Klättring i Colorado

Klättring i Colorado

    Vad är det första man tänker på när man hör om en klättertur till landet på andra sidan pölen? Kalifornien, naturligtvis! Yosemite, Joshua Tree, Suicide/Tahquitz, Lake Tahoe, ... (se tex. http://www.utsidan.se/cldoc/336.htm ). Sen har man ju hört om andra små ställen lite längre därifrån; Hueco Tanks (Texas), Gunks (New York), Smith Rock (Oregon), New River Gorge (West Virginia) ... Alla dessa ställen ligger ju ute vid kusten, men vad finns det egentligen i mitten? Mitten är ju ungefär Kansas City på gränsen mellan Kansas och Missouri. Försök föreställa dig nåt som är dubbelt så döplatt som Skåne, så inser du snabbt att det inte skulle bli mycket att skriva om angående klättring (det finns dock undantag: http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=45553 ). 

Bild 1: Kansas? Kalifornien? Colorado? Var hittar man USA:s mest omväxlande klättring? 

    Så om en klättrare otroligt oturligt nog råkar befinna sig i Kansas City, vad gör man? "Go west young man, go west". Hoppa in i bilen och dra till Kalifornien. Klart smart drag. Och efter att ha kört i evigheter genom majs-, vete- och gräs-fält, så dyker då äntligen bergen upp vid horisonten. Spänningen stiger och man sneglar bak i bilen mot repen och kilarna som har varit lite sura när de blickat ut över pannkakslandskapet utanför. Bilderna av Yosemites stora granitväggar dansar runt i minnet. Sen ser man en trafikskylt som säger Denver 34. Denver?? Har dom berg? Ja, just det! Stenmark körde ju skiten ur jänkarna i Aspen och Vail, och det var ju utanför Denver. Så om de har skidmöjligheter, så borde det ju finnas branta berg som borde kunna klättras. Klippiga Bergen heter de ju enligt de gamla geografilektionerna från mellanstadiet. Kanske bäst att kolla upp läget innan man kör vidare. Här följer ett litet axplock av vad som kan klättras i och runt Colorado, och jag hoppas att jag kan övertyga några om att det finns bra alternativ till Kalifornien om du siktar på ett klätterbesök i Nordamerika.

     "Varför Colorado?"

    Det finns en halvberömd lunta på drygt 400 sidor som heter "Rock´N Road" av Tim Toula. Det är en gedigen lista av "alla" (drygt 2000) klätterställen i Nordamerika och den inkluderar en stjärnmärkning av hur bra områdena är på en skala av -1 till 5. Kalifornien har 52 ställen som har graderats 4 eller 5 stjärnor. Colorado har 46. Tredjeplatsen tas av Wyoming med 24. Med tanke på att Colorado är ungefär hälften så stort som Kalifornien, så är det lätt att inse att det är tätt mellan stenarna i Colorado. Dessutom består östra halvan av Colorado av samma ödsliga prärie som täcker Kansas, vilket betyder att all klättring sker inom ett ganska "begränsat" område (västra halvan är ca 40x50 mil). Både kvantitet och kvalitet finns det gott om. I slutet av 70-talet var det ett par grabbar som skrev en bok om de 50 bästa klätterlederna i Nordamerika. Sju av dessa ligger i närheten av Denver/Boulder. 

    I boken "American Rock" av Don Mellor, så nämns klätterområdet runt Boulder (utanför Denver) i två sammanhang. I avsnittet om historia, så sägs det att det var tre platser som dominerade utvecklingen av klättringen i Amerika. "The Uberfall" i Shawangunks (Gunks, New York), grusvägen i Eldorado Canyon (Colorado, några km söder om Boulder) och Camp 4 i Yosemite (Kalifornien). Vidare beskrivs en metod för att bestämma sig var man ska på sin nästa biltur som klättrare (i USA). Ta en karta över USA och sätt i nålar vid bra klätterställen. Du kommer att se att det blir ett helt gäng nålar runt tre städer, Las Vegas (Nevada), Salt Lake City (Utah) och Boulder (Colorado). Ett citat ur boken: "The Front Range, running north and south from Boulder, offers the full spectrum of rock climbing, from bouldering to mountaineering. There's soft sandstone at the Garden of the Gods and hard sandstone in Eldorado Canyon. There's short granite cragging in Boulder Canyon and multipitch granite climbing at Lumpy Ridge. There's urban climbing close to the road, and there's the wild domeland of the South Platte River. Crowning all else is the abrupt eastern edge of the mountain range at Rocky Mountain National Park. For the breadth of climbing possibilities and depth of the climbing culture, Boulder has long been seen as the original hub city of American rock climbing".

    Varför är då Colorado inte lika känt som Kalifornien när det gäller klättring? Jag tippar på att det är två saker som förhindrat detta. Väder och camping. Tältning i närheten av de bästa klätterklipporna är tyvärr sällsynt. Anledningen till detta är att folk som bor i Colorado är tokgalna i att vara utomhus, dvs traska, gå, fiska, cykla, campa, klättra, springa... För att begränsa slitaget på naturen i bergen, så har de infört ett begränsat antal campingmöjligheter. Dessutom har Colorado väder nästan varje dag. Bergsväder. Det innebär en hög sannolikhet för en åskskur på eftermiddan under juni till augusti och snabbt varierande temperaturer.  

    Vad är då fördelarna i Colorado? Närhet, omväxling, väder och nybörjarleder. Inom tre timmars körning från Denver, så når man förmodligen 90% av all klättring i Colorado, som betyder ett helt knippe tusen leder. I närheten av Boulder så är det möjligt att klättra sandsten, granit, gnejs och basaltlava på en och samma dag. Alltifrån kvartsrepors tätbultade sportleder till 10-repors dagsturer på tradlinjer. Det mesta av västra Colorado tror jag klassificeras som halvöken pga. den låga årsnederbörden och de 300 solskensdagarna per år. Detta medför att de flesta klätterställen har rena klippor, så mossa, lava, buskar och annan vegetation är ganska sällsynt på klipporna. Det torra klimatet har också en fördel i att mygg och andra insekter inte är så hemska. Eftersom klippor är lättillgängliga, en massa folk pysslar med utomhusaktiviteter och bergen är populära, så är det helt naturligt att börja med klättring för varannan snubbe i halva stan. Klättring är som vilken folksport som helst häromkring (kanske som innebandy, orientering och korpfotboll tillsammans i Sverige). Detta medför att även enkla leder sätts upp och klättras regelbundet så att de inte blir igenväxta. De tre största områdena vid Boulder (Eldorado, Flatiron, Boulder Canyon) har tillsammans drygt 400 leder som är av grad 5.7 eller enklare. En enkel medelmåttig klättrare kan välja mellan 1000 leder från 5.8 till medel-5.10. Dryga tusen hårdare leder tillfredsställer de mer erfarna. I slutet av texten finns en översättning från amerikanska klättergraderingar till svenska. 

     Var?

   Nedan följer lite kort info om några riktigt bra ställen att besöka när du hälsar på din gammelmoster i Colorado. Kartan nedan visar ungefär var ställena ligger. Förutom de ställen som listats nedan, så är man nog aldrig längre än en timmes bilfärd från hyfsad klättring var man än befinner sig i västra halvan av Colorado som har 58 toppar högre än 14000 fot (4270m). Det är många som har som mål att bestiga alla dessa toppar och det är förmodligen flera tusen som gjort det redan. Det är dock endast dussinet entusiaster som klarat av alla de drygt 750 topparna som är högre än 13 kilofötter (3960m). Bra generell info om att turista i Colorado finns på: http://www.coloradodirectory.com . Emailstationer/webuppkopplingar finns på de lokala biblioteken (tex Boulders huvudbibliotek i korsningen Arapahoe och 10th St).

Bild 2: Klippiga Bergen sträcker sig norr till söder genom västra halvan av Colorado medan den östra halvan präglas av den genomplatta prärien. Elva ställen att klättra beskrivs nedan med totalt ca 7000 leder.

     När?

     Bästa månaderna att klättra i Colorado (på östra sidan Klippiga Bergen) är juni och september. Juli/augusti är också bra alternativ, men kan ha ett fåtal alltför varma dagar och åska är mer förekommande. April/maj/oktober har en hel del bra dagar, men stora temperaturvariationer förekommer från dag till dag. Det är ytterst ovanligt med två mulna dagar i rad och ännu mer sällsynt med regn som varar längre än två timmar. Västra sidan av Klippiga Bergen är lite varmare, så klättersäsongen är förskjuten någon månad. Om du kollar upp temperaturstatistik, så upptäcker du att Denver har ca 3-4C högre temperatur än Stockholm. Tänk då på att Denver ligger på 1600m höjd och på samma latitud som Spanien, så solen steker lite mer än i Sverige. Och soligt är det för det mesta.

Eldorado Canyon (Eldo) (*****):

Ett absolut måste för varje klättrande Coloradoturist. På 70-talet(?) var detta en destination för världens kända klättrare. Nu när det är hippt att köra bultade 5.13-5.14, så har Eldo trillat ner på världslistan (eftersom det i princip är bultförbud), men för dig och mig finns det mycket gott om riktigt bra klättring. Eldo är fortfarande ett populärt resemål för amerikanska klättrare, så detta är området där du har störst chans att träffa på utomstatlingar. Detta är även det enda ställe där jag träffat på klätterguider häromkring. Det som mest kännetecknar Eldo är den ofantliga rikedomen och omväxlingen på klättringen som kan vara alltifrån sprickor, sva, och diedrar, med lite inslag av tak, kaminer och ett fåtal retliga offviddar. Ett annat kännetecken är de rödskiftande klipporna som består av ovanligt hård sandsten som medför bra kilplaceringar.

• Var: Lite väster om en liten by som heter Eldorado Springs, 10km söder om Boulder, ca 25km NV om Denver.
• Sten: Hård sandsten, som innebär att säkringar är bättre än vanlig sandsten, men friktionen är lite sämre. Vissa fotsteg och handgrepp har blankpolerats på de mer populära lederna. 1-5 repors trad, ett fåtal 6-8 repors kombinationer. Bultade leder är sällsynta och då endast i de övre graderna (5.11-5.13). Eldo har förmodligen de mest välsäkrade tradlederna i området runt Boulder/Denver.
• Gradering: 100st 5.0-5.7, 400st 5.8-5.10b, 350st 5.10c-5.11, 150st 5.12 och däröver.
• Bästa leder: Två leder har kommit med i listan av 50 bästa i Nordamerika: Yellow Spur (5.9) och Naked Edge (5.11a). Andra klassiker är: West Crack (5.2), Mountaineer's Route (5.5), Bastille Crack (5.7), Rewritten (5.7), Gambit (5.8), Long John Wall (5.8), Touch and Go (5.8), Ruper (5.8), Anthill Direct (5.9), West Buttress (5.9), Darkness til Dawn (5.10-), Rosy Crucifixion (5.10), ... och ett par knippe dussin därtill.
• När: April - okt, med mest stadiga temperaturer under maj-sept. Ett dussin leder (bl.a. Naked Edge och Anthill Direct) är avstängda under feb-juli för fågelhäcking (falk). Undvik de längsta turerna då åska är i prognosen. Stekheta dagar (upp till 35C) kan bli tuffa, då de flesta lederna ligger på västsidan.
• Anmarsch: 1-30min.
• Varning: Se upp med fräcka ekorrar som gnager hål i din ryggsäck. Förvara allt ätbart i kakburkar av plåt utanför ryggsäcken. Många hänger upp ryggsäckarna på grenar, men jag har sett åtskilliga ekorrar på hängande säckar, så det verkar inte funka nåt vidare. Kolla upp hur växten "poison ivy" ser ut och fungerar och undvik dessa. http://www.poison-ivy.org har hyfsad information, men deras bilder av överkänsliga människor är lite överdrivet. Det finns ett par kvm av denna växt vid ett fåtal leder och längs anmarscher. Närkontakt med poison ivy leder oftast till blåsor som kliar 14 gånger värre än myggbett i flera dagar. Smältvatten under april-maj kan locka fram fästingar, som aldrig syns efter maj. Ingen panikinformation har spridits om dessa, så jag förutsätter att de endast sitter och gnager på ditt kött utan att orsaka sjukdomar. Mygg? Näej, finns det inte! Nedstigningen från många av lederna kräver smålurig orienteringsförmåga. Vind och brus från forsen i botten på dalgången kan göra det svårt att höra varandra, så jag rekommenderar att träna "kommandolös" klättring innan man tar sig hit.
• Camping/boende: Ingen camping. Billigaste motell är förmodligen Valli-Hi Inn vid Route 36 på vägen från Denver till Boulder, ca 15km från Eldo ($30/natt). Motel6 nere i Denver kostar ca $25.
• Förare: Rock Climbing Eldorado Canyon, R. Rossiter. Graderingen är ganska jämn, men stjärnmärkningen (som beskriver hur bra en led anses vara) är lite opålitlig (speciellt om förstebestigare råkar vara författaren).
• Närmsta klätterbutik: Neptune Mountaineering, 633 S Broadway Rd, Boulder, som har ett par utmärkta listor om 100 bästa tradlederna och 100 bästa alpina turerna i närheten. De har även ett litet museum med gammal bergsutrustning. Om du blir imponerad av stora "vildmarksaffärer", så är ett besök till Denvers REI (deras huvudkontor) ett måste (http://www.rei.com/, 1416 Platte St). Totala ytan är ungefär som en fotbollsplan.
• Äta: Siamese Plate (snabb thaimat i Boulder) $5-6, Qdoba (snabb men ruskigt fräsch mexikaninspirerad i Boulder) $5-7, Efrain's (riktigt mexikansk krubb) $8-12 (korsningen Arapahoe - 63rd Street), Q's restaurang i hotell Boulderado i Boulder $18-24 (skryter med att vara bästa restaurang i Colorado, och det kan faktiskt vara sant, åtminstone med hänsyn till det hyfsade priset), brasilianskt eller latinamerikanskt i Denver $16-22. Undvik varje indisk restaurang i Boulder, de verkar inte ha nå'n koll alls.
• Övrigt: Om du har ett val på färg på din skallkruka, så se till att ta den röda. Då kanske nå'n kolibri kommer och nosar dig i nacken, då de är nyfikna på allt som är rött. Tyvärr måste man betala en parkavgift (ca $5/bil) vid ingången till dalgången. Det är ingen ide' att ens försöka smita undan betalningen även om du anländer före parken öppnat, du får garanterat en böteslapp av parkvakterna. Om det blir alldeles överhett på eftermiddan, så är poolen värd ett besök eller så kan man flyta omkring i floden i botten av canyonen som kan paddlas med kajak på våren (förmodligen klass IV-V i ca 5-10km). Glöm inte att kolla in bergslejonet (puma) i besökscentret. De har ett par vilda i närheten, men de är ofantligt skygga, så du kommer inte att träffa på dem. Det enda sättet att märka att de varit på besök i byn är när det satts upp ett halvdussin lappar om att "huskatt saknas" vid det lilla postkontoret.

Bild 3: Välkomstskylt vid ingången till Eldorado Canyon. Bättre mottagande har man ju sällan skådat.

Bild 4: En av de mest kända stenformationerna i Colorado kallas "the Bastille" alldeles vid ingången till Eldorado Canyon. Klippan är drygt 100m hög med ett 50-tal leder, varav ca dussinet 3-stjärniga.

Bild 5: Den kanske mest klättrade leden i Colorado är Bastille Crack, en 4-repors 5.7:a som följer sprickan något till vänster om mitten. Den vita fläcken nere till vänster är en klättrare. Vänsterklicka på bilden så laddas en förstoring ner och du kan hitta ytterligare tre klättrare, varav två är på just Bastille Crack.

Bild 6: Eldorado Canyon med den platta prärien i bakgrunden. Den 100m höga klippan Bastille kan skymtas till höger om grusvägen vid ingången till dalgången som ger en hyfsad känsla för storleken. Den mäktiga stenryggen i mitten är egentligen två som heter Redgarden Wall (ca 270 leder, mest 2-5 repor) som ligger bakom West Ridge (ca 170 leder, 1-4 repor). Högsta toppen till vänster heter Shirttail Peak och i dess närhet finns ytterligare 80 leder.

Bild 7: Redgarden Wall med Bastille nere till höger sedd från toppen av West Ridge. Som synes är sandstenen sönderbruten. Trots detta är den för det mesta stadig och ovanligt hård som gör att det finns gott om bra kilplaceringar. Som överallt annars, så kan säkringarna bli lite mer sparsamma på hårdare leder (över 5.10), men det anges oftast korrekt i föraren. De mest kända lederna på denna vägg är Rewritten (5 repor 5.7), Yellow Spur (6 repor 5.9) och Naked Edge (6 repor 5.11a). Ovanstående 'vy' är så stor att det behövdes fyra kort med min 35mm kamera (därav de svarta fälten).

Bild 8: De flesta lederna i Eldorado har varierande klättring med alltifrån sva, sprickor och kaminer till tak, diedrar och areter. Sprickan i mitten är en välsäkrad 5.10a, med kruxet vid det lilla taket, ca 10m upp. Sprickan till vänster är en kanonfin 5.9+, som följs av en 5.8 dieder repa och avslutas med ett 5.11a tak.

The Flatirons (****):

Eftersom ett Eldobesök är ett måste, så blir även Flatirons det. De börjar ett par km norr om Eldo och sträcker sig norrut nästan ända in i Boulder centrum. De är mest kända för de långa (upp till 300m) men lätta (5.2-5.6) svalederna som skiljer sig rätt mycket från Eldo-klättringen. Pga. dessa, så kommer du främst att stöta på "nybörjare" som tex. grabben som tar ut sin brud och det pratas mycket om vackra utsikter och sån't. Mer sällsynt, men ändock populärt är att som jag gjorde, ta med 60-åriga morsan på en tur. Det är även ett lämpligt ställe att träna långturer på innan man beger sig upp till Rocky Mountain National Park. Långturer kräver ju lite träning i kvickare uppsättning av standplatser och snabbare placeringar. Det finns även hårdare linjer, men eftersom anmarschen är betydligt längre än Eldo, så är de mindre populära. Fördelen är dock att man kan cykla från Boulder till början av anmarschen. Känslan att klättra en Flatiron är som att vara på en lutande fotbollsplan av sten. Brant röd kontinuerlig sandsten så långt man kan se.

• Var: Några km sydväst om Boulder.
• Sten: Hård sandsten. Hyfsade säkringar, men de kan vara ganska utspridda. Så trots att graderna är enkla på de långa svalederna, så är det inte rekommenderat att vara helt nybörjare. 1-10 repors trad, ett fåtal bultade linjer. Mest sva med en lutning av 50-70 grader, men även brantare linjer och t.ex. en led som har tre repors kaminklättring.
• Gradering: 200st 5.0-5.7, 150st 5.8-5.10b, 150st 5.10c-5.11, 70st 5.12 och däröver.
• Bästa leder: En led har kommit med i listan av 50 bästa i Nordamerika: Standard East Face (3rd Flatiron), 8 repor 5.2, som har bedömts vara världens bästa nybörjartur (av amerikanare naturligtvis...). Missa inte området vid Woods Quarry som har en lutning av ca 60 grader, men lederna har fortfarande grad 5.8-5.10 med bland den bästa svaklättringen jag sett, Maiden (med en dubbelreps 15m överhängande firning) och Devil's Thumb (som syns var man än befinner sig i Boulder och flera mil utanför).
• När: Samma som Eldo. De flesta lederna vänder åt öster, som ett bra komplement till Eldo som kan bli väldigt varmt i eftermiddagssolen. Å andra sidan, så är det lämpligt att undvika att vara på långa Flatirons leder på eftermiddan då åskväder oftast driver in västerifrån som man inte kan se från klipporna. En del stenformationer (bl.a. 3rd Flatiron och Maiden som nämnts ovan) är avstängda för fågelhäckning (örn och falk) fram till sista juli.
• Anmarsch: 30-90min, ofta med ett hundratal höjdmeter att avverka.
• Varning: Samma som Eldo. Flatirons består av ett stort antal klippor utspridda över flera kvadratkm med många stigar. Planera anmarschen i förväg. Föraren har hyfsade kartor över stigsystemet, men de har bättre kartor vid besökscentret vid Chataqua Park. De flesta långa lederna är bökiga att avbryta i mitten då det förutsätts att man tar sig till toppen för att ta sig ner på baksidan. Vissa firningar kräver dubbla rep. Mygg? Kanske möjligen när det är snösmältning eller efter mycket regn, men jag har aldrig sett några.
• Förare: Rock Climbing the Flatirons, R. Rossiter.
• Närmsta klätterbutik: Neptune Mountaineering, 633 S Broadway Rd, Boulder. REI i Boulder (korsningen mellan Canyon Rd och 28th St).
• Äta/Camping: Samma som för Eldo ovan.
• Övrigt: Trots att det finns långa leder, så är nedstigningen ofta en eller två firningar följt av en enkel vandring. Det ryktas att en del av de långa, enkla lederna har solats. Med rullskridskor!

Bild 9: Flatirons består av ett gäng stora (upp till 10 repor) sandstensformationer utspridda på några kvadratkilometer. De är numrerade 1 till 5 från höger och ovan ses 1:a, 2:a och 3:dje Flatirons. Söder om dessa finns ett gäng mindre formationer (men ändå upp till 5 repor) och bilden ovan visar ca 1/5del av hela klätterområdet.

Bild 10: Det rödgula sönderbrutna området i nedre delen av föregående bild är ett gammalt stenbrott (Woods quarry) med utmärkta halvrepors sva-leder. Trots bristen på lutning så är graderna ganska utmanande 5.8-5.10 tack vare den nästan totala avsaknaden av grepp större än 2mm.

Bild 11: Förutom de enklare lederna (5.2-5.6) på östsidan Flatirons, så finns det en mängd brantare leder med en hel massa utsikt över den platta prärien.

Boulder Canyon (****):

Detta område med stadig granit ger bra omväxling till sandstensklipporna i Eldo och Flatirons. Det finns några bra leder, men det är mest för "efter-jobbet-klättring", då det är enkelt att ta sig dit och att ta sig ned från lederna. Folk som går hit på helgerna är antingen Boulderfolk som vill köra sport, klättrare som flyr värmen för att klättra på norrvändande klippor (som är sällsynta i Eldo) eller klättrare som vill sätta topprep. Det är inte ovanligt att stöta på nån grupp som vallas runt av ett par klätterinstruktörer från CMC (Colorado Mountain Club) som ofta kör många av sina kurser just här. De flesta tradlederna är nog redan utforskade, men eftersom detta är ett av få områden runt Boulder där bultning fortfarande är tillåtet, så dyker det upp nya leder mest varje vecka.

• Var: Längs Rt119 5-20 km väster om Boulder. Rt119 heter Canyon Rd inne i Boulder.
• Sten: Granit, ca 50% trad/sport. Blandad klättring med sprickor och sva.
• Gradering: 60st 5.0-5.7, 300st 5.8-5.10b, 300st 5.10c-5.11, 200st 5.12 och däröver. Dessa hittade jag i en 8 år gammal förare. Enligt http://www.mountainproject.com/ så finns det totalt drygt 1000 leder här. Graderingen här är lite mjukare än i Eldo. Graderingen varierar kraftigt (+/-1 grad) mellan lederna.
• Bästa leder: I allmänhet så är genomsnittliga kvaliten hyfsad, men enstaka leder har svårt att hävda sig. Cozy Hang (5.7), The Owl (5.7), Houston Crack (5.8), A brief history of time (5.8). Missa inte området vid Upper dream canyon. Kanske nyfiken att nosa på den hemska offvidden "Umph slot", så att du får lite respekt för 5.10? Denna led var med i Climbing Magazine för ett tag sedan och den som var med i artikeln ledde normalt 5.12, men fick aida för att ta sig upp.
• När: Samma som Eldo. Boulder Canyon verkar alltid vara lite svalare än Eldo och Flatiron. Canyonen går öst-väst och det finns klippor på båda sidorna som ger ett val om man vill klättra på klippor som vänder åt söder eller norr. Några av klipporna är avstängda under feb-juni för fågelhäckning (örn och falk).
• Anmarsch: 2-15min. Ett gäng klippor ligger utsträckta längs ca 15km i en dalgång, där varje klippa har 5-30 leder. Parkering längs vägen. För lederna på södra sidan måste man passera en fors som är ganska djup året runt. Tyrolean-traverser finns uppsatta på strategiska ställen längs bäcken, men det går att hitta vadställen efter juli.
• Varning: Samma som Eldo (minus fästingar som jag aldrig har sett här). Undvik att sätta stora kilar som har hål (tex. BD #11 och större) och häxor sidledes. De kan lätt fastna i den grovkorniga graniten. Vissa anmarscher är uppför en sluttning med lösa stenar som går ända ner till vägen. Att orsaka stenras är tämligen opopulärt. Mygg? Sällsynt.
• Förare: Rock Climbing Boulder Canyon, R. Rossiter, från 1999. För en bättre täckning av de många nya sportlederna: Boulder Canyon Sport and Adventure Climber's Guide, Vol I, II av M Rolofson som kom ut 2006. För de absolut senaste lederna hänvisas till http://www.mountainproject.com/ .
• Närmsta klätterbutik: Samma som Flatirons ovan.
• Äta/Camping: Samma som för Eldo ovan.
• Övrigt: Paddla kajak i forsen i Boulder Canyon är förmodligen ca klass III-IV, såvida man inte plaskar runt i stan då det är bilring som gäller.

Bild 12: En alldeles vanlig granitklippa i Boulder Canyon med mest två-repors turer. Knölen till vänster (the Dome) har 15 leder (5.6-5.10) och den till höger (Elephant Buttress) har 30 (5.8-5.12).

Bild 13: Att klättra på södra sidan av Boulder Canyon medför ofta en lite annorlunda anmarsch via en tyrolean-travers.

Lumpy Ridge (*****):

Landet med de flariga sprickorna. Ren kvalitetsgranit med bra linjer utan mossa och ingen krita utsmetad på klipporna. Don Mellor skriver: "Lumpy Ridge is one of the most beautiful places to climb granite in America". Det slår ju naturligtvis inte Yosemite, men det är betydligt lugnare med nästan inga turister alls och endast ett par tjog klättrare på helgerna. Underbar milslång utsikt med snöklädda toppar i närheten. Vädret är lite mer ostadigt än nere vid Eldo/Boulder. Trots detta, så är Lumpy mitt favoritställe, mest tack vare den superrena mossfria graniten, lugnet, det stillsamma fågelkvittret och fnittrande ekorrar. Det enda som saknas är lite fler enreporsturer som skulle kunna köras efter en av de längre. Detta område är nåt mittimellan "hemmaklippeklättring" och alpina turer, som gör att klättrarnas erfarenhet är lite högre än genomsnittet.

• Var: Följ Rt36 norrut från Denver genom Boulder. Fortsätt 5 mil upp i bergen till Estes Park. Följ vägbeskrivningen i föraren ca 2 km norr om stan. Den nya parkeringen har just öppnats, som ligger ca 1 km öster om den gamla.
• Sten: Granit med bra friktion. Ofta mindre än lodrätt, så det är sällsynt med "kraftklättring", men gott om "teknikleder". 2-6 långa repor trad, med ett fåtal enrepors turer. Blandad klättring med betoning på sva och sprickor och några kaminer. Många av sprickorna är flariga, så de kan vara lite mer utmanande än vanligt och kräver andra tekniker än jamning.
• Gradering: 180st 5.0-5.7, 350st 5.8-5.10b, 200st 5.10c-5.11, 100st 5.12 och däröver.
• Bästa leder: Området "The Book" har ca 160 leder 5.7-5.13, varav hälften har välförtjänade två eller tre stjärnor (på en trestjärnig skala). Batman and Robin (5.6), Osiris (5.7), Wolf's Tooth (5.8+), Clowntime is Over (5.9).
• När: Sporadisk temperatur i april/maj och okt. Mer pålitligt under juni-sept. Ett begränsat antal klippor är avstängda för fågelhäckning fram till sista juli, men förbudet hävs oftast tidigare. Klipporna vänder åt söder, så det kan bli lite varmt (30-35C) under några dagar i juli och augusti.
• Anmarsch: 15-60min. Två dussin klippor ett hundratal höjdmeter från parkeringen.
• Varning: Åtminstone ett par års erfarenhet att lägga kil rekommenderar jag för att leda här. Oftast är det välsäkrat, men det kan ibland vara glest med säkringar och eftersom många sprickor är flariga, så är det inte alldeles enkelt att placera kilar. Jag brukar använda kamkilar här oftare än normalt och håller mig på leder ca 1/2 grad lägre än vad jag normalt klättrar i tex. Eldo. Föraren av Gillett är också lite "tuffare" än typiska amerikanska förare, då det krävs lite extra glesa säkringar innan det varnas om det i föraren. Detta område ligger på 2500möh, så luften är lite tunn. Det känns både vid anmarsch och klättring. Nedstigning (firning är sällsynt) tar ofta tid (speciellt om du inte gjort den tidigare), så planera att inte vara vid toppen vid solnedgången. 30%(?) risk för åska på eftermiddan (juni-aug), men man vet aldrig om åskmolnen driver in över klippan eller om de drar förbi ett par mil därifrån. Ta alltid med regnkläder (och en plastpåse till föraren) om leden är mer än tre repor, även om det är strålande solklart på morgonen. Undvik att sätta stora kilar som har hål (tex. BD #11 och större) och häxor sidledes. De kan lätt fastna i den grovkorniga graniten. Mygg? Sällsynt.
• Camping/boende: Tre campingplatser inne i Rocky Mountain National Park (ofta fullbokade) och fyra privata nämns i föraren. Dessutom finns det tre ställen omnämnt i föraren där man kan slänga upp ett tält gratis, men utan andra bekvämligheter än lite gräs eller sand att sova på. Om du har gott om pengar över så kan du ju ta in på Stanley Hotel som var stället där skräckfilmen "Shining" utspelades. Det ligger mellan stan och klätterklipporna.
• Förare: Rocky Mountain National Park, The Climbers Guide, Estes Park Valley, B Gillett. En äldre förare av Rossiter finns också.
• Närmsta klätterbutik: Föraren nämner Estes Park Mountain Shop, men utbudet i Boulder/Denver är svårslaget.
• Äta: Leta upp Nepalrestaurangen på södra sidan huvudgatan i Estes Park. Den ligger i gångområdet mellan huvudgatan och forsen. Leta även upp nån typisk amerikansk grill och se om de har "Rocky Mountain Oysters" på menyn. På menyn står det förmodligen att man helst inte ska fråga vad det är...
• Övrigt: En av "ingångarna" till Rocky Mountain National Park ligger en halvmil väster om Estes Park. Mängder av höghöjdsklättring, men även om du inte är sugen på äventyrsklättring så rekommenderas att planera någon dags vandring. Och om du är riktigt sugen på äventyrsvandring, så rekommenderas en tur genom "Forest Canyon". Föreståndarna i parken kommer att spendera en halvtimme på att försöka övertyga dig om att inte gå dit, men om du artigt envisas, så kan de inte stoppa dig. Att ta sig igenom denna dalgång från norr till söder användes förr i tiden som "anställningsintervju" för parkvakterna. Kanske bestiga en 4000m-topp låter intressant? Berget "Longs Peak" som är högsta punkten i Rocky Mountain National Park ligger ett par mil söderut (förmodligen nästan snöfritt under juli-aug).

Bild 14: Västra hälften av Lumpy Ridge har ca 300 leder, de flesta 3-6 fullängdsrepor och smäckfullt av 3-stjärniga kvalitetslinjer.

Bild 15: Rena granitsprickor är vanliga vid Lumpy Ridge. Om du tittar alldeles noga på förstoringen till höger, så kanske du ser att sprickan är bred på utsidan och smalnar av inåt, vilket är mycket vanligt i Lumpy. Detta försvårar jamning och det är mest teknisk finessklättring som gäller. Kilplacering kan också vara lite utmanande.

Bild 16: Vy ut över Estes Park Valley med en repa kvar till toppen. Snöklädda toppar på 4000m finns till höger, men ville inte vara med på bild. Bilden är lite orättvis, då den visar betydligt mer växtlighet än vad som är vanligt på klipporna.

Rocky Mountain National Park (RMNP) (*****):

För de som är intresserade av bergsturer på hög höjd och inte är rädda för smältande snödrivor vid insteget eller anmarschen även mitt i sommaren. De flesta lederna ligger på 3000-4000 meters höjd. Väder och höjd (snabba temperaturvariationer) medför att få klättrare planerar en övernattning på väggen. En hel del aidleder har graden V, men de allra flesta lederna är under 10 repor. Don Mellor skriver: "It is a climber's park, a perfect place to make the move from multipitch cragging to alpine climbing." Det mest kända området kallas "the Diamond", en ca 500 meter vertikal vägg som är Colorados lillebror till El Cap i Yosemite. Förutom ett flertal 5-10 repors stora väggar, så finns det ett gäng 5-8 repors granitpelare med svårslagen utsikt. De flesta som klättrar här kör upp tidigt på morgonen (kl. 2-4) från Denver/Boulder/Ft Collins och traskar 5-10km till sin valda led som avverkas i rask takt. Målet är att vara nere på marken före kl. 2, då åskskurar kan dra in. De som inte vill vakna så tidigt, kör upp dagen före och sover över vid klippan (kräver tillstånd från RMNP). Det bör nämnas att Colorado ligger på samma latitud som Spanien, så soluppgången är senare och solnedgången tidigare än i Sverige på sommaren. Följaktligen kan man räkna med en ganska mörk anmarsch tills soluppgången vid fem eller sexsnåret.

• Var: Följ Rt36 norrut från Denver genom Boulder. "The Diamond" och närliggande områden når man från en stig som hittas ca 6 mil upp i bergen norr om Boulder längs Rt7. Resten av klättringen finns en halvmil väster om byn Estes Park som ligger ca 6 mil längs Rt36 nordväst om Boulder. Följ skyltar mot RMNP på västra sidan av stan.
• Sten: Varierande, ofta något som känns som en blandart av granit och gnejs.
• Gradering: 120st 5.0-5.7, 160st 5.8-5.10b, 100st 5.10c och däröver. En hel del aid.
• Bästa leder: Fyra leder är med i boken "Fifty Classic Climbs in North America": Petit Grepon (5.8), Culp-Bossier (5.8), Syke's Sickle (5.9+) och Casual Route (5.10a). En annan kändis är Stettner's Ledges (5.8) som är första 5.8:an i USA ledd 1927. Just denna led var ett ofantligt framsteg i svårighetsgrad i USA och var den hårdaste leden i landet i åtminstone 20 år.
• När: Juni-sept, mycket beroende på din temperaturkänslighet. Räkna med is och snö under hela sommaren och smält/regnvatten i sprickor om de vänder norrut. Vissa leder kräver stegjärn året runt. Vintertid erbjuder naturligtvis is/snö och mixade leder.
• Anmarsch: 2-4 timmar, men möjligt med en sjudagars "climbers bivouac" för $20 som tillåter primitiv camping (utan tält) över trädgränsen. Parkeringen ligger på ca 2800m höjd och anmarschen lägger till flera hundra flåsiga höjdmeter innan klättringen börjar. Den sista kilometern kan ofta ta en dryg timme, då det är vanligt med stora och branta stenfält strax före insteget.
• Varning: Se upp med murmeldjur som gnager hål i din ryggsäck. Jag rekommenderar att bygga små stenrösen på/runt allt som lämnas vid insteget. Att hänga upp grejjorna är ett alternativ, men kom dock ihåg att dessa till synes klumpiga varelser på marken är ena rackare på att klättra sten. Lägg även mat i plåtburkar utanför ryggsäcken för att minska risken att möss gnager hål i säcken. Se till att få en tidig start på långa turer. Regnskurar och åska driver ofta in på eftermiddagen. Parkeringen vid Long's Peak var full (ca 70 bilar) vid halv fyra på en tisdagmorgon jag var där. Ytterligare ett 100-tal P-platser finns längs vägen, men räkna med att dessa fylls upp före fyrasnåret på helgerna. Området väster om Estes Park har bättre parkeringsmöjligheter och fylls sällan helt. Dubbla rep för att fira av är kravet på de flesta lederna. Mygg? Javisst, det finns några stycken, men bara under anmarschen. Eftersom klättringen inte börjar förrän över trädgränsen, så är de inte så störande. Mild "höjdsjuka" kan drabba vem som helst och jag har sett maratonlöpare bli golvade av syrebrist. Mina anlag till höjdsjuka yttrar sig i huvudvärk och mina bästa tips är att äta en stadig frukost med mycket salt (kall pizza kl.1 på morgonen?), hälla i sig 2 liter vatten vid parkeringen, ta med sig 4-6 liter och aldrig snåla på drickandet under anmarschen. Det finns mängder med smältvatten överallt, men som vanligt i USA så tillråds man att inte dricka detta orenat. En maglus som kallas "giardia" är vanlig i områden där mycket folk utomhusturistar, men det finns ett gäng andra otrevligheter också. De som vill köra ultralätt tar med sig klortabletter (och låter polarn bära rep och rack).
• Camping/boende: Samma som Lumpy Ridge ovan.
• Förare: Rocky Mountain National Park, The Climbers Guide, High Peaks, B Gillett. En annan äldre förare har ungefär samma namn, med R Rossiter som författare. I USA är det vanligt att ha kortfattade beskrivningar i förare över "alpina" områden. Gissningsvis så är det ca 1-3 korta meningars beskrivning per repa, men ibland får man hålla till godo med mindre. Amerikanska förare har ofta en stjärnmärkning av leder och anger om leden är lite mer svårsäkrad än normalt. Vid alpina leder ges det lite mer stjärnor och lite färre varningar om dåliga säkringar än vid vanlig "hemmaklippeklättring". Om du ännu inte gett dig på lite större klippor, så kommer du att upptäcka att hitta var leden går och att ta sig ner kan vara lite lurigare än vanligt. Jag rekommenderar att hålla dig till leder som har antingen foto eller en handritad karta i föraren.
• Närmsta klätterbutik/Äta/Övrigt: Samma som Lumpy Ridge ovan.

Bild 17: Ursäkta den mindre lyckade bildkvaliten, min hand var inte så stadig vid den tidiga anmarschen. Den här junidagen gjorde vi en 5.6 led uppför pelaren till höger, 3700möh, som kallas Notchtop.

Bild 18: Utsikt vid standplatsen av första repan, ca 200m klättring från toppen. Kom ihåg att lägga ätliga prylar (inkluderande kläder, skor och ryggsäckar) utom räckhåll för den lurviga varelsen nere till höger i bild.

Bild 19: Ett välförtjänt avsvalkande dopp efter bestigningen av berget i bakgrunden vars topp är ca 400m ovanför sjön. Som synes, så har den klarblå himmeln i första bilden (Bild 17) ersatts av växande molnbankar som är vanligt i Colorado och då speciellt i RMNP och Lumpy Ridge.

Bild 20: Granitpelaren Petit Grepon (8 repor, 5.8, ca 3850möh) är en av de mest kända höghöjdslederna i USA. Här ses den från baksidan, klättringen startar halvvägs nere från sjön. Ytan på toppen är ca 2x8 m. 

Bild 21: Utsikt från toppen av Petit Grepon. Klättrarna på areten (se förstorning th), avslutar tredje repan av sju på en superb 5.10-.

Bild 22: En mindre känd granitpelare (Zowie), men ändå mycket trevlig som en 6-repors dagstur. Strax bakom och till höger ligger pelaren Wham, med en av de kortaste ledbeskrivningar jag sett: "Tick back and forth up the narrow south prow for several pitches, and skirt the summit overhangs on the right".

Bild 23: Longs Peak tv i bild är ca 4350möh, och är svår att inte märka på väg hem från klätterturen i RMNP. Bilden är tagen från norr, och klätterväggen "the Diamond" ligger på östra sidan. På västra sidan som syns finns det ett halvdussin lättare leder (5.4-5.7). Den "lilla" pyramidformade stenen som ses lite till höger i "gropen" till höger om Longs Peak kallas Spearhead och har två dussin leder från 5.6 till 5.12. Föraren beskriver den som en 250m vägg som ger en liten antydan om storleken.

Bild 24: Colorados alpina kronjuvel: The Diamond (den ruterformade väggen under högsta toppen, 4350m) på östra sidan Longs Peak. Ett trettiotal leder (6-10 repor), med hälften 5.10-5.12 och resten aidleder A3-A5 börjar från hyllan som är 4 repor (5.0-5.4 som ofta solas) upp från stenfältet. Vänstra halvan av "the Diamond" är lodrät medan högra halvan är svagt överhängande. Ett 50-tal leder finns på de omkringliggande väggarna. Världens förmodligen högst belägna 5.14 ligger på formationen som skymtar till vänster invid sjön, Chasm Lake, som ligger drygt 700m under toppen av Longs Peak. 

Bild 25: Räkna med en spektakulär soluppgång under anmarschen i RMNP.

North Tabletop Mountain (***):

En liten klippa söder om Boulder och väster om Denver som erbjuder efter-jobbet-sportklättring eller vinterklättring. Många nybörjare påträffas här eftersom det är lätt att sätta topprep. Efter ett tag blir en del topprepare modiga och ger sig på att leda de tätbultade turerna. Oftast träffar du på lite större grupper, där en eller två ledare tar ut några bekanta och hänger ett par rep. Familjeutflykter är också vanliga. Ett mycket avslappnat ställe, där folk är glada om de klarar sin 5.8:a utan att hänga alltför länge. En lite äldre artikel om detta område ligger på: http://www.utsidan.se/cldoc/416.htm .

• Var: Ett par km nordost om Golden centrum, en mil väster om Denver.
• Sten: Kvarts och halvrepors sportklättring på basalt med felvända grepp som tar ett tag att vänja sig vid. Bekvämaste stället runt Denver att sätta topprep då man kan gå upp till toppen. Det finns tradleder också, men det är inte därför man går hit.
• Gradering: 20st 5.6-5.7, 100st 5.8-5.10b, 70st 5.10c-5.11, 10st 5.12.
• Bästa leder: Lemons, Limes, and Tangerines (5.8), Deck Chairs on Titanic (5.9), Brain Cloud (5.9), Brown Cloud Arete (5.10-).
• När: Om du letar efter lite lättsam topprepning/tätbultad sport eller om det är vindstilla och för kallt att klättra nån annanstans. Solen steker den här klippan hela dagen och det finns ingen skugga i närheten. Gå inte hit om det utlovas mer än 25 grader.
• Anmarsch: 10 min uppförsbacke.
• Varning: Skallersnok har setts längs stigen upp till klippan. Ta med ordentligt med vatten. Mygg? Näej, finns det inte (inte en gnuttaste vatten i närheten)!
• Förare: Classic rock climbs no.17, Golden Cliffs, Colorado, P Hubbel, D Schovajsa. Mjuk gradering (led med samma siffra är svårare i t.ex. Eldo). Trots de många bilderna i boken kan det vara lite svårt att hitta lederna eftersom alla basaltpelare ser likadana ut. Om du hittar nåt alternativ till denna bok så är den förmodligen bättre. En fördel med detta är att alla förväntas prata med varandra för att hitta lederna, så det blir en liten social klubb.
• Närmsta klätterbutik: Bent Gate Mountaineering, Golden, 1313 Washington Ave.
• Äta/Camping: Ingen camping i närheten. Obegränsad mängd pizza och salladsbar för $10 på Woody's (1305 Washington Av, som är 50m norr om Bent Gate Mountainering).
• Övrigt: American Alpine Club har sitt högkvarter i Golden och har ett imponerande (ca en halv hyllkm?) klätterbibliotek (710 10th St, entre på norra sidan, biblioteket är nere i källaren, Tis/Tor 12-19, Ons/Fre 9-16) om du t.ex. vill läsa gamla nummer av den svenska blaskan Bergsport. Om du kikar in på Bent Gate eller Woddy's Pizza, så ta även en tur in på Foss General Store på andra sidan korsningen.

Bild 26: Strax utanför Golden ligger ett par hundra halvrepors tätbultade sportleder på basaltlava.

Bild 27: Besvikelsen är stor när de lovande horisontalsprickorna visar sig vara småslopers med låg friktion. Lister, sva, areter och småtak är vanliga, där alla grepp synes vara felvända tills man vänjer sig. Denver skymtar långt i bakgrunden.

Clear Creek Canyon (***):

Efter-jobbet-sportklättring eller om du vill ha lite omväxling till Eldos sandsten och graniten i Boulder Canyon. Folk som träffas på här är ofta sportklättrare från Denver (Clear Creek är närmare än Boulder Canyon) som har avancerat upp från topprepsklättringen vid North Tabletop.

• Var: Längs Rt6 5-15 km väster om Golden som ligger en mil väster om Denver och två mil söder om Boulder.
• Sten: Gnejs. En-repors sportturer.
• Gradering: 10st 5.0-5.7, 80st 5.8-5.10b, 140st 5.10c-5.11, 120st 5.12 och däröver.
• När: Samma som Eldo.
• Anmarsch: 2-15min. Ett gäng klippor ligger utsträckta längs ca 10 km i en dalgång, där varje klippa har 5-20 leder. Parkering längs vägen.
• Varning: Lederna ligger nära vägen, så se till att inte orsaka stenras. Ofta krävs 60m rep, och ibland behöver man två för att ta sig ner. Mygg? Näej, inte här heller.
• Förare: Clear Creek Canyon, A sportclimbers guide, M Rolofson. På http://www.mountainproject.com/ ryktas det att en ny bok av D Mabe är på gång under 2007.
• Närmsta klätterbutik: Samma som North Tabletop ovan. Förmodligen första stället där den nya föraren släpps.
• Äta/Camping: Samma som North Tabletop ovan.

Shelf Road (****):

Detta brukade vara sportklättrarnas Mecka i Colorado. På senare tid har ett nytt ställe vid byn Rifle (på västra sidan av Klippiga Bergen) utvecklats med många hårdare turer (5.11 och däröver, överhäng på mindre än 110 graders lutning anses vara sva...), men Shelf är fortfarande populärt för oss medelmåttor. Klättrare från Boulder och Denver planerar sin "vårträning" hit eftersom området blir varmt tidigare. Ett trevligt område med dalgångar och bäckar ute i naturen 2 mil från närmsta by längs en öde väg.

• Var: Från Denver tar man sig först ner till Colorado Springs på I-25. Därefter kör man upp i bergen på väg 115 och 50 till Canon City och vidare till klipporna lite norröver.
• Sten: Brant (men sällan överhängande) kalksten med mest bultade halvreporsturer.
• Gradering: 10st 5.0-5.7, 140st 5.8-5.10b, 230st 5.10c-5.11, 90st 5.12 och däröver.
• När: April-nov. Under juni-aug blir det lite varmt, men det finns leder i skuggan.
• Anmarsch: 5-20min.
• Förare: Rock Climbing Shelf Road (Mark v. Horn), Shelf Road Rock (Fred Knapp), Shelf Road Rock, a complete reference (Fred Knapp, Rick Thompson, Rich Aschert).
• Camping: Primitiv camping nära klippan för $4 per natt.

Black Canyon of the Gunnison (*****):

Endast för de allra tuffaste klättrarna som letar äventyr. USAs brantaste dalgång innehåller de längsta lederna i Colorado och de enda lederna graderade VI som betyder big wall. Det finns dock lite mer mänskliga leder också, men det är alltid seriös klättring på det här stället, även om man inte klättrar hårda grader.

• Var: Nära byn Gunnison i sydvästra delen av Colorado.
• Sten: Gnejs och granit med inslag av pegmatit. Lite mindre friktion än vad som är vanligt på granitklippor i Colorado.
• Gradering: 50st 5.8-5.10b, 40st 5.10c-5.11, 10st 5.12. En hel del aid.
• När: Vår och höst. Sommaren är för varm.
• Anmarsch: 2 timmars nedförsbacke.
• Varning: Ryktet säger att det finns mängder med poison ivy och fästingar. Räddningsinsatser och självräddning är betydligt mer seriösa än vid vanlig klättring. Vid "vanlig" klättring räcker det med att fira ner, men i Black Canyon så måste man ta sig upp också. Som "Rock'N Road" skriver: "Epic potential: Extreme".
• Förare: Black Canyon Rock Climbs, Robbie Williams.
• Camping: Den mesta klättringen är på nordsidan där det finns en camping uppe på kanten och ett fåtal platser på botten vid bäcken. Det finns även en hutlöst dyr camping på toppen på södra sidan som drivs av nationalparken. Att gå ner i dalgången kräver tillstånd, men det är inte så allvarligt som det låter. Det är bara att fylla i ett papper vid besökscentret eller vid campingen på norra sidan. Enligt http://www.mountainproject.com/ finns det en tyrolean-travers som korsar floden.

Bild 28: Painted Wall i Black Canyon är högsta klippan i Colorado (nästan 700m). Black Canyon är det enda ställe i Colorado som har leder av grad VI.

Bild 29: Mycket sten finns det gott om.

Bild 30: Bäcken är lite bredare här nere på botten än när man ser den från toppen.

Vedauwoo (Wyoming) (*****):

Offviddarnas rike! Hundratals av dessa hemskheter på en och samma ställe. Fantastiskt! Detta ligger inte i Colorado, men strax norr om gränsen, så det är väl värt ett besök. Folk som klättrar här är mest från norra Colorado, och några från Wyoming. De som är på besök längre bortifrån kommer för att smaka på de berömda stora sprickorna.

• Var: Ta I-25 norrut från Denver drygt 10 mil. Korsa gränsen till Wyoming, följ I-80 västerut från Cheyenne. Efter två mil syns klipporna på norra sidan av vägen.
• Sten: Granit med mycket bra friktion (ibland mer än man önskar!). En och tvårepors trad, med ett fåtal multirepor. De är beryktade för sina breda sprickor men har även ett gäng vanliga sprickor och bultade svaleder.
• Gradering: 90st 5.0-5.7, 150st 5.8-5.10b, 150st 5.10c-5.11, 50st 5.12 och däröver. Enligt http://www.vedauwoo.org/ har många nya leder satts upp, så det finns totalt ca 900 men ingen ny förare har kommit ut.
• Bästa leder: Edward's Crack (5.7), Upper Slot Right (5.7), Finally (5.9), Fantasia (5.9), Left Torpedo Tube (5.10-). För er som siktar på något hårt: Lucille var världens enda kamin graderad 5.13 (men har sedermera nedgraderats till 5.12d av offviddexperter).
• När: Samma som Lumpy ovan.
• Anmarsch: 1-20min.
• Varning: Många av lederna kräver åtminstone några av de större säkringarna (typ nummer 4-6 friends). Glöm inte tejpen och långärmad tröja/byxor. Extra tröja/byxor om du planerar en veckas vistelse... Om du aldrig kört stora sprickor förr, så börja ett par-tre (amerikanska) grader under vad du normalt klättrar. Nybörjaroffvidden "Upper Slot Right" (5.7) är rekommenderat att starta med. Om åskan är i antågande, så gäller det att vara snabb. Säkraste stället är naturligtvis i bilen. Näst bästa alternativ är förmodligen på marken invid en hög och brant klippa. De som sätter upp åskledare har en regel i bakmössan som säger att en boll med 50 m diameter kan nudda vid ställen där åskan kan slå ned. Jag har själv sett åsknedslag mitt i en platt väg trots att det var 50 m höga klippor i närheten och flertalet träd. Mygg? Sällsynt, men de finns. Speciellt i närheten av det lilla träsket.
• Förare: http://www.vedauwoo.org/. Två olika förare nämns på http://www.mountainproject.com/ och har ca 500 leder vardera. Den senaste och bättre tycks vara: Rock climbing at Vedauwoo, Wyoming av Robert Kelman som har 700 leder listade.
• Närmsta klätterbutik: Några inne i Laramie dryga milen västerut.
• Äta: Ta med eget kök. Tyvärr så får man inte ta med bränsleflaskor för campingkök på flyget, så räkna med att köpa nya på plats.
• Camping: Vildmarkscamping utan bekvämligheter nån km från klippan på vissa ställen. Betalcamping utan dusch finns också. Billigaste motell i stan ryktas vara Travel Inn Motel i korsningen 3rd Street - Snowy Range Road.
• Övrigt: Ett ganska ödsligt ställe "långt" från civilisationen (trots att det bara är en dryg mil till Laramie). Förutom klättring, så består underhållningen av ylande coyoter på kvällen. Laramie är fö. stället där Aliens tillverkas.

Bild 31: Graniten i Vedauwoo har stora bulliga former. Som syns till vänster i bild, så består klippan av stora (upp till 1cm) kristaller som ger bra friktion, men som också snabbt sliter ut kläderna vid kaminliknande klättring. Friktionen behövs sannerligen, då det sällan finns alternativ till jam och slopers som "handgrepp". Som bilden antyder finns det även sva-klättring. Två klättrare syns enkelt, en tredje kan urskiljas genom att vänsterklicka på bilden och ladda ned en förstoring.

Bild 32: Vedauwoo är känt för sina stora sprickor. Alltför stora att jamma, men för små att klättra in i och köra kamintekniker. Efter ett par dagar här, så har du träningsvärk i kroppsdelar du aldrig haft värk i tidigare och skrapsår på ställen du trodde var omöjliga. Left Torpedo Tube (5.10-) ovan är ca 20m lång och kräver flertalet stora säkringar.

Bild 33: Klassisk Vedauwoo-klättring: halvstora kaminer med slopers och sva. Lite annorlunda klättringsteknik (eller ingen alls) är vanligt förekommande. Klättraren på bilden är vid 5.8:a kruxet.

Bild 34: Nå'n som vill försöka med lite bumling? Sittstart rekommenderas för lite extra utmaning... Formationen är ca 5 m hög.

Fler läckra bilder finns på http://www.vedauwoo.org/ och:

http://www.rockclimbing.com/images/photos/assets/2/343282-largest_sm100_3908.jpg

http://www.rockclimbing.com/images/photos/assets/6/261306-largest_8032.jpg

http://www.rockclimbing.com/images/photos/assets/6/7156-largest_78649.jpg

Indian Creek (Utah) (*****):

"This is the crack climbing capital of the world - plain and simple" ( http://www.friendsofindiancreek.org/ ). På samma sätt som Yosemite ofta anses som 'Biw-Wall-Mecka" så måste Indian Creek vara "sprick-Mecka". Inte för att det finns ofantligt långa sprickor (som tex. Devils Tower i Wyoming, http://en.wikipedia.org/wiki/Devils_Tower som fö inte är alltför långt ifrån Colorado), men för att många av lederna består av 100% sprickklättring, dvs det går inte att "fuska" med nåt svamove eller lite stemteknik för att vila. Förutom sprickan, så finns det helt enkelt inga grepp eller fotsteg. Hand- och fot-jam är vad som gäller. 99% av klättringen är långa perfekta sprickor på perfekt vertikala sandstensklippor. Sprickorna tenderar att vara lika stora hela vägen, så en massa kamkilar av samma storlek krävs. Tyvärr startar graderingen vid 5.9... Ett litet klipp från föraren: "...footholds are nonexistent, rests are sparse, and the jamming is unrelenting". Känns det lockande? Ca 8 timmars körning västerut från Denver i grannstaten Utah.

• Var: Följ Rt191 6mil söderut från Moab (Utah), sväng västerut på Rt211.
• Sten: Sandsten. Ganska mjuk, så se till att sätta säkringarna tätt. Efter regn så finns friktionen kvar, men jag har hört att vatten gör klippans hållkraft sämre. 1 repors trad, med ett fåtal 2-5 repor. Rena sprickor av olika storlek.
• Gradering: 120st 5.8-5.10b, 180st 5.10c-5.11, 50st 5.12 och däröver. Introduktionen för Indian Creek på http://www.mountainproject.com/ säger att det finns mer än 1000 leder, men de flesta är så nya att de inte är med i nån förare ännu. Föraren nämner att graderingen är starkt beroende på storleken av dina händer, så om sprickan passar din knytnäve så är det 5.9. Handjam blir 5.10 och fingerjam 5.11.
• När: Mars-maj och sept-okt. Sommartid funkar också om du är van vid värme (upp till 35 grader) och håller dig i skuggan.
• Anmarsch: 2-60min.
• Varning: Glöm inte tejpen! En typisk ledbeskrivning innehåller rekommenderade säkringar och kan se ut som: "Blue Sun, 5.10, 65', (5)3.0, (3)3.5". Detta är en 65 fot lång 5.10 led som kräver 5st nummer 3 Friend (eller liknande storlek) och 3st nummer 3.5. Att komma hit med ett "vanligt" rack är ganska hopplöst (såvida du inte tar med ett par backar bärs och kompanjonar med andra). Skorpioner är sällsynta men de har siktats, så det är lämpligt att förvara skor inne i tältet. Tjusiga ormar av olika slag är mer förekommande, men ändock ganska sällsynta och de smyger oftast iväg innan du ser dem.
• Förare: Indian Creek, a climbing guide, D. Bloom.
• Närmsta klätterbutik: Pagan Mountaineering, på östra sidan huvudgatan inne i Moab fyra dussin steg sydväst om turistbyrån (som fö. är väl värd ett besök).
• Äta: Ta med eget kök. Tyvärr så får man inte ta med bränsleflaskor för campingkök på flyget, så räkna med att köpa nya på plats. Ladda upp med mat och vatten innan du lämnar Moab. Söderöver finns det inte mycket att hurra för.
• Camping: Nära klippan vid vissa ställen enligt föraren. Ta dock reda på detaljerna, t.ex. i klätterbutiken inne i Moab. En del av området är privatägt och ägarna kanske har blivit sura på klättrare tidigare. Sist jag var där, så var ett campingställe fullt med två dussin klättrare och en annan plats nästan tom. Se även http://www.friendsofindiancreek.org/ .
• Övrigt: Passa på att ta ett par vandringsturer i Needles distriktet av Canyonlands National Park ett par km västerut. Om du bara gör en tur hit, så sikta absolut på stigen som kallas Joint Trail och försök passera Elephant Hill på vägen dit. Och glöm inte Arches National Park några km nordväst om Moab. Det finns även lättillgängliga paddelturer nedför Coloradofloden från Moab. Man börjar strax utanför Moab och paddlar i en mild nedförsbacke i 2-3 dagar. Sedan blir man upphämtad med motorbåt vid ett ställe som kallas Spanish Bottom som är en krök i floden strax innan den lite mer avancerade forspaddling börjar.

Bild 35: Sandstensklippor vid Indian Creek i Utah en ovanligt mulen majdag.

Bild 36: Ibland undrar man ju om anmarschen verkligen är värt besväret. Observera: Detta är INTE en typisk anmarsch vid Indian Creek.

Bilder som bättre visar vad Indian Creek klättring är:

http://www.yourclimbing.com/files/yourclimbing/images/2Unamed10+SF_07.preview.jpg

http://www.rockclimbing.com/images/photos/assets/6/113616-largest_52367.jpg

http://www.waltonsmountains.com/rock/ic/SuperCrackJasonSequence.jpg

http://www.rockclimbing.com/images/photos/assets/6/105256-largest_54608.jpg

Graderingar:

I texten ovan så har den amerikanska graderingen använts. Översättning till skandinaviska grader blir enligt www.americanalpineclub.org/pdfs/aaj/AAJ_Grade_Chart_Final.pdf som:

3:   5.2-5.3,     4:  5.4-5.5,     5:   5.6-5.8,    
6:   5.9-5.10,    7:   5.10+ - 5.11+

    Jag har sett en annan översättningstabell som anger en svensk 6- samma som 5.10, så det finns delade meningar. Kom även ihåg att graderingen i USA är ganska ojämn och varierar från plats till plats, och ibland t.o.m. inom samma område. Ett typiskt exempel på detta är Boulder Canyon där en bultad 5.10+ kan kännas samma som en trad 5.9. Om det är en grad du bör vara försiktig med, så är det lite äldre leder med grad 5.9+. Jänkarna hade en gång i tiden en sluten skala som stoppade med 5.9+. 5.10 fanns helt enkelt inte. Allteftersom deras klätterteknik förbättrades så blev det ju allt hårdare leder uppsatta. Alla riktigt hårda leder fick därmed grad 5.9+. När de slutligen kom på att kanske 5.10 eller rent av 5.11 var nödvändigt, så måste de gamla 5.9+ lederna omgraderas och det verkar vara en process som fortsätter än idag. Efter att skalan öppnades i de hårdare graderna, så fanns det inte längre något behov av att klämma in allt som finns mellan 5.0 - 5.9. Detta kan vara en grundläggande orsak till den "graderingsinflation" som finns idag. Nya klätterområden och nya leder, speciellt bultade, tenderar att ha "lättare" gradering än de gamla områdena som utvecklades 1950-1970. Denna inflation har även orsakat att äldre leder av lägre grad än 5.9+ har uppgraderats. Ett utmärkt exempel på detta är leden Umph Slot i Boulder Canyon som nämnts ovan. Den gavs graden 5.8 av förstebestigaren, men har sedermera uppgraderats till 5.10. 
    Förutom denna 5.x skala, så har amerikanarna hittat på en gradering I till VI med romerska siffror. De anger förväntad längd på turen för en "normal klättrare". Grad I och II anges sällan. Grad III är halvdagsturer, grad IV är heldagsturer, grad V mer än en dag och grad VI är flerdagsturer.
    De flesta förare i USA har även en "säkringsskala", som anger om säkringarna kan vara risiga eller långt ifrån varandra. Ofta används biografskalan PG, R och X, men andra kan vara t.ex. S (severe) / VS (very severe). Denna gradering är ofta upp till författaren, så det varierar en hel del mellan olika förare.

Avslutning:

Om du kommit så här långt i texten, så tackar jag varmt för ditt intresse. Kom ihåg att detta endast är ett litet axplock av bra klätterställen i Colorado. Som nämndes i inledningen: boken "Rock'N Road" listar drygt 200 klätterställen i Colorado, varav 46 anses 4 eller 5 stjärniga. Vid ett kort besök, kan det vara lockande att endast köpa en förare som heter "Rock Climbing Colorado" av Stewart Green, som har ca 470 sidor varav 170 sidor täcker de områden som nämnts ovan. Jag avråder från detta, då beskrivningarna är mycket kortfattade och det är betydligt svårare att hitta lederna med denna bok. Om du behöver ytterligare en anledning för ett besök: En klättrares ABC (Aliens, Bananer, Camalot) kostar $60, $1.50/kg och $60-70. Dags att boka in semestern?

Förfataren önnskar tacka kårrektyrlesare Anders Mezzner för språkrettningar, som synes har gjort ett ennårmt jediget arbete.