Den ensamme mannen och havet.

Den vanligaste bilden av Stockholms skärgård är tre överbefolkade sommarmånader, där farlederna ser ut som Essingeleden kl 16 en fredag eftermiddag. Som kajakpaddlare är det lätt att känna sig som en igelkott på nämnda väg, när man skall korsa en sådan farled. Därför förlägger jag gärna mina turer där på för- och eftersäsong, och paddlar annorstädes under sommaren. I år var tanken att utforska de norra delarna av skärgården under påskhelgen. Väderleksprognosen lovade finväder och värme. Av olika skäl blev det en ensampaddling, men jag uppskattar att göra en ”kayak-about” där dagens lust, känsla och väder får styra mer än klockan och kompromissade viljor.  Dessutom träffar man alltid en massa andra människor ute. Denna gång fick jag dock skärgården nästan för mig själv.

Stockholms skärgård för mig själv

Slutade jobbet lite tidigare på skärtorsdagen och körde mot Grisslehamn. Framåt kvällen kom jag fram till Singö. Vaknade tidigt och var färdigpackad vid stranden kl 7. Morgonen var mulen och lite blåsig, det utlovade finvädret verkade långt borta. Nåväl, jag drog iväg söderut mot Grisslehamn och Väddö kanal. Ute på Singöfjärden blåste det från NV och jag fick in lite vågor snett bakifrån. Fick kryssa mig neråt Väddövikens mynning. Med en vattentemperatur på runt 5-6 grader är det farligt att välta ensam, men med torrdräkt och flottör klarar man sig ganska bra. På kroppen har jag telefon, kniv och tändstickor, så skulle det värsta hända att jag förlorar allt och flyter iland går det att kalla på hjälp och tända en eld.  Viktigast är ändå rätt vägval och att vara ödmjuk inför sin förmåga. Är man trött är det lätt att göra ödesdigra misstag.

De vackra vårblommorna är sedan länge falnade när turisterna kommer ut.

 Förmiddagsfika intogs vid badplatsen innan bron medan bussarna med Ålandsresenärer åkte förbi. Alla söker vi vår form av ”blöta”. Vädret var fortfarande ganska rått. Några timmar senare när jag kom ner till Älmsta och själva kanaldelen var det blå himmel och sol. Längs vikens stränder ligger stugorna tätt, men få verkar kommit ut till sina sommarstugor ännu. På andra sidan kanalen var det dags för kartbyte och lunch utanför Barnens ö. Bagghusfjärden och Björköfjärden har flera öar med trånga sund att snirkla sig genom. Betydligt roligare paddling än Väddövikens långa raka transportsträcka. Tanken var att ta mig ända till Arholma, men efter fyra mil kände jag mig ganska trött. Detta var ändå första långa paddeldagen i år. Ytterligare en mil och sedan en överfart i motvind skulle innebära onödiga risker. Vitsen med en sådan tur är att strunta i klockan och alla ”måsten”, så jag hittade ett fint nattläger på Björkö. Att paddla i torrdräkt är visserligen säkert, men väl så svettigt. Ganska skönt att komma ur ålaskinnet och få på nya torra lägerkläder. Mat, fotografering och bara njuta av kvällen. Flera par vitkindade gäss simmade förbi just utanför och i skogen lyste mattor av blåsippor och gullvivor. En fiskgjuse ryttlade över vattnet och rådjuren betade längre bort längs stranden. Vad mera kan man önska här i livet? Eftersom det var så fint väder sov jag under bar himmel.

En pittoresk gatuvy på Arholma.

Vaknade på natten till en magnifik stjärnhimmel och nästa morgon, när fåglarna väckte mig,  var allt täckt av rimfrost. Att sticka fötterna i frusna neoprenskor är en kylig upplevelse. Det blev en kort frukost för att snabbt komma iväg och få upp värmen. Detta såg ut att bli en underbar vårdag. Skärgården ner längs Björköfjärden är riktigt mysig. Överfarten till Arholma gick bra i små vågor. Tog en längre rejäl lunch i Östra hamnen för att sedan gå runt på ön. En pittoresk bilfri ö med små slingriga grusvägar i hamlade lindalléer. Midsommarfirandet skall tydligen vara något helt speciellt på ön. Åt en glass vid öns handelsbod i Västra hamnen och såg Arholma Batteri från en tid då världspolitiken var kyligare än havsvattnet.  Båken och väderkvarnen vid kyrkan är andra sevärdheter. Sedan bar det av söderut genom Arholma skärgård. Den får man inte missa som kajakpaddlare. Vidare till Idö och sedan Lidö, vilka sköts helt i Skärgårdsstiftelsens regi. Minsann om det inte låg kvar snödrivor på Lidöns nordöstra stränder. Nyligen åkte folk långfärdsskridskor här. Jag hade hela östra viken för mig själv. En vacker kväll med ost och vin. Att paddla innebär finmat och efterrätt jämfört med fjällvandringens mer spartanska meny. Stillheten och tid för kontemplation fyllde kvällen. Tror jag sammanlagt såg fem båtar i rörelse under dagen.

Vitkindade gäss på besök. Till sommaren är de långt mot norr.

 Nästa morgon paddlade jag runt på västra sidan ön där vårstädningen var i full gång. Värdshuset har visst fått ny krögare och nu skulle nya kvastar sopa. Vinden hade friskat i från syd, men överfarten mot fastlandet gick bra. Enligt uppgift skall sundet ha korsats på stulna frigolitskivor på den tiden då ön hade rehabiliteringshem. Det för tankarna till andra vatten där människor ännu riskerar livet i bräckliga farkoster. Ingen mur är så hög att en kamel fullastad med guld inte kan komma över, eller att ingen tycker det är värt risken att försöka. Söndagen blev en ganska lång transportsträcka in till Norrtälje. Vacker och solig, men ändå långt ifrån den flikiga skärgården med aktiv navigering och kringelikrokar som gårdagen bjöd på. Sista milen in var ganska jobbig. En trött paddlare lade till vid Borgmästarholmen för att njuta av den sista lilla ”landaren” maltwhisky för denna tur. Återigen en vacker kväll med närmast sommartemperaturer. På måndagen åkte jag med SL tillbaka till Singö för att hämta bilen och kunde summera årets påskpaddling. Underbara vårdagar i en nästan folktom skärgård. Nog finns det plats för fler att njuta av den off season utan att det stör.

God vind!

/Anders