättringen tonar bort och ersätts av här-och-nu existensen, jag tänker inte tillbaka och jag tänker inte vända. Vid foten av sjätte replängden har jag kommit ikapp solen, det är varmt och torrt och perfekta förhållanden råder uppe på nästa replängd. Sjätte replängden är graderad 6, det är ett stort sluttande/överhängande vänsterhörn med en tämligen bred spricka, hela hörnet lutar brant vänster och övergår till slut i en lodrät regelrätt fysisk layback. Jag vilar en bra stund på en liten sluttande hylla och torkar mina friktionsskor i solen. Jag känner mig hemma av att bara sitta där och kisa mot solen och titta på utsikten. En liten stund senare snurrar jag ihop mitt korta rep (femton meter) och binder fast det på ryggen, jag kritar mina händer och ger mig iväg. Moven flyter på bra, klättringen känns förhållandevis lätt och kontrollerad, plötsligt befinner jag mig ute på kanten där det överhängande hörnet övergår till en layback, sprickan är så pass stor här att jag kan klämma in överkroppen en aning för att vila armarna. Jag kritar upp händerna ordentligt och svingar mig ut i goda laybackgrepp, varje move är tungt men kontrollerat och snart passerar jag standplatsen och klättrar vidare upp mot en liten takpassage på sjunde repan. När jag kommer till det lilla taket så är det lite kruxig klättring där, och jag tar det säkra före det osäkra och trycker in en Camalot 2 i sprickan. I selen har jag två daisykedjor, jag tar en av dem och klipper in i säkringen. Efter ytterligare en meter placerar jag en Camalot 3 och klipper in min andra daisykedja i den. Med ett stadigt handjam för vänsterhanden kan jag sträcka mig ner till föregående säkring och rensa. När jag klarat av kruxmoven så når jag precis ner till Camalot 3:an, med goda grepp för högerhanden kan jag rensa även den. Säkringarna hängs tillbaka på selen och daisykedjorna låter jag hänga över nacken och axlarna.

Klättringen flyter på

Klättringen på de följande tre replängderna flyter på i raskt tempo och det är först högt uppe på tionde repan som jag säkrar igen, det är en Camalot 4 som passar perfekt i en stor spricka där jag nästan får in hela låret, en bra vila för armarna som börjar bli trötta vid det här laget. Klättringen är nästan lodrät och graderat till 6:a, jag klipper in en av mina daisys i en fixerad bladbult, som sticker ut närmare en decimeter ur berget, den skyddar mig temporärt under en kort travers åt höger. Klättringen tar mig in i en liten kamin som är ganska dyster och blöt. Jag fastnar och krånglar till några moves, kan inte riktigt lita på friktionen och mina armar börjar krampa lite grand när jag sträcker ut dem efter grepp som sitter lite avigt till. Jag lyckas behålla lugnet och kommer upp till en stor platt hylla under replängd elva. Dags för en chokladbit och lite vila. Jag omorganiserar min utrustning genom att snurra upp repet runt midjan istället för att ha det hängandes på ryggen, jag snurrar även fast mina daisykedjor runt midjan och klipper de på plats med karbinhakar, mina tio kamsäkringar sorteras upp och hängs bak på selen. Klättringen som väntar på de nästa fem replängderna är ganska lätt och jag vill inte ha någon klätterutrustning som hindrar mig i mina rörelser. Utan större svårigheter når jag hyllan under den långa, sextonde replängden. Det är ett fint och ganska slätt högervänt hörn som fortsätter upp i en brant, stor kaminformation en trettiofem meter högre upp - graderat 6/6+. Fötterna börjar ta stryk av att vara inklämda i ett par trånga klätterskor, jag valde att klättra med mina Miura istället för mina rymliga och bekväma långtursdojjor. Tanken med det var att om jag nu skulle frisola en sådär tjugo replängder, så skulle jag verkligen behöva kunna lita på att mina skor är exakta och stabila. Hörnet klättras i början ganska enkelt på små steg som finns här o där på högerväggen, efterhand försvinner dessa steg gradvis och klättringen blir svårare. Jag har mina daisykedjor redo och säkrar mig här med dessa vid fyra tillfällen. Högre upp på replängden blir det en form av kaminklättring på goda grepp och flak, här börjar klättringen att ta ut sin rätt och mina händer börjar krampa rejält, ett säkert tecken på vätskebrist. Jag har en tvåliters Camelback på ryggen, måste dricka oftare tänker jag medan jag suger i mig lite sportdryck och försiktigt masserar mina underarmar och händer. Tre replängder till avverkas och plötsligt blir jag medveten om hur högt uppe jag är. Jag kan se den vita toppen av Trollväggen och jag känner att en isande höstvind har börjat blåsa från den klara, blekblå himlen som omringar mig och Mongejura. Jag börjar också få klart för mig hur mycket klockan hunnit bli, det är inte många timmars dagsljus och värme kvar. Dock blir jag inte stressad av tiden och utsattheten, utan jag får mer en känsla av harmoni och samhörighet med fjällen jag befinner mig i. Jag sätter mig ner och beundrar den fantastiska utsikten och njuter av ögonblicket. Jag känner hur trött jag är och jag känner hur nöjd jag är med att bara sitta där, en känsla av att inte behöva eller ens vilja ha något mer i livet att sträva mot.

Slutet på klättringen

De följande replängderna klättras en efter en, och den tjugoförsta repan bjuder på brant exponerad 5:a layback som känns som ett himmelrike i den falnande kvällssolen, under mig kan jag se skuggan som fjällen på andra sidan kastar mot Mongejura, skuggan kryper långsamt uppför Sydpillaren och lägger den i mörker en trehundra meter under mig. Vinden är kall och isande från den blekblå himlen när jag traverserar ut åt vänster på en helt slät och lodrät vägg, med sjuhundra meter luft under mina fötter. Klätterskorna går på ren friktion mot den branta väggen och händerna håller i en ganska bra klippkant framför mig, exponeringen och utsattheten är total. Tiden stannar i detta ögonblick av, allt känns nästan overkligt, i slowmotion spelas bilder från hela mitt klätterliv upp, det är bilder från stora väggar, det är olyckor med minnen från döda och skadade vänner, det är ljudet av skratt och ögonblick av lyckliga stunder, och det är minnen av min älskade Erica i mina armar. Jag gör mig redo att falla. Mina händer släpper sakta sitt grepp om kanten, jag ser mig själv släppa och falla mot avgrunden. Jag sluter mina trötta ögon - redo att befrias. På någotvis vaknar jag upp ur tidshålet, ser allt besvär jag kommer att ställa till med, ser alla stackars människor som kommer att få bära ut en kropp genom skogen vid foten av Mongejura, folk som kommer att undra vad som hände. Jag vet hur det är att vara där. Nej det här känns varken som rätt plats eller tid för något sånt, jag tar ett fastare tag om klippan, kritar mina händer ordentligt och fortsätter min klättring uppför de sista tre replängderna. Via en serie av kaminer, hörn och lösa block börjar min led att plana ut. Klättringen blir enklare, går från en klättrares sexa, till en femma, till en fyra, till en trea, till en tvåa för att slutligen bli till en liten klätterstig och jag kan plötsligt ta mig fram utan att använda mina händer och fingrar. Klockan har hunnit bli halvsex på kvällen när jag till slut sitter en bit från utsteget av Sydpillaren, solens sista strålar värmer mig innan skuggan klättrar över kanten av Mongejura och lägger min värld i skymning. Snabbt knyter jag på mig mina löparskor och börjar springandes ta mig ner mot den mörka dalen, tusen meter under mig. I totalt mörker når jag bilen ett par timmar senare och börjar den långa, tysta, bilfärden tillbaka hem till Åre.

SLUT

Fotnot: Klättringen i artikeln gjordes den 11:e oktober 2006 på tiden 5 timmar och 50 minuter, en vecka senare slog vintern till i Jämtland/Norge med tre decimeter nysnö. / Sommaren 2007 gjorde jag en ren frisolobestigning av samma led på 4:40 med variationer på några ställen där jag fick klättra frisolo-onsight, upp till grad 6 ungefär.